The Text      


SÅ hastigt blef iagh skadd aff lilla Gudens pijlar,
Som öfwar så medh eld som jern sitt Tyrannij,
Medh hemlige försåt och små bedrägerij,
Som medh sitt skiutande sigh aldrigh nånten hwijlar.

Som färdas widt omkring som blix så många Mijlar,
Oskyldigh wardt iagh såår men ach! hwar stog du då
J Skogen Skiutegud när du mig råkar så,
Hwad winst hwadför beröm at du så häfftigt ijlar,

Rätt som en annan skytt i wåra skogar willa
Försåtlig löper kring, och slår de säkre diur
Med en förfalskat Sång, kan deras öron snilla

Kring buskar skiul och trä, sig skickar uppå lur
Rätså där ställer fram, och denna redskap grymma
Hwar kan man hafwa frijd, hwart kan man undan rymma.


DJg wil iag älska än, i alla mina dagar
Och hafwer hafft dig kiär, från det iag dig först sågh,
Ey skönare eller rijk ey högre eller lågh,
Sig wara hwem dät wil, mig någon mehr behagar,

Får iag ey Veneridz gunst, om Gudh så äntelig lagar,
Så älskar iag likwäl fast iag ey älskad är
Du äst allena min, alen ästu mig kär
Dy skillias wi, ey åth, til des oß död förswagar,

Och den ehwem det är, åth hwem du är beskärd,
Tag kärleek utaf mig, iag wil den med dig dela
Om iag förringa är och du nu mehra wärd

Om honom ingen ting, må ey hans kiärleek fela
Men feltes kiärleek, tänk på mig ännu som brinner
Tänck at du ingen ann, som älskar mera finner.


SOm du mig hafwer nu tilfyllest låtit weta,
Hwad kärleek du har hafft och med hwad stadigheet
Så wil iag säya dig om du förr intet weet
Hwem som min Jungfru är och hwad hon månde heta,

Den iag har älskat förstj föruthan länge leta
War sköne Venerid, den har iag älskat sist,
Och aldrig hafwer seen af annan kiärleek wist
Ändoch at ingen mig har kunnat mehr förtreta.

Det hade henne bort, som hwar och en skal dömma
Behag’ och hålla af så trogen stadig wän
Men har hon Amendon kär, så måst’ hon mig förglömma

Jag weet och tror lijkwäl at det är intet än
Det wari som det wil min Venerid älskar iag
Hon hon behagar mig in til min sista dag.


GÖr kärleek alt sitt fålk i sina kånster lärde,
Då lyksam war den dag, och lyksam war den stund
På hwem han med mig och uprättar sitt förbund
Och i sitt gyllen nät mig aldraförst besnärde,

Men åter twert emot, när iag rätt kiärleekz wärde,
Betäncker klagar jag och aff mitt hiertas grund
Nu säger i min sorg at skadligt war det fund
At kiärleek mig så greep, och kom med mig i färde,

Om han nu orsak är tu sorg och så til frögd
Bewisar wara sant, aff skadan blir man wijs.
Och effter det så är at wisdom har ett prijs

Som ey wärderas kan så är iag wälförnögd
At iag med sorg och frögd har sådan skatt förtiänt
Med älskandet har iag, ey annan lyka wänt.


J Nat när kiärleek mig i sömpnen wil påminna,
At dagen som war när det war min Veneridz dag,
Och at då gifwa band, war en sedwanlig lag,
Jag hörde säya mig hwem wil den bundne binna.

Men du kärkomne dag det nampn har kunnat winna;
Som nampnetz täckligheet, all andras öfwergår,
Så ware klarheet din för dagar detta åhr,
Är du tilsagd det nampn, är intet högr’ at finna;

Mång gångor har iag dig sedt öfwer werlden lysa,
Från det iag fängzlad blef mång gångor der til än
Har Venerid sedt, du kommer alt igen.

När man af wintrens köld, begynner til at frysa,
Du förer androm köld, mig altijd brånad ny
At tänckia på dens nampn som iag ser för mig fly.


DEt weet än ingen hwem, iag älskar icke heller
Min aldrakiärste sielf, at hon så älskad är,
Hon tror det ey, och då iag henne mäst begär,
Mig åffta främmande och som en okänd ställer,

Hwarföre gör iag det, mig sielf i strömmen fäller,
Så stilla’ at iag och, mig ey bekänna törs
Hwem är i siönöd stadd, där drunknar och förgörs
Och ropar intet hiälp, men wil der blifwa heller,

Hwad är för djur så spackt, som tyst sigh låter fängzla.
Skal iag och dras så tyst hwi har iag och en mund,
Är det en liuflig ting, för hwem skal iag mig ängzla.

Förnufftet swarar mig bekänd dig ingalund,
Ännu är intet tijdh, wist är det älska dygd.
Men det som ärnat är, åth andra, älska, blygd.


HWad achtade iag det du log’, åth min begäran.
Had’ du mig intet kiär, när iag kär hade dig,
Jag undrad intet på du öfwergåfwe mig,
At hafwa hafft dig kiär, nog woro mig den ähran.

Men at iag älskar och, skal intet dig beswära,
Du west du äst doch wärd, at hwar och en det giör.
Så undra intet på, at iag det göra tör,
Min willia är mig frij hwem kan mig den afskära,

Lijkwäl är Jungfruers art, derföre willia wäya
At folk må icke stort af deras kiärleek säya
Så wet at ingen wet iag skulle dig begära,

Och wet, du icke siälf at säya det för wist,
Dy kumme än der om en twiflan eller twist,
Så kan iag säya ney iag har ey hafft den ähran.


KAn en Blind kärleek ey der ingen dygd är wara,
Som siälf är idel dygd, så undra intet på,
At han så mången man, så säker låter gå
Den han ey pröfwa wärd sin sötheetz macht förfara,

Den gifwer sig til krigz som litet achtar fara,
Til konster den som har gått minn’ och högt förstånd.
Hwar mäter krafften sin när han wil tag’ ett stånd.
Den ondom sällan kan sig älskog uppenbara,

Dy finnes någon til den som sig låter winna
Af afwund eller haat, af ondska, slem begär,
Af falskheet otro list, och hwad mer odygd är,

Hoos de kan intet rum wår rene kiärleek finna.
Det är ett trä som wil planteras i god jord,
Men sätz dett annorstädz, är fåfäng möda giordh.


HWem säger at een dröm, har intet til betyda
Doch hafwer mången sagt hwad dem skulle händ’ och ske,
Som wij wid undran stor af andra hör’ och se
Dy andan waring giör hälst dem som honom lyda.

Men aldrig har iag drömt, det så lätt til uthtyda,
Så lefwandes så bart sigh kunde migh förte,
Som denna natt, hwar aff är inthe at göra spe,
Men mehr med några rijm den händelsen bepryda,

Jag såg min Venerid mång ord med henne fälte,
Wij komme til ett rum där några speglar stå.
At hon sig der uti beskåda wille då

Bad jag, och sade än när hon sig der widh stälte,
Betrachta thet nu siälf, se til om iagh har skiäl
At iag så länge är, en sådan skönheetz träl.


SÅ syntes mig hon tog, min hatt i sijna händer,
Och gick så där med uth des millan sökte iag.
Det såg hon ropa mig, fick hatten sade tag.
Och så milt leendes sig sachtlig från mig wänder,

Ett frijheetz tecken är en Hatt, dy när det händer;
At trälar frijheet gifs så är thet gammal lag,
At gifw’ en Hatt så tror iag och hon får behag
Omsijder frälsa mig och mig min frijheet sänder.

Men hurudan frijheet, at iag ey älskar mehra,
Få det iag älskat har, det förra kan ey skee,
Det är otrolig ting så widt iag än kan see,

Doch tyckte mig iag fick sist gunste teken flera.
Och troor ännu som förr, så hård är ingen skön
Som blötes ey af en rätt älskars trägne bön.


HWem tror doch hwad för sorg, hwad ängzlan och hwad fara,
Mig förer nu uppå den swarta långa nat,
Som tager mig ifrån min ädle högste skatt,
Mitt ende tijdfördriff Veneridz ögon klara,

Är solen sin koos måst under jorden wara,
Och månan lembnad qwar til hennes skugga satt,
Är bårta och min sol och skuggen får ey fatt
J ängzlan lemnas iag den iag wil uppenbara,

När wij i mörkret gå wår ögon intet gagna,
Wij staple hijt och dijt och falla åffta kull.
Så går iag alt för ett när mig äre borttagna,

Strimmorna af min Sol, al ting mig synes full
Af nattzens bisterheet, i mörkret tänker iag
Min Venerid på dig til des det blifwer dag.


SE nu är Natten lång, och dagarna fast kårta.
Gåår Solen up en Stund kring wärfd med måln och sky
Hon föllier skougen åth, rätt som hon wille fly,
Sig låter sällan see, är långa tijden bårta.

Gör månan något ljust det warar intet länge,
Och mäst om nattetijd nu full nu åter ny
Nu mindre än som half nu silfwer nu som bly,
Och åffta när han skijn i wägen målnen hängia

De andra himmels ljus än mindre nog förmå.
De äre månge doch långt bårt, och alle små.
Så at och deras sken kan intet til oß hinna

Emedan det så är hwars skeen migh lyser då
At iag ey altför ett i mörkret måste gå
Min Veneridz ögons lius som klarast för mig brinna.


MJn aldrabäste wän, för alla mina wänner,
Min liuffligeste tröst bland all tröst iag kan få.
Min aldrastörste lust, för all lust mig ske må.
Du aldrakäraste för alla dem iag känner,

Du fromhedtz Spegel klar hwars klarheet mig nu bränner
Som för alt Qwinnokön, kan som exempel gå
Som ähra tuckt och blygd och kyskheet täncker på,
Som effter ingen man sig omak görandz ränner.

Det wärdige beröm och låf som du förtjänar
För sådan dygd den kan här ingen gifwa dig
Om ey Gudinnor och bärgz mör synnerlig

Vplysning och förstånd af gunst där tu förläna
Men gifwes sådan gunst det måtte ske i tijdh
Jag soge Venerid berömd i werlden wijdh.


SOm en frisk mårgonroos nys uth spridd och uprunnen
Med färior och med lucht, och prächtig skönheet stor
Förnöyer sinnen all uti sin stålte flor
At ingen blomma lijk på marken warder funnen

Aff hwilken målarkånst och macht är öfwer wunnen,
Ey eller fiädren at beskrifwa sig förtror,
Dem fattas färior, konst så läng hon trifs och gror
Tu des at hennes safft, är torkad och förswunnen.

Ey eller finnes låf beröm och prijs och ähra,
Tilfyllest som sig bör at låfwa denna roos.
De aldrahögste och för ring’ åth henne ähra.

Dy kommer nu och seer för än hon går sin koos.
Hwad målning henne lijk ståår sedan at begära
Hwem henne känna wil der måste wara hoos.



DV trogneste Amant som tiugo åhr tillijka
Din Jungfru älskat har, enäär hon war än qwar,
Och ännu tije åhr från det hon skilder war,
Det finnes ingen mehr i stadigheet din lijka.

Du hade ingen lön i kiärleekz Guden rijke
För all din hulde tiänst allenast mödan baar
Och sällan litet nog fick du af henne swar
Lijkwäl du kunde ey ifrån din sköna wijka

War hon den kyskeste som du det sielf bekänner
Må iagh bekänna det du war den trognaste
Som lågand kärleekz eld hoos både könen bränner,

För alle älskogz par war det det ädleste
Och wärt at hwar och een uthaf hans rijm det känner
Jgenom hwilke det är det lyksameste.


NÄr ändas doch min sorg, när skal min kärleek ändas
Mång dag och mången natt, mång månad ändat är
Nu ändas detta åhr, och dig har iag än kiär
All ting så när som du min kärleek kan omwändas

Är älska doch en dygd, och af hans flam uptändas
Hwem wil då skylla mig? är fåfängt det beswär
Förgäfwes trängtan min onyttigt mitt begär
Så wänter iag här på mig Veneridz dom må sändas

Jag weet wäl när iag nu begynnar på nyt åhr
At iag tu gammal sorg en ny förökning fåhr
Ju längre och ju mehr iag älskar Venerid sköna

Antingen hon wil wäl eller och migh illa löna
Och andre gåår förbij så många kring mig gå
Men ey är i min macht den ena uhr sinnet slå.


HWar finner iagh en Skogh dijt inthet Fålk kan komma
Hwar får iagh mig ett Skjul der Solen migh ey seer,
Nu är migh werlden leed iagh söker inthet mehr,
Än Rum som äre mörk afsijdes öde toma.

Får iagh min önskan ey den liufligeste blomma
Hwadh gör iagh längre här nu åhr och tijder fleer
Om hon migh ingen gunst och willigheet beteer.
Hwadh? hafwa Jungfrur kiär, som icke ähre fromma?

Jagh hafwer åffta sagt migh ingen skal behaga
Mehr än Venerid min, men huru skal iagh då
När man på wägen är at henne från migh taga?

Behaga ingen mehr när hon tagz migh ifrå?
Mißtankar ähre det, den någon hafwer kär
Gemenligt rädd och full medh fåfäng fruchtan är.


DV lilla Hålma min alle små Hålmars ähra
Som drager til tigh alt rät som een stark Magneet
Hwadh man på jorden rund berömt och nyttigt weet
At allehanda Folk på digh få bo begära

Widh allehanda Kånst sigh rijkeligh at nära
Från Städer och från Land, som til den bästa beet
Flys hijt at lefwa wäl och uthan alt förtreet
Hijt kommer alt hwadh Haf och Mälare kan bära,

Kringwärfd ästu medh Ström och Watn friskt och salt
Medh Båtar Skutor Skep om lagd på alla sijder
Hwar fins en sådan Hålm man leeta öfwer alt

J warand’ heller och uthi de forna tijder
Hwar fins en Venerid så dygdigh och så skön
J något annat Land på någon holme grön.


ATt iagh medh sådan Sorg, och heta Suckar många
Med tungt uthtröttat Bröst, och swjdande Ögon wåt
Så har föruthan Sömpn, och åffta och medh gråt
Medh ångest och medh qwal nu legat Nättren långa

Dhet weet du intet af, som har dhe tankar wrånga
At man skal aldrigh tro, dhe kärleekz-fullas låth
Kalsinte Venerid, som wor thet intet åth
Du som medh bara lust, dem kan så lätligh fånga

Om mine tårars flodh ditt hierta kunde blöta
Så grete iagh än mehr, och kund’ ey annat sköta
Men stålte Venerid du måst’ och billigt lee
När du det gäkerij, och fåfängian får see,



KJärlek är intet skiämpt, han synes medh oß leka
Men leeken wändes snart i alfwar för man weet
Och pröfwer aldramäst wårt modh och manligheet
Han sargar sinn och hugh och gör oß kinder bleka,

Han kan de Gambla och så wäl som Vnga weka
Och som en unger Kropp behöfwer gammalt weet,
En gammal lijka så han wore mehra heet
At Frigga lusten sin ey måtte honom neka

Det är det första prof hwar genom wij bewijsa
Wår Mandom hwem som det, wäl hafwer genom gått,
Så bör man honom först för een försökt man prijsa

Han har det wärste slagh, som fins aff Krigh uthstått,
Dhe äre mästedels få dhe som så starke finnas
At dhe ey fälla modh när dhe af Kärleek winnas.


JAgh tycker för migh siälf, beröm och ära wara
At för en Jungfru skuld så mycket ont uthstå
Så ähre likwäl dhe fast inge eller få
Som tyckiat sammalund och Kärleek min förswara

Hwij skal han säya the, så läng’ en Kosa fara
Så många finnes til at slå sin hugh uppå
Och skull’ han älska een at han Ju altijdh då
Så älskade medh mått at den wor uthan fara

Hoos dhem som tala så än mindre järna finnes
Dhen är ey wärdigh giord at pröfwa Kärleekz macht
Som menar dhet at han af sitt förstånd kan winnas

Ney ney dhe wiseste har han och nederlagt
Dhen ingalunda wil medh goda, skal medh hoot,
Och twång i Dantzen gå hwadh hielper streta moot.


ALt är fåfängligheet, som Skugga och som Wäder
Dhet kommer alt och gåår och blifwer inthet qwart
Och när det warer bäst, så är dhet gjort så snart
Förswinner alt som Röök och flyger bårt som Fjäder

Dhet hielper lijka stort man gråter eller qwäder.
Dy tijden har ändå en alt för hastig fart
Förswinner när han är som bäst man weet ey hwart
Då man en fåfäng Sorg för fåfäng ting tilstäder.

Fördenskul war tilfredz mitt Hierta lät digh nöya
Hwadh tijden hafwa wil må digh ey synes dröya
Skal iagh i ensligheeet min ungdom genom gå

Är bättre glädie frögd än sorg at tänkia på
Dhen har och glömska giort som hafwer giort wårt minne
Kan hända Venerid går, een gång vhr mitt Sinne.


JAgh skulle gå min koos fick ey mehr Kärleek öfwa
Men största mödan war at säya då godh Natt
Ðhet ordet war förswårt eller och förgätit platt
Jagh kunde ey säyat uth som iagh då war bedröfwa

Medh kärligh blygdsamheet som kyske Jungfrur pröfwa
Slog hon sin ögon nijdh och rånade så flatt
Som hade af ett sting henn’s Hierta want skatt
Och tycktes säya migh iagh beder ännu töfwa

Jagh hafwer sedan tänckt så många tusend gångor
Begärade hon det hwi blef iagh icke qwar
Dhen medh sin upsyn blidh migh binder så och fångar,

Förmåtte hon dhet ey at iagh då lydigh war
Dhet kan en annan gång emot min willia skee
Jagh wille wara qwar hon skull’ ey gärna see.


OM sena Afftonstund när Solen sigh nedhsänkte
J Skogen hände dhet iagh länge önskat har
At iagh kungöra fick, den Kärleek som iagh bar
Til Venerid och hwadh iagh där wijdare medh tänckte

Vptänd när iagh nu sågh dhe sköna ögon blänkte
Hon kunde wäl förstå hwadh min begäran war
Och medh stoor höfligheet gaf migh der på til swar
Jagh mått ey twifla om förgäfwes iagh migh kränckte

Lycksam kärkomne dagh bland andra dagar alla
Som komma åhret om O at iagh mången gång
Än finge sådan Roo om Affton stunden kalla

När iagh om dagan har hafft aff min heta twång
Men effter dhet iagh seer hon migh ey nödigt hörer
Så går iagh dristigt fram dijt Kiärleek min migh förer.


DV tror at Elden min fulkomligen uthsläckes
När hon syns inthet til och lyser intet mehr
Men wore inthet til hwadh Venerid ey sehr
Så had’ iagh ingen eld doch om det henne täckes

Aff Jjs ell’r och af Snö en lågand’ Eld upwäckes
Då brinner Natt och Dagh hwar leedh uppå migh är
Då pickar det och slår då bryter här och där
Jagh plågas mehr än sjuk och af mång skått förskräckes

Men Läkiare säya migh så kranker inthet wara
Migh gifwa föga tröst, dhe skämpt’ och lee dher åth
Och swara allenast dhet ja ja dhet blir wäl gått

En sådan siuk den kan ey hafwa mycken fara
Så är min Kärleekz Eld at ingen släckia kan
Föruthan Venerid min, will hon sigh tagat an.


JAgh wänter Solens skeen skal upgå och migh lysa
Migh som den kalla Natt i denna mörka dal
Har ensligh gått omkring medh bittert modh och qwal
Och måste medh förtret tunn’ klädder darra och frysa

Här ingen finnes som migh måtte kunna hysa
Jagh hörer ingen röst och inthet Fålketz taal
Allenast sången af een osöfd Nächtergaal
Han ror migh litet nogh som dher widh måste rysa

Men see iagh tror dher gryr ty östermålnen glittra
Snara Wäktefoglar små på Qwistorna nu qwittra
Nu bruka dagsens lius stät up och lägh straxt bårt

Din Sorg, du får alt dhet du önskar innan kort
Så lyktas lijka wist dhen mörka Natten långa
Så lycktas en gång och, beswären dijna många.


DHet är en lijten tijdh som iagh än måste bijda
För än mitt långa håpp fulkomnat blifwa kan
Och sedan skal iagh få den rätta frögden san
För hwilken länge iagh måst hafwer mycket lijda

Nu kommer snart den dagh som medh sin ankomst blijda
Betalar alt förtreet den siste på mitt wee
Dhen första på min frögd, då skal iagh när migh see
Dhen som alena migh hugswalar widh sin sijda

Skal någon kunna få dhet öden migh wil ärna
Kan iagh än fruchta migh när hon migh inthet seer
Och at iagh lijka så umgås medh andra gärna

At iagh och icke är i hennes tankar mehr
Men hwadh förhinder är som Frigga ey kan förandra
Hon gör lät dhet som syns omöyeligt för andra.


SÅ löper doch mitt Skep med foglig wind och wäder
Jn i en säker Hampn och hafwer öfwergåt
All Hafzens fara Storm som dhet har utheståt
Och känner nu igen sin Fäders Bygd och Städer

Dhet kastar Ankar uth dhet trötta Folket träder
Så småningen til landz som det har en gång nått
Och låter föra up hwadh dhet har medh sigh fått
Och byter gladligh om dhe wåta i tårra kläder

Nu fruchtas ingen nödh nu tages Seglen neder
Och Skeppet stilla ståår och drifwes ingen wart
Och ligger för sin Stadh medh prydna stoor och heder

Wißerligh gifwer Gudh en så begärligh fart
Vthgången blir wäl godh om iagh kan tåligt bijda
Fast iagh för Venerid min, än något måste lijda.


HWem kan som dhet är wärt din deyligheet beskrifwa
Dy såsom Solens sken wår ögon blinda gör
Om någon alt för ett anskoda henne tör
Rätt så när wij digh ser wår Sinne blinde blifwa

När wij digh hafwa sedt oß måste fångne gifwa
Men dhen tin skönheet wil beprijsa som sigh bör
Til sådant inthet waan medh Rijm at göra förr,
Han skal snart blifwa war en hemligh Eld sigh drifwa

Sin käre Wäns beröm han inthet wil förtijga
Och tror dher i bestå sin egen ähr’ och Prijs
At inthet giörs behoff mehr något dher til läggies

Men kan doch hans förstånd så högt och wijt ey stijga
Från dhet honom Kärleek want hwad tienligt sät och wijs
Står mehr til finna up altså förtijges bägges.


BEhagelighe dagh för åhrsens dagar alla
Som ibland wackre Nampn dhet wakreste wist bär
Du lyser nu igen på jorden klar och skär
Dhen för min Käres skul iagh plää min högtidh kalla

Du stiger iämbligh up moot Wintrens tijden kalla
Så är dhet billigt och dhen dagen hålla kär
Så wäl som henne sielf och alt hwadh hennes är
Och låta, dhen begå förswårt migh inthet falla

Ett Band förhindrar migh dhet iagh kan ingen binna
Som gambla seden är men måtte iagh digh winna
Så wille iagh digh snart sielff binda medh min Fampn

O at dhet kunde skee för Solen är kringgången
Och förr än dhenna dagh igen kommer första gången
Dhen dagh som är beprydd med Veneridz wackre nampn.


NÄr Målnen Mark och skoger widt uthbreda
Dhet hwijta täcke dhe medh Kölden hafwa giort
Hwar medh dhe många små och klena Diur ha mort
Som Solen gunstigh war dhen ähra dhe så wreda

Nu Spännes Hästar i och Slädar göras reda
Dhe åka hwar om an dhet går och mehra fort
Än när dhet war så diupt man hade snart ey tort
Sigh wåga i Slasket uth på Wägar blöt och leda

Alt så förandrar sigh alting så när som iagh
Som så Åhr ifrån Åhr Stund Tima Natt och Dagh
Åstundar hennes gunst dhen som iagh nu begärar

See Jorden åldrigh är så många tusend åhr
Så åffta läteligh doch sin förandring får
Men uthan återhåld migh städz’ een Sorg beswärar.


DHen blinda Guden gör dhem blinda som han skiuter
På dhet at alle dhe som i hans Rijke boo
Vthi en lydna blind rät tiena huld’ och troo
At han på sådant wijs behåller dhem och niuter

Alt är osynhlgit när han ögons krafft tilsluter
Och styrer Landet sitt der medh i bättre roo
På honom som en Gudh dhe sättia all sin troo
När han bland Fålket sitt sin liufligheet uthgiuter

Dhet är en Ewigh Natt i denna Gudens Rijke
Dhe löpa hwarom an i mörkret hijt och dijt
Seer HErren inthet siälf Tienarna honom lijke

Till ingen kan man mehr än sigh sielf sättia hijt
Och sådant tilstånd är för dhem som Kiärleek winner
Til dhes igen hans macht medh annan macht förswinner.


FAst iagh digh sällan seer och effter digh ey frågar
Min hiertans bäste Wän så är doch om du tror
Dhen Kärleek iagh til digh har burit lijka stoor
Och bränner lijka fort och lijka högt än lågar

Han släckes inthet uth men Natt och Dagh migh plågar
Hwadh i en annan wärd dhet Folk som dher i bor
Dhet pröfwer iagh nu här migh intet annat ror
Hwadh iagh för hennes skuld försöker eller wågar

Du hafwer migh een deel af rummet låtit see
Hwar i dhen onde hoop som straffas lijder wee
Lät migh och nu dhen frögd för än iagh dör bepröfwa

Dhen som dhe gode få migh inthet mehr bedröfwa
Är iagh doch ibland dhem, som lefwa än widh lijff
Ehwadh dhem lefwandes, är nödigt, migh och gijff.


SÅ har nu Marken mist sin Sommar klädning gröna
Seer grått skröpligt uth, och skäms at hon är bar
Och Träna nakne stå dhem frostet röfwat haar
Alt hwadh dhen warma Wår dhem pläger medh bekröna

En wåt kylachtigh Höst medh stårm sigh låter röna
J stället tager an sin fierde partz förswar
Aff hete Sommaren thet honom skickat war
Dy han nu flyr sin koos til Söderländren sköna

Nu kortas huset aff nu wäxer mörkret til
Och Solen wänt sigh bårt seer oß nu mehr tilbaka
Mothfotarena och dhem hon ey kan försaka

Alt effter gammal sedh, hon nu besökia will
När marken åhret Trää och Sool förandra sigh
Allena Kärleek min är oföranderligh.


HWem kan wår Kärleekz låpp emothstå och förmena
En Dör är yppen giord som slutin war igen
Hwadh kan iagh genom gå som ey är gångit än
Har döden hulpit til oß både at förena

Nu är du i min Fampn nu är iagh din allena
Nu är min troheet lönt, dhen oß war moth är hän
Lät digh behaga dhem som lefwa, mehr än dhen
Dhet kan din nyie Sorg och ängzligheet bäst lena

Så kom min Venerid kom om dhet är ärnat så
At wij medh bättre band bebind’ oß både twå
Lät dhet fulkomnas snart hwadh Gudh wil medh oß göra

Jagh weet han står oß bij iagh märker dhet hwar dagh
Wår Kärleek ingen kan mehr mothstå och förstöra
Han fodrar wårt begär och dher til har behagh.



ETt lijtet stycke Malm sigh om mitt finger böyer
Dhet hwarken för sin wickt ell’r och dhes arbete skuld
Kan wara mehra wärt än som ett annat Guld
Lijkwäl är ingen ting iagh moth dhes wärde uphöyer

Hwadh är på dhenna jord som aldra minst sigh röyer
Offt aldrakärast är, dy hwadh som uthaf Muld
Aff samman klimpat ståfft först skapat uthan skuld
Alt fåfängt är och skal förgåås ehwadh dhet dröyer

Mehr är at hålla aff dhet hwadh som ewigt är
Mehr skal beröm och dygd medh rätta hållas kär
Och hwadh mehr man ey seer, altså hwadh Gullet döljer

Allenast ett blåt Nampn dhet skattar iagh fast mehr
Än alt dhet Silf och Guld som jorden ännu hölier
Eller dhet som man här upgräfwit reda seer.


Djupt nederst i en Dahl dher berg på alle sijder
All Wädretz macht förtog dijt näpligh Solens skeen
Vth öfwer skattar högh, migh hinte göra meen
Dhet war alt stilla lungt, en swalk’ och skugga blijder

Ett Watns sachta flodh emellan Stenar strijder
Som medh smått buller kom ifrån Källådran seen
Dher sprang ey fieran från som Silfwer skär och reen
Nu blandas hon ihoop nu annor wärtz sigh wrijder

Dher war een lijten slätt så stoor som niugt behöffdes
At dhe små Bergfålk dher anställa kund’ een Dantz
Medh Eker Lind och Lön i ordning som sigh höffdes

War dhen alt kring om täpt rätt som een runder Krantz
Allena iagh dher satt och tänckt allena på
Huru iagh Venerid min doch eengång kunde få.


DHer iagh allena satt i Dalen och migh förde
Til sinnes Sorgen min, sågh iagh små foglar mång
På qwistar alt omkring som hölle liufligh sång,
Kanske och dhem een Sorg för Hökars wåld dijt körde

Och dheras frije lust på andra rum förstörde
Jagh tänckte widh migh sielf hwem kan dhem göra bång
Som flyga snält och fritt i lufften uthan twång
Ach wore iagh som ij, om Gudh min önskan hörde

Straxt stälte migh min flycht dijt som iagh inthet kan
Medh dhenna Kroppen gå medh frögd iagh kunde wara
Hoos dhen iagh älskar och då gofwe iagh migh an

Til dhen iagh hade lust migh medh som fogel para
Jagh kunde wäxla om när lusten inthet räckte
Och fogle troheet min sigh widar’ icke sträckte.


DY Gudar pläga förr så mångens Hamn ombyta
Som dhem behagar hälst til allehanda Djur
Förwandlade dhe platt ens skapnad och natur
Att inthet lembnas qwart dhem står fritt lagen bryta

Som dhe haa stadgat sielf dhet ingen må förtryta
Och at een Jungfru skön een heel fulkomligh Man
J Källor gröna Trä och Grääs man offta fan
Såleds förwänd i Steen, i Bäckar små som flyta

Dhet händer inthet mehr, dhe Kroppen så förandra
Men Hiertat offta nogh, man nu förandrat seer
Som Amor tächtes bäst ell’r och dhe Gudar andra

Dhet bljr i Steen och Järn förwäxlat ännu mehr
Mjn Jungfrus Hierta war uthi een Steen förwänt
Nu är dhet åter Kött af kärligheet uptänt.


NOg kan migh hända dhet at iagh til Jungfrur andra
För dheras höfligheet och dygder som iagh seer
Aff Kärleek blir uptänd iagh älskar lijkwäl meer
Dhen bårta är än dhem och kan migh ey förandra

Een skildnat är dhet än ehwart uth iagh må wandra
Medh dhen iagh wistas och medh dhen leker och leer
Och får til gammal Eld, ibland små lågar fleer
Dhe här förgås men dhen, kan ingen uppå klandra

Medh Kroppen är iagh när i hoop med Hand och Mund
Men Hiertat långt ifrån; hwem kan een Kyß förneka
Hwem kan uthslå een Dantz och inthet willia leeka

Så är lijkwäl min Hugh, långt bårt i samma stund
Ett band här bundit är een ouplöslig knut
Dhen Alexanders Swärd, ey skulle reda uth.


SÅ länge som dhen Sorg än warar dhen iagh drager
Så gör iagh inthet Rijm som icke sorgligt är
Men i som älskia dhen aff hwem i hållas kär
Ehr tienar frögde Sång och ey at man sigh klagar

Lyksammer är dhen wist som een kär Wän behagar
Behagas och igen men ach, hwadh för beswär
Hwadh för een hiertans Sorg och wee dhen altijdh bär
Som älskar fåfängt alt ehwadh han gör och lagar

Lycksampt lycksampt paar hwadh tusenhanda frögd
Vpfinner Kärleek ehr i lycksamme Wänner
Som sådan liufligh tijdh fördrifwen wäl förnögd

När både lijka Eld tillijka eder bränner
At hwar kan när han wil dhen andras flamma lindra
Men min Eld ingen will och iagh sielf kan ey hindra.


ALt Gräs nu wisnar bårt och gröna Löfwen falna
Man seer mehr ingen Ört och ingen wacker Roos
Alt är snart rutnat bort all fägring är sin koos
Och Sommaren är all man känner lufften swalna

Så drager lusten bårt dhe wijda Skogar smalna
Och dhen förr Sorg har hafft blir hon nu dubbelt hoos
Han blir aff sådan tijdh nu tyngre än dhet troos
At starcke och dheraff förswagade gå walna

Och iag som hafwer sielf dhen ganske Sommars tijdh
För Kiärleek lijdit wee hur’ ökes nu min plåga
Ja är hon dher til wredh som war migh förr så blijdh

Försmächtar iagh än mehr af dhenna här min låga
Dhet går migh nogh emoth på all sätt iagh försökes
Mitt Håpp förswinner bårt mißtröstan migh förökes.


JAgh achtar ringa alt, dhet andra högt werdera
Ja tycker ingen ting wärd mehr at hafwas kär
Än een för hwars behagh iagh här på Orten är
Och skulle, wor hon dödh, här inthet blifwa mehra

Om Menniskan är giord at hon sigh skal förmehra
Jgenom Kärleek dhen een til dhen andra bär
Är ach dhen största lust naturen gaf oß här
At se dhet uthaf twå tilwäxa många flera

Är hon dher til så skön, har iagh så älskat länge
Och älskar hon och migh, hwadh wil iagh achta mehr
Än winna hennes gunst, och at få kärt umgänge

Om Himmelen och sielf til Maka dhen förser
Så må iagh säya fritt hwadh kan migh mehra fattas
Hur’ litet alle ting i Werlden af migh skattas.


SKall nu med sådan Sorg den trogne Kärleek ändas
Som medh beröm och lust iagh trodde ändas migh
Om hon seenheten min vptaar förtreteligh
Så at wij både Twå ifrån hwar annan wändas

Hoos henne har iagh wänt wist skull’ een gång uptändas
Een annan lijka Eld än dhen nu yppar sigh
Men iagh i medler tijdh har älskat stadeligh
Och wänt’ af pijlars Gudh skull’ henn’ och pijlar sändas

Nu är hon stackars Möö af brånad wäl betagen
Olijka men til dhen som är dhet inthet wärd
Doch kan iagh dhetta tro, är hon nu så bedragen

Om dhet så äntligh är må iagh wäl säya O wärd!
Huru Blind du wara må huru galit går dhet til!
Huru råder Oförstånd: huru fahr nu hwar man will


DV weet allena bäst hwadh plåga wee och pijna
Migh gör een hemligh Eld dhen som migh dageligh
Förtärer och likwäl ännu fördölier sigh
Mitt Hierta blifwer kål och aska lemmar mijna

Således måste iagh bårttorkas och förtwijna
För din skul Jungfru kär för din skul Nymphe min
Jagh seer digh reesa uth, iagh seer digh komma in
Och altijdh fölie medh dhe leke Systrar dijna

Men inthet seer iagh nu upkomma dagen kära
Dhen iagh så läng’ har wänt på hwilken du dhet band
Som du har bundit skall uplösa och affskära

Mitt Hierta göra fritt och binda mehr min hand
Du weet allena bäst af dhenna hemligheet
Min Venerid gör nu du migh inthet mehr förtret.


JAgh följer dhen migh flyr och dhen iagh inthet hinner
Föracht är min förtienst och Kärleek är min skuld
Dhet gifwes migh til lön at hafwa want huld
Betalningen är dhen stadigheeten winner

Jagh hade annat wänt och annat är iagh finner
Dhen ähran är min Tröst at för min Jungfrus skuld
Haa åffrat Hiertat mitt til deß dhet warder Muld
Dhet aff een Hemligh Eld i klara lågan brinner

Täck’ ähre mine Band behageligh min plåga
Ett liufligt fängelse kärkommit är mitt wee
Jagh winner dhet han will, men älska wil iagh wåga

Til dhes iagh tijdzens macht och min försyn kan see
Sigh månge fins emoth och se dhet inthet gärna
Så skeer doch lijkwäl dhet som himmelen wil ärna.


NV blifwer Marken grön, på Trän see man nu blomma
Små Foglar komma igen och flyga par och par
Nu blifwer lufften skär och Dagen lång och klar
Ty är nu hwar man gladh at Sommaren wil komma

Han bärer mången fram lust nytta frögd och fromma
Som hafwa lijdit nödh så länge Winteren war
Men ingen frögd för migh han ännu medh sigh bar
Så länge mina Rijm motte än stå och toma

En har iagh inthet fått och kan så medh dhe andra
En lijten hugnad få aff dhenna åhrsens tijdh
Ehwart iagh resar hän i hwadh Land iagh må wandra

Jagh ingen får så kär i hela bygden wijdh
Dy går iagh här medh Sorg migh så åfft’ allena
Och täncker tijdh och Stund allena på dhen ena.


MJgh sades hennes dagh som iagh har kär tilstunda
Dhen iagh altijdh i lust och glädie har begått
För dhet så käre Nampn dhen dagen hade fått
Så skal han swarar iagh nu fijras sammalunda

En tage straxt up wijn som bäst man kan åstunda
En annan kalla hijt mitt förra sälskap gått
Medh hwilket iagh dhen dagh förr har fördrifwa mått
Jagh kan een gammal Sedh försumma ingalunda

Men doch hwadh hoppas iagh at kunna frögd anrätta
Vthi ett sådant Stånd; hwadh orsak är til frögd
Hon hörer inthet migh för hwars skuld iagh alt dhetta

Nu täncker ställa an, min eld är inthet rögd
Hwadh gagnar alt min lust dher af hon inthet weet
Som högsta lusten är, O alt fåfängligheet,


ALt är i Sömpn nidlagt och hwijlar sigh nu stilla
All små djur, foglar, all dhe liggia i sin Roo
Och äre hwar och en nu krupin i sitt boo
Allena Friggas Son kan dheras sömpn förspilla

Som både Natt och Dagh fort fahr at göra illa
J mörkret wakar han, när man dhet ey skull’ tro
At man i inthet rum kan nu mehr säker boo
Ett under är at een skal alla kunna willa

Hwad Natt hwad Sömpn kan mig från tijne pijlar wäria
Du grymme Skiute Gudh otijdige Tyran
Är någon annan grym, så gör han plågan kort

Och släpper åther dhem som han kan hastigt häria
Men tigh hwem Fången bler, undslippa ingen kan
Fast all ting är sin koos drar du doch icke bort.


DHet kalla många leek som iagh har kallat plåga
Den som har minst försökt han skal mäst lee dher åth
Och än bewekias mehr til löye aff ens gråt
Och tro at ingen nödh är til aff Kärleekz låga

Dhen inthet långt har rest och ingen ting tordz wåga
Och inthet mehra hört än som sin Moders lååt
Som wille såsom han, medh sine wänner sååt
Omgickz at man och mehr skull’ effter inthet fråga

Dhe wänner ähre kär som näst omkring migh boo
Föräldrar lijka så och dhe migh unna gått
Jagh ährar alle dhem som sigh til migh förtroo

Men större Kärleek är dhen som iagh hafwer fått
Til en, än allan dhen iagh hafwer för dhe andra.


DHe som i Skogarna, gå hijt och dijt och smyga
Nu achta sina fä, nu sökia effter djur
Dhe finna dher och hwar dher som dhe gå på lur
Fru Friggas store macht och kunna bäst betyga

At alle lefwande som löpa, kräla, flyga
Aff allehanda art, aff alla slagz natur
Så store såsom små och ringa Creatur
Dhe blanda sigh ihoop, fritt och för ingen blyga

Wij föllia annan lagh och dhet som Frigga råder
At göra uthan Synd så åffta som een will
Wij kunna i många åhr ey een gång komma til

Doch sökia medh all flijt, dhet andra könetz nåder
Men huru kunnen ij; Herdar och Skyttar wandra
At Kärleek icke skal Eer göra som dhe andra.



LYksame Hatt som migh dhen ädle gåfwan bärer
Hwem moth sin willia dhen digh inthet kände gaff
Så mycket lyksam mehr du synas migh dher aff
Som du är owärd dhet digh lyckan sielf förährer

Hwadh prydnad hwad beröm är dhet iagh mehr begärer
Ändoch föruthan migh dhen ingen weet och seer
Dhet kommer aldrigh tijdh dhet du migh gagnar mehr
Dhet lyckan digh een skiänk lijk dhenna här beskärer

War du för migh i pant bar du migh pant igän
Du löses straxt doch ståår dhen andra olöst än
Gafz han hwem skyller digh för tyfnad at du dölde

Togz du af dhen digh gaff, hwadh rådde iagh du fick
Och iagh har ursächt nogh at iagh så undan hölde
Nu gladh och mehr än gladh at dhet så alt tilgick.


JAgh hade wänt til löön för mine plågor många
At få dhen sökte gunst uthi så månge åhr
Men dhet iagh wänte minst är dhet som iagh nu fåhr
Til lön för min förtienst i all dhen tijden långa

Jagh sökte blifwa frij, och tages nu til fånga
Medh löye lönas gråt, och Kärleek medh förtreet
Min troheet medh föracht medh harm min stadigheet
Hwem hade kunnat tro, at migh så skulle gånga

Jagh wänte at min Eld, medh watn skulle släckias
Och icke at han mehr medh ny Eld må upwäckias
Och huru wäl dhet är allenast aska igen

Så slåknar lijka wist dhen flamman inthet än
När hon nu alt förtärd, och slätt uthbrunnin är
Då först befrijas iagh at hafwa Venerid kär.


HWadh du migh säger straxt med lijka ord iagh swarar
Jagh älskar säger du, iagh älskar swarar iagh
Du säger iagh är din, är dhet så ditt behagh
Så är iagh din och så, så länge lifwet warar

Men iagh bör säyat först, om icke iagh befarar
At du hwars enda gunst iagh söker dagh från dagh
Skal hafwa dher til dhet iagh fruchtar högst mißhagh
Hwarföre rädd, iagh än, migh inthet uppenbarar

Och inthet dhet til at betänckia något mehr
Och twifla om min hugh och wälia ibland flehr
Men til at sökia än mehr annan lycka först

Förr än iagh beder dhen iagh skattar aldrastörst
Som är at Kärleek din medh goden rätt förtiena
Dy hwem kan wänta löön som icke först will tiena.


HWad ursprung hafwa doch, dhe suckar som iag hörer
Hälst när iagh hoos digh är min hiertans enda Tröst
Hwij seer iagh lyfftas up så offta dijna Bröst
Nu medan ingen Sorg som iagh aff weet dhem rörer

Hwadh är dhet för ett qwal din ungdombs lust förstörer
Jagh kunde spöria dhet, om iagh doch hör din röst
Kanske du worde och då dher uthaff förlöst
Är icke iagh som digh i sådan ängzlan förer

At iagh digh älskar thet du är så wiß uppå
Kan inthet qwälia digh, om iagh dhet icke giorde
Dhet mindre qwälia kan een annan är dhet då

Om du dhet och så wist för migh bekännat torde
Ehwadh dhet är din Sorg är min och suckar dijna
Dhe hafwa dragit fram än många flera mijna.


O Sömpn, dhe sorgses tröst dhe olyksames lijsa
Dhen mörke Nattens Wän dhe tröttas enda roo
Arbetarenas löön, nyttigste ting i boo
Ögonens läkedom digh måste alla prijsa

Dy ähre uthan digh fåkunnige dhe wijsa
Och swage starke Män dy inthet kan man troo
På jorden uthan digh, här trijfwas wäl och groo
Om icke du oß wil bewägen digh bewijsa

Kan du O Sötesömpn uphålla tanckars lopp
Sluth mine ögon til och hwijla tröttan Kropp
Digh liufligaste Sömpn iagh önskar nu allena

Alt annat lyckan må aff mitt begär förmena
Kom och inwefwa alt, medh digh i glömskan din
Fast än iagh Sofwer så, är Venerid doch min.


SÅ wist som aff een Gudh een Jordens båll regeras
Som höge Solens slant han rädes inthet fall
Som wij här alle gå på markens gröne pall
Så wist är iagh allena din och inge fleras

Troo inthet at iagh kan mehr någon tijdh moveras
Aff någon ting nu är ell’r och som komma skal
Så at min kyske Eld han kunde blifwa all
Och til min siste Stund sigh icke städz förmehras

Rätt som ett Hierta är allenast i een Kropp
Har iagh ey mehra än een Kiärleek och ett håpp
Skal någon hafwas kär är nogh haa een allena

Hwadh wäntes mehr dhet iagh, har icke aff dhen eena
Gudh har först skapat Twå och sågh dhet wara nogh
Fördhenskul ingefleer i Paradis intogh.


ÄNdoch medh lijtet Hopp iagh i förhopning blifwer
Och stadigt wänther än emedan iagh kan see
Att ey omöyeligt är min önskan kunna skee
Och at min Engel godh, min saak dhet mästa drifwer

Jagh tager i godh acht dhe tecken han migh gifwer
Och finner dher aff tröst emoth all Sorg och wee
Och wänter på dhen nådh han låfwar migh betee
Medh rätta honom dhet altsammans iagh tilskrifwer

Aff all min hiertans hugh, iagh älskar som migh böör
Dhen aldra bästa wän som migh dhet samma göör
Ehuru stålt hon är ehuru iagh är ringa

Föruthan henne doch behaga migh mehr inga
J wakan och i sömpn för mine ögon är
Dhenna Gudinnan min som iagh nu hafwer kär.


NÄr alle hafwa roo och alt som tryggiast såfwa,
Och mörkret alle ting betäckt dhen tysta Natt,
Får iagh doch ingen Sömpn i mina ögon fatt,
Dhen, willa tysta Natt och stilheet inthet låfwa.

Hwij hafwer, tänckte iagh, och icke fått dhen gåfwa
Som andra gifwin är, så länge iagh dher satt,
J Sängen at mitt håpp, til sofwa lyckas platt,
At icke war igen i mine ögon dåfwa.

Är Sömpn een Gudh som migh dhe gamble wijse säya,
Bör honom ingens Sorg och diupa tanckar wäya
Men heller driwa bårt uhr wägen för sigh alt,

Som honom står emoth, men inthet pruth nu galt
För än migh rådnan fann aff mårgon och migh badh
När Venerid stogh up iagh skulle wara gladh.


FÖrargelige Dröm som nu mitt Hierta qwälier
Som står emoth mitt Hopp och hindrar all min Roo
Än kan iagh inthet see hwadh iagh om digh skal troo
Och hwadh uthtydning hälst iagh uthaff digh uthwällier

Olyckor fara och alt ont du migh förtälier
Då iagh dher twert emoth har orsak mehr til troo
Vthaff min skönes gunst, migh böra hafwa Roo
Och inthet achta dhet hwadh nytt man om digh sälier

Men hwadh är Jungfrurs gunst hwem kan hon säker göra
Ett Wäder är hon lijk som sigh förandrar snart
Kan hända när iagh minst dhet troor så får iagh höra

At gunsten omwänd är, hwadh håpp är sedan qwart
Aff skönheet wäl bestogh min Kärleek men doch mehr
Aff gunst, och mehr är dhet, iagh känner än iagh seer.


VThaf dhen samma Eld, som Kärleek min uptände
Och gjorde migh straxt Blind som alle plägar skee
Bleff iagh uplyst dher hoos at kunna för åth see
Medh Sinnetz ögon dhet som migh alt sedan hände

Jagh spådde hwadh min Eld skull’ hafwa för een ände
Och råkade nogh på då iagh alt dhetta wee
Bekymmer Fruchtan Sorg Håpp och Bedröfwelse
Sågh kommande för än iagh något aff dhem kände

Jagh sågh at ingen mehr än som allena een
Dhen för migh som en hus och blinkrand’ stierna skeen
Medh Engla skönheet sin förmåtte dhetta göra

Men ingen annan mehr mitt fasta sinne röra
At Venerid nidkom lijk Himmelske Gudinnor
Til pryda jorden rund, och Könet aff des Qwinnor.


AF sådan skönheet kan, dhen stadigeste röras
Men andra wändas om och dem som Kärlekz macht
Haa aidrigh pröfwat förr är fåfäng allan wacht
Dhe måste lijka som medh starcka Strömmen föras

Jgenom öronen går dhen som ey kan höras
Och dhen som inthet seer, medh andra ögons krafft
Har dhem sigh stå emot för dhet dhe see nidlagt
Som een Kullfälter skogh dhe falla och förstöras

Dhen sköne Venerid, framgår och seer sigh kring
Som Wårens warma Sool hon frögdar alle ting
När kalla Jjsen wänd i liuma watn rinner

Och effter hwijta Snön sigh gröna Gräset finner
Medh een så liufligh Lucht, widh Foglars söte Sång
Stormwädret är sin koos, dhen klara Dagen lång.


SE hwadh för jämnan Wägh har stilla fråstet bäddat
På kylte watns rygg, dher hwarken knaglat Steen
Ey heller tröger Sand, gör slädans meder meen
Som resa öfwer Jjs, skull’ elliest hafwa räddat

När han så glansk och blå har alla Strander bräddat
Till ingen lijten Båth fins yppen Siö och reen
Aff Strömmar uthan Taak, finnes nu mehr icke een
Och icke mehra een som ey medh Jjs är gräddat

Slät fota Släden går rätt som för Segel fram
Snön stöter som en Fors på främsta Karmens stam
Sittiandes stilla gör iagh wedh en håi långt stycke

Ändoch iagh fåfäng syns så gör iagh lijkwäl mycke
När iagh migh skyndar dijt som Venerid min är
Då är all möda lätt och liufligt alt beswär.



DHet bleff migh sagt at dhen som nu mitt hierta äger
J Staden kommen war, hwadh glädje iagh då fann
Tilfyllest ingen skrifft tilkänna gifwa kan
Så wäl som ingen tror hwadh iagh om Kärlek säger

Allenast när iagh siälf hoos migh dhet öfwer wäger
Migh som tilförne Sorg har åffta tastat an
Som fruchtan tränchtan håpp, och Kärlek åffta wan
Migh som all sinnes macht noghsamt beweckia pläger

Så seer iagh wäl hwadh wåld, sigh glädien ägnar till
Huru mächtigh han och är, ty genast iagh förglömde
All annor Menskligh bewekelse som will

Förstöra sinnetz Låpp och ingen mehr qwar gömde
Aff glädie Hiertat flögh och Bloden rände kring
Är icke glädien och en underligh en Ting.


GÖr här en ända på at min Eld måtte släckias
När iagh nu inthet längre mehr uthhärda kan
En Gudh här skulle sielf, hwadh mehr een dödligh man
Aff sådan långsam brand och lågande förskräckias

Hwadh skal iagh aff min Roo så idkeligh vpwäckias
Hålt up och skona nu tänd ingen ny Eld an
Så mycket mehr än dhen, som förra åhren bran
Lätt honom slockna uth Kärlek dhet må digh täckias

Hwadh är mehr brinna aff, så lätt dher blifwa widh
Och effter Krigh giff dhem som dhet behöfwa Fridh
Du som tilförne Sedh, at flyttia kring och wandra

Nu lempna migh och flytt een gång och så til andra
När alle andra ting här hafwa theras ända
Så wänd och du igen altijdh ny Eld at tända.


JAgh bran hwad dhet iag såg och när iagh henne hörde
Jagh bran och när iagh först henne i Handen togh
Och mehra när iagh sågh at hon så kärligt logh
Och ännu mehr när hon migh i sin Kammar förde

Då blefw’ all sinnen medh Hierta och Modh förstörde
Hwadh halp dhet at iagh migh än likwäl undan drogh
När iagh migh wunnen sågh och kände hafwa nogh
Förgäfwes alt dhen tijdh Kärleek dhet dref och körde

Medh Ögon Händer Mund, medh upsyn handtagh fång
Medh Seder medh gestalt medh sittiande medh gång
Vptände han dhen Eld som iagh i hwar lem finner

At iagh i flamman står och heel och hållen brinner
Min’ Ögon Hierta Bröst min heela Kropp är tänd
Hwars lijke näppligh war i förra tijder känd.


EN Jungfru gaff migh tröst, een Gammal bad mig bijda
Hon rådde hålla fort men han at wänd’ igen
Hon sade älska nu, men han wänt lithet än
Således hafwer iagh en långtijdh sedt framskrijda

Hwad hon migh styrckte till, then Gubben mig affskräckte
Hwadh hon berömbde dhet befan han inthet gått
Jagh tänckte länge nogh har nu dhet walet stått
Hwem weet om dhe få låf in til hwadh tijdh dhet räckte

Så snart dhet märktes iagh dhen enas rådh antogh
Dhen andra inthet långt dher effter sigh undrogh
Allenast wille iagh förnimm’ aff dhem tillijka

Hwadh migh till giöra stogh ell’r och till at undwijka
Men dhet bleff inthet aff för än Venerid hon kom
Då wände Gubben rådh och sina tanckar om.


FÖrst drömmar, tänckte iagh och sedan speel upwäckia
Om iagh nu sompnar mehr får iagh igen min dröm
Och inthet är dhet tijdh dherföre honom glöm
Och tänd ey brånan up, dhen du har tänckt få släckia

Men waker iagh så fins nogh tijden medh at stäckia
Föruthan hennes Roos och deyligheetz beröm
Dhet icke som een Strijdh och ouphörligh Ström
Må längre kunna än föruthan watn räckia

Doch hon är wärd beröm, och aff migh låfwas bör
När iagh för hennes skuld, mehr inthet annat gör
Hwem är så skön, hwem är begåfwad medh dhe Seder

Som dhen migh fångat har i Nympher ibland Eder
J säye alla thet som iagh at hon Ehr öfwergår
Och at hon wist är wärd, dhen ähra hon aff migh får.


DHet war ännu mäst mörkt, sig Natten widt uthsträckte
Än lågh Aurora qwar i Sängen hoos sin Wän
Och inthet än tilredz at komma fram igen
Doch fick man något see aff skenet hon upwächte

För uth, dhen wägh hon går och Målnen för sigh brächte
När iagh i fulla Sömpn, och Roo migh hwijlar än
Allena om iagh tror allena medan dhen
Eldguden kring migh är, Kärleken som migh täkte

J Sömpnen åter nu, som förr, migh förekom
Dhen som iagh widh migh sielf om Dagen talar om
Migh tyckte hon war min, at iagh min önskan hade

At iagh henn’ i min Fampn i Sängen hoos migh lade
Då äfwen aff ett Liud, som iagh dher höra fick
Blef iag upwäckt at snart, båd’ Sömpn och dröm förgick.


OM iagh dhet hade trodt iagh skulle åther bringas
J ook igen, när iagh så läng’ har want frij
Så hade iagh undflytt dhe rummen hwar uthi
Jagh fordom tijdh til en sann Träldom kunde twingas

Medh hastigt flyttiande då hade kunnat tingas
Frijheet och säkerheet men nu bårtföras wij
På samma sätt och medh ett slijk bedrägerij
Och see allenast eens hiälpande heller ingas

Min sköne Venerid om ingen är än funnin
Föruthan digh aff hwem iagh så är häfftigt bunnin
Har Kärlek ingen macht medh migh om icke han

Digh brukade dher till och elliest inthet kan
Så war nu mild och lät din dygd som älskas skina
Och lös migh uhr mitt Ook och ifrån banden mina.


MEdh henne önskar iagh få lefwa mine dagar
Så länge iagh här är och at iagh lempna må
Tillijka henn’ och alt dhet som iagh skillies frå
Dy uthan henne migh mehr ingen ting behagar

Dhe orden komma fram så offta iagh migh klagar
Ehwad iagh gör och hwadh som hälst iagh tänker på
Dhe föllia på mitt taal, hell’r och thet föregå
Och på mitt suckande, hwar, medh iagh migh förswagar

Emedan iagh medh Håpp doch uthan Tröst så länge
Har sökt och tänkt uppå, dhet önskade umgänge
Wist är ett fåfängt Håp dhet yttersta förtreet

För alt förtret som man, hoos oß affsäya weet
Mißtröst och Tröst i hoop och uthan någon roo
Dhen dhet ey har försökt han kan dhet inthet troo.


NÄr iagh nu uthan Sömpn uthi så månge Nätter
Medh swåra suckar och medh trägen ängzligheet
Min olycksame tijdh, fördrifwer medh förtreet
J miströst om dhet skal mehr kunna blifwa bätter

Gör liggandet migh trött at iagh migh heller sätter
J Sängen offta up dher iagh min långsamheet
Medh ingen annan ting i mörkret lindra weet
Aff tänckiande så wäl som wakande migh mätter

Hwadh skal iagh tänckia mehr? hwad komma ihugh, förslå
Begära längta ifrån, mißtrösta håppas på
Alt har iagh reda hafft och omwänt i mitt sinne

Dhet kommer inthet in, som ey har warit inne
Så wänter iagh dhen dagh som fölier något skeer
Hwar aff en annan Natt migh gifwer tanckar fleer.


SÅ wist som dhet är een allena migh beweker
Tu älska ingen mehr så och allenast een
Och ensam Kärlek är aff hwem iagh lijder meen
All annan iagh uthslår uhr hiertat och förnekar

Dhen tu olåfligh lust och kättia speel och leker
Wil råda, är migh leedh, min Kärleek han är reen
Dhen andra dher uthaf een Skugga eller skeen
Som har upsatt sitt måhl, i wällust och i smeker

Aff dygd och behagh, är migh min Eld beskärd
Han lärer älska dhen som fins dhet wara wärd
Och sökia så förtienst hoos den som kan åthskillia

Sine Älskares begär godh eller elack willia
Ty är dhet wällust nogh at wara hullin kär
J bara älskandet dhen rena lusten är.


HWadh tecken seer dig an hwadh för en omild Stierna
Så åffta uhr din Fampn, thar dine Wänner bort
Och nu så offta gör din bästa glädie kort
Må hon så mycken Sorg och stadigh mothgång ärna

Skal du mehr aldrigh see dhen du förr sågh så gärna
Men aldrigh hindrar han nu mehr umgänget wårt
Thet ödet war migh blidt som syntes digh så hårt
Emoth wår Kärleek mehr förmåhr han inthet spierna

Ty war tilfridz at the ähre ey alla döda
Som haa digh mehra kär än sielf sitt egit Lijf
Mitt uthi ängen grön thar du föruthan möda

Ett Blomster när du wilt nu straxt all Sorg fördrijf
Så snart thet åther spörs skiön Venerid är frij,
För samblas älskare, som kring en Blomma, bij.


SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswinna
Och lemna lufften reen och Himmelen all klar
Då frögdas thet igen som för bedröfwat war
När inthet Solsens ljus them kunde stängia hinna

Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna
Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har
Thet hennes ögons skeen förhindrad’ något war
Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne

Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad
Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad
At iagh had’ jnthet mehr til önsk’ än få igen

The sköne ögons sken, uthaf min bäste wän,
Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt
Lijf gjfwer, wärmer, röör, thet watnat är, och kalt.


FÖrgäfwes är mitt Håpp och fåfängt at mehr waka
Then är sin koos som iagh har hafft för alla kär
Then som min Kärleek war then som war mitt begär
Eens annors blir hon nu, nu snart ens annors Maka

Hwij har iagh dålt tu thetz bon skulle migh försaka
Och inthet sagt åth then migh hielpt’ uhr mitt beswär
Aff hwilkens skönheetz pracht iagh så betagen är
Har iagh thet bittra bland medh sötma kunnat smaka

Och Kärleek inthet hafft odöld til Kärleekz löön
Ty til at hafwas kär beweker ingen böön
Thet kommer i ens hugh emoth förnufft och sinne

Och wijsdom uthe är när Kärleken är inne
Kanske iagh älskat har förgäfwes uthan lön
Men thet är sant iagh har och brukat ingen bön.


DHen stränge nye Lagh migh Kärleek föreskrifwer
At länge hålla tyst och tijga mitt beswär
För all’ allenast nu then största orsak är
Thet iagh så trögt och sent migh honom undergifwer

Hwarföre må iagh ey fritt säya thet iagh blifwer
Ath henne mehr och mehr och dagligh mehra kär
Och ingen henne lijk i dygder finner här
Jagh täncker för än han migh så til tystheet drifwer

Emoth hans macht och wåld iagh heller strijda will
Och hände sedan alt hwadh lyckan lägger till
En sådan Engels träl och thetz uthan ingas

Men hwadh skal iagh aff wåld til frijheet född så twingas
Ney ney min Son om du wilt säkert lyda migh
(Sang migh en hemligh Röst) uthärda, bijda, tigh.


TJll diupa söte Sömpn gör inthet fyllest blunda
Rätt som och uthan blund Sömpn inthet wara kan
Naturligh som han bör fulkommeligh och san
Men dhen som något är på hiertat til åstunda

Tu fruchta håppas på til älska til begrunda
Lättwinga Tanckarna sin flyckt då taga an
Bredryggia jorden kring så widt som Solens grann
Så diupt som Hafzens grund så högt som himblar runda

Doch komma igen in till käras sedde Hampn
Ehuru mörkt thet är ehuru och långt bårt
Och föran medh sigh i sin älskar’s Säng och Fampn

Jgenom mång fald Muur lång wägar såsom kårtt
Och iagh när iagh nu kan slätt ingen ting mehr röna
Så seer iagh lijkwäl grant i Tanckarna min sköna.


ETt Blåmster nys upwäxt och friskt har mig bedragit
Medh fägring sin, ther thet ibland the andra ståår
At iagh thet til at see ther dagligh kring om gåår
Och ingen annan lust har iagh een tijdh migh tagit

Til ingen serdels saak medh något alfwar slagit
Ju mehra iagh thet seer ju mehr thet skönheet får
Och mehr och bättre lucht som up i lufften går
Som har nu widt omkring dhen Orten helt intagit

Thet synes inthet, aff så högh och lifligh färia,
Så wackra täcke bladh så prächtigh uprätt stam,
Om thet doch kunde stå at från förwisning wäria

Thet giör all andra Gräs och liufligh örter skam
Ty ingen Roos, Viol, Lillia ell’r annan blomma
Kan mehra dher emoth til någon lijkheet komma.


DÅ sade iagh thet war een sött och lustigh plåga
Tu thetz at iagh förnam, hwadh olijk Kärleek war
Then som man inthet gör när man will uppenbar
Men sedan badh iagh Gudh migh hielp’ uhr sådan låga

Hwadh? Älska then iagh weet dher effter inthet fråga
Then som min Sorg för leek, och Eld för löye taar
At heller migh een lijk och tienligh Kärleek drar
Dhen både iagh och dhen som iagh haar kär kan åga

Som wore så wäl migh som then iagh älskar täck
O Frigga henne doch så wäl som migh upwäck
Dhen swaga Elden tänd i mehra synligh flamma

At hon må lysa klart och gifwa mindre röök
Hwadh skadar Venerid thet? har iagh och fått dhen samma
Du töl så wäl som iagh, at hafwan doch försök.


OM man bör älska thet som man wärdt älskas finner
Så är dhen wärd som migh til älskande förmår
Hon som än dagh från dagh mehr och mehr fägring får
J all ting mehra lijk the Himmelske Gudinnor

Än the som födas här the dödeliga Qwinnor
All Qwinligh deyeligheet then samma öfwergår
Bland Jungfrur som een Sool för sina Stiernor står
Aff flera strimors glans och större klarheet brinner

Och hafwer mehra dygd allena än the alla
Them wij medh fåfängt Nampn här dygdesamme kalla
Een prydnad i wårt Land, ett under i wår tijdh

Dhen hwilken ingen kan här neder liknas widh
Som sköne Solen är i Himlens höge Saal
Är Venerid hoos oß här, på jordens låga Daal.


BEfriad uhr the Näät och swåre träldoms Banden
Hwar i iagh under digh O Venus bundin lågh
Tu Hand och Foot besnärd i dijne gyllendtågh
Seer iagh min hugh nu wänd upåth the högre Landen

Som Bärgmör uthi boo undsluppen från den handen
Som hölt migh mellan Håpp och fruchtan som på wågh
At iagh migh up och ner om hwälfwas dagligh sågh
Nu up i wädret wägd nu sänkter nidh på sanden

En annan Gudoms krafft min penna hemligt drager
Och medh en wärckan blijdh mitt Sinne lätt intager
Jagh siunger inthet lätt hwadh Venus hafwa will

Men nu fast heller thet Apollo säger till
För honom mehr till redz i alt dhet han befaller
För honom och Venerid iagh wunnen nederfaller.


NV är mitt Håpp så swagt at iagh thet hwarcken hörer
Ey heller seer och thet förbundet som war sagt
Aff öde giort och migh sampt henne förelagt
Weet ingen om thet står hell’r hwem som thet förstörer

Jagh wänter likwäl än och migh alzinthet rörer
Vthur then wägen dijt iagh seer migh wara bracht
Och länge hullin qwar aff någon hemligh macht
Som dragen föregår ledsager och migh förer

Thet beder iagh och aff digh som migh ledsagar så
Och gör din flijt att migh må altijdh lycksampt gå
Jagh beder, nu en gång omsijder uppenbara

Hwem dhen som ärnas migh till älska måtte wara
Om iagh som nu är lijkt, then inthet älska får
Som iagh begärat har, uthi så månge åhr.


ETt kärligt dufwe paar sigh medh een Kys förenar
Och såsom hwadh aff them then ena hafwa will
Then andra inthet kan mothstå och neka till
Medh Hierta och medh Mund thet ingen them förmenar

Altså bör uthaf oß hwem Amor så wäl menar
Hwars annors önskan straxt upfyll’ och göra gill
Ty är så hans behagh hwem törs så wara will
At tygeln slita aff och så medh oket skena

Om så aff Munnar twå allenast een Mund blifwer
Så fåhr en såsom sin, then Kys then andra gifwer
Hwadh oß och göra bör aff thessa Foglar lär

The minna tigh thet på min enda hiertans kär
Kan uthi Brösten tu allen ett Hierta wara
Vthan then enas Lijf, then andras är i fara.


MJtt i een Trägård står dhet Bärget iagh förärte
Dhe Mör som hafwa bodt, på bärget Helicon
Så frampt the til dhen sång migh dichtar Venus son
Min Nymphe til beröm sin nådh och hielp beskärte

Om dhe migh hennes Roos tilbörligt sjunga lärte
Jagh gofw’ och Gården medh tilbruka som ett låån
Men inthet äga då dhe wore dher ifrån
Jgenom andra, dhe at brukan ey begärte:

Dhen Gården lustigh är för alla i hela nägden
Och prydnan dher uthi är wackra bärget rundt
På Berget inthet sees så prydeligt aff lägden

Som Venerid när hon är aff Kärleek migh dher undt
Seer henne sielfw’ i Möör, i nije Systrar wijse
At i tu hennes prijs, migh edre Konster wijse.


DHen du medh längtan stoor har måst så länge bijda
Dhen inthet wiste förr hwadh Kärleek har för macht
Hon är nu om du tror och Kärleek underlagt
Hon wänder til digh nu dhe sina ögon blijda

Om dhen du förr har drömt sigh läggia widh din sijda
Hon drömmer nu om digh dhet samm’ aff samma krafft
Digh för sin wällust all, hon håller i samma acht
Så kan sigh lyckan snart, wil Kärleek, wända och wrijda

Som snara Foglen går igenom lufften tunna
Nu fram nu samma wägh, som blixt tilbaka igen
Som snälla Hiortar up och neder springa kunna

På Bergen dijt dher dhe begynte komma än
Alt så är lyckans låpp i werlden aff och an
Dhen som aff samma kön och sinne wara kan.


JFrån dhen tijdh at Gudh af beenet Qwinnan gjorde
Bleff Mannen som aff jord och ståfft war skapad blind
Dhet än medh gode skiäl beklagar jorden trind
Dy Qwinnans list och mod och skönheet man straxt sporde

Hwad hon mot Gudh mot Man mot Ormen wåga torde
War hon til finna på och dichta mehr geswind
Än til at löpa snäl och rask och wigh een hind
Hwar medh hon råder mehr medh man än henne borde

Om Hustrun thet så will, tror man at swart är hwitt
Och åther hwijt, är swart igen i sinnet sitt
Dy Kärleek biuder så dhen Kärleekz Guden blinda

Som kan oß göra lös och när han will oß binda
Hon älskar inthe då när man henn’ älska dömmer
Men när hon syns at hon, alt älskande förglömmer.


HWem har doch först begynt dhen gamble Seden lede
At binda ett skygt hwitt så långt för ögon nedh
På Jungfrur när dhe Sorg at bära hafwa sedh
Och wij dhem klädde så i någon jordfärd lede

Oß låta inthet se för hwem dhe sigh berede
För dhem som föregå ell’r effter uthi ledh
Man weet ey hwem är gladh bedröfwad eller wredh
Dhet syntes migh förtret at gå så långt ett skede

At iagh fick inthet see, aff Jungfru som iagh förde
Dy gaf iagh Amor skuld hwi han som hade migh
Nu parat så ihoop han tillät at iagh hörde

Men inthet at iagh sågh hur’ Sorgen skickar sigh
Hwad hans macht och hoos dhem sigh höllia så må wara
Som inthet mehra än til Munden ähre bara.


NÄr inthet mehr än Mund är bar dhet and’ i skugga
Är fråga om Kärleek må då bruka någon pijl
Ell’r om han såfwer då och sigh så länge hwijl
Hwar medh han sarga kan medh sticka eller hugga

Ach ach iagh weet dhet alt är Mund än mindr’ än mugga
Geer sigh all skönheet dijt medh hast från många mijl
Såsom flygand språng hon kommer medh ett ijl
Ändoch man näplig kan in under täcket glugga

Hon förer färian medh aff rödeste Coraller
Och fogar henne inn uthi sin marmor hwijt
Längd, stackleek, smalheet, widd, strax lijka skön digh faller

All din begäran hugh och tanckar wändas dijt
Som kärlek skönheet drar, iag mins wäl hwad mig skedde
När iagh een gång i Sorg min Venerid så ledde.


NÄr will du hålla up du watn fulla göya
At småla nidh så tätt dhen lätta kalla snö
Och inthet smältan up medh wärma däfwa tö
Du lägger inthet aff dhen burna hwijta slöya

Hwadh skyler du dhet du will inthet ännu röya
At icke skole gro the snö betäkte frö
At icke wäxer Grääs som gifwa diuren höö
Så snart dhet flächtar liumt och wädret böriar töga

Hwadh äst du rädd för mars för dhet at han är heet
Så är iagh och män kall är Veneridh som man weet
Doch lijkwäl ähre wij så gärna hoos hwar andra

Nu låter hon sin wärd dhen trumpna Wintren wandra
Och kommer medh migh snart til Sommaren til gäst
Som har oß hwar sin Krantz aff lager löf hoopfäst.


OM alle the af Sorg, för Kärleek skuld, förfalna
Och af sin trängtan swår så blek’ och magre gå
Bekände af hwadh soot, och hwij the ginge så
Vp täcktes månge the i siukdom säyes falna

Dhen säger iagh är sjuk af fråsa och nu smalna
Så Händren såsom been en annan skyller på
Een Flus at han är tiåk, och hielpes både twå
Om hetan som är tänd i Hiertat kunde kalna

Han gör nu blek nu rödh, nu sulten och nu feet
Dhen sjuka altijdh mehr än Läkiarn dher om weet
Men will ey wara läkt, ty ledh är honom hälsa

Och sjukdom mehra täckt iagh fan thet hoos min kära
Som iagh har kunnat lätt, ifrån sin fråßa frälsa
Men hon will’ heller än, aff lust sin Kärleek bära.


HOn kom all klädd i hwitt, in widh dhen låge stranden
J föllie aff andra tre och sökte watnet swalt
Der som thet war mäst lungt och grunt och rent och smalt
Dher som thet war mäst klart uthöfwer skära Sanden

Som är kring Mälars haf, til the lustfulla Landen
The had’ en löge platz, i Såmmar wärman walt
Nu til ett tijdh fördrif hwar annan öfwertalt
Medh Klädren up til Knä hwar annan höll’ i Handen

Snart lades Klädren af, snart sqwalpa the och praska
The lilliehwijta Lår och Been nu wältras om
Så säkr’ at ingen sågh och kunde them förraska

När iagh af Skogen täät wäl höld, när in til kom
Och thet ey kunde förr medh theras willia ske
Nu fick aff lyckans gunst altsammans noga see.


OM mehr är thet man bart för ögonen får ställa
Än thet som synas hölt, hwij höllias föttren been
Och mehr medh sijda tygh, hos sköne hwar och en
Som til at tända up mehr Kärleek kunde gälla

Och sköne achtas mehr och älskeligh och sälla
Man weet doch theras lust the ähre icke steen
Fast någon af them är til at sigh blåtta seen
För andra, men för sigh, ähr’ alla dher till snälla

Hwem kunde hafwa kär Veneridz snöhwijta händer
The trinna fingrar och dhen edle skapnadz pracht
Så wek och len och wijgh ehwart uth hon then wänder

Så fulle medh behagh wor’ altijdh hanskar på
Ty inthet uthaf Skinn Guld Silke heller Lijn
Kan på digh pryda mehr än ägen barheet dijn.


FÖr än iagh skulle digh min Käreste förgäta
Förr blefwe Himmel jord och jorden himmel ny
För flöge watnet kring och summe måln och sky
För wändes alla Berg, i jämpna falor släta

Och all slätt mark i Steen, all krokot Trä i räta
Och alle Gräs i Trä alt Guld thet worde Bly
Alt silfwer til hwit Kalk, hårt Järn til blöta dy
För än iagh Venerid skull’ uthur minnet läta

Förr fölle up åth tungt och neder åth alt lätt
För blefwe Elden kall och ijsen bränd’ aff heta
Om Såmmarn låge han på, om Wintren smältes slätt

Och brukades för wedh, man skulle stycken leta
Vhr Siön at giöra Eld dher medh enär man fröse
Och sakades ihoop dher som dhe fluto löse.


DV sorge redskap kan du mehr digh låta bruka
Til föda ängzlan min du som för war til redz
Til drifwa henne bårt, sielf lätt, ästu till fredz
At föras i twing hand och til at tiena siucka

Nu will man ha digh styf, för wille man digh miucka
Men war förnögd medh hwadh som man uthaf digh bedz
Så at du inthet mehr, widh ont än gått än ledz
Sorgfärian du som iagh, sielf Sårgen måste upsluka

Men håppas frögd igen och lät digh ey beswära
At tekna up thet Taal iagh til min hiertans kära
Hafft hafwer widh migh sielf i waken och i dröm

Och thet iagh dhenna Natt har drömt ey heller glöm
Hon kom som tycktes migh och nu bekände fritt
Hon hade helt om wänt til Kärleek sinnet sitt.


NOgh nogh, min kära nogh, har du nu låtit gälla
Din skönheet och din dygd nogh har du wißa prof
Aff långa troheet min hwadh giörs digh mehr behof
At migh emellan hop och ängzlig twiflan ställa

Om min förtjänst du kant nu reda domen fälla
Och taga nu din fart, rätt fram föruthan loff
At icke wäntan din må warda alt för groff
Och du ey heta mehr dhen sköna Vänesälla

Lätt wäxa löfwen små och blomstren spricka uth
Lät åkrarna besåås och hiordarna fritt beta
Kom ifrån Bygden hem din resa nu besluth

Til dhetz at dhen är medh som bästa wän skal heta
J Staden willa wij så stadigt oß för ena
At du ey resa må på Landet mehr allena.


THet är nog at min Mund tilsluten än fördölier
Den oro och den strijdh, som är om hiertat kring
The i fördålde rum fördålde många ting
Män du O arme hand, du säkrare fullföllier

Min sorg medh pennan dijn och inthet öfwer höllier
Ty fast du skrifwer up så månge lönligh ting
Så blir alt lönligt än och bundit som en ring
På diupa botns grund den watnet städze skölier

Så länge iagh så will, paperet weet alena
Ehwadh du west aff migh wij androm thetz förmena
At weta hwadh förtros tigh uthi hemligheet

Til göma tusend år, och är mehr ewigheet?
Men ach hwadh är för tiänst, iagh aff tigh skal begära
At witna om then Eld, du skrifwer migh förtära?


HWadh större lydna wil du stränge aff migh hafwa
Jagh gör hwadh du begär och när migh är befalt
Jagh kommer heller går och tijger så medh alt
Din willia är min lagh den du wil för migh stafwa

Den hugen har iagh tänckt migh föllia skal til grafwa
Du twiflar säger du om til migh wänta skalt
Och synes digh nu mehr mitt sinne wordet kalt
Bland dem du förr digh seer, som nedan aff en Lafwa

War altijdh blidh så kan du finna migh mehr trägen
Lät ingen rynkia sees, wara på ännet ditt
Så skal du hwar dagh få din lust uthaf din ägen

En lijten rynkia nog, förmår tro migh thet fritt
Den älskar, är så full medh fruchtan och medh håpp
Som hafwet fult medh wågh när wädret tändes up.


HWadh för en ledsam sed så mycket älska tijga
Och hafwa all ting lönt, O Jungfruer edert feel
Är thet mehr än beröm ehr lust är aldrigh heel
Widh alt förmycket dölt hwadh för en art til kriga

Och inthet läta se hwem winner hwem ger swiga
Jagh måste blunna, see och gißa til en deel
Hwadh Wenerid är wahn til bruka för ett spel
Och huru högt en Kånst til giöra blind kan stiga

Nu spörier iagh ett ord thet hon i sömpn har fält
Nu aff thet hon har drömt, och sagt sin trogne tärna
Det warder då och då, migh stiälandes förtält

At iagh får weta aff hwadh hemligt hon pläg ärna.
Hon älskar likwäl och då när hon säger ney,
Hwadh lust har du där i, min käreste migh säy


HWadh Rosenrödt är thet the marmor hwita Kinder
Så åffta färia om när du migh hoos digh seer
När du bedröfwad äst så wäl som när du leer
Hwij talar du ey fritt hwadh kan du ha förhinder

Är doch din brand så stor som min och icke minder
Så het men mehra döld när min han lågar mehr
Hwar aff i stad för röst din rådna sigh beter
Och Tungan liufligh förr nu tårr aff hetan brinder

Den lilla Gudens macht wil du medh all flijt dölia
Och kan thet til een deel men icke längre än
The gläntzend ögons sken små ögnelåken hölia

Men han som där i bor straxt röyer digh igen
Lät oß min Venerid här effter uppenbarligh
Wår kärlek bruka fritt ty han är inthet fahrligh.



Made with Concordance