The Text      



Amor han kan
Som en tyran
Plåga både qwinna och man.
David som wan
Goliath försan
Mott kärleks flam intet råd fan.
Hans macht förswan,
Hans sinn bortran,
Kärleken bleff hans öffuerman.

Wist war Samson
En starck person,
Som söndersleet ett grymt leijon,
Och Salomon,
Kong Davidz son,
War wissast under himmels thron,
Mæn doch pardon
Med devotion
Begärte the aff then Patron.

Jacob och får
Sådana såår
Aff kärlek stor, att han gärn går
I fiorton åår
Med träldom swår
För kärlek skuld och wachtar fåår.
När Amor sår
Och Mars han rår,
Lägz mången held neder på båår.

See een wäll känd,
Habor benämbd,
Een aff the swænske riddersmænd,
Bleff offt omränd
Aff mång tusend,
The han slog neer, käck och behänd.
Aff kärlek vptänd
Bleff han doch hängd
Then cavallier i stort ælend.

Signil then möö
Moste och döö
För kärleks skulld aff thenna øø.
Som een skön røø
Aff storm och tøø
Brötz hon sönder i wildan siø;
Hon smallt som snöö,
Hon brann som höö,
Och träddes ner bland skarn och strö.

Säij een then wrå,
Thär een kan stå,
Att kärlek hom eij finna må!
Will man motstå,
Will man vndgå,
Förwist han een strax finner tå.
Han hitter på
Fiskar, som gå
På haffsens diup, store och små.

The creatur,
Foglar och diwr
Ære ey frij för hans tortur.
Een liten lwr
Är Gud Amour,
Han går öfver then högsta mwr
Med sin figur
Till the iomfrwr,
Som æhre doch som ænglar pwr.

Ja, nær han will,
Mång tusend mijll
Kan han skiuta bort med sin pijll.
Han går in till,
Hwem som han will,
Fast han ær alldrig så gill.
Jomfrwr suptil
Theras mund till
Kan han kyssa ödmiuk och still.

Och hwem will tå
Nu vndra på,
Att kärlek oss intog och så?
Skull’ han eij råå
Tå med oss twå,
Som wore vng aff åhren fåå,
Nær han kan slå
Gudinnor små,
Som högst vp vnder soolen gå.



Min hiertans Tröst och Lilia,
Tu ende Roos,
Ädle Turkoos,
Kom bliff migh hoos,
Låt ingen oss åthskilia,
Tu sköne Dam,
Kom nu straxt fram,
Tagh migh i fampn,
Förtrösta migh medh tin Mund så rödh,
Mitt hierta brinner tu tigh som Glödh,
Tu migh hughswal, ende Corall,
Gör migh bijstånd i thetta faIl.

All glädie är förswunnen ,
Heela min Hyy,
Fahr bort som skyyy,
Smeltes som Blyy,
Aff kärleek är iagh wunnen,
Een Iungfrw fijn,
Vthi mitt sin,
Är sluten in,
I henne iagh nu vptänd är,
Aff kärleeks stoora begär,
Iagh twiflar wist, Klaffarens list,
Skilier migh från then Palmeqwist.

Rätt nu wardt iagh beskuten,
Aff Veneris Pijl,
O Iungfrw lill,
Om j så wil,
Finnes iagh oförtruten,
Blifwa eer Man,
Om iagh så kan,
Bringa thet an,
Min ödmiuka præsentation,
Om eer behaghar min Person,
Ach Iungfrw from, wändt tigh nu om,
Och tu min soot giff läkedom.

Gudh vnn migh tigh bekomma,
Hwad han beskär,
Iagh tigh förähr,
O Iungfrw kär,
Tu äst migh til stoor fromma,
Tu Deamant,
Bliff min bekant
Sätt migh i pant
Titt trogna hierta och stadiga sinn
Så troor iagh wist tu blifwer min
Migh önskar iagh i titt behagh
At lefwa medh bådh Natt och Dagh

Afftonen wil framskrijda
Bliff hoos migh qwar
Och giff migh swar
Förr än tu fahr
I Morghon glädz iagh bittijdha
Och frögdar migh
Vthöfwer tigh
Så hierteligh
At iagh är worden aff bandet löst
Som hwar natt qwälde mitt vnga Bröst
Haff migh i Minn, o Krona fin
Och sluut migh i titt hiertans skrijm.

Rättligh kan iagh berömma
Tin sköna dygd
Och hiertans blygd
Är högdt vpbygd
Ey synes migh här om drömma
Lijkna iagh kan
Tigh hietans Dam
Widh Helenam
Titt Ansicht är klar som een Crystall
Tin Mund är rödh som een Corall
Tin Hals så kleen, förvthan meen
Är lijk een hwijt Albaster steen.

Ehwem iagh wil beskåda
Tu meer alltijdh
Synes migh blijdh
I werlden wijdh
Hwad monde thet bebåda
Migh en skön Skrudh
Aff Herren Gudh
Är gifwin nu
Een redligh Dama som är beprydd
Medh tuchtigheet skönheet och dygd
Hon blijr försann, trogen sin Man
Såsom Sara sin Abraham.

Tör någhon migh här straffa
At iagh nu är
Så hiertans kär
Och troheet bär
Hoo kan från sigh bortskaffa
Veneris Band
I alle Land
Een hitzigh Brand
Ingen kan vndfly Cupidinis skått
Mången Munsieur haar then vndfått
Mång Cavalieur, som Hielmen för
Venus häfftigt medh kärleek röör.

Habor föör iagh til Minnes
Han bleff behänd
Aff kärleek tänd
Och så vphängd
Signil mond och förnimma
Aff Kappan Rödh
Brändes til Glödh
Then ädle Möö
Paris för sin Aldrakärste skuld
Bleff til Aska, Stofft ock så Muldh
Sitt Blodh vthgöt, i sin Wäns sköt
Helena och thet samma nööt.

Amor så tordes wågha
At Pyramis
På kärleeks wijs
Förde stoor prijs
Thisbe mond och behagha
Thenne Gudhinn
Som förde pijn
I hennes sinn
Men Iuno them förkränckte medh hast
At kärleek bleff them en stoor last
Både omkom, för ett Leyon
Och så för Hundar Acteon.

Exempel finnes många
Vpräkna här
Iagh ey begär
Som Skrifften lär
Then kärleek månd vndfånga
Kropp, Lijff och Blodh
Medh ett friskt modh
För sin Wän godh
Han redeligh wåghar alt thet
För sin trogne och Kärste medh
Han thet ock så, ey kan vndfå
Om hon honom wille försmå.

Redeligh wil iagh migh hålla
Som en Krijgzhielt
Vthi sitt Fält
Sigh tappert stält
Min Gudh wil iagh åkalla
Han så förseer
Iw meer och meer
Migh trooheet teer
Iw längre jw kärare ästu migh
Iagh önskar så blifwa ewinnerlig
Een lustigh Hind, ästu geswind
Tin Hiort, tu fort rätt nu tilspring.

I alt thet iagh migh förtagher
Vthi mitt sin
Tu Pärla fin
Är sluten in
Och om tu migh bedragher
Een Dufwa kleen
Är iagh alleen
På torran Green
Een Fogel blijr iagh i ödemarck
Som föder sigh, med Knopp och Barck
Tigh nu förbarm, tagh migh i arm
Lätt migh ey lydha sådan harm.

Coridon aldraskönste
Fahr, fahr nu wäl
Mitt Lijff, min Siäl
Tu Dama säl
Tu äst mitt Lius thet högste
Min ögnetröst
Min hiertans lust
Heela mitt Bröst.
Gudh tigh bewar frisk och sund spaar
Genom sin helge Änglars skaar
Adieu godh Natt, min ende skatt
Ty tu äst i mitt hierta satt.

Iagh wil nu från tigh wandra
I ensligheet
Blijr iagh en tijdh
Som Gudh wäl weet
Til lust tu tigh förandra
Vppå migh seer
Kärleek beteer
Medh tin Mund leer
Som vpfriskar mitt Sinne och Modh
O wärmer mitt förkolna Blodh
Thet förr är sagdt, haff i gran acht
At ey förstörs wårt förbundz pacht.
Finis.



Ach wee, ach wee, min jemmer stoor,
min sorg, nödh och elendhe.
Ingen menniskia, på iorden boor,
betenckia kan thet elendhe,
mig aff sit hiul slår hoon omkull
och twingar nidh till jorden.

All mödho, sorg och elendheet
haar hoon mig vnderkastat,
och tränktan stoor och bitterheet
mit hiärta haar antastat.
I samma sin aff ögon min
heeta tårhar utrinna.
När Vngdomen min kommer i sinn,
som wax mit hiärta brinner.

Min mun för sorg eÿ tala må,
min handh kan eÿ meer skriffwa,
all lust måste iag utur hiärtat slå
och alt kortzwill bortdriffwa.
I jern och bandh till foot och handh
måste iag fången bliffwa.
För een edell möö moste iagh döö,
mit vnga lÿff upgiffwa.

Min tanckar ära altÿdh och stundh
till dödhen wilia mig förha,
och så mit vnga lijff i grundh
medh it swärdh defluera,
och i min sömpn är thet min dröm:
i morgon will han mig ödha
och sedhan mig så ÿnkelig
kasta iblandh the dödha.

Dantzer och springer mz lustigt modh
I, mine fiender hädske,
Nu få I een handh full medh blodh
iedher lust at trösta.
Låter eder speel här klinga wäll,
låter eder harpor siunga,
rät nu få I Vivallij blodh
sampt liffwet medh, thet vnga.

Rät nu få I see Vivallium
affhugges och nidh falla
som Lillium Convallium
och andra blomster alla.
När blodet rödt är wordet dödt
I mig tå strax förgiätha,
sätia mig nidh i mullen swart,
ther ormar mig vpätha.

Tagh tu, som är Gudz ewiga ordh,
min siäl i tina händer,
min kropp, som förr aff leer och jordh,
iag iorden igen sendher.
Mit vnga blodh giörs sorgfult modh
för alla owänner mina,
som stå och see och ther åth lee,
at thet på iorden rinner.

Migh tÿckess heela Dannemark
stå medh vpräkte händer
och glädia sig så hiärteligh,
the få mig i dödzens händer.
Min owänner samdrackteligh
sigh nu tilsammans giffwa
och glädia sig så hiärteligh
ath the få migh affliffwa.




Chur Sachsen har pancquet anställt
tig, Ferdinand, till ähra
Och böd Gustaff then dÿra Heldt
the gäster att tractera,
som han war waan, skön Marcipan
För pålacker att rätta an.

Gustavus kom med ett stort taal
aff sina Lappeländer,
Vndfick Tylli tin General,
som tu för tig titsände,
På Swänskt manier; för tin skuld ähr
giorde Gustaff then Cavallier’.

J dübscher Walldt böd han god dag,
bad hom wara wällkommen
Till thet pancquet aff allo slag,
Willbråd skull’ han bekomma,
Renar, harar, skull’ eÿ sparas,
Med hwad tig mer till ähr’ kund’ wara’.

Med stor process lät man Confect
med Lapländer frambära.
Mångt skön wildbråd, som blefvo stekt,
lät man för Tylli skära.
Skön pastey med spitzerey,
Mandel tarter lät man och gee.

Muschtell, Feldtlin, Citronewin,
hwad hom kunde behaga,
AlCant, Rensktwin, Petirsewin
Lät man honom vpdraga
På swänskt manier, gott Malmosier,
Claret och andra drickar meer.

Tig, Keysar och Påffwen aff Rom,
lät man skiuta till ähra
Med Carthauner och med Canon,
Som I länge begärat,
Män twÿ , stor skam. så snål war man,
att alt åts vp hwad ther bars fram.

Ja, titt stolta Cavallierÿ,
som thet Confect haa länchtat,
och titt sköna Infanterÿ,
som och ther effter tränchtat,
drucko sig full’, föllo omkull,
män thet bekom them som thet skull’.

[Thet söt’] Confect, thet söta win
the så drucko och åto,
att the föll’ kull och sompnad’ in,
och seen vpstå förgåte.
Faner, Cornet i thet pancquet
Lät’ the blifva till valet.

Tÿlli drack sielf så snålelig.
att han och blod vtspÿdde,
sielf tridie mot (moste?) han gömma sig,
och med stor skam bortflydde.
män rätt är skedt: eer blef beredt,
hwad I hafn’ länge efterledt.

Med söt Confect, O Ferdinand,
har Gustaff tig tilllagat
wed Leiptzig i Chur Sachsem land,
som tu har effter dragit.
Thet war tig godt: nu har du fåt,
hwad du har länge eftergåt.

Lät nu tin Gud, påffwen aff Rom,
skrifva: O Ferdinand,
weta må du, wår käre son,
att oss then helge Ande,
I skriffen klar befallat har,
Att vtrota Lutheri lähr’.

Swär nu honom, o Ferdinand,
genom the helgon alla,
så frambt the tig giöra bistånd,
enär tu them påkallar,
Du willt eÿ boo med frid och roo,
För änn förgås Lutheri tro.

Skriff nu Spannien med egin hand,
Att the endlig intaga
England, Schotland och Nederland
Och the Kätter föriaga.
Skrif Poland och, vnder sitt oock
att the twinga the swänska noch.

Danmarch willtu med mord och brand
förhärÿa och förbränna,
och till Confect Chur Sachsen land
In till thet sidsta gömma.
Ha, dit intent har sig omwändt
och nu tagit en skitin end.

[Ja dit in]tent har slagit felt,
Din anslag haa fallerat.
Så hafuer du förkehren spelt.
Kätter haa triumpherat
och fahra fort genom Gudz ord
taa en efter then andra ort.

Wed thet Pancquet i Sachsenland
blefstu illa tracterat.
Gustaff konung aff Swea land
Lät tig Confect vpbära,
Swr Marcipan, som han war wan,
På Prÿssisk wiss att bära fram.

Säg nu: trolmän med ett stort tall
ähre the Swänske alla
The sloge doch din General,
och allt hans folk most falla.
Slätt är beställt: tin bäste heldt,
Tylli, är nu drifvin aff feldt.

Wallstein, som sig skreff till Friedland
En hertug stor och mächtig
och öfver Bält och Ocean
En Admiral fast prächtig,
then röök förnam, kröp bort med skam,
Och mister nu sitt stora nampn.

Spannien lider stor vndergång
till watn och till lande,
Gustaff har giordt Pålacker bång,
Dig är stor frucht förhanden.
O Ferdinand, i alle land
Få the Kätter nu öfuerhand.

…..st en gång eÿ stor, eÿ små
aff Luthriskt att förskona,
Om du och skulld’ med en käpp gå
från tin keÿserlig krona.
Nu troo mig frit: för än du wet,
Ästu sannerlig en sand prophet.

Du säger snart: O helgon all,
Står vp, mig är så bange,
Anseer min nöd och samwetz qwal,
Sofver doch eÿ så länge,
Sofwer eÿ meer, förswarer eer
Römiska Catholisk lär.

Du ropar snart: Sanct Pål, sanct Peer,
J helige Patroner,
Ach hiälper mig, eder son kär,
Mit käÿserdom förskoner,
holler doch wacht för mig med macht
Mot thet leyon aff middernacht.

Du skriker snart, O Ferdinand:
Jag beer eer helgon alla,
Waker doch vp, giörer bistånd,
Elliest moste iag falla!
Maria from, kom doch till Rom
Och förswara din helgedom.

När iag fruchtar the helgon all
kunna tig intet trösta,
Vthan med pin och samwetz qwal
Mostu tin krona mista.
Maria from achtar eÿ Rom,
Eÿ heller all eer heligdom.

Gustaff then dÿra heldt,
En Crona aff all’ Förstar,
Han ett Confect beställt,
Som mången efter törstar.
The most spendera hwad the förtära;
Lod och krut will han förähra.

Med Rom eÿ allt betalas ikan,
hwad thet Confect förtärar.
Tin keÿsars Cron mott’ med deran.
Spannien tig wäll förährar
Ett Slott att boo allen med roo.
Min ord du tänck och ther på tro.

Jag är en Swänsk, som giör then sång,
Tig, Ferdinand, till ähra,
För thet Wallsten mig will’ en gång
sielf låta suspendera,
män han har fåt surt kööt för rått,
Stor blÿgd, stor skam, stor hohn och spott,

Doch iag begråter bitterlig
Tylli den Cavalliere,
Som i Stade lät fånga mig
Och illa spoliere,
Män rätt till pass, till gratias
Fick han rätt nu ett skönt Callas.



Jagh hörde fogell nechtergal
siunga een quäll i een grön daal
een lustig sång om jungf[r]uer alla.
Then klang hördes öffuer berg och daalar.
Iagh gick mig till, ödmiuk och still,
at höra den music och speel,
then liuffliga klang och foglesångh,
som hördes medh stämpnor mångh.

Echo gaaff och skiön Resonans
utj all berg och höga skantz,
sampt änglar och skiöna gudinnor,
himmelske möör och höfuiske quinnor,
edle jungfruer höllo och choor
medh frögd och dantz sampt gläde stoor.
Migh tÿckte iag woor bland änglaskaar
och icke på iorden quaar.

Migh tÿckte dantza och frögda sigh
himmel och iordh så hiärteligh,
all firmamenter och maÿesteter,
sohl, måna, stiernor och alla planeter,
all creatur, foglar och diur
i sin krafft och i sin natur.
The sprungo alla aff glädie och gamman,
sampt fiskar i watnet kalla.

Iagh satte migh nidh på een grön ängh,
vnder een lindh giorde iag min sängh.
Strax iag i een diup sömpn mondhe falla.
Widh den brun och wattukiälla,
ther Venus skiön och hennes sohn
pläga komma nidh aff himmels throon,
all widh den brun then morgonstundh
stadfästes all kiärleekz förbundh.

För ähn den mörkra nat gick om,
hadhe iag en fast vnderlig dröm.
Iagh hörde fru Venus i öster
medh sit hooff och stora wagnhästar
i een molnskÿ bulra och gnÿ,
innan dagen begÿnte grÿ.
Iagh hörde it roop: ÿnglingh stat up
och kom till oss i wåår hoop!

Mit hiärta sprang utj mit bröst,
när iagh hörde den liuffliga röst,
at iagh måtte medh ögonen mina
en gångh få see den skiöna gudinna,
then iungfru from, then ädle Dam,
som komma skal utj min fampn,
then ära och dÿgd, then hiärtans frögd,
migh skänkes aff himmels högd.

Men wee och wee then jemmer stoor,
then swårha och dödelige tortur!
Och wee then stoora sorg och elendhe,
at sig min frögd skulle så snart ändas!
Een liufflig sång giorde mig bångh,
at iag hastigt aff sömpnen sprangh.
Strax mig förswan then ädle Dam,
som iag tå hölt i min fampn.

Ädla perla och kiäraste min,
höör dock min klaga, sorg och pÿn,
som iag hafwer utj mit hiärta
aff kiärlekz flam och ÿnkelig smärta.
För melancholie och fantasie
kan iag hwarken höra eller see.
Jag beder derför, at I mig höör;
elliest iag wisserlig döör.

Betenck dock thet starcka förbundh
som wÿ giorde medh hand och mundh.
Skullen I mig så hastelig beswÿka,
som fördh är genom tu konungarÿke,
medh iern och band till foot och handh
är plågat utj stort älendh,
så wee then stundh, när iag eder mun
kÿste medh kierlekz förbundh.

Jagh beder: troo icke klaffarens ordh,
som önsker oss then swarta iordh;
aff then wÿ ära giordhe och skapte,
will han oss plat haffwa förtappat.
Hans önskan är, at wÿ eÿ meer
hwarandra see i werlden här.
Therföre, min wän, kom snart igen,
lät migh eÿ lengre leffwa alleen.

Sÿ, iag qwider medh tårar mångh,
at iag må see eder een gångh.
Sÿ, iag suckar och phantiserar
effter eder, min hiärtans kiärha.
För kierlekz pÿn att ögon min
fäller heta tårar på kindh,
men medh eder röst gifuer migh tröst
utj mit hiärta och bröst.

Ach kierlekz dÿgd, min gÿllandhe croon,
waar mig gunstig och höör min böön,
at iag måtte eder medh ögonen mina
uppå min arm tagha och kÿssa
medh sin honeur, som thet sig böör,
och aff it godt, amoreum cor
tÿ iag försan eder, madam,
dock aldrig förgiäta kan.

Om Her[c]ulis sohn skulle än här
för eder skull, min bästa wän kiär,
migh sälia nidh blandh een hoop quinnor
för kiärlek skull at lära spinna,
heller medh skam såsom een man,
Aristoteles, skulle ledes fram,
heller och så medh Virgelio
hängia een long stundh på it togh.

Om iagh än medh Patriarchen
Jacob aff Mesopotamien
eder så min ädla gudinna
medh stoor träldom kundhe at winna;
om iag skulle gå i fjortan åhr
för eder skull och wackta fåår,
eder, madam, iagh dock försan
aldrig förgiätha kan.

Om iagh ähn medh konung Habor
skulle bindes medh eder hufwudh håår
och låta mig till galgen förha,
så will iag deet fast heller giörha.
Min wän, troo mig, at iag wil så
heller aff denna werlden gå,
ähn haffwa den skam, een annan man
skulle haffwa eder i sin fampn.

Tenck dock mit hiärta at alle paar,
hwadh Gudh på iorden skapat haar,
fogell, diur, man och quinna
sampt fiskarna, som i watnet rinna,
at hwar och een förswarar sin.
Så giör iag, aldrekiärstan min,
såsom min gudh hafuer mig till brudh
giffwet medh all ähra och skrudh.

Then kierleek Gudh behagar wäll,
at han biuder oss leffwa säll,
förökas och i werlden widha
vpfÿlla medh Erfwingar blidha.
Therföre, madam, eder försan
iagh dock aldrig förgiäta kan.
Om werlden ståår i tusendhe åhr
wåår kierleek dock aldrig förgår.




Gierna thet skeer, fast man ähr wredh,
O, kierlekz dÿgd, när iag eder seer,
iagh migh beteer wänlig och beer:
O, hiärtans kiär, drag eÿ bort meer,
tÿ iag är ehr och ingen fleer,
till tess iag döör och faller neer.

Eder släckt oteckt är thet confect,
I haffwen mig eder arm vtsträckt,
dock är vpwäckt och wäll vtsleckt
then kierlekz flam, som waar vptäckt.
Medh thet defect beder eder sleckt
then godha Amor hafwa suspäckt.

Röön mig een vrå, ther iag kan stå,
at kierleek eÿ hittas må.
Skulle man omgå wildiur och så
sampt andra fogler små,
han finner på fiskar, som gå
i haffzens diup, stoora och små.

The creatur, foglar och diur,
äro eÿ frÿ för hans tortur.
Een lithen luur, then godhe Amor,
öfwergåår den högsta muur
medh sin figur till the jungfruur,
som ära dock som ängla puur.

Rätzlig han kan som een tÿran
plåga bådhe qwinna och man.
David, som wan Goliath försan,
till kierleek han ingen rådh fan,
hans macht förswan, hans sinne bortran,
kierlecken bleff hans öfwerman.

Wist waar Simson een starck person,
som sönderslet it grÿmt leÿon,
och Salomon, konung Davidz sohn,
waar wisast vnder himmels throon,
then dock pardon och devotion
begiäradhe han aff then Patron.

Dröfflige såår mången man fåår
för kierleek skull, at han gierna gåår
i fiortan åhr medh träldom swår
i ödemarck och wacktar fåår.
För hwÿta låår och krusat håår
legges mång cavaleer på båhr.

Signelilla, then möö, moste och döö
för kierleek skull aff thenna öö,
som een skiön röö i storm och töö
sönderbrÿtes i willan siöö;
hoon bran som höö och smalt som siöö
och tråddes neder i skarn och ströö.

Gack bort tu, som wilt vndra uppå,
at kierleek intager och så.
Skulle han icke rådha medh oss bådha twå,
som woro vng aff åhren och så,
när han kan slå Gudinnorna små,
som högst vpunder solen gå.

Rät när han will, mång tusen mill
kan han skiuta medh sin pÿl,
han gåår in till rät hvem han will,
fast the äro aldrig så gill,
och jungfru subtill, eder mon han till,
han kan kÿssa ödmiuk och still.

Iagh blifwer qwald och hårdt tiltalt,
deet iag haar hoos eder dwalt,
mit modh giörs qwalt, mit blodh giörs kalt
aff bitter sorg och stort gewalt.
Dock eder gestalt hafwer iag vtwalt
för perlor, guld och silfwer alt.

På kÿskheet reen föruthan meen
ähren I giordh aff mit sidhobeen,
I ähren alleen then ädle steen,
som gåår genom merg och been.
Gudh giffwe tu, min kääraste wän,
kommo till mig een gång igen.

Dock troor iag wist, ädle palmequist,
I ähren mig troo uthan list;
fast thet är tÿst, är dock eÿ mist.
Iag troor eder lika wist,
tÿ ingen twist heller nogon list
hafwer iag nogon tidh hoos eder wist.

Ach lÿcksam stundh, när iag eder mun
först kÿste medh kierleckz förbundh,
men wee then stundh, at wårt förbundh
skulle giöras annorlundh.
Ach Gudh tig vnn frisk och gesundh,
thet önsker iag aff hiärtans grundh.

Finis.




Ach libertas tu ädla tingh,
sääll är then tigh kan niutha,
fast tu wore fattigh och ringh,
ingen må tigh förskiuta,
bättre ästu medh en tom buuk,
i ödemarcken fundhen
ähn een klädningh af gyllenduuck
medh stoor omsorgh bebunden.

Ja een fogell vthi een buur,
hwarss frijhet är beröfwat,
han siunger wäll af sin natur,
men hiertat är bedröfwat,
när han hörer thee foglar skiön,
som uthi lufften siungha
sigh glädia öffwer marcken grön,
effter sin art och tungha.

Fast han kan rijkligh födha fåå
och altid i frid wara,
doch heller thar han matkar små,
i skogh medh högsta fhara.
Han är heller i ödemarck,
högt up i Trään och Ligger
ähn som in om thee murar starck
i konungz huus och tigger.

Heller will han på een grön qwist
siungha medh hungrog magha
Een skiön loffsångh sin herra Christ,
ähn maat hoss herrar tagha,
heller will han i törra trään
sofwa medh roo och lijsa
ähn ther som skiöne sänger är
sigh låta aff menniskior spijsa.

Ja man hörer åthskilnat stoor
bland thee småå nächtergaaler.
Bättre qwär han i skogen boor,
ähn thee i konungz saaler,
som sittia i een gyllen buur,
the äre doch bedröfwat
medh migh wittna all Creatur
som ondt och goth haar pröfwat.

Een hiort som up i gården gåår
medh twå förgylta hörner,
och then i bergen födha fåår
bland tistell steen och törner,
thee haa ey lika glanss och skeen,
thee ära ey lijka skiöne,
raskar’ är han uppå sin been,
som gåår på marcken gröna

Een hiort som haar itt guldband om,
och hörer strenger klingha,
och then som måst’ i dalenom
bland bergh och backar springa,
thee haa ey lika lustigt modh,
thee dantza ey lijka gladhe.
frijheet är bäst, frijheet är godh
Ach ath iagh frijheet hadhe.

Men I himblar och firnament,
warer medh migh bedröfwat,
All lycka haar sigh från migh wendt,
migh är frijheet beröfwat.
Jagh haar warit i Jern och bandh,
nu snart i tu åhr fånghen
för een Jungfru af Danmarckz landh;
så är migh werlden gången.

Jagh klagar migh för alle stand,
för fattigh och för rijka,
ath för henne uthi tuu landh,
och i tuu konunga rijken,
haar iagh warit nu snart tu åhr,
plågat, fengsslath, och fången.
Ach wee, min vngdoms tidh bortgåår,
min frögd är snart förgången.

Hwilket när migh kommer i sinn
och iagh thet migh påminner
heeta tåårar uppå min kindh
nher aff min ögon rinner,
helst enär iagh min vngdomss åhr
begrundar och betäncker,
för sorg all min sinne förgåår,
mitt hierta sigh fast krencker.

När iagh på mith fädernes landh
täncker, uthi mith hierta,
mångh tusend suuck giör tå min andh
medh pinligh wee och smertha,
ath iagh tigh ey, O Sverigies landh,
såsom then iordh migh födde,
måå fåå tiäna medh mun och handh
troligh till thes iagh döddhe.

Hwad hielper nu thet iagh haar reest,
uthi werldenne wijdha?
hwadh båtar ähn, thet iagh haar läst,
och offta ondt måst lijdha,
hwad är nu min förfarenheet?
thet iagh haar peregrinerat,
är icke nu fåfängligheet?
all werldzens prååll och ähra.

Ach phoebe klar titt lopp omwändt,
läth tin klarheet ey skina,
titt stoora liuss ey mher vptändt
släck uth stiernorna tina,
bedröfwar ehr i himblat all,
J skogar, och gröne lidher,
J höge bergh och diupe daall,
medh migh sörier och qwijdher!

J foglar vthi lufften klaar,
J diur på marcken gröna,
beklagar mine vngdoms åhr,
alle gudinnor skiöne,
J fiskar, som på diupet gåå,
J små och stoore siööar,
sörier medh migh stoore och småå,
J folck på landh och öar!

J ynglingar aff Swerigies landh,
Jungfrugor och pigor alle,
Sörier medh migh hwar i sit stand,
låter och tåårar falla,
iagh är som iagh war aldrigh född,
eller kommen aff Qwinna,
så är all gunst för migh uthödh
bland förra wänner mina.

Så hafwer migh nu slagett felt,
thee söthe ord och tanckar.
För een Jungfru haar iagh förspilt,
alt hwad iag föör haar samkat,
migh är hele werlden ohuld,
och önskar dödssens smertha,
allenast för een Jungfru skuldh,
som migh doch gaf sit hierta.

Nu båser up i wädher all,
hälst i Zephyrer kalla,
gifwer från edher sorge skall,
Qwistar i skogen alla,
och du Echo medh stoort weeklag
måst’ altid resonera
thenna min sångh båd’ hat och dag
och medh migh lamentera.
Amen.



Lärckianss sång är icke långh,
regn och storm henne twingar.
När solen skijn, hafver hoon sin gångh,
hoon lättar fast up sina wingar.
Gudh giffwe, all sorgh kundhe
snart wändass i glädie!

Aff alla foglars art och natur
seer man, när wäder wanckar;
the sitia sorgfulla utj sin buur
och haffua bedröffwelige tanckar.

Utaff thet liuffliga solennes skeen
frögdas all ting med stoor gamman;
när thet förswinner lijda the meen
och ära bedröffwat tilsamman.

Rät så nähr lyckan wänder sin gångh
och giömmer sit ansikte blijdha,
måste menniskian lidha stoor twångh
och högelig sucka och qwijdha.
Gudh giffwe, all sorg kundhe
snart wändas i glädie!

Ehwem är vnder himmelens högd,
som lyckan haar altidh i händer?
Ty, när hoon skänker sin största frögd,
hoon snarast tå hiulet omwänder.

När iag beskodar lyckones gångh,
at hoon så mången man dårhar;
så ära min ögon stälte till språng
och wilia utgiutha sina tårhar.

Then menniskia är ey född under sool
iblandh fattighe och rijka,
fast man än suto på konungzlig stool,
kan lyckan ifrån honom wijka.

Jag sågh mig omkring uppå een ort,
ther sorgen skulle mig icke bijdha;
när iag fierran, kommer hoon fort
och tränger sig in till min sijdha.

Vtaff mit nampn haar iag meent wist,
at iag skulle frögdas med fromma;
ty thet bemercker een lagerbär qwist,
som grönskas med rosendhe blommor.
Gudh gifue all sorg kundhe
snart wändas i glädie!

Så är intet nampn i werlden till,
som kan ifrån olycka frelssa,
vthan tit nampn, o Jesu Christ,
i hwilket wij haffue wåår helsa.

Sorgen hoon wistas utj huar by,
at hoon skull ingen försaka.
Dok giör hoon största buller och gny,
när man bortmister sin maaka

Worhe all glädie utj een hoop
och hängde bredhwidh min sidha,
kundhe hoon ey stilla then suckan och roop,
som kommer utaff min qwijdha.

Een maka from och fultrogen wän
mon döden mig hastigt förmena;
om iag kan få een sådhan igen,
ståår hoos Herren alleena.
Gudh giffwe, all sorg kundhe
snart wändas i glädie!

När iag seer på tig utwärtes, wärld,
så ästu fulskiön mäckta,
men när iag beskodar tin inwärtes flerdh,
så wilia mina lemmar försmäckta.

Så hafver iag nu wäll drucket thet wijn,
som werlden för alla inskäncker.
När iag beskodar all lyckan min,
hoon mig i nödhen nidsäncker.

O, Jesu Christ, min frelsare kiär,
som lyckan utdeelar hoos alla,
frelss mig ifrån mit hiärtans beswär,
så will iag tig troligt åkalla,
Och lät min sorg snarlig sigh
wändha till glädie!

Nu will iag min klageliga röst
till tig, herre Iesu, vphöya,
tu wille sendha mig glädie och tröst
och lyckan till mig igen böya,
Så kundhe min sorg snarligh
wändas till glädie.




Warer nu glad, mina fiender all!
Nu går thet effter edher willia!
Iagh föres nu bort från edhert förtaal.
Gud wil migh från edher schillia.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boÿor.

Iagh hade wäll tänckt at vinna then nådh
migh till gunst i Swerike at komma.
Men mennischeligh hielp är eÿ modt Gudz rådh.
Thet skier alt siälen till fromma.
Iagh föres nu bort etc.

Wäxer ther gräs för vill Rene diur,
som i fiellen löpa och springha,
migh föder wäll Gudh innan boÿor och muur,
fast werlden migh lenger will twingha.
Gudh blifwer wäll hoss migh nordast i fiellen, uthi boÿor.

Aldrigh föres iag i werlden så långt,
för migh är Herren ther heema;
aldrigh läses iagh i boÿor så hårdt,
min siäll kan ingen doch klemma.
Gudh tröste min siäll, fast än iagh skall döö uthi boÿor!

Liffvet är kort, och tidhen giörs wrångh,
stoor haat blandt mennischior alla.
Iagh hoppas, min tidh, han blifwer eÿ långh.
Iagh will migh Herran befala.

Legat hafwer iagh i iern, boÿor och bandh
nu snart i 5 åhr så stilla.
Gudh hafwer bewarat krop, lÿff och andh,
fast mångher hafwer welat migh illa.

Jag lider mottgångh och tÿger doch still,
Jagh strider med böner och tanckar.
Jagh kommer väll lööss, om herren gudh will,
hwart werlden hon wrider eller wanckar.

Vnner doch eÿ migh Swerige then priss
igien at komma medh ähro,
så unner migh gudh sit paradÿss.
Hwad will iagh högre begära!
Gudh, frelsar min siäll nordast i fiellen uthur boÿor!

Sÿ, iagh faar åstad i herrans gudz nampn!
Iagh låter migh gierna åt nöÿa
Hwart uth thet bär, gudh blifwer min hampn.
Mina owenner winna dock fögho.
Gudh, förlossa min siäll, nordast i fiellen, uthur boÿor!

Nu farer dock wäll, I menniskior all,
som migh hafwa welat uthhielpa!
J faren och wäll, som önsker mitt faall
och hielpen migh lenger nidhstielpa!
Iagh önskar edher godt nordast i fiellen uthur boÿor.

Englar och herrar hafwa bedhet för migh
sampt frugor och jungfrugor fromma.
Mångh redheligh man hafwer winlagt sigh
migh till gunst i Swerie at komma.
Iagh föres lickwäll bort, men inthet till mörckrens boÿor.

Rätt stilla iagh måste toleligh,
hwad på läggies, uthstånda.
Iagh hoppas, gudz nåd hon öppar än sigh,
som mig kan lossa utaff wåndha.
Gud råder ännu nordast wid fiellen, uthi boijor.

Jagh tackar min gud, iag hafwer eÿ giort
mitt fosterlandt något till skadha.
Min högsta orsak är allom wäll sport:
för ett giffterrmåll moste iag badha.
Ty föres iagh bort nordast till fiellen uthi boÿor.

Kiäre wenner och slecht, gifwer eder till roo!
Migh är bäst timeligh lÿdha;
tÿ sedhan fåår iagh i himmelen boo.
Iagh wil nu lÿdha och bidha.

Jagh täncker, kan skie, her kommer then dag,
min hustroo, hon önskar, hon woro
i werlden eÿ till. Doch önskar eÿ iagh,
at någon the tidender båro
från Danmarck till migh nordast etc.

Effter mörckt wäder öppnar solen sigh
och skiener i werlden så wÿdha.
Eÿ blifwer thet fängsle ewinnerligh!
Hwÿ skall iagh doch sörga eller qwÿdha!

Så befaller iag gud min öfwerheet kiär,
ja, Swerie, mitt fosterlandt kiära,
sampt liten och stoor, som ther inne är.
Gudh will them alla beskära
frögd, glädie, fridh och roo, och stoor tröst mig i mina boÿor!

Bidia will iagh bådhe gamull och ungh,
them iag hafwer warit till hinders,
förlåter min brist! Then börda giörs tung,
som ökes och icke giörs minder.
Och önscher migh godt nordast i fiellen uthi boÿor.

Alldrigh är daghen nossen så långh,
till oss will iu afftonen falla.
Then ene rättar then andrass gångh;
wÿ äre doch menniskior alla.

Ropa högt, min siäll! Thet är nu tÿdh.
Lÿt eÿ på menniskior flere!
Haff jder och ångher, mott satanom strÿh!
Troo ingen i werldena mera!

Nu börias min sorgh. Nu gråter min wän.
Nu lee mina fiender alla.
Men min herre gudh, tu lefwer iu ähn!
Tigh will iagh troligh påkalla.
Tu frällser migh heem nordast från fiellen uthur boÿor.




O tröstrijke Sohl,
som warnar för fall,
fast meer än många Propheter,
Som pryder Gudz stool,
och lyser hans pall,
En Kong för alla Planeter
war nådig
war rådig
war blijdh, ey kall
moot thet Land som Swerige heeter.

Och hwad iagh ey weet,
iag fråga jw fåår,
plär gammalt ordspråk at wara,
mån någon Planet
är Afwundzman wår
hwem rår om örlig och fara?
med heeder
iag beder
til frågan swår,
O Sool mig nådelig swara.

Om Krig och Tumult
hwart åhr ifrån åhr
Ther Stiernekijkare skrifwa
om tomt och fult
ähr Spåmannen oc råår
som högt med tankar wil klijfwa
men slijka
the snijka
vhr Bondens Låår
thet han sin Barn borde gifwa.

Sij then om Konst är bäst,
och ära mest wärd,
som alla warnar för wåda,
men mig vndrar mäst:
at andras ofärd
mäst Stiernekijkare skåda
Spåmannen
för grannen
kan wara lärd
men hemma blinder at råda.

Hwad androm skal skee
thet seer han förut,
men orätt sielfwan sig gissar
han kan icke see
hwem vth om hans knut
wid truldom Konar hans diszar
hwem pröfwar
och röfwar
hans boo och stuut
och hwem på Fåren Hund hiszar.

Sielff intet han weet
hwad Hustrun hans giör
tå han sielff sofwer och snarkar:
doch seer hans Wijsheet
hwem hädan först bör
och huru Granans döör knarkar
i wäder
och städer
så norr som sör
seer han hwad lekrar oc Larkar.

Ja, androm han kan,
stoor Rijkedom spåå,
och myckit säija och skrifwa:
doch sielfwer måst’ han
med tiggerij gå,
och ynkelig spister offt’ blifwa,
gif säcken,
åt gäcken,
gif önskor twå,
när han tig eena will gifwa.

En susande Bäck
om nattetijd är,
för sälskap rolig som Reesa,
Een lijten skamfläck,
stoor heeder afskär,
men lijten heeder, stor neesa,
åt Månen,
släpp Fånen,
med sitt Gewär,
Låt narrar roopa sog heesa.

Låt tiena och stå,
för äldre och äldst,
Then ålder önskar sig mogen,
om Sommartijd gåå,
som Reseman hälst,
när Solen gömes i skogen
men Sqwaller,
och Raller,
then brukar snälst,
som mäst för Maten är trogen.

Ey älska then mäst,
som siunga kan sött,
men then som sanningen siunger,
ty Brödet är bäst
hoos sugelet Kiött,
ey släcker Kryddaren hunger,
iag meenar,
moot Stenar,
på Dunet blött,
är trott för Kropper och Tunger.

Tänck alt är ey sant,
som sanning är lijkt,
ey heller alt Gull som glimmar,
ey fordras och pant,
för thetta och slijkt,
alt Lijf ey hafwer som stimmar,
om Natten
gåår skratten
med sälskap rijkt,
och sofwer sedan tolff Timmar.

En wijs och een Gäck,
ey hafwa sig kär,
Ty lijka glädies åt Lijka,
en giöddan maatsäck,
then Bonde med bäär,
som långtfrån Gården wil dijka,
aff swecket
och beeket
ehwad man swär
offt’ smittas barde och rijka.

Hwar öfwe den Konst,
som han hafwer lärdt,
mång jern ey ansat i sender:
Til frommans ogunst
blijr Lögnaren ärdt,
men långa Konunga hender,
the knyta
och bryta,
Lögn, List och flärd,
och paddors Tungor och tenger.

Och gammalt språk är:
falskheeten hon slår,
sin egen Herre på nacken,
när Åsnan tungt bär,
hon sielfwer jw rår,
en gång at hwijla i backen,
hand heetar
been streetar,
tungt Foten går,
när man skal bära jerntacken.

Ja Giszningar som,
aff Spåmänner skee,
om mootgång hunger och örlig,
haf twijfwelsmål om
them spåtta och spee,
ty Gud them straffar vthförlig,
Gudh fruchta,
tigh tuchta,
och Kring tig see
så warder tijden tilbörlig.

Om örlig och Krig,
rår ingen Planet,
Ey skylla Sool eller Måne,
men skylla sielff sigh,
then falska Prophet,
som nu regerar mång Fåne,
hin frände,
vptände,
osz Eelden heet,
som fordom brände i Skåne.

Jag seer en Aspect,
hwars orsaak ey är,
aff någon brinnande Stierna,
men aff ett Defect,
som tigas böör här,
och man vttalte doch gerna
Gudh nåde,
Gudh råde,
Och war osz när,
som bäst kan wäria och werna.

Widt öfwer wårt hopp,
är Gud een Regent
snart honom medel kan finnas,
til Stiernornas lopp,
kan hans Regement,
ey någorlunda bebindas,
men wreden,
slår freden,
hwar landzänd,
ther man Gudz ord ey will minnas.

En Gyllende Tijd,
i Werlden tå war,
när man aff Falsheet ey sporde,
när Sämian war blijd
och Kärleken klaar,
och ingen annan ondt giorde,
nu qwijder,
och strijder,
mång Son och Faar
ondt är at lefwa på jorden.

Om Haat och Afwund
the Brunno som Weed,
och Watn Girigheet släckte,
tå skontes mång Lund
i Wettalla heed,
men aldrigh Watn tilräckte,
Frimodder,
Torskodder,
man med god frid,
in til Ostindien sträckte.

Ja Girigheet är
til alt ondt en Root,
som och Apostelen skrifwer,
falskt witne som bär,
står Sanning emoot,
vhr Land Gudzfruchtan hon drifwer,
allena
then ena,
til hand och foot,
all fredh och sämia kulldrifwer.

Then siälen har kär,
förachtar alt gull,
och sökier altid Gudz ähra,
fast werlden hon är,
af ondska så full,
at hon ey orkar mer bära,
huem undrar,
frid dundrar,
och slår all kull,
Ther een wil ensam alt skära.

Ty seer man at haat
gemenligen finns,
emillan Nabor och Fränder,
offt’ sökes och maat,
ther Kocken ey mins,
at twätta, diskar och hender,
för många,
nu prånga,
men knapt en bins,
som twist bland Bröder vptänder.

I Spinnelens wääf,
snart fasna the små,
men stoora flugor vthflyga,
månglistig en Räf,
som Gåsen wil flåå,
kan stilla krypa och smyga,
ehr achten,
ehr wachten,
för fiender twå,
i Länder fromma och blyga.

I hafwen een troo,
ett hopp och ett Doop,
Nordländske Konungarijken,
så byggen itt boo,
och hållen i hoop,
aldrig från enigheet wijken,
med tijden,
i qwijden,
om Faat och Stoop,
om j hwar andra beswijken.

Ja, byggen ett Torn
så högt under Skyy,
at thet Kringskådar siöstranden,
Rog , Hwete , och Korn,
så släppen vhr Loy,
at maat ey föres vhr Landen,
förachten,
then prachten,
then Seden ny,
som låckar Brödet vhr Landet,

Ey gäller mehr pracht
med Gångare Gråå,
mod, Blod nu gäller, nu mandom,
här gäller en Jacht
med Brynian Blåå,
och hwad som skerpes aff handom,
ehr achten,
ehr wachten,
för fiender twå
i som han hunger i Landom.

Thet är en ond art’
med Pijper och pracht,
hwar Affton föras til sänge,
man kommer och snart
på spodt och föracht,
vthaff the ondas omgänge,
war tuchtig,
Gudfruchtigh,
ther på är macht,
om tu wilt lefwa wäl länge.

Aff högmod och stååt,
blijr ingen Man god
men mången kommer på kneken,
när Hanen blijr wåt,
tå fäller han mod,
Långkåpan rijfwes i lecken
offt’ hötes,
och stötes
vhr Näsan Blod,
som närmast sitter wjd Steeken.

Hwij spitzar then Skägg,
som orckar ey gåå,
Hwij äre gamble Män kåta,
hwij målas then Wägg
som orkar ey ståå?
Kan fergen något och båta?
Bijet swärmer,
Ull vermer,
och Winteren grå,
han skerper Droparna wååta.

När Wädret blåås sött,
och skogen ger lucht,
och Åkren andas om natten:
och Gräset är blött,
och Blomstret smucht,
då Dantzar lille Leekaten
men kiölden
geer bölden,
och een kall frucht,
och byter mösza för Hatten.

Haf Werlden ey kär,
hon swijker titt hopp,
hon hafver mången vthblåttat,
fast gammal hon är,
hon hinner titt lopp,
hon hafwer mången vthtrottat,
högfärden
och Werlden,
som Siäl och Kropp,
sig fast til samman har rättat

Stoor synd then och giör,
som tager i hand,
thet Gud sielf biuder förkasta,
en Öfwerheet böör
förswara sitt land,
och nödigt andras antasta,
i högden
är frögden,
och fridligt stand,
tijt böör hwar skynna och hasta.

Och mindre Konst är,
at slippa ett waad,
än ther som strömmarna brinna,
ey mindre konst är,
förswara en Stad,
än honom öfra och winna,
then trafwe
ey snafwe,
wid hwar steenraad,
som öfwer Skogen wil hinna.

Then själen är wijs
och väl wärd beröm,
som söker Himmelska håfwor,
mång söker sig prijs,
med Fabel och dröm,
och mång medh skiäncker och gåfwor,
ty qwijdes
och strijdes,
på land och ström,
och freden spännes i klåfwar.

Om wåhren tå Gudh
skop Himmel och jord,
war tijden stilla och frommer,
strax Brudgum och Brud
förglömde Gudz ord,
förgick then fagersta Sommar,
märck orden
på Jorden,
är frid förgiord,
Och aldrig stadig mehr kommer.

Och werldennes wärk
vthlupit strax är,
nu är then sidste minuta,
Ja, thetta väl märck:
åt ändan alt bär,
all ting nu trottna och luta,
söök hyllest,
gör fyllest,
för titt beswär,
nu är Terminen och vthe.

Then Dag nu opgåår,
i Affton förgås,
och lyser inga städz mera,
thet Åhr tu nu fåår,
seen aldrig mehr fåås,
Gudh råder om tijderna fleera,
allena,
then ena,
Råår Låås och Båås,
som alt kan eensam regera.




Een torr och kall Wåhr, gör Sommaren kort,
Och Wintrens föda fördrifwer,
Gudh hielpe som råår, sij Wåren går bort,
Och lijten Glädie oss gifwer,
Sool warma, förbarma,
Hoos Wädret tort,
Nu Kölden Sommaren rifwer.

Godt Maije-Regn giff, lät dugga tätt neer,
Lät warm Dagg Örterna fuchta,
Oss Torckan bortdrijff, lät Frostet ey meer
The späda Blomsteren tuchta:
War nådigh, war rådigh,
För them iagh beer,
Som HERRan tiena och fruchta.

Lät Wäderet kolt, och torckan oblijdh,
Ey twinga rosorna röda,
Lät Åkeren stolt, ey läggias så nidh,
At han ey Bondan kan föda.
Bewara, från Fahra,
I allan Tijdh,
Then späda Jordennes Gröda.

Lät Himmelens Port, vthwidga sin Gång,
Hielp Molnen högre vpstijga,
Lät höra oss fort, skön Nächtergals Sång,
Som Kölden twingar at tijga.
Lät siunga, the vnga,
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen dantza och nijga.

Lät dantza å radh, Foick stora och små,
Lät feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh, lät tillra och stå,
The wåta Himmelska Pärlor,
Lät qwittra, lät tittra,
Steglisor små,
Hoos granna Swenska Sädzärlor.

Giff Glädie och Tröst, lät Lärckian ey döö,
Lät lefwa Sommarens Swala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö,
Som nu mon sorgeligt tala.
Giff Sommar, Giff Blommor,
Giff gott grönt Höö,
Lät Göken ropa och gala.

Moot Gryningen bleek, moot Dagningen blijdh,
När Natt och Dagh sigh åthskillia,
Lät höras mång Leek, om Sommarens Tijdh,
Diuur dantza, speela och gillia,
I Strömmer, ey glömmer
Mång lax, mång Iid,
Mång Fisk tå hafwa sin Willia.

Gör Dagen oss lång, gör Natten oss klaar,
Lät Duggregn warma nedfalla,
Och locka till Sång, then Fogel som haar,
Tyst warit Winteren kalla,
Lät klinga, lät springa,
Mång Hion, mång Paar,
Lät frögdas Menniskior alla.

Gack fruchtbaar oss op, gack fruchtbaar oss neer,
Och helsa Byiar och Städer,
Mång Åkermans Kropp, tå gläder sigh meer,
Som går i tunna Lijnkläder,
I Dalar, Trast talar,
Och mång Munn leer,
Och mång Trumetare qwäder.

Ja, liufliga Sool, tu fattigh mans Wän,
Som titt Skeen ingom wilt spara,
Lyys vppå wårt Bool, medh Sommar igen,
Lät Köld och Torcka bortfahra,
Nu längta, nu trängta,
Qwinnor och Män,
At gå i Soolskijnet klara.

Gör Sorgen oss kort, bliff Åkermans Wän,
Lät grönskas Skogar och Dalar,
Drijff Torckan oss bort, giff Wätskan som än,
Mång Bondes Hierta hugswalar,
Lät siunga, mång Tunga,
Om Frögd igen,
Som nu bedröfweligt talar.

Lät Skogen stå grön, lät Jorden få Frucht,
See til at intet oss trängier,
Lät flächta een skön, och härligh een Lucht,
Aff Skogar, Åkrar, och Ängier,
Lät krantzas, lät dantzas,
Medh Frögd och Tucht,
Lät bäddas brokotta Sänger.

Lät Gräset blij blött, och Blomsteren skiön,
Lät dantza lilla Lekatten,
Lät flächta oss sött, widt vth vppå Siön,
Lät skönt Wäär blåsa på Hatten,
På Ängen, giff Sängen,
I Gräset grön,
Åth them som färdas om Natten.

Lät Embetzmän få rätt bruka sin Hand,
Och trygg på Reesa sigh gifwa,
Lät Köpmänner gå til Watn och Land,
tijt the hälst Handelen drijfwa,
Aff Rosor, och Kosor,
Ibland all Stand,
Lät mången frögdefull blifwa.

Lät Dagen blij warm, mång Heerde tå ståår,
I mång grön lustigan Skugga,
Och rester sin Arm, åth Getter och Fåår,
På Bäär och Äplen lät tugga,
Från Plogen, åth Skogen,
så widt han nåår,
Lät Oxen titta och glugga.

Släpp Boskapen wall, löös Oxen vhr Båås,
Driff Fää och Fänadt åth Skogen,
Lät Öken få Stall, in vnder Gudz låås,
Lät Bonden glädias widh Plogen,
Höst mustigh, gör lustigh,
Lät Säden fåås,
Aff Åkren ymnigh och mogen.

Lät grönskas hans Fåår, lät blomstras hans Äng,
Hielp fylla Bingarna blotta,
När Bonden sielf råår, får Krijgzman och Säng,
At hwijla Lemmarna trotta,
Still Wreden, giff Freden,
Mång Pijga, mång Dräng,
Tå glädias öfwer all måtta.

På Blomster och Lööff lät stimma the Bij,
Som draga Honungen söta.
Men Lufften blijr dööff, aff buller och Skrij,
Ther sigh twå Krijgzhärar möta,
Still Wreden, giff Freden,
Gudh statt oss bij,
Som bäst kan Fienden stöta.

Tu råder om Krijgh, tu råder om alt,
Tu råår om Himmelens Fäste,
Ty wil iagh och tigh, alt hafwa befalt,
Hielp oss til Foot och til Häste,
Gör frodigt, frijmodigt,
Hwad nu är kalt,
Tu weest allena wårt bäste.

Wij hafwe, O Gudh, tigh syndat emoot,
Förlåt oss Bristerna swåra,
Wij wele titt Budh, med Bättring och Boot,
Nu föllia Dagarna wåra,
Lät falla, medh alla,
Tin Wredes Hoot,
Och dämp alt hwad oss kan dåra.

Dämp Wällusten neer, tin’ Gåfwor oss lär,
Altijdh rätt nyttia och bruka,
Och ändtligh iagh beer, hielp theras Beswär,
Som tuchtigt sina Bord duka,
Och hielpa, ey stiälpa,
Then Hand som bär,
Een tom och söndrigan Kruka.

Giff them itt godt Åhr, them lyste tin Sool,
Som Åhrsens Tijder weet deela,
Them Månen och gå, i Åhr som i fiool,
At Ny och Nedan ey feela,
The andra, lät wandra,
Til tomma Bol,
Som aldrigh hielpa siuukt heela.


Made with Concordance