The Text      



Hwart wil nu min resa gälla
Welden blir mig alt för trång,
Ondskan börjar häfftigt swälla,
Brister uti bet och bång;
Wist har swarta mörksens kon?g
Rustat mot mig all sin hähr,
Han beblandar gift med honung
Macht och list är hans gewähr,
Men hans fäste, slått och boning
Giör mig aldrastörst beswär.

Korßet kan hin onde jaga,
At han far på femte wägg,
Men för en så lindrig aga
Skyr ey denna werldsens drägg,
Derför söker styggen arga
Tilflyckt uti deras famn,
Han har dölgt på ställen marga
Turkar, under Christi Namn,
Leyon, Tigrar, Biörnar, Wargar,
Drakar under Menskio hamn

O j skiälmska odygds täcken
O du dieflars residents!
Eris skal jag bli ditt bäcken?
Kanske du ey kiöpa näns
Effter du nu all din galla
På min ära wil utspy;
Gud lät ey min lycka falla
I ditt sqwallers hängie-dy,
Och ey afwunds ögon alla
Mättas af min bleka hy.

Gunst och trohetz socker-strömar
Flöt i går af mun och hand,
Men nu alt för slaka tömar
Gier du Momi lögne-tand;
Då war sådaní löfften dyra
Nu är fruchten effter korn,
Klockan tolf het stygg ohyra
De som byggia Babels torn,
Men hwad gäller klockan fyra
Blås du med dem i ett horn.

Du wil til Guds Thron upflyga
Ta min heder ur hans barm,
Stora råd som bohlwärck dryga
Reser du mot HErrans arm;
Käre wildu litet bida,
Ty här är Immanuel?
Hur flög fahr din up så wida?
Plump sadí det i häckle-fiäll;
Så til afgrunds kulans sida
Far du med Achithophell.


Ja du skalt min Gås få bita,
Wetstdu när, din falska Räf,
När Ulyssis hustru hwita
Först får wäfwit ned sin wäf;
Guds paroll lär aldrig klicka,
Jag wet wist han står mig bi,
Skiönt du kant politiskt smicka
Får man dock en gång wäl sij
Hur dig hiertat lärer spricka
För din egen politij.

Nu wäl an! du Lamb på jorden,
Tro ey Ulfwens kärleks winck,
Fast han än de fagra orden
Zirar med en deylig sminck;
Lyckan giör han all sin ära,
Den Gudinnan som han rökt
När hon giör sin anslag twära
Är hans hierta för dig lyckt:
Du må säkert tro min lära,
Ty jag har det sielf försökt.



Cupido sin Morkärs grijs
Har quitterat sina pihlar
Ty all jacht i fastan hwilar
Och wil bruka Farkärs rijs.
Han plä wara smeke-barn
Och om julen narra drängen
Hop med pigan vti sängen
Men nu är han bara farn.
Han plä wara kärlekz-tålck,
Älska lek then skalcken litzla
Han plä hela werlden kitzla
Men nu wil han aga fålck.
Jungfrun tror wäl poiken bör
Sielf sitt rijs ha på det ställe
Som ey syns wid hwart tilfälle
Thet bak fram på kallas för.
Men så poicke som han är
Han doch tuchtat har hieltinnor
Ja de Amazonska qwinnor
Ha måst lyda hans begär.
Jungfrun menar: han är blind
Therför han mig inte finner,
Men han en Atlanta hinner
Skönt hon worí än så geschwind.
Ja lät wara han är döf
Mindre hörer han raisoner
Therför han slätt ingen skoner,
Doch är bäst hans rijs har Löf
Derför det ey heller stort
Vppå skinnet månde bita
Lika hwem som thet får slita
Thet är man för skrämsla giort.
Men om Jungfrun swarar kort
Sig ey achta, hwad han hotar
Och hon ey sin hårdhet botar
Så skal löfwet strykas bort.

Då skal blifwa farligt stijm
Han skal klå och thet skal swida
At man skal den delen wrida
Som på löf gör bästa rijm.
Tag då tuchtans rijs i famn
Så skal Asteld som ey snafwar
Ta bort fyra tyngsta stafwar
Som stå främst i Jungfruns namn.
Och gie Ehr en börda giän
Liufligste, som kan begäras,
Eller af nåín Emma bäras,
Nar hon halp Princessans wän
Trogen wän han Ehr beredt
Vtaf dygd och kärlek riker
Ehr i alla måtto liker
Vndantagandes på ett.
Han sägz wara reslig skapt
Frisk som fisken, allstäns framme,
Kom wädz, jag är ey den samme,
Winner jag, så har jag tapt.



Med Herr Baumans Friska måg
For jag rundt omkring Compassen:
Dock så at jag altid såg
Bergen, och then gröna hwa?en,
Will jag aldrig wara frö;
Om på större siö
Jag til någon Ö
Lifwet wågar;
Ty jag frågar
Efter giftas, mer än dö.

Men wår bekhäst war så lam,
At wij ej förn andra dagen
Efter fyra beten fram,
Hinte, klockan nije slagen:
Stego wij då af wår häst
Gingo in där näst.
Värden war tu gäst;
Men hans qwinna
Wår Wärdinna
Tro frit war ej uteläst.

Fägnad kom oß strax emot,
Hwad war det? Jo: Töfwa lite;
Wänlig min och mage-bot
I det skönsta Aquavitæ.
Detta war den första skåln
Och en sup på Åhln
Hwar med Mor i Gåln
Lät o? känna,
Hon kund bränna
Och Curera feta koln.

BränwinsBröd war fint på trån
Mins! Fru Lisa lät oß smaka
I the delicatske rån,
At hon också kunde baka.
Ja en Morgonward så rar,
Som hon åt oß bar,
Plär min Mor och Far
Endast bruka
För the siuka,
Och på stora Högtids dar.

Tidegärden gick nu på
Wi och gingo dit tillijka,
Aldrig nånsin för än då
Hörde jag nån Fisk predika:
Men jag märcker Torsken kan
Mer än någon an;
Ty tro fritt at han
Talte mustigt,
Siungde lustigt;
Ja han dundra som en Man.

Sen wi hållit Högtidz måhl
Och i Kyrkian blifwit kloka,
Bar thet hem til supa kål,
Och se åt om Mor lärt koka,
Mins, hon kunde detta ock,
Som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
Wille maten
Sielf ur faten
I oß, utan trug och lock.

Nu war til ett präcktigt hus
En god grundwal lagd at byggia
Jag skull sagt, ett mäcktigt ruus,
Skull nu wisa hon kundí bryggia,
Och som denne byggnings sak
Stod i stilla mak
Utan gny och brak
Bäst i gärden
Hem kom wärden
Och halp til at göra tak.

Du skalt weta ho du äst,
At han är en lustig Ture,
Och om du will bli hans gäst
Måst du spela Kuckulure,
Du får inte bli nån sijk,
Eller bruka swik,
Öl och win tillik
Han tig gifwer
Tils du blifwer
Brödromen fast mycket lik

När man länge Armen Krökt,
Yttra sig the goda tankar,
Jag har detta sielf försökt:
Förr än wi tömt ut ett Anckar,
Fick jag det jag efterfor,
Tu min ära stor
Af en Inspector,
En barmhertig,
Öppenhiertig,
Trogen, kär och såter Bror.

Mig är tiden alt för trång
At beskrifwa hela Påskan,
Andrí och fierdídags kyrkie-gång
Och hur wi där hörde Åskan.
Hur wi spelte; Hur wi log;
Hur wi for til skog;
Hur wi Noten drog,
Och fick Stickor;
Hur för Flickor,
Örngått vi i famnen tog.

Summa: För en Spel-Camrat,
Fans där Brädspel, Kort och Bricka;
För en hungrig, fans där mat;
För en torstig, fans där dricka:
Wackra ögon för wår syn;
Dunder uti skyn;
Lust i hela byn!
Utan Pengar
Blöta Sängar
För en sömnig Ögnebryn.

Fyra Dagar war jag där
Wet dock ey hur det sig rimar,
Som mitt tycke Iikwäl swär
At thet knapt war fyra Timar.
Kom man Stockholm fritt och döm
För ett slätt beröm,
Om man är så öm
At man saknar,
När man waknar,
Kärnan, af en liuflig dröm.

Stockholm måste wara kärt,
Fast jag ingen hustru Bengta
Hade, den mig kunnat lärdt
Efter deß Caresser längta:
Ty till Stockholm trådde jag
Från ett sådant lag,
Där jag med behag
Hos min qwicka
Lilla Flicka,
Önskat bli til domedag.

Hwem är den? En skälm som wet
Men jag hoppas hon är ärlig:
Nog der om, kom du förtret,
Och du återfärd beswärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min Bror
När man lyckan tror;
Bonden flitigt ror,
Hästar tingas;
Föttren twingas
Til at flitigt nöta skor.

Jag for fort på Märren min;
Friskens kutsk den war en hona,
Och som han på kärran sin,
Satt, wilí han sin Handskar skona,
Stack han då den Mannen arm
Händren, at bli warm
Uti Kutskens barm
Uppå skogen;
Jag i Krogen
Stod och wänte, full med harm.

War då wiß, at resan står
Uppå Makalösa fötter:
Stor sak! at du lite går
Thet gör godt, fast tu blir trötter;
Sen kan du wäl åka få,
Din Camrat också;
Wil det ei förslå;
Fort på Märren,
En på Kiärran,
Sidst bli Knektar begge twå.

Detta war nu så ett tåg,
Uptåg täncktí jag det skul blifwa,
Det war och min stora håg
Om altsammans bättre skrifwa:
Likwäl är det nu så händt,
At man detta sändt,
Till ett Monument,
Och en Wisa
Åt Fru Lisa,
Fast hon bättre har förtient.



Första Maij war jag hos Frisken, Tog mig där en sup på fisken;
Första Maij hos Friskens Maija, Drack mig fuller som en kaija,
Första Maij hos Friskens Anna, Och fick där en galen Panna;
Första Maij hos Friskens Stina, Och fick bot för Torstens pijna;
Första Maij hos hans Sophia, Drack så länge Strupen klija:
Dito hos hans Diederick,
Tog jag mig en styrcke-drick;
Hos hans Dito lilla Pehr
Märg i Benen fick iag där.




CLimene Dygdens täcka Boning,
Du Residents af all Behaglighet,
Hwars Lycka jag bland tusend näpplig wet;
Anse mig Mild och med Förskoning
Om jag så fritt och wördsamt säija tör,
Du har en sed som tu eij hafwa bör:
Du plär ibland (förlåt mig Orde)
Det göra, som tu intet borde:
Plär då och då
Olustig gå,
Och utaf Ängslan qwilla:
Det ena står tig illa.

Hur är thet möijligt tu kan qwida,
Kan något bittert kännas i ditt sinn,
Där aldrig någon Bitterhet kom inn?
Säg, huru kan ditt hierta swida?
Hurí kan wäl någon oro der i bo,
Ther Dygden sielf sin Hwila har och Ro?
Är icke Sorg Odygdens foster
Och fast begifne Sinnens knoster?
Hwad har då wäl
Din ädla Själ;
Hwad har ditt Lius, lät höra,
Med sådant Mörcker göra.

Du äst en lefwand Bild och Regel
Hwar efter sig the andra rätta må,
Du har tig sielf ju intet at förbrå;
Du äst en obefläckad Spegel,
Fördunckla eij din Ögons klara bloß,
Hwad Löije? Ett blidt Solsken är för o?:
Men när ett Moln ditt Anlet målar,
Och oß förhåller dina Strålar,
Så har ock jag
En mulen Dag,
Try År är eij så långe
För en bedröfwad fånge.

Climene lät din fägring lysa,
At se tig Glad, thet är mit halfwa Lif,
Och minnas det, Mitt liufsta tidfördrif:
När dina Kinder liufligt mysa,
Så blir min Blod af tin förnögda min
Mer frisk, än af det skönsta Fernerwijn;
Men när ditt Ansickt börjar molna,
Så will mitt Hierta mig förkolna.
Du Dygdens Wän!
Blif Glad igen,
Och Gläd then tig för alla,
Sin Glädie-Sol will kalla.



LÄgg nu örat til medh tron,
Hwilken som har lust at höra
Hwad jagh haft i natt at giöra
Medh then lilla Gubben Jon.

Then som tror kan bli berömd;
Blir doch eij thesmera säller:
Then som twiflar blir eij heller
För sin otroo här fördömd.

Gubben som så älskar roon,
Kommer och begynner frija
Til then oroon Phantasia
Meer än Mångelskan på broon.

Vthan tancka slumraín sta,
Och hur han medh henne älas,
Eller hur the bägge fälas
Fick Han mot förmodan ja.

Stackars Diefwul, tänckte jagh,
Stackars took then gambla kalen;
Jagh troor han är will och galen,
Som så bygger Hionelag.

Wi?lig lär tu ångra tigh,
När hon medh sin storm och griller
Skapar sigh en gång så willer,
At tu blir på foten wig.

Ja sadí: Jon war eij så bråd:
Men then narren war bedragen
Och af henne så intagen,
At han lydde intet Råd.

Han sadí: jagh wil ändtli fort,
Står wäl sielfwer för then skaden,
Nu strax här i Hufwud-Staden
Skal mitt Bröllop blifwa giordt.

J sku ock, sadí Jon tu meij:
Wara medh som Wignings-witne,
Edra Skoor sku eij bli slitne;
Men jagh sade ther til neij,

Tänckte: jagh gåår härifrå,
Från slikt Pack wil jagh migh skilja:
Men jagh måstí doch mot min wilja
Vppå theras Bröllop gåå.

Ther til medh war Jon så will,
Bröllops-Saal medh skied och skopa
Hufwudbrått och altihopa,
Willeín jagh skullí släppa til.

Ja! min egen lilla Säng
Fick jagh intet sielf behålla,
Vthan Jon och hans Fru Fiålla,
Deltíen medh migh stackars Dräng.

Hadí the äntå hållit styr,
Men the höllí ett sådant wäsen,
At jagh wart lik som förläsen,
Half-förryckt och hufwud-yr.

Annars war ther roligt nog,
Jon hadí farlig många Gäster,
Så af Lekmän som af Präster, 55
GUdh weet hwar han alla tog.

Eliest tör jagh wäl slå wad,
At Jon Blunn kan litet trålla:
Ty hwad kunde elliest wålla,
At jagh blef på slutet glad.

Bäst jagh satt och stödde Kin,
Hördes en helt liufligt qwäda:
Straxt såg man Apollo träda
Medh the nije Muser in.

Baar ett Hjul i een sin Hand
Medh twå Gull-Kors i een Låda,
I then andra fick man skåda
Een stoor Perla på ett Band.

Han sadí til migh: gi?a på
Hwad som härmedh måndí betäknas;
Medh Latin kan thet vträknas,
Jagh sadí: jagh kan intet spå.

Ther medh ramlaín så tilwägs:
Hiul ett Ord af Swänskan stuli,
Skal bemärkia Månan Juli,
Dubbelt Kors giör twenne X:

Så skrifs tjugu på Latin:
Kallas också Perlan hwita
På thet språket Margarita,
Om hon wore än så fin.

Wil tu äntli weta meer
Så slå vp tin Almanacka;
Ty jagh eij behöfwer snacka
Om thet Bandet tu här seer.

Jagh wil lefwererat deij,
Til at gifwat åth een Jungfru
Som skal innan kort bli Vng-Fru,
Här är Hennes Conterfey.

Är hon icke nätt och frij,
Fijn af hy, i Ansicht trinder,
Liten Näsa, wackra Kinder,
Sinnrijk Physionomi?

Nu kan tu af Syn och Taal,
Om tu eij äst altför skummer,
Eller altförmycket dummer,
Kiänna thes Original.

Lät migh see min Gåße nu,
At tu wisar tigh geswinder,
Och i Morgon Henne binder,
Förr än Klockan går på siu.

Medlertijd (sadí Phæbus sen:)
Skola the?e nie Qwinnor
Mine Systrar, Bok-Gudinnor
Gie til bandet hwar sin Steen.

Nie Stafwar Namnet bär,
Nie Hion gie Stenar nie:
Medh min Perla blir thet tie,
Hon af alt een Summa är.

Första Steen blir en Magnet,
Som Nordstiernan så behagar,
Och som Järnet til sigh drager:
Thet nu snart hwar Bonde weet.

Han betyder Himmelsk Art,
Som sin wäg til högden letar,
Och som andras sinne retar,
Tu at gie godh Kiärlek fart.

Andra blir en Arnethist,
Som skal wara skiön och fager,
När man then på Kroppen drager,
Wishet skal han wärcka wist.

Tridie är en klaar Rubin,
Af then aldraskiönsta färgen,
Han vpfriskar blod och märgen,
Bättre än thet bästa Wijn.

Fierde Stenen är af Gull,
Wäles then som sådant åger,
Nog wet han hwar til thet dåger,
Hälst när han har Kistan full.

Femte war wist en Achat:
Bättre än mång Doctors Zedel,
Mot förgift ett härligt Medel
Och emot ohälsam Maat.

Siette Stenen blir en Raf,
Som ock plägar kallas Amra,
Nog weet Folket ther om slamra:
Honom giör man mycket af.

Siunde är en Jaspis rar:
Hwem then har han Seger finner,
Vti alla Speel han winner,
Tappar aldrig sina daar.

Thernäst sätts en blå Turchos,
Giör at then af Kyrckie-toppen
Faller, oskadd blir til Kroppen,
Nog förtienar then sit Roos.

Sidsta blir en Amiant,
Han är god när alt will stielpa,
Och när ingen ting will hielpa,
Thet är både wist och sant.

Ty han har en Vll så godh;
At eij sielfwa Elden winner
På thet Garn man theraf spinner,
Samma kraft har Tålamod.

Ther medh gick Apollo bort,
Jagh, och then som Folk plä söfwa
Willí eij heller längre töfwa;
Ty wår tijd war tämlig kort.

Jagh (som sagt är,) måste nu
Perlebandet presentera;
Fast än Klockan är wäl mera,
Och een Timma öfwer Siu.

Och fast thet är nog gemeent;
Hoppas jagh doch bli vrsächtad:
Ty jagh war i Natt anfächtad,
Ther til medh kom Phæbus sent.

Har ock Jon förhindrat migh;
Och fast jagh böd til kiörí vteín,
War han doch så sööt i truten,
At han blef behagelig.

Jagh, min Jungfru, önskar Ehr,
Alt som gagnar och som pryder;
Alt hwad Edert Namn betyder:
Ja äntå fast mycket meer:

Och försäkrar på min Troo,
At jagh eij försumma kunnat
Wisa, hwad jagh Henne vnnat:
Ty jagh förr haft Ingen Roo.



Hwem på Trompeta
Spela begär,
Här skal han weta
Mästaren är

Som kan på stunden
Stora och små
Lära ur grunden
Spela där på.

Thet skal ei fela,
Ty på Trompet,
Blåsa och spela
Är ej alt ett.

Förtije Öre
Silfwer-hwitt-mynt,
Tar han derföre,
Förn the begynt.

Penígen är hwijter
Trumetan gål;
Den henne sliter,
Swart som ett kål.

Spela sku alla,
Och höra på
Trumetan skalla,
En henne få.

Hundra Marks wärde
Winner då han,
Den tiugu fierde
Skall det gå an.

Då skall tracteras
Starckt, hos Herr Brandt,
Och Musiceras
Friskt och galant.



WEr hat sein Haar verlohren?
Wer ist und nicht will heissen kahl:
Wer ist am Kopff erfroren,
Und wie ein glatter Ahl:
Wer frembde Haar getragen,
Von Anfang und von Jugend auf,
Und noch mehr drauf muß wagen,
Kom her, kom her, und kauf.
Kom Morgen oder Heute;
Hie findstu gute Leute;
Ja auch so gar
Die besten Haar,
Und Arbeit mehr als rar.
Ein junger Man mit unserm Krahm,
Wird seyn wie ein gekräuselt Lam,
Und prangen wie ein Bräutigam;
Ein alter Topff,
Ein kahler Kopff,
Der arme Tropff,
Wird wie ein Wiedehopff.

Ich will noch mehr Verse machen,
Daß Ihr solt darüber lachen;
Ich kan auch wohl besser schertzen,
Will mich nur die Jungfer hertzen.




NU blir här en farlig leek
De ha gett oß Biörnestek,
Biörnen är wäl så nyfiken,
Som the ny? begrafne Liken
Spökar starckt och går igen,
Ser hwad här paßerar än:
Si hur han tilbaka trängtar,
Hur han efter dricka längtar;
Ty hans hus är satt i brand,
Han går redan af och ann,
Nu min sann
Kommer han
Från ett tort och torstigt Land.
Biörnen börja på at picka
Och sit Hufwud fram at sticka:
Käre Flicka,
Ge oß dricka,
Skall J få en wacker Man
Bästa J Er önska kan,
Flinck och grann.



SÅg J hur Ryttarn wår för liten stund for wall,
Då Hästen slog bak ut, och Ryttarn illa gnall.
Kom frågewis och se, som spör mig åt så tijda,
Hwi Herre-Barn bland alt, the snarast lära rijda?
En Häst wet intet krus, handteras han ei braf
Så slår han sans façon den unga Herren af.
En Häst är ingen Bok, neij, neij tro honom näcken,
På Boken såf man fritt; men somna ey på skiäcken.
Tog Hästen allting så til goda som en Bok,
Man torde bli sent nog i Ride-Konsten klok.
Bemötte Boken ock sin Man så plumpt som Hästen
Latinen bodde då wäl flerstans än hos Prästen.



THe Generaler at behaga, ästu alt för owärdig;
The Corporaler til at taga, ästu alt för högfärdig;
At bli Fru ästu för låger;
At bli Hustru tu ey dåger;
Gif tig i tienst hos en som ingen af them begge åger.



KIärleken är ju en Gudomlig och en himmelsk låga;
Kiärleken är en alt för söt och alt för liuflig plåga;
När han inte är oäckta
Låter han sig wäl ursäckta:
Kiärleken har en aldrig felandí altid drabbande båga:
När han intet bär til wänster
Giör han werlden goda tienster,
Kärleken har en altför stor och oomskränckt förmåga.





VId ett Berg uti en dahl,
På det alt för skiöna Näset,
Låg jag sommar-natten swal,
Och såf sött i gröna gräset,
På en blornster-hufwudgiärd,
Som mig blef förärd,
Drömma ble jag lärd;
Om jag glömde
Hwad jag drömde,
Worí jag drömen intet wärd.

Öfwerst uppå Bergetz topp
Satt en Mayestätlig qwinna,
Af deß ogemena kropp
Sågs wäl hon war en Gudinna,
Denne satt med andra fem;
Doch war en af dem
Serdels Högförnäm:
Wil man weta
Hurí de heta:
F. D. S. B. C. och M.

Deße sutte wid ett bord,
Fult med de utwaldste Rätter,
Hwarken watn, luft ellí jord
Tror jag kunnat gie dem bätter,
Der dracks idel Nectar-win,
Men de ögon fin,
Nymphers tal och min
War det mästa,
Och det bästa,
War bådí mat och Medicin.

Ibland de Gudinnor skiön,
Och så många Hielte-brudar,
Jag som war af annat kön
Önsktí at där och warit Gudar;
Liten Bergs-gud war der en,
Doch fast han war klen,
Syntes på hans ben,
At den Dwärgen,
Brår på Bergen,
Wil bli Berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
Tänck den blida Herskarinna,
Som jag tror war aldrig wred,
Den på Näset war wärdinna,
Gaf ifrån sin höga brinck
Mig en nådig winck,
Sade med en blinck:
Kom sitt neder:
Af slik heder
Wart jag modig, frisk och flinck.

Med sin egen skiöna hand
Gal hon mig hwad jag skullí äta:
Twi mitt hierta och min tand
Om de det så snart förgiäta!
Aldrig kundí de begge twå
Större nöye få,
Än de hadde då,
Då blef smaken
Först rätt waken,
Smak war i min minsta tå.

Sedan sadí hon käre barn
Æsculap och Ganymedes,
Ser wäl til at denna Karn
Hwarcken törster eller ledes.
Strax fick man oß trenne sij,
Huru alla wi
Togo in uti,
Stora koppar,
Fyrtií droppar,
Mot törst och Melancholií.


Smaken war af sötma mätt,
Lucht och syn af blomsterfälten,
Nu skullí örat på sitt sätt
Ock ta något in för Miälten;
Höra fick man der tillikí,
Foglesång och skrik,
Nächtergals Musik,
Trastar tala,
Giökar gala,
Runt omkring den hela Wik.

Tänck hur jag mig sen försåg,
Aldenstund Gudinnan Fröya
Fick sielf se mig der jag låg
I min blotta undertröya;
Hör, sadí hon, du yrekopp,
Wetstu at wår Tropp
Rättnu bryter opp,
Wil du följa,
Skal du hölja,
Och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns,
Fort sadí hon, skal du få Nectar,
Jag sa: det war mat åt Måns,
Men mig halfklädd jag ursächtar,
Swaret blef; jag skullí ha ris:
Ach Gudinnors pris,
Sadí jag Näsewis,
Wälís de länder,
Som ehr händer,
Giordí ett sådant Paradis.

Wid jag war i klädren seen,
Tycktí mig hurí jag kom til korta,
Waknadí opp war hel allen,
Och min ögnelust war borta:
Ingen siäl jag hos mig fant,
Ingen Amaranth.
Är det ey galant?
Hwad jag drömmer,
Och berömmer,
Alt ihop är middags sant.



SIdst när mig förnuft och blygd
Ändtlig twang til återfärden,
Från de ögon och den dygd,
Som kan reta hela werlden,
Wardt i hela min person,
Ända uppå ron,
Och i hela blon,
Mod och minne,
Håg och sinne
Upror och rebellion.

Hiertat blef på minnet wredt,
Som först hågkom hem och hägnad
Ögat såg på händren snedt,
Som tog afskied från deß fägnad,
Gallan war det så emot,
At han full med hot,
Bannade min fot
För den styggen
Wändt til ryggen,
Och fördt på mig Miältesot.

Ångren bleker som ett lik,
Qwiddí at resan lite båta,
Sorgen utbrast med ett skrik,
Och befalte ögat gråta,
Glädien swor på at hon dog,
Men Förnufte slog
Näsan up, och drog
Starckt på munnen,
At den hunden
Åt de andra narrar log.

Blygden skiämdes nu på nytt,
Och sig wäg til kindren lette,
Först at hon för wänner flytt,
Sen at hon så samman rette
Wettet mot min böylighet,
Fägnad mot förtret,
Lust mot ledsamhet,
Sorg mot nöye,
Gråt mot löye,
Mot Förnuftet dårskaps smet.

Summan är at af de twå
Måstí ettdera ändtli wara,
Anten aldrig til ehr gå,
Eller aldrig från ehr fara;
Ach at någon mig det sagt,
Hadí jag hållit wacht
Med min hela macht
Om mitt tycke,
Och så mycke
Mig ey sielf i oro bracht.




ÄR icke Menskian född til lifs? lell skiärer Döden
Ibland de? lifstråd af då den knapt början nådt,
Fri wilja säijes hon och i sitt wälde fådt,
Doch syns at Ödet rår och förer oß I nöden. &c.

Swar.
VÅr fria wilja rår allenast för wår giärning;
Wårt Öde rår för det wij födas til at dö;
Wår lycka rår om tiänst, om godz, om fästemö,
Och slumpe-lyckan rår i brädspel, kort och tärning:
Hwem utan wårt förnuft tycks wäl wår vilja styra?
Hwem lyckan? konst och gunst; hwem ödet? ewig lag,
Hwem slump och lotterij? ser hwarcken du ell jag:
Men tro doch fritt at Gud Han styr dem alla fyra.
I werldens uhr ett hiul eij minsta solgran blifwer,
En oro wårt förnuft; tilstånden skuror bli
Fallbomarna dertil och hakar äro wij
Men fiädren Gudz Försyn, som hela Uret drifwer.




DItt loford är min plicht,
Men sij tv stora hinder,
Hwars hot min tilförsicht
Och tanckars frihet binder;
Mig fattas ord och måhl
At prisa rätt din dygd;
Ros och beröm ey tåhl
Din ödmiukhet och blygd.

Doch wet jag fromhet din
Min qwickhets brist upfyller,
Du wetst at jag mitt sinn
Med ingen sminck förgyller:
Det är min wördnads plicht,
Jag yttrar mitt estime,
Din gunst kan lägga wicht
Til deße slätta Rim.

Dig Himlen har försedt
Med gåfwor öfwer åhren,
Sij moget är ditt wett
I sielfwa ungdoms wåhren;
Ditt ädla Sinne är
Med idel ära klädt,
Ett lius du blifwa lär,
Och prydnad för din Ätt.

Den blida täcklighet,
Som i din ögon lyser
Med ynnest säija wet
Hwad du i hiertat hyser,
At du af lutter dygd
Och tucht är sammansatt,
Och den blir wist förnögd,
Som dig får til sin skatt.

Hwem är ey säker nog,
At sådant ju beweker
Mång hurtig Karl, hwars hog
På dygd och fägring leker,
Så snart han skåda lär
Din purpur kinder, ock
Din ogemena air,
Din täcka ögne-lock.

Jag kunde mer försan
Til ditt beröm upleta,
Du har alt det som kan
Til ros och kärlek reta;
Men sij din höflighet
Är mig så wäl bekant,
Ditt ros är ditt förtret,
Fast än man säger sant.

Den tancken giör mig stum,
Ber dock, lät dig behaga,
Mitt namn ett litet rum
I minnet ditt updraga;
Jag önskar dig må ske
Alt det som önskligt är,
Som lyckan kan bete,
Och hiertat ditt begär.





AT här falskhet mycket öfwas,
Och snart hålles för en dygd,
Der af må man wäl bedröfwas,
Ty det är bå synd och blygd;
Mången nu sitt Räfwe-hierta
Skyler med ett heligt nijt,
Andras mißgunst, skam och smärta
Måste styrckia hans Credit,
Kan han alla nederswärta
Syns han ensam wara hwijt.

Råka andra synas glada,
Bli hans ögon stel och sur,
Men i deras tårar bada,
Woro dem en kostlig Cur;
Ser han wänner såta, blida,
Må han dö af Miälte-sting,
Men när andras hiertan swida
Dantzar han sin Juhle-ring;
Huru trohet måtte lida,
Derpå går hans hog omkring.

Uti bästa wänners öra,
Falska Strupans smidie-pust,
Sätter han til at förstöra
Blåsa bort den andras lust;
Orden kan han så förgylla,
At de synas kärleks-rijk,
Men en ertz förgifftig pilla
Gier han hiertat med sitt swijk,
Bryr sig sielf och wänren illa,
Giör på en gång twenne lijk.

Nu min wän hur är det möyligt
At ditt hierta fånges så?
Är ditt ädla sinne böyligt
Til at lystra slikt uppå,
Skulle falskhet öfwerwinna
Himla dygde-kynnet ditt?
Skulle något giöra hinna
Dig din trohetz loford qwitt?
Aldraliufste Herderinna,
Skulle du ta swart för hwitt?

Ney jag kan det ey förmoda
Af ditt ogemena wett,
At det höllo så til goda
Til at se sig bli förledt,
At ditt Ängla-fromma sinne
Gofwo hat för kärlek så
At du slöte ur ditt minne
Den så hiertli täncker på
Hur han måtte slutas inne
I din gunst och der i stå.

War mig derförí skönste Lilja
Blid och gunstig nu som förr,
Städ ey klaffaren sin wilja,
Slut ey til din fromhetz dörr;
Lät de falska tungor skiämmas,
Hålt dem ey din öron fahl,
Lät ey mer mitt hierta klämmas
I ett outsäijligt qwahl,
Lät mitt blod i bäcken stämmas
Och ey döden bli mitt wahl.

Alla Herdar då wist lära
Siunga dig til äre-pris,
Phillis, alla Nymphers ära
Är bå trofast, klok och wis,
Henne skal ey nånsin tryta
Den som hennes loford bär
Och jag swär och vil ey bryta
At så länge bloden här,
Kan i mina ådror flyta,
Hon min enda glädie är.



FRu Lustas Camrat,
Och Bacchi Soldat,
Uphören at kifwa,
Ehr träta är flat,
Hwem wil sig förskrifwa
Ett sandkorn at gifwa
För hela ehrt prat;
Hwad båtar slikt glam?
Tijg du med din flicka,
Tijg du med ditt dricka,
Och döljen ehr skam;
För drufsaften söt,
Och älskogen blöt
Ho sig så bemödar,
Han wisheten dödar,
Och slächtas på nöt;
Ty kiättias och slämma
De bägge plä skimma
Ett ädelt gemöt.

Ho derförí har lust
Til Winträdets must,
Och glädes af ruset,
Lef lef man förkiust,
Tils dagliga suset
Giör armod i huset,
Och lychtas med pust;
Fölg älskogens drift,
Hwem altid wil slicka,
Och stadigt indricka
De? liufwa förgift;
Men mins hwad jag spår:
At lusten förgår,
När kitzlandet slaknar,
När samwetet waknar,
Och mißtröstan rår;
Så märcker nu båda,
At sötaste klåda
Giör swidande sår.




MIn twekan är stild,
Min frihet förspild,
Hwi blef jag til löna
Wid Wahl-rätten skild,
Så snart jag fick röna
Ditt wälde, du skiöna
Fulkomlighets bild.
Jag bor i ditt Lähn,
Ehurí jag blir präßaí
Du äst min Printzeßa,
Och min Souveraine;
At winna din gunst,
(Gud gif ey omsunst)
Jag ligger i koyor,
Jag ky?er din boyor,
Och kyler min brunst,
När hiertat mäst brinner,
Af ögat då rinner
Mång perle-lik dunst.

När tiden giörs lång,
Jag Klöstret mång gång
Besöker, at lära
Hurí ensamhets twång
Kan dragas med ähra;
De längtan förtära
Med arbetí och sång;
De Nunnor at se,
Hur konstigt i buren
De härma naturen,
Stort nöye kan gie.
De blomsterna rar,
Och liljor mig bar
En Kungelig qwinna;
Jag offrar Gudinna
Uppå ditt Altar,
Bland alla de liljor,
Som wäxa på tiljor,
Du förträdet har.



ATt man är säker,
Tiden läker
Skiönhetens skått,
Och hierte-såren
Förgås med åhren,
Är illa förstådt:
At älskogs pilarna
Bespåtta milarna,
Har jag wäl kändt:
Men at frånwaran
Skiär kiärleks snaran
Är inte bewänt.

Celindes strålar,
Spiut och nålar
Widt öfwergå,
Den dermot stöter,
Slätt inga böter
Af tiden kan få;
Deß ögons liungande,
Är såsom sliungande
Tordönens slag,
Den eld at släckia,
Som de upwäckia
Är konsten förswag.

Lät fritt då strida
På min sida,
Hwem som förmår,
Så starck belägring
Af dygd och fägring
Jag dock ey utstår:
Si den belägrande
Är redan segrande;
Tapt gier min själ:
Si! staden brinner,
Blif min, som winner,
Så tappar jag wäl.





PRöfwa försichtelig
Den du ey känner,
Handla uprichtelig
Med dina wänner,
När man berömmer dig
Blif intet röder,
När man fördömmer dig
Tänck du har bröder.

Kom intet stiälandes
In uppå laget,
Kom intet fählandes
Just uppå slaget
När som man äta wil,
Liksom at snoka,
Och som du mäta wil
Hwad de ha koka.

Stick ey din näsa i
Främmande kistor,
Lät bli at läsa i
Andras bref-listor;
Spör ey högdragen giäst
Huru han heter,
Skådí ey låntagen häst
Om han är feter.

Den som wil hugga på
All ting och rida,
Alla ord tugga på
Kan man ey lida.
War ey den häftigste
Krokot at rätta,
Lät den beskäftigste
Bry sig med detta.

Wil man förfächta sig
Kan du ey sannat,
Säg ey ursächta mig,
Jag wet wäl annat;
Hålt öfwerskiäringen
Din, uti tömmen,
War ey som Käringen
Twert emot strömmen.

Jordens beswärligste
Ledsamste börda,
De som dem kiärligste
Fägnaden wörda!
Mera du halsar dem
Mindrí ä de gina
Mera du walsar dem
Wärre de grina.



SÅ snart det dagas,
Bößorna pläga då tillagas,
Jägarí upstå,
Strax man ser kornet,
Lustiga gåla Jägerhornet,
Börjar på gå.
Hundarna små,
Jäger, Körpå,
Klinga wil uppå Spåre rå,
Alla fyra ha de godt at påbrå,
Haren wi slå,
Om jag lärdt spå,
Elg, Hiort och Rå,
Alt dä wi kalla Willebrå,
Ja fast dä wore sielfwa Skogsrå,
Hugg skal det få.

Den är en padda,
Som icke skiuta will och ladda
Mäst han förmå,
Fast det skullí tyckas,
At skåtten intet alla lyckas,
Jagas ändå.
Wargarna grå,
Räfwar också,
Ja fast dä wore Biörnar twå,
Om wi de Nallar hinna opnå,
Sku wi dem klå,
Sen bär til flå,
Hoppa på tå,
Samla det hela Jägerskrå;
Sidst kiör oß alla hwar i sin wrå
Mörckret det blå.

Tilsatz:
Mat, Mor, hå hå!
L. efter K.
Nu wil wi ta til lifs ett strå,
Ty törsten ha wi med stor åtrå
Släckt i en Å.




HWad mäst alle
Efter Falle,
Wi här kalle
Liuft och sött, förnämt och högt:
Mig kan detta
Hwarken lätta
Eller mätta,
Hiertat blir dock oförnögdt.
Hwad är werlden?
Bara flärden,
Wällust, ähra, rikedom,
Alt hwad wi här drömma om,
Wi ju sakna,
Då wi wakna
Ä wi nakna,
Och wår pung är ganska tom.
Kropp utsliten,
Lönen liten,
Räkenskapen ganska sträng,
Har fåfänglighetens dräng,
Lappris fläder,
Lätt som fiäder,
Snält som wäder,
Men en ewig eftersläng.

Hwad är slächten,
Silkes-drächten,
Och Respecten,
Hwars mans stamm är wäl bekänd.
Flöt än bloden,
Purpur floden,
Ifrån Oden,
Kiällan är doch Adams länd.
Af din kläder,
Och förfäder,
Blir du ingen Adelsman,
Egen dygd är Adel sann;
Res ey kammen,
Hwem war stammen,
Leta frammen,
Far din plögde, Mor din spann.
Gack til Skriften,
Gack til griften,
Se hwad döda slächten tror,
Jorden är ju allas Mor:
Sköld och glafwen,
Möttí i grafwen
Tigger-stafwen,
Och erkänden för sin bror.

Hwad är lusten?
Hwad är musten?
Bara pusten,
Kiärnlöst skal, och matkebo:
På det söta,
Och på blöta,
Följer röta,
Samwetzmatken wil då gro.
På odygden
Följer blygden;
Lysten achta dig för fall,
Mins hur Smekfält sidst for wall,
Som af lättia
Först i flättia,
Sen i Kiättia
Föll och fastna vid en pall.
Du fyllhunder
Hör hwad under
Ny? är händt i Bacchi Stat:
Öhlström fuller som ett fat,
Gick från winet,
Föll på skrinet,
Mötte Swijnet
Och skrek hey, go dag Camrat.

Hwad är gullet,
Röda mullet
I Skattullet?
Hwem syns ey ducaten täck?
En hel punger,
Tämlig tunger,
Gifs i hunger
Bort för skarn och dufweträck.
Dyrcka Näcken
Gåhla träcken,
Swarta jordens excrement.
Hwem gullgudens slächt ey känt
Kiän Camraten
Wid ducaten,
Som med maten
Genom Jude-tarmen rändt.
Du girbuker,
Penning-sluker,
Som af ett förkiusat sinn,
Ett gåhlt skarn i katteskinn,
Gräfwer neder,
Och med heder
Det tilbeder;
Twi bå dey och guden din!

Jag gier werlden,
Med högfärden,
Wällust-flärden,
Ja med pick och pack god dag,
Gier bå plåten
Och smulgråten
Uppå båten,
Alt ihop bespottar jag;
Säger mången,
At den sången
Skämmer bort min födekrok,
Och giör mig til werldens tok.
Lät så wara,
Lät det fara,
Jag wil swara:
Hwar en tycker han är klok.
Stora Herrar
Ha siní Narrar,
Som dem följa ut och in;
Jag och werlden ha hwar sin;
Will du hörat,
Och utförat,
Må du giörat;
Jag är hennes, hon är min.




BLygd och dierfhet från hwar annar
Äro skilde ganska långt,
Både måst man ha til grannar
Där man ej wil bo för trångt.
Den som altid är för fräcker,
Är ej altid alt för täcker;
Och en miuker Bonde blygd
Är ej heller någon dygd.
Aldrig såg jag Herre-klädder,
Den som warit folcke-rädder;
Alt förmycket te sig fram
Gör ock tidt sin Karl til skam.
Men hur man dem sammanmänger
Med en god beskedlighet,
Därpå hela saken hänger:
Den är klok, som måttan wet.




Fråga.
WÄlkommen hem från Wims mín k. Camerat,
Hwad wancka där för godt, hwad fickstu där til Mat?

Swar.
Ungstekter Gröt, färskt Smör och giäsemiölken fijn,
Färsk Fisk, söt Miölck och Bröd, och Dricka klart som Wijn:
Wårt bästa krydde war then sköna Gröna Löken,
Wårí Musicanter worí en Näcktergahl och Göken.
Sänghimlen war Saphir och sielfwa Sängen grön
Besatt med Hyacinth, beströdd med tusendskiön.
Zephirens liufwa Bläst, som sielfwa Sötman fläcktar,
Upfriskar Mod och Blod och swalckar mer än Nectar.
Kort sagt: Där war för Syn, för Hörsel, Lucht och Smak
Ett härligt Nöije och en rätt förträflig sak.
Dock feltes där en Lust, som Femte Sinnet sakna,
Förstå den Adam fick när han af Sömnen wakna.
Sij där! Tag fägnad fritt på try ellí fyra wijs,
Där ingen Eva är, är intet Paradis.



Made with Concordance