The Text      




Dafne ligger mig i sinnet,
som jag tänker på var stund,
älskar ock av hjärtans grund:
hon är stadigt uti minnet;
kan jag hennes kärlek få,
lycksam jag mig skattar då.

Men jag måste det än dölja
och förtiga mitt besvär,
ändock det så långsamt är,
om jag mitt förnuft skall följa
som mig alltid säger: tig!
när som kärlek drager mig.

Förrän elden börjar brinna
lättelig han släckias kan,
växer och tilltager han
är han värre till att vinna.
Kärlek är ock likaså:
svager förrn han börjar på,

sedan är han värre dämpa.
Vatten gör där intet till
heller vad man bruka vill,
ingen konst och ingen lämpa.
Elden måste brinna ut,
det blir intet annat slut.





Allena jag dig begärar
till älska natt och dag,
nog är mig om du ärar
mig än med ditt behag.
Står näpplig dig till finna
en annan bättre vän
av vem du skulle vinna
mer affection igen.

Kan jag mer intet lova,
mitt hjärta lovar jag.
Vad är för större gåva
vartill du har behag?
Jag ringa numer tänker
på andra, ser jag dig;
ifrån den tid jag skänker
allt det mitt är och mig.

Slätt ingen mig behagar
i denna världen mer,
i alla mina dagar
ej annorlunda sker.
Jag älskar inga flera,
en haver jag utvalt
när vem jag blir numera
till dess mitt liv är allt.

Där emot så vill min sköna
med älskande igen
min kärlek väl belöna,
har ingen bättre vän.
Förenas så vår vilja,
vi sökte både ett,
den intet kan åtskilja
vad ljuvt är heller lett.






Hvi skulle någon kärlek tvinga
sig i detta stackars bröst,
med sig intet annat bringa
än som eld förutan tröst?
Brunne den för vem jag brinner
bleve snart min klagan all.
När jag ingen kärlek finner,
hvi är det jag älska skall?


Ditt hopp som ännu allt varar
råder alltid hålla fort,
men likväl du visligt sparar
bruka det på annan ort.
Där som du tillförne bodde
skall dig lyckas ditt begär,
där skall du få, om du trodde,
den som dig vill hava kär.

Den skall utan tvång och gärna
i ditt hjärta tagas in,
den som jag dig ville ärna,
okänd reda är hon din.
Och den lågan han skall räckia
och förr intet brinna ut
än som den jag vill uppväckia
får hos henne sitt beslut.





Ehuru stor den sorgen var
som fordom jag för kärlek bar
led jag dock honom gärna
för dens skuld som jag hade kär,
och höllt så före att mitt begär
var mig av Himmelen ärna.

Uti min sorg var glädjen min,
jag sörjde och i samma sinn
var jag glad och bedrövad,
olycksam att jag fången blev,
men lycksam att Carillis drev
det spelet kärlek öva.

Mitt i min nöd såg jag uppå
den fröjden som jag skulle få
varom mig hopp var givit.
När jag där intet tvivla om
den täckelig mig förekom
som hade till kärlek drivit.

Behageligt var allt jag såg
hos den som mig i hjärtat låg
och täckt allt vad den gjorde.
Av hennes tal blev jag straxt kär,
att intet ljuvligare är
jag nu väl säja torde.

Det söta löjet fröjdar mig
som henne gör så dejelig
mcd vita marmors tänder
inom den rosenröda mund,
små kyssars ljuvligaste grund,
som kärlekslågan tänder.





Är det ärna
gör jag gärna
vad jag ser min lycka vill:
att jag ärar
och begärar
den mig kärlek drager till.

Ty omsider
tiden lider
medan jag än ensam är.
Länge välja
är sig kvälja,
en vill jag nu hava kär.

Den jag tänkte
Amor skänkte
åt mig intet given blev.
En mig körde,
en förstörde
allt vad jag i saken drev.

Hennes alla
dygder falla
mig för svårt att räkna opp,
och med rätta
slutar detta:
hon var själva Dygdens kropp.

Mera ära
var begära
den som ock begärte mig;
när jag sporde,
vad jag gjorde,
det upptog hon täckelig.

Mig betoge,
åt sig droge
hennes sköne ögons sken,
vilkas like
finnas icke
utan hos allena en.





Nu länge nog bedrövad
av denna flammans ve
har jag allt härtill tövat
och intet låtit se,
som jag tillförne gjorde,
med denna sången min
vad för en eld jag sporde
mig komma i hjärtat in.

Nu måste jag beskriva
de nyss anlände skott,
som till ny sorg mig driva,
den jag har nyligt fått.
Min penna mig hugsvalar,
är intet annat hopp
att jag med henne talar
som hjärtat tänder opp.

Jag säger det för henne
som ingen annan vet
om jag ej må bekänna
det nye mitt förtret.
Förtret må jag det kalla
skall jag nu älska den,
den vem mig svårt skall falla
att kunna upptända än.

Hon älskar nu, men heller
hade hon sin docka kär
så snart hon ser det gäller
att höra mitt begär.
Det är lätt en behaga
men svårt få älska rätt,
svårt frukt av kärlek taga
men vänskap göres lätt.





I vackra Nymfer mina
som med er uppsyn blid,
allt det mig gjorde pina
uti min ungdomstid,

nu kunnen ljuvligt vända
uti en säker fröjd
att sorgen har god ända
och jag blir bättre nöjd.

Förr fruktad jag bekänna
vad brånad som jag bar,
en vällust är mig denna
som förr en plåga var,

ty jag mer intet väjer
er alltid vara näst,
min kärlek fritt utsäjer
som jag den känner bäst.

Nog har jag kunnat spana
ut edert skrymteri,
att det är eder vana
till vilja leva fri,

så fri att kunna våga
densamma låta gå
som för eder stor plåga
av kärlek måst utstå

Ja! fast I den betagen,
o vad högmodigt sinn
I honom likväl dragen
i största tvivlan in

Den som I gören ära
I älsken litet nog,
och dem er äre kära
I låts ej komma ih




Ack, att dock det som ljuvligast är
skall bitterhet med sig hava
och likavisst havas allestäds kär,
det som kan livet förtaga.

Skulle vi kärlek hava ännu,
att han måtte ej vara blinner!
Vad gagnar han oss till sökia en brud?
Den blinda vet ej vem han finner.

Men jag haver fått det söta förgift,
jag trodde det ej skulle skada.
Ack, kunne jag dock med denna min skrift
den plåga för henne beklaga!

Jag måtte kanhända vinna den nåd
att hon mig i tjänsten upptager,
heller ock att hon av välbetänkt råd
mig släpper och intet bedrager.

Hon håller mig, men jag vet icke hvi,
jag kan icke tänkia på andra;
det är intet annat än skrymteri,
det vore nu tid till att vandra.




Så går det i världen till,
så är gammal seder,
den som något hava vill
han ock därom beder.

Händer det ock ofta så,
mången det begärar
som han aldrig mer kan få
evem han då ärar.

Hugen ofta större är
till det som mest nekas
och ett trägnare begär
till det ej kan bevekas.

Ja, det är så visst och sant
prövar jag och sannar
sen mig kärlek övervant
bättre än en annar.

Varföre begärar jag,
kan jag låtat bliva?
Står det dock i mitt behag
själv att mig det giva.

Kan jag icke säja mig:
älska intet mera!
Hon kan intet binda dig.
Finnas icke flera?

Hon är ung och frisk, ja skön!
Också andra finnas.
Vad behöves bruka bön?
De ock eljest vinnas.

Kan jag icke säja så:
jag vill om du ville;
om du icke ville då,
var och en sitt gille.

Intet vet jag vad det är
som mig hemligt drager,
Är det löjligit besvär
som så stilla gnager?

Sörjer jag och ler däråt
och vänder intet åter.
När som intet gagnar gråt,
hvi är det jag gråter?

Det är jag, svarade mig
en liten gosse blinder,
för ögonen hade bundit sig,
jag är den dig binder.

På ryggen bar han koger full
med små och vassa pilar,
somma av bly och somma av gull,
och aldrig han sig vilar.




Är du intet än bevägen
från det hindret är ur vägen
som vår kärlek stod emot?
Tror du någon än skall bliva
som kan något hinder giva
efter detta dödsens hot?

Nej. vi hava övervunnit
allt vad sig mot oss har funnit,
glädje nalkas nu var dag.
Kärlek som än mer förtjänar
denna lönen mig förlänar:
älskas efter mitt behag.

I den andra världen finner
så snart han dit uppåt hinner
den som han kär hava må.
Men vi älske här varandra,
ingen kan det mer förandra,
ingen ände blir därpå.

Om här större vällust funnes
ibland all den som oss unnes
kunde du dig ångra än;
ty vår kärlek kan du njuta,
de framledna så förskjuta,
lever dock din bästa vän.





Huru skall jag kunna tro
att min Amadon har mig kär
när han ser all min oro
varmed jag än plågad är,
ser mig sorgse och bedröva,
kan min kärlek inte pröva.


Elden är ej utan rök
eller kärlek utan ve.
Din amant du så försök,
kan du honom sorgse se.
Men när han sig lustig ställer
kärlek hans ej mycket kväljer.


Fruktar jag han intet vet
det han själv orsaken är
till min ånger och förtret,
tror jag har en annan kär,
eller kanske han ock tänker
att mig annan sjukdom kränker.


Blekhet och en ängslan stor
kärleks sjukdom föregå.
Vest du ej var kärlek bor
honom du där sökia må
ser du gråt och suckar vara
och dock ingen annan fara.


Jag är honom intet lik
ty jag är av främmand börd,
intet är jag eller rik,
kanske är jag ock förförd.
Har jag litet, tror han mindre,
många kärlek vår nu hindra.


Den som älskar fruktar allt
och mest det han borde minst,
sådan du ej hava skall,
hon är dig till föga vinst.
När som helst dig en behagar
lilla Guden allt annat lagar.

Straxt din Amadon skjutin bler
håller han dig vacker nog,
ingen skönare han ser,
kommer ingen ann ihåg,
straxt han håller dig nog riker,
ingen uti härkomst liker.


Men ack huru kan det ske
att han skulle älska mig?
Sällan får jag honom se,
andra ser han dagelig.
Den med dygder är begåvad
bliver utav alla lovad.


Det sker vad som ärnat är,
vad som Amor vill går fort,
lustigt bliver ditt besvär
och den sorg du dig har gjort.
Är han ärnad inga andra
kan han intet långt vandra.





På dig tänker jag alla dagar,
natten haver jag ingen ro.
Men du ville det aldrig tro
att du mig allena behagar,
tror jag haver en annan kär
och att jag dig sist bedrager,
tror jag haver en annan kär
och att jag nu bundin är.

Om du visste all min pina,
all min ängslan och besvär,
såge du sorgen som jag bär,
om du såge tankar mina,
snart skulle du dig vända om
ifrån de mång suckar dina,
snart skulle du dig vända om,
säja: min Rosidon kom!

Amor skulle oss betala
vårt bekymmer och förtret
med som största ljuvlighet
och oss båda så hugsvala
att vi finge sen var dag
säkert med varannan tala,
att vi finge sen var dag
leva efter vårt behag.

Alltså tvivla intet mera!
Vad försäkring fordras än?
Du har utvalt dig en vän,
du behöver inga flera.
Vilja vi den glädje se
som skall både contentera,
vilja vi den glädje se
så låt der dock nu snart ske!




Hvi skall jag så långa tider
vara från dig Phillis min,
om du efter mig ej bidar
och så byter om ditt sinn?
Vad kan båta borta vara
är jag i den fara?

Vad mer kunde jag begära
än jag finge dock en gång
det mig kärlek vill beskära
lön för mina suckar mång?

Tvärtemot om mig då hände
att jag skullet icke få
denna eld mig visst uppbrände
som jag för dig hava må

Det är tid att jag mig vänder
till den så kärkomne ort
och att jag omsider länder
dit som jag har längtat stort.





Der är nu tid att jag upptäcker min kärleks brand
ändock jag vet än intet huru mig går i hand
Men har Dorinde, som jag hörer, än ingen kär
kan det väl hända, min förhoppning lycksam är.

Är hon så skön och utav alla så högt berömd
och för sin dygd och vackra seder så värdig dömd,
så må det ske att hon ock nu snart rätt älska kan,
dock är hon värd hon mig ock vinner som många vann.

Men om hon vet än intet av ratt kärleks ve,
huru skall jag då hennes sinn och vilja se?
Om kärlek är allena det mesta som kärlek gör,
vad vänter jag om jag den intet omtala tör?

Med tiden mognas allt vad växer av jordens frukt,
av gröna stjälkar bliva blommor med härlig lukt;
så är en späd och barnslig kärlek i förstone svag,
men sig ökar av annars hetta dag ifrån dag.




Vad och huru skall jag sjunga
medan vi så skiljas åt?
Orsak har jag mer till gråt
och jag finner att min tunga
har ej heller annan röst
när jag själv är utan tröst.

Eller kunde jag mig trösta
med det att jag ropar dig
medan ingen hörer mig?
Om mig någon då förlöste
hade jag visst stort behag
till att sjunga natt och dag.

Har jag alla mina dagar
givit mig min Dafne kär
ljuvligt är mig det besvär.
Vet! min kärlek sist så lagar
att jag dock får lön en gång,
kanske efter tiden lång.

Här har jag med suckar många
under trän i skogen sval
uti denna gröna dal
klagat att jag som en fånge
så långt ifrån henne var,
ingen gav mig något svar.

När mig ingen annan svarar,
svarar Eko till min sång,
men mig gjorda ofta bång
när hon tycktes uppenbara
vad hon hade i sitt sinn,
den som gjorde sorgen min.

Når jag såg att tankar mina
kunde intet hjälpa mer
och att jag än finge fler
ända jag ej själv min pina,
tänkte jag det är förtret
min vän härav intet vet.

Genom vem skall hon få veta,
vem är den det säja kan?
Mig håller hon ej för sann;
det finge aldrig annat heta,
när jag själv bekänna skall,
än det vore skämtan all.

Ser jag på de andre alla,
ingen ibland dem jag vet
vilken jag min hemlighet
kunde säkerlig befalla.
Eljest föga tjänligt är
andra säja mitt begär.

Vad tröst kan jag dock begära
om jag själv ej säja må
och törs ingen lita på?
Skall mig denna eld förtära
som mig plågar år från år,
som gör tiden mig så svår?




Jag tror väl det du mig sade,
har det ock av andra hört,
ryktet var kring staden fört
förrän du det kungjort hade,
nämlig han är ej beskärd,
den som jag var mera värd.

Så veten att mig intet rörer
det som jag ej hindra kan;
allt vad ödet tecknar an
och i sitt register förer
måste ske och måste fort,
vare litet eller stort.

Därpå jag mitt hopp då byggde,
om det är så hans behag
ingen mer begärer jag.
Tiden mig i trona tryggde,
längtan gjorde mig det ve,
visste ej vad kunde ske.

Nu väl vet jag det förvissa,
ingen sorg mer väntan gör
efter denne dag som förr;
har det ej behov att gissa
till vem han helst vänder sig
efter han ej älskar mig.

Likväl jag hans dygd berömmer,
ärar allt evad hans är,
likväl har jag honom kär,
likväl aldrig mer förglömmer
huru stor den kärlek var
som jag förr till honom bar.

Aldrig kan jag annat tänkia,
aldrig kan jag annat tro
än att Venus skall mig ro
och snart vila igen skänkia,
när den mig fråntagen är
som jag haver haft så kär.

Huru länge kan det dröja,
huru länge skall jag så
uti kval och ängslan stå
att mig intet kan åtnöja
medan jag ej stadigt är
hos denna min hjärtans kär.

Ingen lust förutan denne
finner jag i världen mer
att så framt der icke sker
det jag får mig straxt bekänna.
Älskar jag då Thursis min,
lämnar Cloris vännen sin.





När tiden synes bliva mig lång
mitt lustige spel och ljuvlige sång
fördriver sorger och kvida,
och såleds gläder jag både de
mig höra, såväl ock de som mig se,
vill jag uppå strängarna gnida.

Det finnes ingen så ädel rubin
som liknar en droppe av detta vin,
den jag uppå naglarna sätter,
så röd och så skön, så söt i min mund,
en sjuk därav bleve snart frisk och sund,
han dricke härav så bliver han bätter.

Anskådar nu jag denne käraste skatt
så önskar jag straxt min jungfru godnatt,
den jag ock äger allena.
Behagar hon ingen mera än mig,
skall hon ingen kärare finna åt sig,
så länge jag äger den ena.






Hvi rodnar du
så mycket nu
evad jag ser dig göra ?


Att bliva röd
för heta glöd
är intet nytt att höra.

Eld som du vet
är alltid het
och den ditt hjärta bränner
intill mig går
att jag ock får
en brånad som jag känner.


Är det så stort
att du har sport
mig snart ifrån dig sändas?
Fruktar du ej
min kärlek därmed ändas?


Det kunde ske,
min käraste:
var är nu tro på jorden?
Ej vore jag
den första i dag
som så är glömder vorden.


Nej ingenting
om världen kring
förmår mig därtill driva
att jag min vän,
älskade igen,
mer skulle övergiva.


Om jag ej må
där tvivla på
vill jag nu det begära:
tänk Hylas min
att trohet din
är dig till en stor ära.


Allenast är,
min hjärtans kär,
din kärlek som mig drager.
Mig ej förglöm!
Allt mitt beröm
är att jag dig behagar.






Om jag intet kan beveka
Fillis att hon älskar mig,
när hon ser de kinder bleka
och min hy förandra sig,
Cloris må då vara värd
vad Fillis ej var beskärd.

Nog har mig den eld besvärat,
nog har han nu länge bränt.
Andra må jag fritt begära,
när jag en så länge har tjänt.
När en intet vill som jag,
följer då var sitt behag.

Vem skulle icke älska heller
den som älskar sig igen
än som den sig omilt ställer
emot en så trogen vän.
Kärleks värde kärlek är,
vill du älskas hav en kär.

Cloris söker mig allena,
henne vill jag hava kär,
eller vem kan det förmena
när vår kärlek sådan är.
Henne till min sista stund
älskar jag av hjärtans grund.




All min kärlek är försvunnin,
åter är jag vorden fri,
storgod Venus övervunnin
med sin makt och tyranni.
Genom andra Gudars kraft
är ock hennes son nidlagder,
bågan i hans egen hand
brann upp av min kärleks brand.

Vad är det mig mer kan driva
till att sökia gunst hos dig?
Skulle jag ej övergiva
den som så förgäter mig?
Skulle jag ej älska den
som mig söker och mig ärar?
Skulle jag begära än
en så trög kallsinnad vän?

Nej min Fillis, om du menar
att jag kunde ingen mer
älska utan dig allena
du fast dig bedragen ser.
Ingen kärlek är så stor
att han skulle längre vara
hos mig, om du detta tror,
än han lika hos dig bor.

Ett gott råd vill jag dig giva,
hoppas du det tager an:
vill du nånsin älskad bliva,
älska du ock själv en ann.
Ingen lust i världen är
som rätt liknas kan vid denna!
Att Två ha varannan kär,
intet vackrare är här.





Så kan hända att jag finner
likväl en gång på min höjd
med mig uti största fröjd
den för vem mitt hjärta brinner,
så kan hända, ty vem vet,
sådant under är förr skett.

Är tillförne det som tycktes
mera olikt likväl hänt,
det man aldrig hade vänt.
Ofta de som mer förtrycktes
bleve likväl ärad mer.
Sällsamt lyckas spel man ser.

Nu är åter ljus upprunnit
mitt i tjocka moln och sky,
mörkret måste undan fly
när det är av solen vunnit.
Ingen natt, följde icke dag,
så är allra äldsta lag.




Viljen I er det inbilla
att jag haver eder kär,
eder egen skuld det är,
Tirsis, om I faren villa.

Ty av intet kan det dömas
att jag en skulle älska mer
än de andra som jag ser
och ibland oss nu berömmas.

Dem gör jag allt lika ära
av en vanlig hövlighet,
ingen dock i synnerhet,
alla ära lika kära.

Men ack! vad är det jag talar?
Andra tankar jag straxt får
sa snart Tirsis ifrån mig går.
Vem är då som mig hugsvalar?

Jag må heller mig bekänna
och nu ropen in igen.
Hvi skall jag låta döljat än
och så både två oss bränna?




När jag, Amarillis kära,
vill begära
att hon kommer, tröstar mig,
med sin ord hon mig hugsvalar
och tilltalar
i all tid behagelig.

Ty dens hjärta är visst stenar,
som jag menar,
den som ingen kärlek har;
den som flyr för den sig ärer
aldrig kärer,
aldrig nåntin skjutin var.

Hon är intet så oblider
att hon lider
det jag fåfängt älska skall
och för hennes skuld så vara
uti fara,
komma ock därmed på fall.

Henne måste jag då ära
och hembära
tack och heder utan mått,
henne för all andra prisa,
tjänst bevisa,
henne vill jag göra gott.




Så går det ännu till,
den mer får mera vill;
med kärlek är ock så:
mera önska och myckit få.
Vem är man ser förnöjd
med söta kärleks fröjd?

Man mister ögon sin,
vet lell av kärleks pin;
man mister mål och röst,
har kärlek i sitt bröst;
den är som intet hör
av kärleks sorger dör.

En gammal är och grå
till kärlek har åtrå,
den som har mycket fått
säger det är så gott
att han måste hava mer
förrän han lägges ner.




Evarest jag helst vara må
i världen ingen mera
skall mig härefter plåga så
och mig mer så fixera.
Ack huru blind min kärlek var,
väl är det han blev ej uppenbar.

Jag är min bojor vorden fri,
mitt fängelse förluppin,
de band som jag låg bundin i
är jag nu undan sluppin.
Ack huru blind min kärlek var,
väl är det han blev ej uppenbar.

Trots Kärlek och Cupidos makt,
trots eder Mor Gudinna,
tv Pallas har er nederlagt
den I förmente vinna.
Ack huru blind min kärlek var,
väl är det han blev ej uppenbar.

Men ack, vad känner jag för skott,
vad kommer mig i sinne?
Vad haver jag i hjärtat fått?
Vad gör där Fillis inne?
Ack huru blind min kärlek var,
men ack, hvi är han ännu kvar?




Vad andra plägar draga
till hava någon kär
kan intet jag behaga
evad det då helst är.

Ty myckit gods och gårdar
och myckit silver, guld
jag allt så litet vårdar.
är därför ingen huld.

Jag ser ej efter andra
som hållas vara skön,
ej kunde mig förandra
än själva Skönhets bön.

Hon är mig allt allena.
hög. god, vis, skön och rik,
jag finner denna ena
bland tusend ingen lik.

En fattig är nog riker
för den som henne har kär
om ingen skönhet liker
med den som älskad är,

tv kärlek överhöljer
evad där finns för fel,
eller ock en del så döljer
att den ej synes hel.

Dock kan ej kärlek mera
förhindra så mitt sinn
jag skulle falskt värdera
för hans skuld pigan min.




Om kärlek kunde vägas och mätas med visst mått,
så vet jag väl du haver så mycken kärlek fått
att jag har punden flera än andra hava lod;
min del jag fick på byte, han var i sanning god.

Först började jag älska i mine späde år,
var sedan aldrig ledig för denna sysslan svår,
jag byter intet ofta, men älskar alltid en
och när jag denna mister är Amor intet sen

att föra mig i sinne en annan i ställe igen;
det har han länge brukat och brukar var dag än.
Ty säger jag: till älska så är jag stadig nog,
men ont är det att taga ett trä för en hel skog.




När min allra bäste vän
Sylvia kommer igen,
som jag länge har bida,
glädje jag då igen får,
all min ängslan då bortgår
som jag måste lida.

Solen, hade mist sitt sken
och gjort folken mycket men,
börjar åter skina,
giver dem ett bättre mod
och uppfriskar hug och blod
med de strimmor sina.

Natten måste undan fly
med sin mörka moln och sky,
dagen henne driver,
inga stormar höras mer,
slagregn man ej eller ser,
solen när oss bliver.

Rättså vederkvecker mig
när Sylvia mildelig
sina ögon klara
hitåt vänder med sin glans
varmed ingen skönhet fanns
kunna liknad vara.

De fördriva allt mitt ve,
fröjda allt det som de se,
göra glatt mitt sinne
att mer ingen fruktans köld,
som har länge legat döld,
bliver kvar därinne.





Om det vore så min vilja
att din kärlek från mig skilja
hade jag ej älskat dig.
Hyllaron, vill du än fräga
vem jag vill som dig skall äga?
Du allen behagar mig.


Länge har jag dig begära,
Cydalis min enda kära,
länge har jag väntat svar.
Du dock fåfängt tiger stilla,
men nu säj mig om du ville
att vi båda bliva ett par?


Om jag någon kärlek hade
som jag uppå hjärtat lade
måtte han då döljas än.
Först må du dig uppenbara,
sedan kan jag bättre svara.
Vad vill jag med annan vän?


Kärlek alle ting omvänder,
så är det mig gått i händer,
jag är vorden annan man.
Kastat svärdet från min sida,
Cvdalis vill annors strida,
Mars han flydde, Venus vann.





Om du, skönaste Caliste,
all min tro och kärlek visste
älskade du mig igen,
men för någon hemlig fara
må jag intet uppenbara
att jag är din trogne vän.

Medan det så ofta händer
att ens råd och stolta fränder
sättia sig mot vad man vill,
kunde de ock det ogilla,
det du själv dock gärna ville.
Ack, ge intet lov därtill!

Håller jag då det för bätter
att du dig ej mot dem sätter
och av kärlek intet vet,
hålla de dock det för ringa
fastän jag dig kunde bringa
intill någon kärlighet.

Men vad kan jag än besluta
och mig själver så utskjuta
förr jag har din mening sport.
Fast du några än försakar
du omsider en bejakar.
Vem vet vem blir värdig gjord?

Månge kunna av kärlek brinna,
en allena kan dig vinna,
det är mycket lyckans spel.
Om jag dig likväl beveker,
vad kan skada släkten neker?
Kärlek vår blir lika hel.




Vem är den jag skulle mer
än min Alidor behaga
ibland alle dem jag ser
utav kärlek sig beklaga?
Ingen ser jag såsom han
söka helst vad jag begärar,
ingen eller mig mer ärar,
ingen mig mer älska kan.

Vad är det de pocka på?
Sina månge fränder höga,
sina många gods också,
de mig dock förnöja föga.
Ringa voro då min gunst
om hon därmed köpas kunde,
om mig något annat bunde
utan en rätt kärleks brunst.

Intet älskar jag den dygd
som ens förra fäder hade,
men densamma till en blygd
om han intet därtill lade.
Det är allt en fåfäng ting.
En rätt kärlek må man mera
än allt annat här värdera
vad man finner världen kring.




Medan jag den käre väns behag
så långan tid
och stadelig
haver nu sökt fast både natt och dag,
tänker hon där intet myckit på
och intet tror
vad ängslan stor
jag uti vara må
och vad för eld uti mitt hjärta bor.

Men jag vet hon ler där ofta åt
och säger mig:
“Vad hjälper dig
en sådan sorg och sådan fåfäng gråt,
ty du kan nog finna dig en vän
som skulle dig
så hjärtelig
som du själv älska igen.
Hvi kan du då intet förgäta mig?”

Nej, det är intet uti min makt
att kunna så
ifrån dig gå
och glömma bort vad mig en gång är sagt!
Det är nog att ingen härav vet
på det att du,
sköne jungfru,
icke skall med förtret
se den du kan intet behaga ännu.




Nu är allt stilla tyst, och allt folk sover här,
till sin ro solen ock nylig nidången är.
att på en liten stund stjärnorna måge skina,
och månan låta se i skuggan strimmor sina.

Nu är allt lugnt och svalt, du täcke aftonstund!
Du sköne årsens tid, du vackre gröne lund!
Så gärna går jag hit på denna tid allena
det ingen utav vet och ingen skulle mena.

O Kärlek, vad är det du driver mig allt till?
Jag går och intet vet vart du mig hava vill,
ty det är intet mer vad som jag själv må villa.
Ack att jag kumme dock en gång ur denna villa!

Eko! Mig svarar du? Är du som talar där? Är.
Är du som säger mig att jag så illa är? Är.
Nu väl, sa säg mig mer vad mig skall ske och hända,
om jag min kärlek skall ifrån Sylvia vända? Vända.

Ja, vända är gott råd om jag så vända kan
och om jag kunde straxt mig vända till en ann.
Vem annan? Ingen är som mig kan så förnöja
och allt mitt hjärta och hug till älska mera böja.

Vem annan? Nej, det här är intet mig så lätt. Lätt.
Så vet du mer än jag men det vore intet rätt. Rätt.
Att lämna Sylvia, mitt sinne så förandra
från den som har mig kär och älskar inga andra. Andra.

Vad? Är det andra? Nog! Men tig nu Eko, tig! Tig!
Jag önskar intet mer härom skall säjas mig.
Du olycksamma dag, med rätt jag må förbannan,
då mig sägs Sylvia skall hava kär en annan. Annan.

Ack, att jag sluppe en gång, Kärlek, ditt tyranni!
Vem hjälper mig därtill att jag må vara fri?
Nej, Eko, jag förmår slätt intet, heller ringa,
om icke andra mig ur denna plågan bringa. Bringa.

Vad skall jag göra då? Har hon en annan vän? Vän.
Så har hon nog av en. Men skall jag vänta än? Än.
Men vem? Carite, säj! Jag tror om du vill säja!
För andras kärlek skall jag mig då akta och väja? Väja.




När jag uppå den tiden tänker
att jag Silvias fånge var
djupt i förtvivlan vid nidsänker
den gamle kärlek än är kvar.
Varföre må jag intet finna
till någon annan mer behag,
helst medan jag väl kan besinna
att detta hopp ej tager lag.

Amor, som mig begynna lärde,
lär mig ock en gång vända igen,
och när du intet den beskärde,
så giv mig dock en annan vän!
Utsläck den gamla eld med alla,
upptänd en ny, är dig så täckt,
ty ingen kan mig i hugen falla
är ej den förra hel utsläckt.

Det är nu nog och alltför länge
att hava efter henne vänt,
gud läte det mer icke trängia
att leva än till henne upptänt!
Vad skulle mig Sylvia kvälja?
Hon hörer snart en annan till.
Varföre får jag icke välja
en annan den mig älska vill?





Är frihet allestädes god
och som jag hör i kärlek allra bäst
vill jag av väl beprövat mod
här lämna den jag haver älskat mest.
Nog är det sant hon var mig kär,
men intet att hon ännu är.

De måste alle såsom jag
likväl en gång misshaga stadighet,
och kan snart komma i behag
det som dem var tillförne mest förtret.
De tänkia alltid få igen
så god om de få icke bättre vän.

Hvi skulle jag behaga mer
Clorinde. när hon intet följer mig,
än Fillis den jag alltid ser
för mitt behag så högt besvära sig?
Men kunde jag få henne igen
så finge jag kanske en bättre vän.




Den vill Amor visst fördärva
som han låter hava kär
en av vem som mödsamt är
kunna någon gunst förvärva,

ty den elden som han tänder
släcker ingen när han vill
det hör samma guden till
släckian, den som honom sänder.

Vi vete intet vad vi göra
när vi älske; imellertid
guden säger alltid: Lid!
Honom gitte vi ej höra.

Hans råd vill du intet akta,
ditt råd duger ingenting,
din hug löper världen kring,
menar dig för Kärlek vakta.

Såsom skuggan han dig följer.
Älska vem du älska vill,
den han har dig ärnat till
bliver din fast han det döljer.





Lät mig dock finna,
sköne Gudinna,
din gunst emot mig,
ty tröster inga
mig andra bringa.
Är icke jag olyckelig?

Dig rättlig kalla
Amanter alla
en moder blid.
De skjutne äre
av din son käre
dem hjälper du i rättan tid.

Orätt han lagar.
Skall jag behaga
och älska den
som intet känner
den eld mig bränner
och intet älska vet igen?

Till sjukdom denna
vill jag bekänna
finnes ingen bot.
det jag kan mena,
utan allena
du som mig friar för det hot.


Vad är du klagar,
vad föredrager
du för ett tal?
En jungfru finnes
som ej kan vinnas
med dine sucker och med ditt kval?

Du min son lilla,
är du nu stilla,
tag bågan hit!
Du ännu vilar?
Äre inga pilar.
gör du dig nu mer ingen flit?


Så låt mig veta
vad hon skall heta
och var hon är!
Nog vill jag laga
han skall intet klaga
att jungfrun hans är icke kär.


Lycksamma tider!
Nu är mig blider
min lycka igen,
vilja de lova
mig sådan gåva,
min enda allra bäste vän.

Gudinnan ärer
jag som begärer
det mildelig,
som mig det giver.
Därföre bliver
jag hennes träl evinnerlig.

Jag vill förfara
om verket svarar
lilla Gudens ord,
vill mig bekänna
och går till henne,
därmed så är min lycka gjord.





Oviss vad min lycka bliver
tröstar mig ett litet hopp,
fruktan väcker i mig opp
bävan som till misströst driver.
Reda kommer när till land
mitt skepp, stilla lygn omvänder,
att jag, om sig storm upptänder,
rädes mån din hamnastrand.

Var med ringa blåst till göra;
vädret, som mig drev så när,
hade ju följt mitt begär
kunde mig i hamnen föra.
Ack, vad för en motgång stor!
den min lycka i hand är given,
av vem hon skall ses beskriven,
intet ännu tid nog tror!

Vad må väntan den betyda?
Sluta gudarna dock snart,
fast det är än deras art
vilja ingens trängtan lida,
av fri vilja och minst tänkt
den nåd ärnad är förläna
dem som ingenting förtjäna,
när de hava oss allting skänkt.

Min själ, ännu tåligt bida,
din Gudinna i vördning hållt,
ty din tvivlan har det vållt.
Låter hon dig något lida
sist du likväl hoppas skallt
du av henne lycksam bliver;
med den äran hon dig giver,
giver hon dig annat allt.





O sköne tid, som är så kort
och kommer först rätt som du drager bort,
du glade vår, du årets ungdomstid
och morgon blid,
om du så hastig äst,
när du oss synes vara allsom bäst,
vore bätter intet komma
med allt ditt gräs och blomma
oss fröjda mest.

Hvi önske vi dock vintren all
om du så snart oss övergiva skall?
Vad fåfäng ting all vår förhoppning är
och vårt begär!
En ånger lämnas kvar
av allt det som av oss begärat var
då vi se tillbaka
den lust vi hava smaka
som är så snar.

Så snart man ser avhuggne stå
de månge gräs och månge örter små,
den prydnan som du hela marken gav
hon hugges av,
då straxt så vette vi
att årsens fägring som vi levde i
och den bästa tiden
reda är framliden
och slätt förbi.

Då går sin kos dag efter dag
den varme sol, allt mer och mera svag
med strimmor sin, så länge att man mer
henne intet ser,
då säger hösten till
att han ock med sin köld snart komma vill,
att de nättren kalla
låta frukten falla
kring marken vill.

Hvi lykte I, o fåglar små,
den lustige sång som I begynte på?
Hvi göre I härefter den så kort
och flyge bort?
Hvi är ock du så snar
du söte blomsters lukt tillförne var?
Vissna löven gröna,
falla blomstren skona,
vad bliver dock kvar?

Emedan allt förandrar sig
med årsens tid kan det ock hända dig,
Gryseip min, fördenskuld tänk dig om
i tid och kom,
lät icke än en vår
dig andra gången fylla åtta år.
Det skall dig beveka
med mig vilja leka
så snart du får.




När jag en gång med stort förtret
i min enslighet
allena låg
bedröveligt och ingen hos mig såg
tänkte jag hvi skall jag så mycket lida
och länge bida
och intet än
jämte mig se min allrabäste vän?

Fåfängt är det så vara fri,
tiden går förbi.
Nu finner jag
att leva så det tager intet lag.
Varföre skulle jag mig själv bedröva
och längre töva
och intet än
se jämte mig min allrabästa vän?

Ledsamt är det att ligga så,
bättre vara två
som taga i famn
och göra sig varannan något gagn.
Varföre skall jag draga till det sista
och tiden mista
och intet än
se jämte mig min allrabäste vän?






Made with Concordance