The Text      





HWarföre skal Jag mig med Sorger qwälia?
Jag will för Sorg et Lustigt Hierta wälia.
Hwad hielper om Jag daglig’n skulle gråta?
Gråt kan mig intet mehr än Löije båta.

Är Jag eij af hög Ätt ok adelt Stånde/
Min Faer war ingen Skälm/ fast han war Bonde;
Then Dygden adlar Han är rättlig Adel
Fast om han rijder än i en Klöf-Sadel.

Haer Jagh eij Godz ell’ Gull ok många Pengar/
Fast mig eij föllier et halft dusin Drängar/
Så kan Jag lell förnögd som andra wara/
Rädz hwarken Tiuf/ Eld eller Watn-Fahra.

Haer Jag eij krusat Håår ok röda Kinner/
Et ährligt Hierta man dock hoos mig finner;
Osynligt Törne bähr the skönste Roser/
I Swan-hwit Hull dölgs tit stygste Frantzoser.

Fast Jag eij prunkar fram i stickta Kläder/
Bepryder eij min Hatt en brokot Fiäder;
Hur’ mången som med Bårg bepryder Baken
Skull’/ om hwar toge sit igen/ gå naken?

Är Jag eij stoor ok stark af Krop ok Lemar/
En liten Bonde-pilt twå Oxar tämar;
Wijßheet ok Styrka sällan samman äre/
Man finner stoora Träen som litet bähra.

Är af Natur Jag tyst/ kan litet tahla/
The Tuppar är’ eij bäst som myckit gahla;
Stoor’ Ord ok lijten Macht tycks mig eij duga/
Then myckit tahlar han plä hälfften liuga.

Fast Jungfrur hata mig/ thet må the giöra/
Hoo weet hwart Lyckan min mig än kan föhra?
Jag får min lijke wäl när jag först frijar;
Ogräs thet wäxer ju wid Tårp som Byar.

Stånd/ Rijkdom/ Skönhet/ Styrkia/ wärldslig Klookheet
Är fåfeng/ intet/ Glas/ Fnas/ As ok Tokhet;
Wij warda allesammans/ Arm ock Rijke/
Kung/ Bond/ Dwärg/ Rees/ stygg/ snygg/took/ klook/
an’n lijke.

Therföre wil Jag altijd lustig wara
Ock i min Ungdoms-Tijdh eij Glädien spahra/
Sårg kommer tijdlig nog/ när Åldren kommer/
Då Jag mot Willian min måst blifwa frommer.




SKulle Jag sörja då wore Jag tokot
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt/
Lyckan min kan fulla synas gå krokot/
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot/
Mången mått liwa som eij äter skrätt.

Olyckan wäxlar ju lijka med Lyckan/
Alt hwad Begynsel haer ändas en gång;
Druckin Mann hafwer eij allestädz hickan/
Lust föllier Gråten/ Gråt ändas i Sång;
Then som på Sanningan pekar med Stickan
Kan lel lätt falla frå Sanningens Spång.

Himmelens Dagg plär på Träna neerdugga/
Män så snart Jorden haer gi’et them nog Safft
At the kunn’ trossa Skyn/ hwem kan kullhugga
Samma/ när Yxen ens haer inte Skafft?
Mask-stungne kan man med Fingerna gnugga/
Mången troor wunnit hwad Endlycktan tafft.

Dy lät man Lyckan med Olyckan strijda
Intil Jag seer/ Hoo som winner för meij/
Ingen mått Skiuß-Hästen alt för hårt rijda
Tröttar du honom/ förtreeter han deij;
Fast om een måste Förföllielse lijda
Modet blier fritt när som Kroppen är eij.

Dy skal mit Blodh ock Modh osörgse wara/
Lasse rädz hwarken haat/ Afwund ell Twång/
Ingen tårß giöra mehr än han kan swara/
Rätt måst (troß Orätten) hafwa sin Gång/
Fly mäd Flijt hwem som kan slijk Olycks-Snara/
Fängsel giör Längsel när Lyckan är wrång.

Tänck min Wänn at Man fördenskull måt’ liwa
Lustig/ fast om thet är mot ens Behag/
Lyckan hon wandlar sig/ kan sällan bliwa/
Hwadan hon kom i gåhr/ går hon i Dag;
Dy haer Jag hoppet I lär een gång skriwa
At I olycklig är lustig som Jag.





I Männ af höga Sinnen
Som skämmes at drikka/ minnen
At drikken gier största Lust;
Förachten then hiernlösa Hopen
Som lefwer i Sårg ock Pust/
Och sök som Jag Frögd uti Stopen.

Fast om I Pengar gömmen/
Wij kasta them eij i Strömmen/
Wij hälla them i wår Krop.
Alt Mynt giörs ju till at förtära?
Dy hempten ett fullt Stoop op
Så längi mig Beenen kunn bära.

Lät then som siuk sigh qwällia/
Wij wele then Dricken wällia
Som hafwer then bästa Smaak:
Jagh älskar mäst dubblade drickar
Hwar Glädie står op i taak/
Till theß Jagh bå hickar ock nickar.

Troß them som thet förtryta/
Fritt lät them migh thet förwijta
At Jagh är med dricken dull/
Jag låter ju gilliare gillia/
När Jagh hafwer fylt mig full
Kan Jagh migh från Sorgen bäst skillia.

Dy drick hwar Stund ock Timma/
Långt bättr’ är i wijn att simma
Än lijda heet Kärleeks Brand/
Släck uth een slijk Skärs-Eld med Kannan
Ock mäd ett Glaaß i hwar Hand
Till theß man blier heeter om Pannan.

Blier Jagh af dricka döder/
Så beer Jagh alla drickz-Bröder
Att the min afdödde Krop
När under ett Wijnfaat uthsträkka
Om torsten migh wäkker op
At Jagh strax thensamma må släkka.




KOm kiäre Broder kom/
Ok lät oß denne Dagh
Dricka friskt i detta Lagh/
Uthi Lust ok Behagh
Drifwa bårt Hierte-Gnagh/
Sa/ lät Glasen gå rundom:
Hwad hielper at man daglig låter/ gråter;
Bårt Pust/ kom Lust/ medh Must
Af Öhl ok Wijn/ et Swijn
Som är i Dagh i Lagh medh oß ogijn.

Hwem gier en större Kup?
Dreng fort/ fort skölj’ et Glaaß
Poike/ snart ell du får Baaß/
Bödlen må wara Maaß:
Kom nu/ nu will wij taas
Intil alt är drukkit up.
Then som för Glaaß/ Stoop/ Kannor/ Bolkar skolkar/
Han må fritt gå/ ok trå
Han som med Then blijr Wän/
Lät sij at I som Jagh i Lagh är Män.

Hwij sitter du så tyst/
Lijk som du hadd’ eij Måhl?
Drikk hin lilla Flikkans Skåhl
Som boor i nästan Gåhl/
Siungom medh lustigt Skråhl
Seen/ han glaset hafwer kyst:
Sa! Sa! så mått man Glasen lutha/ rutha
Weet huth/ drick uth/ din Truth
Uppå min Edh tål wedh/
Tin Swälg ok Bälg är tämlig widh ok bredh.

Wärd gifwen hijt Tobak/
Hwi stå I som et Lam/
Weet I hwarken Huth ell’ Skam?
Gån ok gi’en Pijpor fram;
Hwilom oß från wårt glam
Så får Ölet bättre Smak
När wij först twå/ tree pipor röka/ smöka
Rätt så tänd på lät gå
Medh bäste Maak/ stoor Saak
Att Rök ok Smök står Tökn-lijk up i Taak.

Hwip! thet är fullt/ guttåhr!
Hwem swarar trij på ra?
Will här ingen säya Ja?
Tack min Broer deth war bra!
Rundadinellula!
Alt är uthe till een tåhr
See Naglen/ så mått hwar til prikka drikka/
Skenk i för Trij/ hwar sij
At rätt blier giort/ war fort
Bårt Speel/ Krakeel/ bårt Terning/ Bräd ok Kort.

Sij kiäre sij sij sij
Hur liufligt Wijnet leer/
Hur deth spriter op ok neer/
Drick/ drick meij till Jag beer
5. 6. 7. eller fleer/
Men Jag stå kan står jag bij
Fast Buken (det Jagh lel eij ämnar) rämnar
Rees op din Krop/ säij top
Stöt Glas ok Stoop i hoop/
Kom kom drick om/ den bortgår är een gloop.

Du dricker som een Drängh/
Ok then eij swara kan
Som een ährlig swänsker Man/
Uthan är Jungfru gran/
Skrifw’ (och gifw’ till een an)
Öhl min Herre! gå i Säng;
Ty wij will’ ingen/ som will buga/ truga.
Drick rätt/ blif mätt/ wårt sätt
Är såleds fatt och satt
At han/ som kan eij dricka/ biud’ godh Natt.




Laß’t uns die Blüht der Zeit/ trotz aller Traurigkeit/
In Lust und Lieb zubringen/ denn die Jahr
Die eylen immer mit uns nach der Bahr;
Was hilffts daß man sich selbst verdirbt
Und vor den Todt im Leben stirbt:
Laß’t die nur hin betrübt und traurig seyn
Die nicht verstehn was Lieben ist und Wein.

Nichts ist auff dieser Welt das mir so wohl gefällt
Als Venus Spiel und Bacchus Reeben Safft/
Jens giebt mir Lust und dieses giebt mir Krafft:
Darumb muß der ein Un-Mensch seyn/
Viel härter noch als Stahl und Stein/
Der sich dem Trauren fort und fort ergiebt
Und Venus Dich und Bacchus auch nicht liebt.

Bezeuge du mit mir Belinde meine Zier/
Den dies is dir/ so wohl alß mir/ bewust
Waß bey dem Lieben giebt vor süsse Lust:
Du weist ja wie Ich war entzückt
Alß Ich mein’n Mund auff dein’n gedrückt;
Mich wundert/ wenn’s mir noch kömt in den Sinn/
Daß ich vor Liebe nicht gestorben bin.

Laß’t andre hin und her/ zu Land und über Meer/
Sich mühen umb der Juno schnödes Gold/
Laß’t Jene seyn Der Klugen Pallas hold/
Such Ehre wer nur immer will/
Ich lieb die Lieb und bleibt mein Ziel:
Ist Juno reich/ ist gleich Minerva weiß/
Bleibt Venus und dem Bacchus doch der Preiß.




MIt Hierta wil uti mit Bröst mig brista/
Min Krafft förloras och min Syn förgår/
Min Siäl wil i min Krop eij länger wista/
Jag sitter/ ligger/ wandlar eller står
Så är min Hug ok Sinne högst bedröfwat/
At Jag af alle Medel är beröfwat
At wara henne när/ Som mig mäst håller kiär.

Du ligger mig o skiönste Castalinne
(Jag såfwer/ wakar/ lijka hwad Jag giör/)
Altijd för Ögon/ i mit Sinn’ ok Minne/
Jag suckar/ klagar/ gråter ok Jag dör;
Om någon Penna kunde det beskrifwa
I hwad för ynckligheet Jag måste lifwa/
Wor’ wist på Jorderijk Mig ingen ingen lijk.

En Hiort som uti mörka Skogar wistar
Han löper oförhindrat med sin Hind/
Så leeker Fisk i Siön/ Fogl upå qwistar;
Men jag kan see ock måste wara blind/
Jag seer/ ok kan dock lijkwäl intet niuta/
Jag är lijk som een wäder-drifwen Skuta
Som fasta Landet seer Och måste siunka neer.

Hwad hielper mig o Skiönhetens Gudinna
Din liufwe Syn/ dit såcker-söta Taal?
Det gör at Jag i Kiärleek måste brinna/
Det är en Orsak til min stora Qwaal.
Ach! Ach! när skall min Sorg ok Ångest ända/
Jag fruchtar at han eij lär återwända
För än som Döden mig förmordar jemmerlig.

O! milde Himmel är thet så din Willia
Så lät min Sorg ok Suck een ända få/
Men wiltu hårda Skäbne oß åthskillia/
Så måst din stränga Lag iag undergå.
Dog tråtz Olycka/ at Jag derför swijker/
Min Kiärleek minskas eij fast Kroppen wijker/
Jag är lijk hwar Jag är Så haer Jag henne kiär.

Nu wille Jag wähl gierna mehra siunga
Men Sorg förtaer min Röst/ min Penna står/
Mit Hierta darrar/ tunger är min Tunga/
Mit Blek förbleknar af min fälte Tår
Som lijk een Flod utur min Ögon rinna/
Ock ingen är än du o Castalinna
Som hielpa kan af Nödh ock ifrå thenna Dödh.

Derföre Castalinn’ lät dig beweka
At frelsa mig aff thenna hårda Nödh/
Mig som dig älskar/ ok aldrig skall neka
At utan dig Jag långseen wore dödh;
Et liufligt Ögnhwarf/ Skiönste! kan thet giöra/
Dy om så skiähl at du wilt troo ok höra/
Så håller blott mit Hopp Min Siähl uti min Kropp.




SÅ måste Jagh digh kiärste Wänn förlåta?
O! Hiertans Sorg/ O Kwal! när Wänner såta
Moot Hug ok Willian måste skillias åth/
Kan man wäll finna större Hiertans jemmer?
Som pinar Siälen mehr/ mehr Synen skämmer
Mäd Suck ok gråt!

Nei intet fins i heela Wärlden wida
För hwilket Sinnen mehr behöfwe lida
Än när man mister Then man håller kiär:
Skull intet då mit bröst i sönder brista
Nu Jagh Then most´/ Ach weh! Ach plåga! mista
Som kiärast är.

Men efter Himmlen Siälf oss will åthskillia/
Så nögdas Jagh (emot min Willia) willia
Ock tåla hwad iagh intet hindra må:
Allenast när som iagh uppå Digh tänker
Din Sorg migh/ mehr än som min egen/ kränker
At klaga så.

Thet Pant som du mit liufste Hierta gifwit
Är diupast neer uti mit Bröst inskrifwit
At Jag dig aldrig at förglömma weet:
Dy skall iag älska dig alt intill Döden/
Tross Olycks-Fall/ tross Afwund eller Nöden/
Tross Harm Förtreet.

Far wäll min Wän/ min Siäl/ mit Lijf/ min Kiära/
Min fordom Ögna-Tröst/ min Lust ock Ära/
Far wäll min Hiertans Barn ock bästa Wänn:
Ifall at Himmlen helsan min behagar/
Förtröstar Jagh at han min resa lagar
Snart hijt igen.

Jagh sitter nu beklemd aff dröfwe tankar/
Min Längtan och mit Hopp för Trods ok Ankar/
Dy Wäder-Guden blåser strängt emoot/
Mädömksam aff then Sorgen som mig sårar/
Ok Himlen fäller/ lika som Jag/ tårar
Siuk aff min Soot.

Jagh skrifwer här dit Nampn i wåta Sanden
I Ekels-wijk widh Nereus salta Stranden/
Ok fast det skiött aff wädre måst förgå
Skall thet lijkwäll uti et stadigt minne
Ok i min Siäl/ lijk som uthi mit Sinne/
Jempt Hierta stå.




BEllinde warumb qwälstu mich?
Ich Irr; Bellinde warumb qwälstu dich?
Dich/ denn du weist du bist mein Ander-Ich;
Wie? fühlstu Schönstes Licht
Keine Schmertzen nicht: Ey was soll dieses seyn?
Weg mit dem Schertze
Und frag dies mein Hertze Denn das Hertz ist dein.

Ich lebe fort und fort in dir
Du lebst Bellinde fort und fort in Mir
Drumb seind wir nur ein Ich/ kein doppelt Wir:
Ich komm dir/ Mir nicht/ zu;
Du bist meine Du Es soll sich unser keins
Vom andren trennen/
So wie wir uns nennen Bleiben wir doch Eins.

Mein Hertz bleibt stets in deine Hand/
Und deine Hand mein außerwehltes Pfandt/
Die Hand mein Pfandt und unßrer Liebe Band;
Drumb soll und keine Zeit/
Keine Lust noch Leyd/ Kein Schmertzen/ keine Noth/
Trotz aller Neyden/
Nimmer nichtes scheiden Als der grimme Todt.




SÅ är dit Hierta från mig wändt
Ock will med Willia intet mehr mig känna?
Skall Elden bränna/
(Den du i mig tändt)
Förutan Sloknan? Ok du wilt eij brinna!
Skall nu min Kiärleek ökas/ din förswinna/
Skall Jag i daglig Längsel lifwa fort ock fort/
Ock i dit Kiärleeks Fängsel slijta Tijden bort/
Skal Jag förutan Lust/ i Pust
Ock yncksam Klaga qwida? Män du i högsta Frögd
Jempt androm äst förnögd.

Jag undrar huru mögligt är
At du så lättelig kan från mig wijka/
Ock såleds swijka
Den dig förr war kiär!
Kan du så lättlig dit Löffte förglömma?
Hwad skall Jag om din Stadigheet då dömma?
Ach! liufste Belikinne/ Huru kan Jag troo/
At Dygd ock swijk-fullt Sinne kunne samman boo?
Nei/ Skiönste! Nei/ Jag troor ey boor
Slijk Falskheet i dit Hierta: Den Dygd du fordom bar
Är twijfwels utan qwar.

Jag trodde/ Ach! mit arme Took!
Den Eed som du mång tusend gånger swurit
(Seen Jag först burit
Dit Hiert-twingand’ Ook)
Skull’ ewig hållas; eij falskas/ eij brytas/
Wårt Hierteband skull’ aldrig onöt slijtas:
Men Godtroon är bedragin; Ty Jag tänckt’ eij om/
När som Jag först betagin I din Wänskap kom/
At olijkt Stånd och Tijd (tråß Ijd)
Kund ändra mångens Tankar; Dock tröstas Jag therwed
Du brööt/ eij Jag/ wår Eed.

Hwad Iag haer swurit thet skall stå/
Fast Himmel/ Jord ock afgrund skulle blandas/
Men som jag andas/
Sedan med mig gå
I mörka Grafwen/ i Tystheet at blifwa/
Fast om din Falskheet kädian kunde rifwa
Den min olycklig Lycka på din Willia smedt/
Ok ingen baak kan rycka Hwad som een gång skedt:
Så wil Jag lel i Nödh ok Dödh
Fast om Jagh hatas/ älska; Tråß all din Haat/ min Siähl!
Blier Jagh lijkwäl din Trähl.




ÄNgslan/ Sorg/ Gråt/ Harm/ Förtreet/
Pina/ Kwal/ Olyckligheet
Äre mina föllie-Swänner
Som mig qwällia Natt och Dag
Mit Behag
Är/ at Jag af tijden känner
Deras Lag.

Thet allena tröstar mig
(Fast Jag tröstlöös utan Tig
Måst i Pust ock Olust lijfwa)
At mit Lijf ei längre så
Kan bestå;
Dödz-Gudinnan skall snart klyfwa
Min Lijfs-trå.

Dit Sool-stråland’ Ögne-paar
Tänder Eelden som Jag haer
Ock haer giort mig snart til Aska/
Sen förtwiflan mit Lycks-Lopp
Jempt min Kropp
Ända wil i Döden raska/
utan Hopp.

Dina Kinners Rosen-Färg
Tårkar ut min Blod ok Märg/
Dina Läppars Skiönheet skijner
Lijk Corall ooch Purpur leer/
Ja hwad mehr!
Som the rödeste Rubiner
Färgan gier.

Ty min Lust/ mit Lifw/ min Död
Trösta mig i thenna Nöd/
Så wil iag Dig altid prijsa
Med min Penna ok min Mund:
Min Dödz Stund
Skall ock tiggia med en Wijsa
Din Mißgund.

Då skall Jag med sorglig Frögd
Lel i grafwen blij förnögd/
At Jag haer för din skuld lijdit
Margaris, min Siäls-Behag!
Andra Jag!
Ok intil min Dödzstund kwijdit
Natt ock Dag.




WAr eij så wreed min kiäre Siähl/
Et Ord är Wind som ingen slår i hiähl/
Ock som hän snart förgår/ lijk så består
Din Kiärlekz nya Wåhr;
Skall så leen Wäderleek
Kullkasta Kiärleek din? så är du week;
Då är som hwar Man weet
Din Kiärleek man Förtreet/ Ostadigheet!

Et Hierta som En älskar rätt/
Ock Hiertat sit then andra giwer slätt/
Haer eij Ostadigheet/ men tit Förtreet/
Deß Låga stijger rätt.
Din Kiärleek är eij så/
Haer Lågan stoor/ men Wärman lijk som Strå.
Troor du dig stadig? Näij/
Ty at du älskar Mäi med Falskheet! Säij?

Jag haer det eij så illa meent/
Fast än min uhrsäkt synes komma seent/
Ty sielfwa Hiertat dit som Jag tror mit
Kan säija dig/ hur’ tit
Jag önskad dit Fördrag/
Ock önskar hiertlig intil denna Dag/
Skall Jag eij wara kwit!
Tappar du Hiertat mit/ Jag ok så dit.

Om Jag haer feelat med min Mund/
Så skall han ock så af alt Hiertans Grund
Dit Purpur-Läppars Paar (Som jag mig har
Til mit sielfz-Straff-Altar
Utwalt/ med Kiärleek stoor)
Bekyßa/ min Hiert- Siähl- ock Ängla-Moor.
Pfui/ sin koos alt förtreet/
En Kyss som ingen weet/ Förlijkning skedt.




SEy doch nich so ergrimmt/ mein Kind/
Ein Wort ist ja kein Pfeil/ nur bloß ein Wind/
Der/ wie Er bald entsteht/ auch so geschwind
Hinwiederumb vergeht:
Soll ein so linder Hauch
Zerwehen deine Lieb/ ist das dein Brauch
So ist dein Lieb’ ein Tand/
Mit der es nichts bewand/ blos Unbestand.

Ein Hertze das getreulich liebt
Und dem geliebten sich gantz eigen giebt
Liebt sonder Wanckelmuht/ wird nicht betrübt/
Brennt stets in gleicher Gluht/
Dein Lieben ist nicht so/
Hat zwar viel Rauch/ doch wenig Gluth und Loh.
Heiß’t das beständig? Neyn/
Sondern bloß auff den Scheyn verliebet seyn.

Es war so böß ja nicht gemeint
Obs gleich vor deinen Augen böse scheint/
Auch dein selbst-eigen Hertz/ wann’s mir nicht feind/
Sagt’ es geschah in Schertz.
Soll’s dann vertragen seyn?
Sprich Ja/ mein Kind/ und nicht ein tödtlichs Neyn/
Sonsten verlier Ich Dich
Und Du verlierest mich/ Mein ander Ich.

Hat mein vermeßner Mund gefehlt/
So soll mein Mund zur Straffe ungezehlt
Dein schönes Lippen Paar/ Das Ich erwehlt
Zu meinem Buß-Altar/
Beküssen Tausendmahl/
Und fehl Ich Eins/ so küß Ich sonder Zahl;
Weg denn Zorn und Verdruß/
Das sey auff meine Buß der Erste Kuß.




ICh liebe dich :||:
Du wunderschönes Kind/
Doch ruff ich in den Wind
Umb Hulff und Leben.
Wie lange soll ich so
In Liebes zweiffel schweben?
Nicht wissend wann/ wie/ wo
Sich löschen soll die Loh.

Bedencke doch :||:
Wie lang Ich bin geqwält
Und nunmehr fast entseelt/
O bittrer Schmertzen/
O! Angst/ O! Qwal/ O! Peyn
Die mir mein Hertz enthertzen/
Daß ich nicht selbst mehr Mein
Muß todt im Leben seyn.

Schau Schönste Schau :||:
Den bittren Zähren-Bach/
Der immer nach und nach
Mein Hertz verzehret/
Da dieser nasse Fluß
Mein brennend Feur ernehret.
Ach; leyder/ Ach! so muß
Ich seyn mein selbst-Verdruß.

Lisille hör :||:
Sey doch nicht länger taub/
Sonst muß ich gar ein Raub
Des Todes werden/
Was hilfft dichs schönste Zier
Daß du mich bringst zur Erden?
Bleibstu gleich nach mir hier/
So stirbstu doch mit mir.

Ich bitte dich :||:
Und flehe stätiglich/
Ich bin nun nicht mehr Ich/
Dir gantz ergeben.
Ich winsle Tag und Nacht/
Lisille du mein Leben/
Die mich zum sterben bracht/
Doch meinen Todt verlacht.

Ihr Seufftzer Ihr :||:
Hakt halt ein Augenblick
Ein Augenblick zurück/
Ich kan mich triegen/
Offt kan ein falscher Schein
In Liebes-Sachen liegen/
Solt’ Sie so frölich seyn
Und unbarmhertzig? Neyn.

Ihr Augen Ihr :||:
Die Ihr gleich Sternen scheint/
Ihr wist ja wie sies meint/
Ihr Liebes Wächter
Macht Ihr aus meiner Qwahl
Kein hönisches Gelächter/
Denckt daß Cupidens Stahl
Sich rächen will einmahl.

Ihr Lippen Ihr :||:
Du rosen-schöner Mund
Der mein kranck Hertz gesund
Und sterben machet/
Sprich doch mein Urtheil ab/
Wornach mein Geist nur wachet/
Brich meines Lebens Stab
So geh ich in mein Grab.

Gefält es dir :||:
So leyd Ich gerne mehr/
Wird mirs gleich noch so schwer
Es kan sich wenden/
Es muß doch mit der Zeit
Sich ändern oder enden/
Offt wird ein Feldt gemeyt
Das vormahls lag beschneyt.

Drumb sprich mich loß :||:
Lisille meine Wonn/
Du meines Schattens Sonn/
Und laß mich sterben/
Doch gieb mir Liebstes Licht/

Ich werd ja dies erwerben/
Selbst meinen Todt/ wo nicht/
Lieb den der dir gebricht.




SOll denn/ lieblichste Climene,
Deiner Augen heller Schein
Und der Rosen-Lippen Schöne/
Meiner Seelen Folter sein?
Soll mein Ächzend Traur Getöne
Mir vermehren meine Pein.

Wann Ich deine Kunst-Geberden
Sehe/ meiner Seelen Licht/
Sagt mein Sinn auff dieser Erden
Findet man nichts schöners nicht/
Venus muß selbst schamroth werden
Und wer diesem wiederspricht!

Ach! was hilfft mein Seuffz und Klagen?
Weil es dir nicht ist bewust
Wie mein Hertz in Angst und Zagen/
Zwischen Furcht und Hoffnungs-Lust/
So die Seel durch Tausend Plagen
Reissen aus der matten Brust.

Doch kanstu mir Rettung geben
Daß mein Hertz nicht gar erstick/
Und all mein Betrübnüß heben
Denn wenn ich dich nur erblick
Rufft offt Atropos mein Leben
Auß des Charons Boot zurück.

Möcht Ich nur der Gunst geniessen/
Das mein Schicksel es so fügt
Deine Lillien Hand zu küssen/
So mein Herz und Seel besiegt/
Solt ich gleich mein Leben schliessen/
Ach! wie stürb ich so vergnügt.




Iris aldrabäste Wänn
Ach! när sijr Jag dig igän/
Ock fåhr mäd dig Tala?
När uprinner dok then Dagh
At min Siäl ok andra Jagh/
Du/ migh skalt hugswala.

Aldrig gifwer någon Ting
Större Qwal och Hierte styng
Än en Wänn som såther/
Dödligt är ju Såre wist
När man halfwa Hierta mist
Ock med Wän’n förlåter.

Mins när Jag sidst från dig drog
At Jagh gråt-ögd afsked tog/
Ock slijk sårg än lijder/
Sårgse ti min största Lust/
Lijkwäl glder i min Pust
At Jagh för digh qwider.

När sigh Solen till sit Lopp
Reser utur Hafwet op
Reser och min Jämmer/
Som mer stadig än hon står/
Dy min Sårg eij nedergår
När sig Solen gömer.

När seen Natten öfwerhölgt
Målne kappan/ Månen fölgdt
Utaf Stiernor/ skijner/
Qwellier Morpheus drömmar migh
At Jagh/ fåfängh-glad! sijr digh
Som mäd Sorgen tijner.

I alt hwad Jag sijr och höör/
Uti alt hwad som Jag giör
Är Olust i Löije/
At Jag wämjes hwar Jag är
Ok du intet mäd äst när/
Som mit eenda Nöije.

Mången Skönheet finnes här
Som med Skiäl dyrckwärdig är/
Lell mig ingen kräncker;
Dy Jag/ lijk Sool-bloman Sigh
Effter Soolen wänder/ migh
Til digh min Sol länker.

Segelsteen och Jernet haer
Wexel-Kiärlek som them draer
At de samnas giärna/
Så draer du ock Hierta mit
At thet rättas effter dit/
Min Magnet ock Stierna!

Hwij fördenskuld klagar Jag
Öfwer Himmelens Behag
Thet man billigst lijder;
Ty hwad ingen ändra kan
Måst Een lijda lijk een Man
Som/ hwad wärst/ bäst tyder.

Trooheet then Jag en gång swor
Skall män Lijf i Bröste boor
Ey från migh förswinna;
Dy slut mig uti din Siähl
Som/ mit hierta! dig/ lijk Trähl
Dyrckar/ min Gudinna!




LÄt hwem som will gå
Sin Wäg til at löpa:
Lät hwem som will eå
Sin Willja strax få:
Med Böner dyrt kiöpa
Den som will bårtlöpa
Är fåfängt Omak:
Ej Suckan belöner
När Flickan hon söner
At blifwa rätt spaak:
Det tager ej lag
En twinga med Böner
Moot egit Behag.

Lät löpa sin Koos
Den icke will bijda:
At gifwa den Roos
Som ej blifwer hoos
Jag intet kan lijda/
Ej heller mig kwijda/
För sådant et Raas:
När Kattan upsätter
Sin Rumpa förlätter
Lär henne strax Kaas:
Af ymnoger Maat
Man blifwer förmätter/
Förtretlig ok lat.

Jag giärna kan sij
Det Jungfrun hon skiämtar
Ok låter det blij
När intet är Tij:
När Klädet det flämtar
Man lättlig afhämtar
At Wädret det blås:
Ja Hästen wantrifwes
Enär som han drifwes
At stånda i Bås:
Den Klåckeliud hör
Hwar Klåckan hon klämtar
Han weta rätt bör.

Lät bli Fillis då
Om migh till at tahla/
Till Hustro dig få
Jag ej kan förmå:
Ty kattost ok Fijkon/
Ell Troll-Bär ok Krijkon/
Ej äre som et:
Allena dig wälia/
Min Frijheet försälia
Det wore wist ledt:
Mång Sårger ok Pust
Et Äktenskap kwälia
Med Frijhets Förlust.

Hwad tänker nu du?
Du spinner och sömmer;
At blifwa snart Bru
Du menar wist nu:
Emedan du drömmer
Du Sanningen glömmer
Ok tänker omsunst
At kunna mig hija
Begynna till frija/
Begiära din Gunst
Det mig icke bör/
Men heller will bija
När du sielf det giör.

Det är Fillis sant
Jag hafwer dig ährat/
Derhoos ok bekant
At du dig bebant/
Ok Witnen wäl bährat
At du mig begiärat
Så högt som Jag dig/
Jag pläger slätt inga/
Till Kiärleek at twinga/
Men älska de mig/
Jag åter igän
Dem håller ej ringa/
Men blifwer god Wän.

Eij frija jag må
Men frij till at wara:
Lät andra fortgå
Som Hustro will få:
Jag låter dem fahra
Alt uti en Skahra
At resa i Frijd:
Till rijda sig laga
Med Kappa ok Kraga
Ok Hornen brewijd:
Jag blifwer benögd
(Fast andra behaga)
Ej niuta den Frögd.




HWad begär du Hierta lilla?
Wisor? Wisor giör hwar Man/
Men iagh wil din Längtan stilla
Om thet möiligt ok jag kan/
Jagh will digh een sådan gifwa
Som Jag haer ok kan förmå/
Ja så sant som Jagh will lifwa
Mit skall alt till din tienst stå.

Men om du migh eij will höra
Ok begiär lijkwäl een Sång/
Will iagh digh till Wilies göra
Gifwa digh en lagom lång/
Hand ok Fötter skall then hafwa
Som iagh åt sigh giöra will/
Skall så wäll som andra trafwa/
Ok skall wara mönstergill.

Men du måste kunna tiga
At Jag åt digh något giort/
Säg för ingen annan Piga
Ty thet blifwer snarlig sport/
Magga lilla må thet weeta/
Hon går eii dermedh i Skall/
Wil dig någon an’ uthleeta
Säg du Tok drag . . . .




Grymme Tartar/ stygge Took/
Bättre borde dig betänkia
Hwem du skulle Pilar skänkia/
Föga war du den gång klook;
Tycks dig Pilar wara Gåfwor
Ok en skänk åt sådan Mö
Som har tusend andra Håfwor
Till at komma dig til dö.

Hennes silkis lena Hår/
Ögon/ Leppar/ hwita Händer
Äre Kädior/ Eld som tänder/
Klippor/ hwarens Hopp förgår;
Dy the binda/ bränna bräkka
Siälen/ Hiertat/ Sinn ok Hug
Hwart the nånsin kunna räkka
Fast en mehr än Tartar slug.

Är ej thesse Wapen nog
Wärden all at segerwinna?
Jo/ du kund det sielf besinna/
Fast hon åt din Tokheet log/
Lade du din’ hwassa Skecktar/
Them man öfwerwunnin geer
Ok uti dit Land med fecktar/
Som en Träl för henne neer.

Slekken Paphos eldar uth
Ok du Cypern war bedröfwad/
Du din Prijß är från dig röfwad/
Lätt din bittra Tåre-Luth
Öfwer alle Kinner rinna/
Efter Frigga sielf ståk till/
At Hon Skiönhetens Gudinna
Intet länger wara wil.

Sij Hon räkker sielf sin Pijl
Åt Lisetten til en Seger
Dy Hon weet at Astrild feger
Sedan Thor sin Dunner-Kijl/
Oden Brynian/ Febus Rötter/
Alla Gudars-Här sin Prakt
Neerlagt för Lisettens Fötter/
Till at witna hennes Makt.

Alla buga sig för dig/
Alla Gudar ok Gudinnor/
Alla Swänner/ Mör ok Qwinnor
Hafwa nu föreenat sig/
At man dig för andra alla
Skall förähra som sig böör/
Ok then Skiöna Frigga kalla
Östan/Wästan/ Nor ok Sör.

Alt/ hwad här på Jorden leer/
Dok så seer man Himlen gråta
Genom detta långa wåta
Som så stadigt rinner neer/
Han är swart-siuk öfwer Jorden/
Gråter altså Dag ok Natt/
Ok afundas hårt at Norden
Skall besittia sådan Skatt.

Så är rätt Dianas Prakt
När hon med sin Pijl ok Båga
Pläger sig i Skogen wåga
På en räddfull Leionjagt/
Eller när hon sig plä löija/
Sedan hon sig swettig giort
Ok i Jagten måtta dröija
För en rädd dok snäller Hiort.

Hwem will nu dig ej tillbee
Ok med wärdig tienst förähra/
Rökelse på Altar bähra
Ok en gudlig Tienst betee/
Sedan från så fierra Länder
Den så stolta Persian
Kom at Kyssa dina Händer/
Tartarn ok från Astracan.

Sij jag är din första Träl
Som dig Skiönhetens Gudinna
Tillbeer/ lät mig ynnest finna!
Qwälj mig intet heelt i hiäl!
etc.




Nys när Frigga satt i bade/
Had’ hon Astrild i sitt skiöt/
Hwar han liufste frögd åthnöt
Ty han såg alt hwad hon hade;
Effter hon war naken/ baar/
Syntes alt hwad qwinfolck haar.

Han tog som han sielfwer lyste
Trinda brösten i sin hand
Klappa deras rosen rand/
Lill rubine knappen kyste
Effter kättians skalkerij
Kitla Pilten innan i.

Sedan sått han lenge spaker
Skådde hijt och skådde tijt/
Frägde så sin Mor med flit/
När skall Jag få tocka saker/
Att Herdinnor närr och fiärr
Mig som Ehr må hålla kär?

Frigga när hon detta hörde
Uthaf hiertat hon då log/
At ey Astrild mehr förstog/
Hwilcket all hans lust förstörde:
Hon sa: qwinfolck ett på dey/
Ällska mehr än alt på mey.

Dock lätt hon den Pilten leeka/
Effter han snart hennes arm
Kryste/ kyste mun och barm/
Och på buuk och naflan peeka/
Ja den lilla war ey seen/
Trädde mellan hennes been.

Men som bäst som Frigga bada/
Och lätt twäta buuken reen/
Skreek han/ hwem haer i ehr been
Morkiär huggit sådan skada/
Bäär all Qwinfolck slijke såår
Som J/ mellan dheras låår?

Kanskee Mars den kämpen grymma
Hafwer medh sin långa plijt
Huggit denne skråma dijt?
Morkiär sey om J beswimma/
Då J feck ett sådant håhl?
Men gudinnor mycket tåhl!

Eller ock kanskee det hände
Oförmodligt af Vulcan/
Uthi mörka wärkestaan
Ehr medh heeta iärnet brände?
Doch ney/ om så wore skedt
Måste håret wara swedt.

Frigga wred bad Astrild bijda/
Tijg/ sad’ hon/ tin lilla boof/
Ty tig giörs ey än behoof
Weta hwad slijk ting betyda/
Mins du ey att iag mig sidst
Riste moot en rosen qwist?

Kan det ey Adonis heela/
Swarad’ Astrild kiäck och glad/
Han lär reeda bättre baad/
Smöria/ plåstra/ teppa/ weela/
Har han ey Ehr offta heel
Giort/ när J hafft sådant feel?

Frigga tändz af wredes heeta/
Skembdes lell och blef heel blyg/
Effter hon förundrar sig/
Att nu bara barnen wetta
Alt hwad qwinfolck så fördålt
Haa medh kiorteln öfwerhålt.


Made with Concordance