Mer än wackra min herdinna,
Enda Orsaak af min pijna,
Att iag måst din fånge blij
Du har giort att iag måst lijda,
Vnder Oket gå och qwida,
Som war wahn at lefwa frij.

Vtaf dina Ögons stråhlar,
Hwar med pannan prächtigt pråhlar,
Har Cupido Elden Länt,
Dermed nu den Bofwen lilla,
Mächtig blef att giöra illa,
Och mit hierta har uptändt.

Att Förstånd och wackra Seder,
Skiöna Min och täcka leeder,
Liufwa röst och kloka taal,
Ähre ålia på min Låga,
Som föröker all min plåga,
Och förmerar detta qwahl.

Doch må du dig eij inbilla,
Som iag eij sku gierna willa,
Detta liufwa Oket dra,
Hwad till Klagan mig månd drifwa,
Når man till att ynkad blifwa,
Läkdomb will Jag inte haa.

Hierta mitt Ska stadigt brinna,
Som ditt Offer min gudinna,
Fast Jag blir deraf förtärd,
Älska dig är ingen plåga,
Du må wäl et hierta åga,
Som äst tusend hiertan wärd.

Troo du fritt min Skiöna flicka,
Alt men hiertat årkar picka,
Och min matta puls han slår,
Ska iag wördnad för tig bära,
Dig för andra städze ähra,
thes iag nehr i grafwen går.

Då när iag dijt stiger neder,
Skall och Skrifwas till min heder,
Vppå grafwen deße raar,
Här har ändat lijf och pina,
Den som älska sin herdinna,
Öfwer alt i werden war.




Herdinna säij
hwad är iag hoos digh finner?
Som qwällier meij,
Och intet plågar deij,
herdinna seij,
När hiertat det brinner
Om kierleek eij,
då hyser sig hoos meij?
herdinna seij,
hwad är som ängzlar meij?
Jagh weet det eij,
herdinna seij,
hwarföre skall Jag älska deij
du intet meij?
Doch kan iag sielf wähl swara
det har din fägring giort,
den har mig bracht i Snara,
Min frijheet är nu fort,
Mitt hierta sönder rämna,
Är under Oket brackt,
Cupido har det lämna,
Vtj – – – – Macht.

Ähr dett då ditt,
Så måst du det wähl skiöta,
ty troo meij fritt,
du går det elliest qwitt;
Men om du will,
det wänligt stedz bemöta
Swär iag dig till
Att hiertat mitt och will
Alt till sin graf
J dina boijor gå
och altid blij din Schlaf,
Men hårdheet kan
förjagat, fösat, drijfwat,
från dig till en an.
det plä wähl boijor bära,
Men de måst wara små,
Som tynga och beswära,
Eij den de läggas på;
Ty käns deraf nån pijna,
Så biuder det go natt,
Sij Skiönaste – – – – a
Så är mitt hierta fatt.




O Nechtergaal
du som så härligt speelar
J grönan dahl
Medh thoner uthan tahl
din Wackra sångh
haar mig beweckt att hööra på
dig mången gång.
din Liufwa låth
förmåår att torra ögon måste giöras wååth.
Ty lät dig och nu hööra
du Lilla fogell snäll
lätt ingen ting förstööra
dig från din sång i qwäll
deij skall iag stedz berömma
så lenge som iag haar
uthi mitt inre giömma
Nån Lefnadz gnista qwaar.




J Fouglar små som siunga i Skougen,
J fouglar små som hållen nu på,
Att prijsa Kierleken med ett gladt modt,
meena han är Eder altijdt trogen,
J prijsa kierleken med ett glatt modt,
Mena han är eder altijdh godh.

Men J, i roo liufft kuttra och kura,
Och på hans troo der byggen i boo,
Af kierleken blinde slätt ingen då seer,
Skiöttarna mäst på Eder lura,
Skiuta Ehr så af qwistarna ner,
See hwad en frögd kierleken geer.

J Fouglar Små som siunga i Skougen
J fouglar små begynnen nu på,
Att lasta kierleken med ett wredt modh,
Ty han är Ehr doch aldrig trogen,
Jaga hans plågor uhr hierta och blodh,
Ty han är Ehr doch aldrig godh.

Bort Astrild bort, uhr skougar och lunder,
Bort Astrild bort, du måste nu fort,
Du måste förjagas uhr werlden sin koos,
Ty du med dina arga funder,
Pijnar och plågar den du hyses hoos,
Bort bort, du måste din koos.




J går blef iag mäd spee,
En liten Fågell kalla,
Som harmsen måste See,
När Falcken tar på skalla,
Huru då små Foglar alla,
Blij skrämde illa wee,
Ja iag hette man en kryckia,
Som kan inttet giöra lycka,
För den leda Falcken grå,
Som förjagar foglar små.

Men tro fast Falcken gråå,
Sig kringt i lufften swinger,
Och der de Fouglar små,
På flychten förtwingar,
J det mäst’ han kan förtwingar,
Till att fånga deße små,
Lell så kunna de wähl hitta,
Små håll der de säkre sittia,
För den leeda Falcken Grå,
Som förjagar fouglar små.

D’är sant att han ibland,
En Bondhöna fäller,
Ty bond eij skiuta kan,
Men tro meij hwad det gäller,
Tyska tåfzhöns han eij fäller,
Ty till hergåhls törs eij han,
Der som bößa kruuth och kuhla,
Kan uthöda rofdiur fuhla,
Der töör intet Falcken grå,
Jaga bort Oß fouglar små.

Men wij som äre Små,
Och ingen skada giöra,
Få fritt bland folcket gå,
Till herrgåhls wij wähl töra,
Ty de Oß så gierna höra,
När wij böria roligt på,
Till att qwittra, kuttra siunga,
Wippa Stierten röra tungan,
Der tör intet Falcken grå,
Jaga bort Oß Fouglar små.

Lätt då man Falken grå,
J Skyn små Foglar jaga,
Wij, fast wij äre små,
Sku lijkwähl altijd laga,
Och Oß wähl till wara taga,
Att han Oß eij fånga må,
Ty wij hålla Oß wijd husen,
Reddas ingen ting för busen,
Der töhr intet Falcken grå,
Jaga bort Oß Foglar små.




Jag weet En liten Pijga,
Hon är nätter hon är gran,
Hon kan liuga, hon kan nijga,
mehr än nånsin någon ann.

Lijte nogh har hon om åhret,
Tienar för en ringa Löhn,
Men Gud weete hwar hon fåhret,
Altijdh ähr hon gran och Skiön.

Doch hon bäddar Giästrens Sängar,
Stiel sig uth ifrån wår mohr,
Der med tienar hon sig pengar,
Reggarns tröija, strumpor Skohr.

Men omsider går det gahli,
Liebstes mägdchen bistu dull,
När som Qwarnen länge mahli,
Blifwer Skiepan äntlig full.




Contre L’amour.
Kiärleken syns wähl först,
En liuflig giäst att wara,
Men när han är som störst,
Och får Oß i sin snara,
Will han intet längre wara,
Den han syntes wara först,
Vtan Präßar pinar plågar,
Dem som brännes af hans lågar,
Fast hans Ok Oß syns förgylt,
Är det lell med sorg upfylt.

Han tändes upp med frögdh,
Och släkz eij utan tårar,
Aldrig är den förnögd,
Som Astrildz Skiäckta sårar,
Ty den Kiärlekz Jöken dårar,
Mister all sin lust och frögd,
Pijnor plågor Qwahl och smärta,
Boo J de förliefdas hierta,
Suckan, Gråth och ymklig låth,
Föllia dem som älska åth.

Kiärleken är ett landh,
Der Skiöna blommor blomma,
Men näßlor der iblandh,
Och när man täncker komma,
Till des fagra skiöna blomma,
bränner näßlan i wår hand,
Kierleekz Rosor gro bland törnen,
Tistell, taggar i all hörnen,
När man effter Rosen taar,
Faßnar man i Törne qwar.

Bort bort med sådan Roo,
Som är full med fahra,
Jag will fast heller boo,
Jbland de willas skahra,
Än som nånsin glader wara,
Der Olyckor altijdh Groo,
Älska Jngen ähra alla,
Will iag för min regla hålla,
Ty så är man ingens trähl,
Män doch allas wän lijkwähl.




Så skyndar du deij från meij nu,
Och rijfwer hiertatt mit i tu,
Den största dehlen med tig tar,
Och lemnar mig den minsta qwar.

Doch Jag är nögd och tackar deij,
Att du lijkwähl will unna meij,
En dehl der af att kalla mitt,
Som lell är helt och hållit ditt.

Vtj mit Bröst som ledigt står,
Sen hiertat delt du med dig får,
Ska din åminnelße blij gömd,
Du aldrig nånsin af mig glömd.

Vtj mit minne ska du boo,
Åtanckan din min högsta roo,
Thes roo och oroo blifwa all,
Och iag i grafwen läggas skall.

Men ach hwart fahr mit sinne hänn,
Jag får eij döö så hastigdt änn,
Det är en frögd i sorgen döö,
Men Sorg till lefwa utj Nöö.

Jag får eij skillias från mitt lijf,
Men från mitt kiära tidtfördrijf,
Måst iag et ymkligdt afskeedh taa,
Ach hwem har mera sorg än Jagh?

Doch hielper intet hwad iagh ber,
Jagh måste tåhla hwad som skier,
Wij nödgas låta för sig gåå,
Hwad wij till hindra eij förmå,

Farwähl men tro eij att din trähl,
Far wähl när han dig biur far wähl,
Men illa ty du med dig taar,
Hans frögd och lemnar Sorgen qwar.

Jag önskar att din frögd och lust,
Må blij så ömnig som min pust,
Din roo så stor som nu mit qwahl,
Så blijr din glädie utan tahl.

Far wähl far wähl ändå en gångh,
Fast du mig lemnar utj twångh,
Så skall lijkwähl din trogna trähl,
Dig önska stedz att fara wähl.




O! frija bandh, o! sälle fängzlan,
Som sinnet mitt, så platt förstöör,
O! aldraliufste Kiärlekz ängzlan,
Som mig en willig oro giör.

Een sedig Siähl har iagh i minne,
Som har min Siähl i boijor fördt,
Ett öfwermåttan dygdigt Sinne,
Haar Sinnet mitt til kiärlek rördt.

Men hwem kan ödetz mening weta,
Hwem weet, hwardt blinda lyckan fahr,
Hwem kan fördolda ting uthleeta,
Hwem weet hwad himlen slutet haar.

Men kan iag eij min kiärlek bringa,
Som iag har lust och wiljan til,
Skall mig doch ingen kunna twinga,
Jag skall doch älska den iagh wil.

Så låter iag mitt Öde fahra,
Och älskar den iagh älska wil,
Jag skall i kiärlek stadig wara,
Till theß min Ögon läggas till.

Men om nu himmelen behagar,
Att Philis blijr min enda Siähl
Skall Jag i alla mina dagar,
Blij himmelens och Philis Trähl.




Farwähl med din plåga,
Cupido din låga
Den bränner,
och plågar mit hierta,
Medh mycken stor Smärta,
Hwar dagh
Jagh ditt maner wähl kienner,
Ty dit Lagh
Och behagh
Är wärlden förwilla,
D’enfaldiga drilla
Och altijd giör illa
Goo dagh.

Du synes wähl wara,
J förstonne bahra,
En Manna,
Som endast will ählas,
Med flaserij fählas,
som han
Seen röner man wähl anna,
Hur’ du kan,
Ställa ann,
J Bröstet du åger
Hiertbrytande plågor
Och fahslige lågor
Tyran.

Ditt tyrannisera,
Dett tåhl iag eij mehra,
Jagh bryter,
Din pijhl och din Boga,
Jag släcker din låga,
Fahr wähl,
Att det dig nå förtryter
tror iag wähl,
du har Skiähl,
Doch har iag än större
raisoner hwarföre
Tro fritt iag giöre;
Fahr wähl.

Den liufwesta fängzlan,
Tillskyndar lell ängzlan,
i hierta,
Fast betzle på hästen,
det glimmar wähl nästan,
som gull;
Lell rönar man med smärta,
harmefull,
will och dull,
hur’ han det måst lijda,
Snart löpa snart bijda,
Och låta sig brijda,
harmfull.

Men frijheeten åga,
Och aldrig sig wåga
J Kärleek,
Är lefwa i nöije,
J glädie och löije,
J Lust
Ty Kiärleek är man stöörleek,
som wår lust
utj pust
Kan hastigt förwända,
När wij blij förblända,
Och giöra en Enda,
På Lust.

Ty will iag och sträfwa,
Alt men iag får lefwa,
till åga,
Fru frijheetens goda,
det will iag förmoda,
blijr mitt,
Will nån i Kierleek wåga,
hiertat sitt
Giör det fritt;
Jagh kan wähl fördraga,
Att andra de taga,
som mig eij behagar,
ta fritt.




Jag swor en gång,
till aldrig mera älska,
Alt kierlekz twång,
Eij sku hoos mig ha gång,
Doch måste Jag see,
Hur’ lilla Astrill falska,
Han giör nu spee,
Vtaf min swåra Ee,
Jagh twingas hårt,
Att bryta Eden som iag så,
Förmätit giort och läggia på,

Det oket Jag har tänkt för ewigt sönderslå,
Doch måste ingen täncka,
Att Jagh ostadig är,
Och des mitt Ryckte kräncka,
Jag bryter hwad Jag swär;
Jag swär då Jag månd’ swäria,
Blij frij i all min daar,
Wist iag eij att i Swärie
Den aldraskönste war.




Jag swor wähl en gång förr at aldrig mera älska,
Men altijdh lefwa frij, doch Astrils räncker falska,
Har mig nu lustigdt bracht till bryta löffte mitt,
Och hiertat öfwergee, som tänckte lefwa fritt.

Ty han mig låfwade, så många frögdestunder,
Som blan på träna fins, som sand på hafzens grunder,
Att denne Kierleek sku betahla all förtreet,
Som iag för lijdit har af älskougz bitterheet.

Men den som lättlin tror, han blijr och lätt bedragen,
Lär alla det af mig, min frögd är migh betagen,
Min Frijheet är sin koos mitt hierta utj bann,
Mitt hopp drifz som ett wär af ängzlan af och ann.

Jag älska nu och måst, som förr derhoos erfahrij,
Att ingen älskoug kan förutan plåga wara,
Med skada har iag lärt, att det omöijligt är,
till älska och blij frij från plågor och beswär.

Som liuset altijdh daan, som heetan sohlen föllier,
Som blixten åskie slag, som wågen wågen skiöllier,
Som döden lifwet stedz plä föllia trägit åth,
Så föllier ofehlbahrt, på älska grååth och låth.

När Elden eij mer bräns, när sohlen eij mer lyser,
När hafwetz diupa brunn eij mera watten hyser,
Och ingen Stierna mer på klara himlen syns,
Då troor att nöije och hoos den som älskar fins.

Men som det aldrig skier så lär eij heller hända,
Att den förliefdes qwahl lär nånsin återwända,
Förr än hans Suck och pust med anden föres uth,
Och liufwa döden giör, uppå hans ängzlan sluth.

Därföre will iag och all älskoug öfwergifwa,
Och intet Astrils trähl, förgifwes längre blifwa,
Fast det syns Något swårt, att bryta sådant bann
Med weet och willians hielp, så går det lijkwähl ann.

Ty swer iag nu en gång att aldrig mera älska,
Jag swer och dyrt derpå, att aldrig till förfalska,
Dett löffte iag har giordt, Neij troo det aldrig skeer,
Jag swär och låfwar uth att aldrig älska mehr.

Doch det förswär iag eij att icke Ödmiukt ähra,
Och altijd wörda dem, som wördan wärde äre,
Men älska tro mig fritt, det aldrig nånsin skier,
Jagh swär wijd himblens häär att aldrig älska mer.

Jag swär wid Astrils macht, och wid hans skiöna Moder,
Wijd alla gröna trän, och alla klara floder,
Wijd alla Nymphers bröst, wijd alt hwad ögat seer,
Och wijd skiönheeten sielf att iag eij älskar mer.

Jag älskar aldri mer, ty iag har nu erfari,
Hwad pina kierleek är, hur’ falsk mig Astril wari,
Städz önska aldrig få, dens mesta nöije är,
Som många håller kier, iag älskar aldrig mer.

Jag älskar aldrig mehr, ty älska är en plåga,
All pinos ursprung och, en hierte tärand låga,
En alt för liten Roo moth alt för stort beswär,
Hwem undrar då derpå, att iag eij älskar meer.

Jagh älskar aldrig mer, ty älska är en längtan,
Ett obeskrifligt qwahl, och en oändlig trängtan,
Der ingen hwem han är, sig rätt förnöijder seer,
Men altijd ängzle full, iag älskar aldrig meer.

Jag älskar aldrig mehr, ty älskoug är en smärta,
Som störer all ens frögd, och mattar uth ens hierta,
Som för en liten lust mig tusend suckar gier,
Ty swär iag till ett sluth, Trå den som älskar mer.




Man har befalt att iag här werser skulle skrifwa,
Men huru kan mitt sin och tanckar hoos mig blifwa
När mine Ögon eij få blifwa hoos mig qwar,
Ty Eder fägringz krafft, med wåld dem från mig tar,
Doch är det intet nog, min Ögon från mig röfwa,
Mitt hierta föllier dem, det tröst eij längre töfwa,
Hoos dem det warit haar men söker sig ett boo,
Som mycket högre är doch hwem skall kunna troo,
Att i så wackert boo, så mycken hårdheet ligger,
Att ingen Godheet fins för den som lijfwet tigger,
För den skull will man haa, att iag nu gådt ska giöra,
Så måst man och min böön och hwad iag önskar höra,
Och gifwa mig med gunst mitt hierta mig igen,
Så slipper Jag blij trähl, och får så blij goowän,
Doch neij Jag will eij mehr mit hierta återtaga,
Seen det så sargat är och ymkelig förswaga,
Fördenskull undrens eij, at iag eij dickta kan,
En sorgsin stämmer slätt en glädie wijsa an,
Men will man utaf gunst till morgon tid mig gifwa,
Så will Jag om Jag kan en wacker wijsa skrifwa.




Ach hårda höga himmel, ach! hur länge måst iag lijda,
Skall Lyckan altijdh wara mig emoth,
Will du med all din macht, emot en oförmögen strijda,
Fins på din hårdheet aldrig någon booth,
Kan tåhla mod och böön hoos dig då intet båtha,
Och måst min trogna suckan gå omsunst,
Skall Jag ohörder då till bleeka döden gråta,
Och aldrig nånsin mera nå din Gunst.

Har du nu då beslutit fast, at qwällia stedz mit hierta
Så lätt mig klaga fritt utj min Nödh,
En siuker den som ståncka får, har lisa i sin smärta,
En syndare som dömbder är till döö,
Den plä man lell för ähn han döör des bråt uptäckia,
Doch Lyckan war mig aldrig än så huld,
Hon will sin bitterheet utj min Jämmer släckia,
Men säger mig doch eij min brott och skuld.

Jag somnar in med gråth och låt, iag waknar upp med tårar,
Och lefwer sorgse utj all min tijdh,
Jag är ett Skiepp, som all sin tyg i wilda siön förlorar,
Och utj ängzlans böllior siunker nid,
Jag drömmer altijd om stor nöd och mycken fahra,
Jag har då andra hwila, ingen roo,
Ångst måtte Nattens Lååß och dagens Nyckell wara,
Vtj mit bröst har suckan walt sitt boo.

Här hielper ingen Suck ell Pust, här hielper ingen qwida,
Här hielper aldrig någon trogen böön,
Jag suckar eller tiger still, så måst Jag ängzlan lijda,
Mitt tåhlamod får dubbell hugg till Löhn,
Ja mothgång trycker sielf all min förtröstan neder,
Och all ting hotar till att plåga meij,
Hwad hielper att iag då om nåd och skonsmåhl beder,
Min bön beswaras med ett wredsamt neij.

Jaa mehr ännu Kierleken sielf som plägar liuflig wara,
Hon är för mig rätt intet liufwelig,
Jag pinas hårdt och plågas fast utaf des swåra snara,
Hon är rätt swår och alt för tung för migh,
Den pijhlen som hon har utj mit hierta skutit,
Är doppatt wist i Mahlörts bittra safft,
Hon har min frögd och all min glädie sönderbrutit,
Min frijheet och mitt hopp de gifwa tapft.

Jag är ach ach! en fånge, som i mörckret fängzlig sitter,
Och sohlens Glantz med tåhrar skådar an,
Som önskar sig men doch förgiefz utur sitt mörka gitter,
Till hennes Skien dijt han eij komma kan,
Hwad hielper att Jag mig med suck till himblen wänder,
Näär han sig stedz emoth mig widrig teer,
Hwad båtar längta effter det som intet händer,
Och Önska sig hwad aldrig nånsin skier.

En Siöman den som plågas fast af Storm och Wilda wågor,
Är Glad när han först landet warse blir,
Men tro hans sorg förmehras då och wärre blij hans plågor,
När han eij når den hambnen som han sijr,
Ett lijtet Barn som man söta såckret wijsar,
Och slår när det der effter Gladlynt taar,
En sådan gunst med gråth och bittra tåhrar prijsar,
Som tränchtan gier men ingen båthnad haar.

Fast Ödet sielf emoth mit hopp omöijligheeten ställer,
Med tåhligt sin iag himblens börda bär,
Ty det doch eij med hårdheet sin dens troheet nånsin fäller,
Som Öfwer alt Lysinde håller kiär,
Om lyckan Skiönt mig will, nu utan skuld förtryckia,
Och samka mothgång i min trogna fambn,
Han kan då tro mig fritt med all sin macht eij rycka,
utur mitt bröst Lysindes liufwa nampn.

Jag älskar dig min ädla wän den tijdh iag nånsin lefwer,
Och skall och älska dig utj min nödh,
När hiertat mitt, som snart lär skee, i sidsta drächten swäfwer,
Skall det dåch tänckia på dig i sin dödh,
Och effter sig det skiöna låford Lijkwähl lembna,
Att det stedz war din enda trogna trähl,
Det sidsta ordet som min mun lär nånsin nembna,
Skall wara ach Lysinde ach fahr wähl.

Och när min kropp af Suckar trött sidst lägges ned i Jorden,
Der ingen mothgång grijper honom an,
Så fins wähl nån så trogen wän, som skrifwer deße Orden,
Vppå min Graf alt med en Sorgsin han,
Här hwilar den som altijdh älska måst och lijda,
Den i sitt bröst ett redligt hierta bar,
Som altijdh måste här moth lyckans hårdheet strijda,
Den Trogen stedz, men doch olyklig war.




Mig fehlas något, men iag weth eij hwad mig wåller,
Ell’ hwem mit fria bröst i band och boijor håller,
Hur’ är Jag fatt, ell’ hwad är som nu fehlar migh?
Kan den som hälßan har eij kallas siukelig.

Jag lijder men Jag weet doch intet hwad iag lijder,
Jag qwijder weth doch eij för hwem som iag här qwider,
En ängzlig plåga är, som mig hårdt sätter ann,
Den Jag wähl kienner, men doch intet nämbna kan.

Mitt hierta oförnögd, städz effter något längtar,
Jag weet eij effter hwem det sorgfult månde trängta,
Sorgfull är eij allen bland andra utan frögd,
Jag är doch war iag är, så är Jag oförnögdh.

Hwem är här orsaak till, eller hwadan denne plåga?
Om icke Astrildz Pijhl och kierlekz skiutand’ båga,
Har då iag säker war, mig listeligen bracht,
Vtj Belides wåld och hennes liufwa macht.

Men Astrill wittna sielf när iag såg denna fara,
Om icke iag med flijt, sökt undfly då din snara,
Ty iag såg hennes glantz som sielfwa Sohlen ann,
Dijt man wähl önskar sig, men doch eij komma kan.

Men ach hwem är så stark, som Astrils Pijhl kan bryta,
Ell när han straffa will sig uhr hans boijor slijta?
Du äst min Öfwerman, Jag giör nu som du will,
Men om Jag älska skall, så un mig tijga still.

Doch tillstår gierna Jag, att Jag Belide ährar,
Der weet att älska den som hwar och en begierar,
Men himblens hårdheet iag förgifwes städze beer,
Hwad som omöijeligt är i werlden aldrigh skier.

Du måst bekienna sielf at det mig intet båtar,
Fast iag skiönt älskar den, som mig kan skie eij hatar,
Den Soten dödligh är, som alldrig får nån booth,
Där fåfängdt hafwa hopp, när himblen står emoth.

Jag törs eij Belide, ach Jag törs eij mera säija,
Jag måst din wrede och min egen ofärd wäija,
Mitt nöije är du wist hur’ iag dig håller kär,
Och att iag till min dödh, dig endast älska lär.

Om himblen mera Gunst mig nånsin will beskiära,
Hwad tyst är spöries då, iag törs eij tala mera,
Men skier det eij så troo, att iag doch som mig böör,
Din trähl och trogna Wän i tystheet stilla döör.




Dhen trogne Tyrcis klagan öfwer dhen wackra Belides hårdheet.

Kommer skåder, Heerdar all,
på dhen trogne Tyrcis qwahl
hur han måste mycket lijda
för sin wreda wän oblijda
sucka, söria, qwijda.

Dock i hafwen alla spordt,
aldt dhet ondt som iagh har giordt
Jagh har älskat dhen, som alla
wördeligh till fota falla
Och Gudinna kalla.

Ähr då älska sådan last
att dhen äntlig dödas måst
Som will någon trogen blifwa,
will iag wärlden öfwergifwa
heller döö än lefwa.

Hwadh ähr lefwa uthan frögdh,
då man alldrig är förnögd
Än een lefnadh full med ängzlan
qwijda qwällning sörie fängzlan
suckan sorgh och ängzlan.

Wreda Wän dock kiära Skiähl,
hwarföre plågar du din trähl
Will du alldrigh digh omwända,
och min plåga lijsa sända,
Tar mitt Lijf een ända.

Hwar och een, tänck, skylldigh ähr,
älska när hon hålles kier
Skiönheet Skoopz för kiärlekz smärta,
men betänck hon feck ett Hierta
Och för samma smärta.

Dock omsunst ähr att iagh beer
dhen som för migh döfwer är
Effter du migh eij will hööra,
skall iagh digh till wilies giöra
Och mitt Lijff förstöra.

Fahrer wähl gudinnor all,
effter Herden dödas skall
Nämbner iagh ehr billigdt alla,
hiertelösa, hårda, kalla
Herdarinnor alla.

Fahr då wähl min Herdhe Staaf,
iagh går ner uthj min graf
Farer wähl i Herdar alla,
som iagh wähl må trogna kalla
Trogna Herdar alla.

Får iagh tahla än ett Ordh;
Jagh befaller ehr min Hiordh
Som måst uthan Herdhe leefwa,
uthj sorgh och ångest swäfwa,
uthan Herdhe lefwa.




Kiärlekz korg med hiertans Sorg.
Så är Jag endast då på Jorden född till lijda,
Skall Ögat mitt stedz blij en ymnig tåhre brun?
Har endast iag fådt måhl, att iag der med måst qwida,
Skall aldrig nånsin iag få haa en Glader stund?
Will Öde du på mig eij nånsin nådigdt blifwa,
Måst suck och sorg altijd boo i mit usla bröst,
Skall annat eij min hand än ach ach wee få skrifwa?
Doch hielper eij iag beer, ty neij är all min tröst,
Sij lyckan är mig moth och Astrild will mig plåga,
De hata sielf hwar an och qwällia både migh,
Hon med sitt wredes Straff, han med sin stränga boga,
Och ingen will med ann’ af dem förlijka sigh.
Ty lyckan säijer om du will man sönderkroßa,
Den kedian Astrild dig med wåld har lagdt uppå,
Så will iag som du beer dig från din nödh förloßa,
Så skall du lyklig blij, min liufwa wänskap nå,
Men Astrild säijer neij, du får eij öfwergifwa,
En wän som warit har din enda förre frögd,
Den altijdh Ömsa will plä wißput kallad blifwa,
Och den ostadig är blir aldrig rätt förnögd,
Hwad godt kan lyckan dig förutan nöije gifwa,
Hwad nöije kan du ha när kierleek slocknar uth?
En trogen kiärleekz brand bör eij uthtahsnadt blifwa,
Förr än wåår lefnadt taar med honom lijka sluut,
Ja, ja, Jag sannar det wist bör man trogen wara,
Ty troheet är en dygd som himblen sielf har kier,
Men den som wißput will med alla wäder fara,
Fahr sällan wähl i hambn, men drar till botn nehr,
Ett kiöp och byte giordt twå trogne hiertan millan,
Det skall som säijes fram, men icke återgå,
En redlig wänskap bör, fast lyckan will förwillan,
Och styran som ett skiepp moth hafsens böllior stå,
Eij af en liten pust strax baakom bergen drijfwas,
Och sökia säker hambn der säkerheet eij fans,
J intet rääs i lyckan intet yfwas,
Men kosan hålla Jämbt så bär det wähl till Landz,
Fast Lyckan intet will så många skatter skänkia,
Och gullrengn slaggar eij i wåra fönster in,
Då måst den wijser är det wettigt då betänkia,
En wacker Liuflig wän med ett förnögsamt sinn,
Som altijdh wänlig är och Gladelynt omfattar,
Det lilla Goda som dem himlen sänder till,
Är mehr än Rijkedomb och alla Werdzens skattar,
Hoos den der oförnögdh stedz mera hafwa will,
Fördenskull bör man och beständig altijd wara,
Eij ångra seen hwad för så wähl förrättat är,
Eij hastigt krig uppå en Ewig frijd förklara,
Och Saaklöst Öfwergiee den man förr hållit kier,
Så säijer Astrild wähl, men lyckan säger anna,
Hon kallar detta Glam och Grundelösa skiähl,
Hwart skall mitt swaga wett i denna twisten stanna,
Hwad bör mig wällia att Jag wällier Rätt och wähl?
En ängzlan full med Qwahl den will mitt hierta qwällia,
Som tröstlöös utaf sorg mig ängzlefult förtähr,
Hur kan af Gudars Råd, doch iag det bästa wällia,
Som ingen wijßheet har, och helt enfaldig ähr,
Ty lyckan kan och Oß i hwarie måtto hugna,
Hwad nöije kan den ha som hennes ynnest mist?
Den stormen uthstådt har blir glad när det wil lugna,
Hwem mothgång länge tåhlt, den fägnar lyckan wist,
Kierleken plägar kiär och angenehmer synas,
Men Lyckan giör att han fullkomblig liuflig är,
Hans brånad kåhlnar bort hans sötma plä eij finnas,
När lyckan hatar dem som haa hwar andra kiär,
Kierlekens Kiärligheet kan lijten mothgång tryckia,
Hoos den Olycklig är släkz Kiärleek lättlig uth,
Men lyckan giör derpå en stark och liuflig lycka,
Som Ouplöslig är, och kallas Gordisk knuth,
Till Kierlek som stedz kiär, fulkomblig kiär skall wara,
Der will än något mehr än bara kiärleek till,
Hans hugnadt blijr snart all hans Glädie står i fahra,
När tijden som alt kan hans nöije störa will,
Berömbligt är det wähl en trogen herde heeta,
Ja, troheet är en dygd, dock icke lyckans wän,
Hwad båtar krafftelöös moth himblens allmacht streta?
Ty alt hwad som begyns måst en gång wänn’ igen,
En ända trå kan eij ett skepp i hafwet hålla,
Min enda suck kan eij moth alla Stormar ståå,
Den enwijs är plä titt sin egen ofärd wålla,
D’är fåfängt Önska sig, hwad man doch eij kan fåå,
Hwad båtar Kiärleek dem som himlen will åtskillia,
Ty hwad han will det skier omskiönt med wårt förtret,
Wårt bud och stränga lagh är höga himblens willia,
Befallning är hans macht, wår plicht är hörsamhet,
Fördenskull måst förstånd städz wistas i wårt sinne,
Som fägnar hwad det får, som glömmer hwad eij skier,
En alt för trofast troo det är ett enwist kynne,
Som plågar hwar det är och ingen båthnad gier,
Ty måste iag mig och som lyckan will förnöija,
Des willia alt för sträng min matta macht för swag,
Ett wäldigdt wäder kan, en swager qwist snart böija,
Jagh föllier hennes bud och intet mit behagh,
Jagh gißar grant nog det Belide lär förtrija,
En wän som nyttan mehr än troheet syfftar på,
Hon lär alt hwad iag sagdt helt dubbelsinnigt wrija,
Och wända godt i ondt, på det hon hämbnas må,
Doch himmelen hwars bud iag trogen effterföllier,
Lär’ sielf blij Advocat för mig som klagas an,
Och wijsa att det sin stoor wrede i sig döllier,
Som skyller mig för det iag intet ändra kan,
Fast harmen i det sinn sig nu lär lijstigt smyga,
Och fängzla all den Gunst du mig förr månde tee,
Din egen redligheet lär dig doch öfwertyga,
Att iag Oskyldig är i det som nu måst skie,
Det lär min wijsa wän, din wijsheet digh bewisa,
Att wett och wijsheet bör städz wid wår wänskap stå,
Ty ingen wijser kan dens enwett nånsin prijsa,
Som ändtlig hafwa will det han doch eij kan få;
Fördenskull måst mitt hopp mit Ödes willia lijda,
Och lembna androm hwad det sielf eij äga kan,
Jag måst mitt kiärlekz roor en annan kosa wrijda,
Wänd du nu seglen din och älska man en ann,
Den himblen mera gunst mehr godt än mig förunner,
Som älskar dig som iagh, doch mera lyklig är,
Ach wee! att lyckan mig en sådan domb förkunnar,
Det måst iag öfwergie den iag så högdt har kier,
Men troo lell om du will, med orätt mig eij dömma,
Det motgång twingar mig doch eij ostadigheet,
at ändtlig öfwergie, den iag doch eij kan glömma,
Derföre skall iag och olyckan till förtreet,
Dig ewigt ära men dig älska får iag inte,
Moth hela himblens Rådh kan eij min trängtan gå,
Men om min swaga macht min willia hielpa hinte,
Så skull orörlig iag hoos dig moth Ödet stå;
Men nu så twingas Jag med bruti bröst bekänna,
Att Jag måst undergå hwad Jag eij gierna giör;
Taa hiertat mitt igen, och dig ditt återsänna,
sehn lefwa bägge frij som wij ha lefwa förr,
Det är en frijheet som mig mycket högre qwällier,
Än boijor, bast och band, som binda tarm och arm,
Den drunknar i sitt wahl som wärst för bäst uthwällier,
Doch lyda himblens Bud för ingen giöra harm,
Jagh lunckar dijt iag måst, iag går hwart iag blijr drifwen,
Gud weet att nu mit wärck är twärt moth willian min,
Vppå min Ödes längd är du uptecknadt blifwen,
Dy får Jag som iag will eij wara ewigt din,
Doch himblen will så ha det måste nu så hända,
Far wähl för altijdh då lef stedze wähl förnögdh,
Min Kiärlek tar nu wähl doch eij min wördnat ända,
Den högste kröne dig med hugnad, Lust och frögdh,
Så mycket Godt iag dig af höga himblen önskar,
Som ondt hans hårdheet mig nu ymnigt tillsändt har,
Så är Jag wißer nog att nöije hoos dig grönskar,
Till des du med behag får sluta dina daar.




Wist är Jag födder på Jorden till lijda,
Himmelen hugnar sig öfwer mit qwahl,
Lyckan har nöije och lust af min qwijda,
Ödet förachtar mit sorgbundna tahl,
Gudarna sielf bedröfwa mitt hierta
Kierleken är mig emoth,
Och den mig ynka skall Öker min smärta,
ach ach hwar får iagh booth.

Min Frijheet är fängzlad mit sielfzwåld är brutit
Mitt otambda hierta ynkelig tämbt
Pijhlen som Astrild i Bröstet mit skutit,
Har han i Onskan af torndöön wist länt,
Medan hans skåt mit hierta så kråßat,
Och utj småtter delt,
Jag har intet hopp mer att blifwa förloßat,
Min Önskan slår mig felt.

Jag älskar men tör min älskog eij nembna,
Jag plågas men får eij bedia om booth,
Hoppet är uthe och hiertat är rämbna,
Hwar får iag förswar emoth olyckans hooth,
Hwar får iag tröst eller lindring och lijsa
Hoos ingen som iag seer,
Jngen will mera mig nåde bewijsa,
Ach iag kan intet mehr.

Jag kan intet mehra iag årkar eij qwijda,
Ty hiertat blir matt och liudet tar af,
Jag mächtar eij längre mot ödet att strijda,
Jag haatar min lefnadt och älskar min graf,
Kierleken som mit nöije beröfwat,
Hon ler der sielfwer åth,
Men iag måste sucka och wara bedröfwat,
Min enda roo är gråth.

Bäckarne Öka sig af mina tåhrar,
Qwistarne röres af suckarna min,
Min klagande Jämmer sielf Echo så sårar,
Att hon af ynkian med mig stämmer in,
Frågar om iag är dömder till blifwa,
Hoos henne utan roo,
Lijka med henne Kring dahlarne drifwa,
Och städz i oroo boo.

Jag längtar, Jag trängtar, iag suckar iag sörier,
Jag låter iag gråter och beder om nåd,
När Sohlen hon kommer och dagen sig börjar,
Så böriar mit qwahl effter Gudarnes Rådh,
Men när åter den tager en ända,
Så ändas eij min Nödh,
Och hwart skall iag då min suckan nu sända,
Till dig o bleka dödh.

De Lyckligas fasa de sorgbundnas nöije,
Du ända på alt på ondt och på godt,
Liufwesta dödh sij iag wäntar med löije,
Med glädie och frögd uppå dina skått,
Ända mitt Lijf min Jämmer och Qwijda,
Så dör Jagh gierna nögd.
Ty den som lefwer och städze måst lijda,
Han döör eij utan frögd.

Jag lemnar nu wärlden och wandrar till grafwa,
Sluter min lefnad och ändar min sorgh,
fölliande will iag på Grifften min hafwa,
Här hwijhlar den i tystheetens Borgh,
Som tröstelöös måste här lefwa i Möda,
Har nu eij tröst behof,
Den kierlekens Pihl oförskylt döda,
Men troheet sielf begroof.




Ödemark i willa Skougar,
Der som ängzlan walt sitt boo,
Tillät den som Astril plågar,
Okiendt blij hoß Ehr i Roo,
Lätt då mina trogna tåhrar,
Flyta till Ehr skiähra floodh,
Vnna den som Ödet sårar,
Gråta här med sorgse moodh,
till des iag i mina tåhrar,
Smälter blifwer lijk er floodh.

Sohlen måste intet skina,
Dagen får eij lysa här,
Vtj mörkret will min pijna,
Ända mig och mitt beswär,
Fouglarna få här eij sittia,
De måst Jagas här ifrån,
Diuren måste hädan flyttia,
Wattukräket lijka så,
Att eij någon hijt må hitta,
Och min jämmer skåda på.

Jag har mist mit Enda nöije,
Jag har mist min högsta Lust,
Från mig rymmer liufligt löije
Till mig flyter sorg och pust,
Doch iag får mig eij beklaga,
Ty Jag lijder hwad iag böör,
Jag har låtit migh behaga,
Den iag intet älska töör,
Derföre får Jag intet klaga,
Ty Jag lijder hwad iag böör.

Nu iag will i stillheet lijda,
Sorg ska blij mitt tijdh fördrijf,
Till des Jämmer sorg och qwida,
Ända sidst mitt usla Lijf,
Ty får iag i roo förblifwa,
Sluta sorgzne ögon till,
Jngen må min dödh beskrijfwa,
Endast hwad Jag hafwa will,
Det är döö och Glömder blifwa,
Som iag aldrig warit till.




Tröstu så skynda dig skiönsta Climene,
Kan då min Böön eij hålla tig qwar,
Haar du wähl hierta mig lembna allena,
Skiönste iagh ber deij war eij så snar,
Förläng då mitt lijf en tijma och bijda,
Mißun det eij din trähl,
Tijdh nog får iag gå sörria och qwijda,
När du mig biur far wähl.

– – allena du har meij behaga,
Endast din när wist har warit mig Kier,
Din frånwaru tar din herde af daga,
som redan fast mer än halfdöder är,
Will du att iag wid lifwet skall blifwa,
Så bli på denna orth
Men har du lust din herde aflijfwa,
Så res man bort.

Men fåfängt iag beer när lyckan will wägra,
Hwad iag hälst Önskar och säger meij neij,
Ångest och jemmer mitt hierta belägra,
Suckar och Sorjer de hyses hoos meij,
Hon reser iag måst allena förtöfwa,
J ängzlan och i qwahl,
Mitt hierta är sårat, mine sinnen bedröfwa
Min Nödh är utan tahl.

Eekar och linder i blomstrande dälder,
Som förr hafwa sedt min glädie och frögd,
Ynka mig nu ty dommen är fälder,
Att iag all min tijd måst blij oförnögd,
Hon reser, hon rees och will mig förlåta,
Min frögd sig slutit har
Jag måste sörria qwida och gråta,
tes lijfwet ända taar.

Wäll an då iag will med sorger förnöta
Det Öfriga af min Elendes tijdh,
All glädie skall Jag uhr hiertat förstöta,
Och sättia mig här att sörria i frijd,
Min sörriande pust skall eij återwända,
Och klagan blifwa all,
Förr än mit Lijf taar ynkeligt ända
Och Jag blijr dödh ock kall.




Vpmaningh till Älskogh åth den skiöna och unga Celimene.

Skiönste ibland alla Skiöna
mercker du eij min förtreeth
kan du hwarcken see ell röna
all min hiertans ängzligheeth
hwadh iagh uthstår hwadh iag lijder
när iagh dina ögon seer
hur iagh suckar hur iagh qwijdher
när du åth min iemmer leer.

Har då himlen sådan gåfwor
gifwit digh att du med dhem
skulle öka Tyrcis plågor
som sigh nämbner stedz din wänn
Näij som Sohlen hafsens wågor
wärmer med sin liufligheeth
måste du och mina plågor
lindra med din wänligheeth.

Dock naturen låther märckia
hur han ofullkombligh ähr
effter han digh gaf ett Hierta
som eij någon Kiärleek bäär
ty hwadh fröijdh kan dhet digh gifwa
att du älskas af hwar man
när du dock will hatat blifwa
Ock sielf inthet älska kan.

Om du kundhe digh inbilla
Hwadh een glädie hwad een fröijdh
Den får niuta flicka lilla
som till älskandhe ähr böijdh
Skulle du dhen lyckligh skatta
och wähl än i dhenne dagh
ett heelt annat sinne fatta
och sielf älska lijk som iagh.

Jbland aldt hwad här på Johlen
Kräker kryper flyger gåår
Eller hwad som nånsin Sohlen
med sin ögon skåda fåhr
har af Kierleek lijf och lefnadt
glädie fröijdh och nöije fått
Och af honom all sin trefnadt
Vtan Kierleek intet gådt.

När du hör dit hiertta picka,
J din Swaneblöta barm,
Tänck då på min hiertans Flicka
Att du giör naturen harm,
Om det eij af kierlekz lågor
Drijfwes upp, och åter nehr,
Ty för kiärleekz söta plågor,
Gudh Oß endast hiertat geer.

Fast du dig än undan drager,
Lilla Astrildz plågebandh,
Bindz du doch, när han behagar,
Och blijr Sielf en kiärlekz brandh,
Hwem naturen will förfalska,
Haar sig fåfängdt stedz bemött,
Den som lefde och eij älska,
Doo wist förr, än han blef född.




En ähreskrifft
öfwer en mycket waker fru
som iag en gång oförmodeligen fick see utj et Gästebodh.


Opp opp Nympher bästa flickor
hielp meij någ’t i deße stycker
ty iag har et wärk för hand
som är öfwer mit förstånd,
Jag will arma bonde bängell
måhla af en himmelsk Engell
iag will med et suddogt Kohl
rijta werldens andra Sohl;
men kan iag den rätt eij rijta
som så skiön är, måst’ man weta
at den eij kan lyckas här
som städz utan lycka är:
Sidst en affton moth min tanka
Kom iag in der glädie wanka,
roligt suus och liufligt bruus
mit i glädiens egit huus,
trånga strupor, torra tarmar,
lätta fötter, friska armar
frögda allas sinnen thär,
ingen wor bedröfwat här,
iag fick see dem dansa, rasa,
springa, lunka, gasa, flasa,
skumpa, trippa, lustigt kring
alla roligt i en ring,
weth eij nå’n hwad det will heeta
lääs twå raer så få J weta
at et ionlag, präst och ring
höllo här et bröllops ting;
mina galna ögon runda
(som eij nånsin kunna blunda
förr än dhe mit hierta see
både utj ack och wee)
Luppo kring i alla hörn,
snart på bohle, snart wed dörn,
thes dhe fasna wed’n Magnet
som dem änthelig åth sig sleet,
en Magnet som iern smälter
utaf hwilken mången fälter,
som had’ hierta förr af ståhl,
och moot kärleck alt för håhl,
den som acktar frij at lefwa
måst’ för hennes oppsyn bäfwa
när man blir af Solen bränd
så är hiertat och uptändt,
will man sig för kärleck achta
måst’ man henne eij betrachta,
blunda är det bästa råd
see och älska fölgs här åth;
hennes skiön och fagra tycke
är Naturens mästarstycke,
när Naturen giordt des hand
war han sielf en kärlecks brand
ingen stierna törs beskåda
hennes skiöna ögon båda,
effter deras glantz och prackt
har hoos deße ingen mackt,
roos och lillior måste bucka
af förtreet tillsamman sucka,
när dhe hennes kinder see
som så fagert sig betee,
skiönste mun som nån’sin Solen
har beskådat här på iohlen,
såg iag här, med fängsligt mod
rödar’ än som drake blod,
beck-swart håår och snöö-hwijt panna
hakan runder mehra anna
som iag har betrakta wähl
qwäljer meij diupt i min Siähl,
hennes hals war hwijt och runder,
ibland undren största under,
iembner war deß tand och reen
hwijtar’ än som Elphenbeen,
under halsen kund’ man röna
et paar hwijta snöberg skiöna,
sprungo opp och nehr af harm
uppå hennes lillie barm,
at man dem så hade fängslat
och med fiskbeens fängsell ängslat,
iag såg deras ängsligheet
som mig tycks än med förtreet,
deras fängsle war nåt rämnat
mit på dörren haa man lämbnat
lijtet andhål, at des snöö
eij af qwäfwian skulle döö,
doch dhe kunde dem eij stilla,
effter dhe så fohre illa,
klaga öfwer sådant mord
brust’ så uth i deße ord:
hennes andra stålte leeder
hafwa sparckat oß hijt neder
at wij kumme deras prackt
för wår skiönheet i förackt
har du afwund tänckt’ iag ängslat
d’andra at dhe deße fängslat
hur’ måst’ deße wara då
effter dhe eij skådas få,
ynckan wäckte mycken smärta
utj mit förkråßa hierta,
at iag snart haa låßa dem
men iag tohls int’ tolas hem,
På sin hals had’ hon en kädia
som Vulcanus sielfwer smedia
när han togs i himblen ahn
för all’ smeder mäster man.
Hennes skiöna hande klåfwor
wore Indiens skatt och håfwor,
slutne med så skiöna låås
at eij bättre kunde fåås,
iag steeg bak om bohle spaker
skåda dierfft på deße saker,
thes iag så i tankan låg,
såg och wist eij hwad iag såg,
Jag wardt bleek, och iag wart röder
qwekna till, wart åter döder,
hierta klämte i mit bröst
lijk som det ha worj löst,
bäst iag såg på deße skattar
Astrild mig wid handen fattar
sade koxa eij mehr dijt
det är red’n en annars bijt,
hon är bunden kan du’t röna
seer du eij deß kedior skiöna
som hon bär på hals och hand
det är kerleckz äckta band,
en trälinna som och Trälen
har blesserat diupt i Siählen,
see eij henne längre ahn
hon är gifft och har en man;
Uppå detta sidsta ohlet
flög han från mig öfwer bohlet,
uth på backen öfwer reen,
iag satt kaller som en steen;
effter denne sorge påsten
salta hijßlig för mig kåsten,
aldrig wist’ iag hwad iag giohl
tänckt’ och talte eij ett ohl;
Entlig tog iag på at qweckna,
see’n iag rånnat har och bleckna,
Kom iag nå’t igen till modz,
fråga hwad mig stog till rådz,
älskog tohr’ iag då eij öfwa,
utan den kund’ iag eij lefwa,
Summan iag war i min kropp
wärre än en Tysker topp:
hwad iag skulle, iag eij giohle,
hwad iag wille, iag eij tohle;
hopp och frucktan stog mig när,
lag och älskog stridde här;
Lagen wille ingalunda
blinder elliest, då måt’ blunda
see, hoos mig förbudit är
älska det en ann’ har kiär;
ingen kloker sig förundrar
lagen at han bland oß dundrar,
ingen regla är så håhl,
at han eij uhrsäcktan tåhl,
Saa’ kärleken till mig sackta,
Du måst’ eij deß hotan ackta;
tijga älska i sit sinn
kom för lagen aldrig inn;
iag toog wid kärlekens lära
och will Cloris ewigt ähra,
ingen mig förtäncka lär
älska det som wackert ähr.




Stockholms flickor lät Ehr fägring
frija mig från den belägring
som den skiöna Galathée
hotar nu mitt hierta med.
Skall Ehr Trähl mitt hierta wara?
måste J och det förswara
hållen intet för beswär
achta det som Edert är.
Skiönt mitt hierta kallat blifwer
fast och troget som eij drifwer
allas skiönheet utj ban,
tänk sig alt förändra kan.
Jngen fästning är så faster
när en mächtig den antaster
at den sig eij wunnen sijr
när Secoursen uthe blijr.
Troheet som där Commenderar
sina kraffter wäl förmehrar
till at stå ståndachtigt moot
N.N. wåld och hoot.
Men när iag mig rätt besinner
hon med all sin macht eij hinner
frija hiertat ifrån den
som det hade hälst till wän.
Därför will J intet sända
hielp, tar troheet min en ända;
Effter de undraga sig,
will iag sielf förswara mig.
Bort då Troheet uhr mit hierta,
Som migh plågat med stoor smärta,
Effter du slår kull mitt hopp,
Säger Jag dig tiensten Opp,
Jag dig nu ifrån mig drifwer,
Frijheet Commendant där blifwer
som mig wäl förswara kan
emot den mig sätter an.
Porten, windbron, alla Bohmar
skola slutas at hon kommer
med sin skiönheet eij där in
som will fängzla frijheet min.
Waaksamheten bör med rätta
hufwudwachten här besätta
Och försichtigheet gå rund
alla tijmar ock hwar stund.
Jngen flijt och omsorg spara
altijd frij skall lösen wara
Jntet höra intet see
är min wärja Galathée.
Weet där hoos min wackra flicka
Jngen låter sig besticka
genom mutor, annat mehr
uthaf dem som wachter är
Blijr förtrodd i denne fästning,
icke heller någon giästning
lijds af fremmande nation
utj denne guarnizon,
På det ingen må bespeija
denne fästning ock seen säija
hwar hon swagast wara må
at de där få storma på.
Så står till utj mitt hierta
det du täncker giöra smärta
det du storma, sprängia will
Om du dristar dig därtill.
Har du lust det nu at åga
så kom an om du will wåga
till at tasta hiertat an
som eij lättelig winnas kan.
Lät din’ wäl bewäxta leeder
klooka ord ock wackra seeder
Liufwa later uthan sorg
storma på min hiertans borg
Ty iag mahnar dig uhr Tälte
som en modig kiärlekz hielte
tror läll at din skiönhetz glantz
tar eij in min hiertans skantz.
Nu wäl an nu lär det gälla
Fienden som mig will fälla
avancerar med sin häär
in till hiertat mehr och mehr.
Commendanten mig nu säger
at där syns i Fiends läger
bläncka alle slagz gewähr
som för wast för hiertat är
Därför tyckes nödigt wara
till at dämpa denne fahra
det man sänder på Parthij
någre Suckar till at sij
Hwad för anslag Fiend’ tager
hur han sina Trouppar lager
huru starcker hären är
som mitt hierta giör beswär.
Gån då trogne suckar sachta
tiugu stycken, men dock wachta
at hon Ehr eij blifwer war
och Ehr så till fånga tar.
Då J måste uppenbara
i hwad ängzlan i hwad fahra
arma hiärtat mitt nu här
swäfwer som belägrat är.
Men hwar må Partiet nu blifwa
Och hwem kan min sorg fördrifwa
at de dröija som ha hast
wißli ha de faßna fast.
Tusend har iag seen min flicka
uppå kundskap till dig skicka
tusend till de tusend, men
aller kom där en igen.
Bårta ä dij, bårta blij dij
intet täncka intet sij dij
mehra nånsin uppå mig
seen de slippa först till dig,
Därför will man kundskap hämta
måste man eij längre skämta
skicka den som bättre kan
bringa wärfwet konstigt an.
Därför will iag nu utsända
mina ögon till at lända
där som hennes troupper stå
at de kundskap hafwa må
Gån försichtigt wandren warli
wakten Ehr, ehr wäg är farli
Och så snart J kundskap fått
wänden om dijt J från gått.
Nu iag seer dem återkomma
dock medföra lijten fromma
hon förfölgde dem så fort
at hon i min hiertans port
Som ett hår med dem inbrutit
Och min frijhets döhr upskutit
de berätta hwad de sedt
som dem stor förundran gedt.
Hwad för prächtigheet där lyste
hur hon Commendera wijste
hwad där fans för slagz gewähr
i des sköna kärleekz häär.
Huru hon sitt pantzar prydde
huru alla henne lydde
när hon wincka språng hwar till
fråga hwad hon hafwa will,
Sade mina Ögon både
som berätta i hwad wåde
de bland hennes Trouppar stådt
som dem snart till fångar fått.
Ty sa de hon är så fager
at hon hwar och en behager
ja den henne man får sij
måste trähl och fånge blij.
Will man sig för kiärlek wakta
måst man henne eij betrakta
blunda är det bästa rådt
see ock älska fölgz här åth.
Hennes swarta låckar, swärta
mångens afwundzsiuka hierta
som är swartsiukt till at see
at de blonda öfwergee
Deras spåskhet när de röna
at den här Brunetta sköna
kan få förmon när hon will
den de ment dem komma till.
Detta kan man och besanna,
at hon har en prächtig panna,
hwijter, wacker, jämbn och rund
olijk är hon ingalund
Där som swarta håret möter
Och med pannan sammanstöter
mårgonrådnans skiära kropp
när hon stijger gladlynt opp
Vthur måhlnet ock sig wijser
först om mårgonstrijmet lyser
nögsamt frögd-samt skyndar sig
bådar dagen gladelig.
Medels swarta ögnbryn jämna
har naturen tror iag ämna
till at wijsa hwar ock en
Ebenholtz i Elfwenbeen.
Men ännu det mer än mästa
bättre än det aldrabästa
såg wij oß till ringa tröst
något som war makalöst,
Slijka ögon ha wij både
aldrig nånsin än beskåde,
aldrig heller lär wij see
nåt som dem kan lijknas wee.
Haa’ Helena deße bägge
till sin fägring kunnat lägga
ha’ hon större fahra sidt
wärlden all ha Troija blidt.
Kunne Wij dem eij beskrifwa
sku de lickwäl nämbde blifwa
skiönste ögon med wårt wett
som nåns öga nånsin sedt.
Hennes Liufwa fagra Kinner
ingen nogsambt rosa hinner
som än fägre därför syns
at eij smink uppå dem fins.
Lillian räknar sig för ähra
om hon skulle få begiära
till at bära samma drächt
som på hennes hy är lagdt.
Rosen spåskas när man måhlar
henne med den färg som prålar
uppå hennes fagra kinn,
som kan fängzla mod ock sinn.
Skiönste mun som nånsin Solen
har beskådat här på Johlen
såge wij med fängzligt mod
illröd lijk som drakeblod
Läpparne wor’ lagum stohra
som des fägring eij förlohra
fastän tanden utj klem
intet hölt och tugga dem
Hennes tänder wore hwijta
som den aldraskiönste krijta,
täta, lagum jämbna, små,
lijk som pärlor på en trå.
Hennes äppelrunda haka
har ock ondt att få en maka
halsen war ock trinn och reen
hwijter som en Marmorsteen
Under halßen kund man röna
ett par snömoos bållar skiöna
springa up och ner af harm
uppå hennes lilliebarm
Effter man dem hade fängzlat
ock med fiskbeens fängzle ängzlat.
Ty de wille wara frij
uhr arrest ock slafwerij.
Hennes aldraskiönste tycke
år Naturens mästerstycke
När han giord des wackra hand
war han sielf en älskogz brand,
Ty där har sig alt i sänder
hopetals på hennes händer
all den fägring samblat sig
saa de, som plä utaf dig
Och af andra rosad blifwa,
dem kan man det prijset gifwa
att dhe wore i sitt slag
giorde effter skiönheetz lag.
Ty dhe woro små och trinna
huden slät som äggehinna
miuka lijk som Sillkes watt
tänk man hwad en skönhetz skatt
Wij där sågo, måst läll wijka
dädan och tillbaka fijka
bättre intet fagert see
än det så snart öfwergee.
Deße tiender mig qwällja
mehr än det iag kan förtällja
at den mig will gripa an
nästan intet motstås kan.
Därför will iag sammankalla
mina Officerar alla
i ett krigzråd till at see
hwad för råd dhe kunna gee.
Nå goo herrar lät mig höra
hwad J råå mig till at giöra
huru iag nu mota skall
den mig bringa will på fall.
Frijheet säger bäst lär wara
at man söker sig förswara
till det längsta som man kan
ty det giör hwar modig man.
Men försichtigheeten gillar
at med strijd skall hållas stilla
effter machten är förswag,
tar och treskas intet lag.
Bäst lär wara accordera
effter wij eij orka mehra
kun wij få ett gott accord
bättre det än brand och mord,
Alla togh wijd detta råde
at man skall begiära nåde,
därför sättias punctern opp
som nu skrifwes med gått hopp
Först skall hon eij någon drifwa
uthur hiertat som där blifwa
will, men unna hwar och en
boo där fritt föruthan meen
Sedan måste hon förfächta
Stadzens bästa och bekräffta
all den frijheet hiertat hafft
förän det måst gifwa tapt
Eij inskränckias skall des wandell
ock des frija kiärlekz handell,
hemfolck, okiänd och hwar gäst
hysa som det synes bäst.
Henne ingen troohet swära
ell owärdig tunga bära
Summan det skall wara fritt
fast hon där Schütz herre blitt.
Men hon säger sig eij kunna
slijka willkohr hiertat unna
Så, iag måst, will iag ha free
mig på nåd och onåd gee.
Ach nu Lefwer iag i wånda
huru kan iag längre stånda
emot hennes skiönheetz macht
som mig reen i fängzlan bracht
Ädla Cloris med din fägring
fräls du mig från den belägring
wackra Phillis frija mig
Om iag mehr skall tiena dig.
Ach Diana med din båga
dämp ock skingra denne plåga.
fräcka Fröya kör’na bort
elliest blijr min frijheet kort.
Andra flere som iag älska
förr will iag eij mehra fallska,
Nu är tijd at låta see
det J haa hafft mehning mä
Att J wijst Ehr mina wänner
grijpen till med alla hänner
Secunderen Trählen Ehr,
förän han sig öfwergeer
Men iag seer eij nån af alla
komma, som iag nu påkalla
Jag måst sielf förswara mig
dy de undandraga sig
Lätt mig spöria då Camerater
at eij nån af Ehr är flater
rädder, Bußar i gewähr
om J hafwen Frijheet kiär
Pas på lunta, skiut och dundra
at hon måste sig förundra
huru wij förswara oß
mot dem som sig dristat slås.
Den som af oß nånsin mehra
talar först om accordera
den skall skimfas, kiöras uth
dödas seen med lod och kruth.
Hon skall modet wårt eij dämpa
wij sku till den sidsta kämpa
Een för alla, hwar för een
trås at hon oß giör nåt meen.
Men olycklig ach iag arma
hwem är som sig will förbarma
genom slemt förräderij
måst iag mig nu wunnen sij
Alt för usell må iag kallas
som med mootgång öfwerswallas
Ach! är det mig eij en skymf
mina tanckar hafwa rymbt,
De som skulle mig förswara
aldramäst i denne fahra
gå till dem uhr skantzen ned
som de skulle strijda med.
De lär wijsa henne wägen
till den lönda täckta stegen
är nån geenwäg wist lär de
henne den nu wijsa tee,
Nycklen ha de med till Porten
utaf denne Kiärlekz ohrten
på det hon eij klappa må
uthan straxt få låset frå.
När iag mina ögon skickar
uth till dig min wackra flicka
smöge dhe sig lustigt mä
giorde mig ett fahrligt snee.
Ty de fölgde eij tilbaka
uthan saklöst mig försaka
togo genast tienst hoos dig
låfwa till förråda mig.
Nå du är där redan inne
i min hog och i mitt sinne
i mitt tycke, barm ock bröst
hiertat mitt blijr eij mer löst.
Sij iag faller för dig neder
ock om lefwa ynkligt beder
har du wunnit, winn och så
at iag segern prijsa må.
Det är wäl en gammal Seede
emot Fiend’ bruka wrede
men moot fångar öfwa nåd
det är tappre hieltars råd.
Alla hieltar pläga prijsa
dem som tappert sig bewijsa
utj Strijden dem ock de
största nåden pläga tee.
Deße Brecher som här synnes
Och de rämnor som här finnes
wijsa hiertat eij är wahnt
uthan mootstånd blifwa tamt.
Dina Bomber samt Granater
flere Kuhlors smitter smatter
dina ögons fyhr wärck’rij
hafwa tändt den Eld deri
Som i liusan låga brinner
den iag aldrig släcka hinner
Om din fromheet icke will
hielpa bära wattn till
At man släcka må den plåga
ock den Kärlekz brinnand’ låga
som du i mitt hierta tändt
at det intet blijr förbrändt.
Doch det är dig ingen nytta
at nu denne trogne hytta
Om du tänckt där boo utj,
skall till gruus och aska blij
Du lär sielf där intet trifwas
om det plat skall nederrijfwas
reparering kåstar mehr
om det rijfz till grunden nehr.
Lätt fördenskull du din nåde
bota den som utj wåde
Och i Träldoms ook är bracht
af din skönhetz stora macht,
Har din skiönheet qwäft mit hierta
lääk med fromheet då min smärta
wacker är du, war ock blijd
from och wänlig allan tijd.
Jag will dig nu trooheet swära
hylla, och ditt Ook städz bära
underkastar mig i dag
dig, din willia och din Lag.
Aldrig nånsin ska du finna
at iag uproor skall begynna
eller ooket sönderslå
som din hand mig lägger på,
Vtan trogen dig förblifwa
all den tijd mig unnas lefwa
in i döden till min graf
skall iag blij din trogna Slaaf.




Jag kund wähl lyckligt förr mot Astrils båga strijda,
Men straffa ingen mig att iag nu måste lijda,
Skiönheeten som fördelt iag här och der förr seedt,
Den fant hoos Cloris Jagh förent och alt i ett.

Ditt mörcka krusa håår och höga hwita panna,
Swart Jämbna Ögon bryn och mycket mera anna,
Är skiönt, så at alt hwad, som skiönt är Gläder sigh,
När det den Glädie har, at lijknas få wid digh.

Ditt Öga är en Sohl som glimmar men doch bränner,
Alt hwad du skådar på, hälst hwem du ser och känner,
Du har bå frögd och qwahl utj din Ögnesteen,
När du seer Glad-lynt upp ell’ blundar och igen.

Din kinder äro röd’ med hwijta lillior prydde,
Dem sielf naturen sådt och på ditt kindbeen strödde,
Sielf näsan din är giord effter Skiönheetens Lagh,
Och gier din fägring än ett dubbelt skiönt behag.

Din Rosenrödhe Mundh, och pärle tänder iembna
Dhe kunna ingens modh ell sin osorg att lämbna
Dhe små Skiönheethens Håhl, som wijd din mun man seer
tillskynda mången suck, men du så gladlyndt leer.

Alldt dhetta prydes af een äppellrunder haka
Dhen ingen lijka har och skapat uthan maka
som hwijlar på een reen och rund Albaster Stodh
Kringfluthen och omwälfd aff een miölckhwijter flodh.

Här är en Sammelplatz af alt som skiönt månd’ heta,
Hwars fägring kan båd’ Ståhl och steen till kierlek reta,
Vppå din Swane barm will sielf Skiönheten boo,
Och alt hwad täckt är der bland hwita rosor groo.

Din Marmor hwijta handh, som man med skiähl kan kalla
Naturens underwärck iblan skiönheether alla
bör eij arbeta, men med undran stedz besees
Och dhen af allas mund med kyßar wördnat thees.

Summan Naturen har wist af ditt Fagra tycke
tänckt ändtlig giöra ett fullkombligdt Mesterstycke
Dhet ofullkombligdt war will wijsa genom digh
Ett något som med skiähl fullkombligdt kallar sigh.

Godheet, förstånd och dygd, klook åthbörd wackra seder,
Och skiönhet haa des boo i dina fagra leder,
Ja! wor’ ett högre ord än skiönheet tro man meij,
Att det med mycken skiähl kund lämpas in på deij.

Doch är mäst undran wärdt, at aldrig högfärdz snara
Besnärde den som kan med Skiähl högfärdig wara,
Neij det är lijksom du, som ingen lijka weet,
Ditt skiöna bröst upfylt med dygd och höfligheet.

Hwem sådant alt får see och intet måste älska,
Kan med sitt hårda sinn Naturens lopp förfalska,
Doch weet iag aldrig nån som derför fridde sigh,
Men allom som digh see går lika såßom migh.

Du ähras allestädz du älskas utaf alla,
Och hwem dig seer den måst för machten din nedfalla,
Ja! mer, swartsiukan sielf will wyrdnad tig betee,
Och Qwinfolck Cronan sin med Glade Ögon see.

Jag är wähl dierf att iag min nöd så fritt beklagar,
Men troo iag plichtar hårdt för det du mig behagar,
Fullkombligheeten sielf, förgås för din Skiönheet,
Doch är den mindre än mitt qwahl och min förtreet.

Omöijligheeten will wähl alt mit hopp förstöra,
Doch måst hon af mitt qwahl med harm det swaret höra,
Den älska aldrig wähl som fruchta något fall,
Jag älskar hwem iag will, och lijder hwad iag skall.





En ähredicht öfwer den underskiöna Cloris.

Jag log altijdh när andra ängzligt klaga,
Att Kierleek dem des hiertan sönderbröth,
Jag wiste alt så kånsteligen laga,
Att altidh iag min fulla frijheet nöth,
Eij kunde nån mit hårda sinne dåra,
Cupido sielf kund eij mit hierta såhra.

Skiönheetens glantz den giord mig ringa fahra,
Jagh hörde mig och ingen annan tee,
Jagh bröth mig ur Cupidons starcka snara,
Han måst min macht med harmsne ögon see,
Jag älska wähl men aldrig långa stunder,
Ty på ett dygn så war iag siuk och sunder.

Min tunga kund’ förlieft och ängzligdt tahla,
När hiertat mitt af frögd och glädie loogh,
En droppa wijn kund’ all min brånad swahla,
Den kied war lätt som på mitt hierta lågh,
Jag plä om daan en ewig kierlek låfwa,
Lätt derför’ eij om natten roligt Såfwa.

Men swåra wardt min flychtigheet [nu] hämbnat,
När iag en gång för Cloris Ögon kom,
Mitt hierta är i tusend stycken rembnat,
Och till min nöd är ingen läkedomb,
Hon är wähl Skiöhn, men har ett Jerne hierta,
Som aldrig weetz utaf min Qwahl och smärta.

Jag älskar nu och kan eij återwända,
Men smakar här Ståndachtigheetz förtreet,
Den tijdh är lång som aldrig har nå’n ända,
Jag lider mer än iag det säija weet,
Man har mig hårdt med kiärlekz kedior ängzlat,
Och som mig tykz in till min dödz-stund fängzlat.

Jag blundar wähl, men kan lijkwist eij såfwa,
Mitt hwijlorum är nu en sörie-Sängh,
Ja Cloris will mig ingen bättring låfwa,
Men säijer att min suckan är fåfängh,
Min klagan kan eij hennes hierta röra,
Jag suckar, men för öhron som eij höra.

Törs Cloris du i glantz med Sohlen strijda?
Ästu wijd hwem sig ingen lijkna tåhr?
Så måste du eij heller aldrig lijda,
Att någon digh i nåder Öfwergår,
Jag faller här af Suckan matt och trötter,
Ach Cloris ach för dina Skiöhna fötter.

Ett drypand dropp kan hårda stenar wäckia,
Tröst hiertat ditt eij röras af min tåhr,
Will du min Nöd med Gunsten din eij täckia,
Så unn att Jag doch för dig andas får,
Så får du see att när iagh lär’ förödas,
Att jembwäl och min uprichtigheet dödas.




A L’aimable Bergere.

Jag älska förr men utan plåga,
Kiärleken war mitt tijdh fördrijf,
Snäll skiutand’ Astrils snälla båga,
Den skadde eij mitt unga Lijf,
Som barnen med sin dockor leeka,
Så lekte Jag med Flickor små,
Jag stod en stund hoos dem och kneka,
Gick sedan Leedsen derifrån.

Ja! Astrildz macht giord’ mig eij fahra,
Han måste för migh hattlös ståå,
Jag kråßa deijligheetens snara,
Och war min egen herre då,
Jag giorde hwad Jag sielfwer wille,
Och älska när Jag hade Lust,
Men wille Astrild giöra illa,
Så stötte Jag’n ifrån mit bröst.

Jag wispa då med alla wäder,
Och war eij någon skiönhetz trähl,
Snart hoos en skiön, snart hoos en leder,
Och hwart Jag kom så fohr Jag wähl,
Jagh låfwa titt att ewigt älska,
Holt näpplig doch en tijma ordh,
See huru Jag med påfund falska,
Mig då bland flickor lustig giordt.

Min tunga kunde ynkligt låta,
När hiertat mitt af Glädie logh,
Jag måste hierteligen gråta,
Fast Glädie bodde i min hogh,
Hoos Phillis war iag illa siuker,
Och ha så när af Kiärleek dödt,
Men sen giömbd iag’n i min Peruqwer,
Såf hemma hela natten sött.

Hoos qwicka qwinfolk kund’ iag rasa,
Hoos stilla stintor höll iag frijd,
Jagh weet eij nån som för mig faasa,
Som andra giohle giohl iag med,
Summan min mund den kund så laga,
att hiertat fritt från kierleek war,
Jag fnaska wähl men i min maga,
blef deraf ingen siuka qwar.

Men tänk ibland mitt galna hierta,
Det älska femb, ja sex på raa,
Doch altijd utan qwahl och smärta,
Det giorde som hwar wille haa,
Det gret när Phillis wille gråta,
Det log när Jris orka lee,
Det sång när Flora tog på låta,
Men teeg när Cloris ledsen blee.

Men ach nu är den harmen hembnat,
Som Astrill iag förr har tillbracht,
Ty han har mig nu bunden lembnadt,
Vtj den Skiöhna Cloris macht,
Sij Sij iag ligger nederstötter,
Rätt som en fattig fånge här,
på mina knä för Cloris fötter,
Som en den lijf ell’ död begier.

Mitt hierta har nu inga wingar,
Och det får aldrig flyga mehr,
Ty man det hwijla wåldsamt twingar,
En liten macht förslår eij här,
Den fisken som i nätit fångas,
Slätt ingen hielp af sparkas har,
Han snärier sig när han mäst bångas,
Och måste lijkwähl faßna qwar.

Derföre iag mig undergifwer,
Alt hwad som himblen hafwa will,
Den snaran iag eij sönderrifwer,
Som mig en Engell sänder till,
Jag hoppas att en stadig wyrdna,
Och Ödmiukheet utj min Nödh,
Skall lijsa här min tunga börda,
Och frija mig ifrån min dödh.

Din liufligheet den har mig dårat,
När iag minst tänckte uppå digh,
Har skiöhnheet då mit hierta sårat,
Så lät medymkan lääka migh,
På nåd och Onåd iag mig gifwer,
Doch fölg Jag beer kiärlekens Rådh,
Moth fienden man wrede Öfwar,
Men moth en fånge brukas Nådh.

Mitt hierta som förr wißput warit,
Det blir hoos dig en ewig trähl,
Det har med skadan sin erfarit,
Den offta flytter mår eij wähl,
Den mycket rees far mycket illa,
blijr fremmand’ och stedz obekant;
Men säll är den som blifwer stilla,
Der han ett liufligdt läger fant.

Faar wähl små herderinnor alla,
Jag will här effter ensligdt boo,
Mig må eij nån mehr wisput kalla,
Min flychtigheet fåår äntlig roo,
Söök Ehr en ann’ som tij’n fördrijfwer,
Med Liufligdt tahl och lustigdt Skratt,
Hoos Cloris ewigt Jag förblifwer,
Och biuder alla en godh natt.

Will Cloris blijd ell’ wreder wara,
Jag blir doch stedz des trogna trähl,
Fast hon will hårdt moth mig förfara,
Så är hon doch min enda Skiähl,
Den som rätt älskar utaf hierta,
Han swigtar eij för nåt beswär,
Han har mer nöije i sin smärta,
Än den som wißpar med hwart währ.




Här skrifwer den hwars hand och hierta du har bundit,
Hwars altijdh frija bröst din fägring fängzlat haar,
Den störste nöije sitt utj ditt sälskapp funnit,
Men Nu då den det mist, i ängzlan sitter qwar,
Om i dit skiöhna bröst en Gunstig Godheet hyses,
För den som till sin dödh dig troheet swurit har,
Så hoppas hörsamst Jag, den gunsten mig bewises
Att du med wänligheet undfägnar deße raar,
Rijf Skönste Rijf Jag beer det lilla blad eij sönder,
betrachtadt noga först, så lärer du få sij,
Att det dig tillsändt är ifrån dens trogna händer,
Som till sin dödh och graf, din egen will förblij:
Jag borde wähl din Roo eij med min Klagan störa,
Men lembna dig i fredh, sen du ifrån mig kom,
Doch har du förr för nögdt min Glädie kunnat höra,
Så tåhl och att iag nu min lutha stämmer an,
Har du mig nogsamt hördt på Glädie strängen speela,
Så måst min Sorgetohn du och till goda taa,
Doch will Jag ingalund att hiertat skall blij hela,
Medymkan will iag wähl men ingen Lekdom haa,
Jag segla för tu skiöth, så länge du war hemma,
Mit skiepp dref lyckans wind och intet mothgångz währ,
Men straxt du reste bort, så blef mitt nöije fremma,
Jag måste Oförnögdt taa Glädie Seglen neer,
Min Farkost Seglar nu bland motgångz grymma böllior,
Sorg ängzlan säija mig att fasligt Skiepzbrått är,
Compasset är förrykt, min stierna sig fördöllier,
Hwareffter Kosan för tillställa mig hwar wär
Mitt bröst som altijdh för en lycklig farkåst wari,
Der nöije, Glädie, frögd, der löije, skratt och lust,
Som glade passagers kring hela werlden fari,
Har nu sin fulla last af Ängzlan suck och pust,
Deß roor är sönder brächt och sielfwa skieppet rämna,
Jag weet för ängzlan eij hwar det will taga land,
Det hinner alldrig dijt, som det sig tänckt at ämna,
Men ränner ymkeligt Moth olyckans hårda strand,
Ja stranda har det reen, ty alt mit hopp är uthe,
Min Glädie iag har mist kan iag eij återfå,
Den wreda himblens Rådh, har strängelig beslute,
Att Jag skall tröste löös i band och Boijer gå,
Jag måste bunden här i Swåra kiedior wandra,
Sorg, längtan, qwahl och pust, utj mitt sälskapp ha,
Sielf Ödetz stora macht kan eij mitt qwahl förändra,
Och ingen hielper meij det swåra Oket dra,
Min Frijheetz Säkra borg, mit altijd Glade hierta,
Är stormat och belagdt med ymklig guarnison,
Af träldom slafwerij, af längtan qwahl och smärta,
Min förra Glädie låth är nu en sorgethon,
Mitt Nöije slår taptoo min qwidan slår revaillie,
Min sömbn är ängzligheet mit wakande beswär,
Doch hwad behöfwes här mitt lijdande förtällia,
Jag älskar och är skild från den iag håller kiär
Det är alt nog, iag weet, hwem denne kåsten smaka,
lär weta han är giord af bäska Malöhrt safft,
Som utj bitterheet eij nånsin har sin Maka,
J dy iag ynkligst mist det nöije Jagh har hafft,
Det nöije iag har hafft, att du mig kunnat lijda,
Och tillstätt att Jag dig wördsamblig wachtat Opp,
Är ombytt utj qwahl förwandlat utj qwida,
Som ängzlar sinne mitt och tärer fast min kropp,
Hälst när som iag får see hur andra wänner såtha,
De lefwa liufft i hoop och glamma med hwar an,
Då har mitt manna mod, swårt wärja mig för gråta,
Fast suckar hopetahls, i stället stämmer fram,
När der af påmind Jag begynner till att täncka,

Hur liufft och kiert för mig ditt söta sälskap war,
Har iag då eij förmått, lå blij, mitt sinne kränka,
När mig i hogen ran de förre liufwa daar,
Då har Jag strax gådt uth för mig att fantisera,
tillåtit sinne mitt helt styrlöst wandra kringh,
Ehuru wähl det strax begynt till dig spaßera,
wijd återresan mig inbillat galna Tingh,
Hur Offta har doch eij mitt sinnelösa Sinne,
mig Öfwertalt till tro, hwad aldrig lärer skee,
Och bracht mig utj hopp dig på de orter finna,
Der iag lell weet att du dig aldrig läreer tee,
Så snart Jag sedt en wagn på wägen framåth åka,
Så har iag genast tänckt kom wäs hon kommer nu,
Nyfijken sprungit till i hopp dig där att Råka,
Men när iag nämbre kom så war det intet du,
Så har mitt blinda hopp mig mången gång bedragi,
Och kommit mig till troo hwad doch omöijligdt war;
Sij så har Skuggen Jag för kroppen mång Gång tagi,
Och låtit längtan Rå, som wårt förnufft bedrar,
Så Snart uppå min dörr iag någon klappa hörde,
Det måste war’ et Bud från dig utur ditt land,
När något bref mig gafz strax sig mit hierta rörde,
Af glädie till att få ett breef utaf din hand,
Fast Jag weet säkert nogh när Jag mig rätt besinner,
Att hwarcken bref ell’ bud blir sändt från dig till mig,
See skönste huru man doch offta nöije finner,
Att tänckia önska det, som aldrig händer sigh,
Ja drömmen som en sömbn plä liufligt föreställa,
Hwad hug och längtan mäst om dagen leekt uppå,
Har offta giordt, att iag mig kunnat till dig sälla,
Fast sedan större sorg har straxt fölgdt deruppå,
När Jag wijd wakandet min willia måste spörria,
Och rönt att drömma frögdh är sorgens säkra pust,
Och det man wakande deröfwer nödgas sörja,
Att man des Liufligheet så snart umbära måst,
Ehwad iag företar, ehwad iag nånsin täncker,
Är din åminnelße lell altidh deribland,
Doch om min Fantasie nån gång mit sinne läncker,
Ett Ögnebleck från dig att tänckia på en an,
Straxt kommer du igen utj mit trogna minne,
Och föser bort den sig dijt sachtlig smyga will,
Vtj din Egendomb får ingen blifwa inne,
Du will allena Rå om det dig kommer till,
Summan Jagh will och kan dig skönste aldrig Glömma,
Så länge andan rörs utj mit swaga Lijf,
Om dagen tänkz på tig, om natten plä iag drömma,
Om den hwars Liufheet är mit hiertans tijdh fördrijf,
Fast Jag wähl tillstå måst, när resan din sku gälla,
Och iag med sorgse mod din afferd måste Sij,
Att iag eij tänckt det du min frijheet så sku fälla,
Att icke tijden skull min säkra läkdom blij,
Ty iag har aldrig tänckt det hiertat så sku binnas,
Att icke frånwaru sku nöta bandet upp,
Jag tänckte nu som förr, när hon eij mera synnes,
Läär des åminnelße blij lagdt i Glömskans Graf,
Men iag har gali tänckt mit hopp har mig bedragi,
Du har mitt hierta smält till en Medaille giordt,
Der som dit Conterfey lifachtigt är i slagi,
Med denne Öfwerskrifft[:] bör älskas immerforth,
Wällan iag will och skall dig Ochså ewigt ära,
Jag älskar endast digh och skiöter ingen an,
Ditt sköna bild ska iag i trogna bröstet bära,
Så länge Pulsen slår och hiertat picka kan,
Mitt hierta ska för dig ett trogit Ethna wara,
Hwars flammor aldrig släkz hwars Eld eij tasnar uth,
Ståndachtigheet ska sig, hoos mig med troheet para,
Min Kierleek och mit Lijf sku få ett lijka sluuth
Min aldrastörsta roo är ingen roo att niuta,
Mitt liufsta sälskap är slätt intet sälskap haa,
Då iag i ensligheet mit sorgna kind får luta,
uppå min trogna hand och dig till sällskapp taa,
Då börjar iag rätt först bedröfwatt effter tänckia,
Hwad glädie iag har hafft, hwad sorg iag lefwer J,
Då börjar suck och pust mit matta hierta kränka,
Att iag för ängzligheet mig måtte rådlöös sij,
Snart rinner mig i hug ditt makalösa kynne,
Ditt Ogemene wett och mehr än kloka ordh,
Ditt wählbetänckte skiämt, ditt hurtigaste sinne,
Hur’ Åfta du och Jag förnögde hafwa ledt.




Vppå ett Conterfait.
Alt för kierlekz fulla hierta,
ästu tokut hur ää fatt,
Tröstu älska lijda smärta,
Alla daar och hwarie natt,
För en wacker skapnadz skugga,
För en sminkand fägring man,
Stå eij längre där och snugga,
me glims, nå såßom du kan,
tijden din fast bättre nyttia,
Och fast mera hugna deij,
Än förliefder fiollot sittia,
Hoos ett lijflöst Conterfeij,
Doch iag får eij så förstöta,
Hwad mig lyckans gunst beskier,
Men med wyrdnadt måst iag möta,
Älska, fägna hwad hon gier,
Ja, om Jag mig rätt besinner,
Fast min flicka lijf löös är,
Jag der mera nöije finner
Än hoos mången lefwand twär,
Som är fager till min plåga,
som är deijlig till mit qwahl,
Som eij släcka will min låga,
Men mig qwällier utan tahl,
Den en liten gunst hon wißer
Sucktar med ett stort förtret,
Hon i skiönheet grymheet hyser,
Och otahlig widrigheet;
Men sij dennes Ögon skiöhna,
See eij nånßin sluut på meij,
Aldrig kan iag heller Röhna,
Att de spåtska wijsar seij;
Aldrig såg iag hennes Kinner
Rånna utaf tokut blygd,
Altijd man dem lijka finner,
Jcke heller kan des dygdh,
Nånsin tåhla att de blekna,
bort af onsko och förtret,
med den färgan man plä tekna
Onda hiertans afwigheet;
Neij hon är sig altijdh lijka,
lijka wacker, lijka täck,
Hennes utaf fägring rijka,
Mun är aldrig nånsin fräck,
Jntet rycker hon den undan
När Jag henne kyßa will,
Vtan rätt i samma stunden,
Mig den Lijksom räcker till,
Aldrig fick iag heller bannor,
utaf denne skiöna mund,
som iagh lell hoos mången annor,
Haa fått höra mången stund,
När iag råka litet ählas,
utan mening klappa dem,
litet Rasa, litet fählas,
Sij så råka iag först hem:
Framfoos Näswijs må iag heta,
Oförskiemder och ibland;
Men det mig kan mäst förtreta,
Fick af mången miuker hand,
Hårda slag och Kiecka stöter;
Men sij dennes hand och arm,
Mig med hugg och slag eij höter,
eller giör nån annan harm,
Jntet rijfz hon intet slijtz hon,
intet spåttar hon kring seij,
Som en Klöös Katt Ond och leeder,
frääs bland hundar på wår gåhl,
Wijsar sig förgiffta wreder,
Jntet heller någon nåhl,
Brukar hon der med att sticka,
Mig när Ja’na will haa Kier,
Som ty wärr hoos hwarie flicka,
Nu ett ledsampt Mode är,
Så att den som will Cortsera,
Står der större fahra uth,
För de skåßor, skråmor flera,
Än som den bland loo och Krut,
Sig moth fienden törs wåga,
Neij min Flicka giör eij så,
Alt de nöije iag will åga,
Kan Jagh Oklööst genast fåå,
Hon är frommer hon är stilla,
Hwem kan större Glädie haa?
Ach! Den hiertans flickan lilla,
Hwar iag will så får Jag taa.




A la plus aimable Bergere.
En fremmand’ herdes Man, doch från bekante länder,
En Butter bonde-dräng som intet krusa kan,
Är från des herdeskar till dig min flicka sänder,
Han bär des skatt och skuld på trogna händer fram,
Och will förwißa dig att all des herdeskara
Med wyrdnat och respect för dig Ödmiukar sig,
Hon will dig all sin tidh till hörsam lydno wara,
Om du med mildheet nu undfår allenast mig,
Fast eij min ringa skänk af Gull och stenar lyser,
Och iag med prächtig ord mitt tahl eij pryda weet,
Fast mer än detta alt sig i min gåfwa wijsar,
Ett troget hiertelag en ärlig wänligheet,
En man som wistas stedz på bygden utj Skogen,
Och der för vlfwens tan befrija måst sin Jord,
Des enda wettskap är att wara hull och trogen,
Han wet af intet skrympt ell’ Stadzens smickreord,
Förachta hwem som will wår lefnad uppå bygden,
Doch kan man der förnögd utj sin kåfwa boo,
Hoos Oß och bland wår hoop är der som rena dygden
Sitt liufwa hemwist har sitt läger och sit boo,
Fast wij eij tahla stort wij mena hwad wij seija,
Och löpa eij kring byn med Sqwallerachtigt snak,
Man tarfwar eij hoos Oß för pengar wänner läija,
Wij tiena stedz hwar ann, och lönas med stor tack,
Wårt sinnes nöijsamheet befrijar Oß från smärta,
Vppå en glädie dag haa wij en rolig natt,
Sielf lyckans up och nehr den plågar eij wårt hierta,
Wår hydda är wår wärld, wår lilla hiord wår Skatt.
Jag aldrig wetta will hwad iag eij kan begripa,
Jag menar kunna nog när iag kan ingen ting,
Jag spelar lustigt på min lilla Säckepipa,
Då herdehoopen all och dantzar friskt omkring,
Derföre effter du wår bygdelefnad älskar,
Och intet dig så kiert, som sielfwa dygden är,
Den ingen galenskap förblindar ell’ förfalskar,
Men ett nöijachtigt Sinn i alla tijder teer.
Ty är och iag till dig af wördnat sänder worden,
Med denna ringa skiänk ifrån wår herdeskar,
Det är en frucht utaf den lilla fåre hiorden,
Den iag för detta tient och roligt wachtat har.
Spijs-kakor twå ell’ tre och någre fåhre-Ostar,
Samt murklor, swampar och hwad mer du skådar här,
Med annan bonde maat som intet mycket kåsta,
Är det som iag dig nu i Ödmiukheet förähr,
Här lefwa wij utaf och äre wähl förnögde,
När wij en skopa miölk få Öösa deruppå,
Tröst du som wij utaf så ringa ting Oß frögda,
Förachta eij wår math, men smaka deruppå,
Par strumpor utaf ull och mycket ringa wärde,
Deßlijkest Strumpeband de lägger iag här till,
Förachta intet dem de komma från din herde,
Som dig alt sitt, sig sielf och hierta gifwa will,
Jag har sielf ullen klijfft, min enda bästa flicka,
Som är mitt föllie när min Jord i bete går,
Hon har med egen hand och dem till tienst den stickat,
Ty hoppas iag att du dem och nu eij försmår.
Sij! så kan här wår hiord Oß arma herdar föda,
Den nögsamt lefwa tröst, han har af lijtet nogh;
Ty blancka Silfretz Glantz och Skiöna gullet röda,
De plåga eij wårt sinn de kittla eij wår hogh.
När som om qwällen wij wår hiord har fördt i husen,
Så blir en kierfwa halm wår hwijla för wår kropp,
Seen dra wij Ryan på, och släcka så uth liusen,
Och såfwa hiertlig sött, tils Tuppen ropar opp,
Den Ryan som du seer är och från deße landen,
En ringa afwel af min lilla fåre hiord,
Hon är och äfwen af den förr omtalde handen,
Som mig den till behag, och dig till tienst haa giordt,
Fast du din skiöna kropp eij tröster der till twinga,
Att han sig hwijla skall uppå en kierfwa Stråå,
Så bred’na uth och lät din fingrar derpå springa,
Då lär mång Glader blij män Juhlen än står på;
Med flere ord kan iag mitt hwerf nu eij förklara,
Den litet hafwer Lärdt han tahlar intet stort,
Ty rätt som iag drog åf blef hela herdeskaran,
Giästbudin och gick dijt, iag skynda mig och bort,
När herden kommer sielf så lär han wähl uthföra,
Det iag så slätt begynt och illa lycktat har,
Men wiltu något mig ännu till willies giöra,
Så lääs med tåhlamod och deße fyra raar;
Förachta detta eij fast det af ringa wärde,
Men glöm min ädla Wän eij bort besinna här,
Att detta kommit är ifrån din trogna herde,
Som dig med all sin Hiordh stedz huld och hörsam är.




Sur l’absence de l’aimable Bergere.

Sidst gick förnögdh längst uth åth Stranden,
Den altijd trogne Celadon,
Och had’ sin Galaté wijdh Handen,
Men förr än han fick see sig om,
Så war hon borta,
Hans frögd förkorta,
Älenn! hwar blef då hans wackra wänn.

J stället för ett frögdsamt nöije,
Så hördes der en ynklig lååth,
Då ända sigh hans liufwa löije,
Och han to på med sorg och gråth,
Sucka och qwida,
ropa och lijda,
Älenn! hwar ähr nu min wackra wänn.

Du willa haaf med dina wågor,
Som wittne warit af min lust,
Se hur iag ängzlas nu i plågor,
Och hur min lust är wänd i pust,
Hör hur iag låter,
se hur iag gråter,
Älen Jag har mist min wackra wän.

Sten-Stranden du swalkar och sköllier,
Så wattnar gräset iag med grååth,
Min tåreström till dina böllior,
Lätt flyta, lätt dem föllias åth,
På andra sijdan
om hafwet wijda,
Till den som städß är min Enda wänn.

J gröna trään och stålta Eekar,
Som ochså sedt min förra frögdh,
Ehr har iag Glädt med liufwa lekar,
Fast iag nu lefwer oförnögd,
Lätt Er behaga,
att iag må klaga,
Älen hwar är nu min wackra wän.

Du Fogell som på qwisten sitter,
Och har din fulla frijheet änn,
Som Flyga kan och flyga gitter,
Flyg bort besöök min wackra wän,
Säg hwad iag lijder,
säg hur iag qwider,
Älenn! hwar är nu min wackra wän.

Berätta du min mehr än Skiöna,
Hwad wördnad iag för henne bähr,
Det annat hon eij skall få röna,
Än att iag altijd trogen är,
Och att mitt hierta,
för ingen Smärta,
Älenn! Öfwergier sin wackra wänn.

Fast Ödett will mitt hopp kullstöta,
Omöijligheet mig ståår emoth,
Med troheet will Jag ödet möta,
Och oförskräckt stå moth des hooth,
Ett troget Sinne,
lell prijsen winner,
Fast än iag har mist min wackra wänn.

Sidst när iag döör och då man giömmer
Mitt trogna bröst i Swarta Jord,
Den tijdh man wän och owän glömmer,
Skall till ett Sluth mitt sidsta ordh,
J dödzens fahra,
Doch lijkwähl wara,
Älenn! Jag har mist min wackra wän.




Sur le De part de l’aimable Bergere,
Så är då äntlig nu den wrede tijd för händer,
Att du min ädla wän, drar bort från deße länder,
Taar med dig all min frögd, min hugnad all min lust,
Och lembnar mig här qwar i ängzlan och i pust.
Är himblen då på mig allena wreder worden,
Men mig han endast här will plåga uppå Jorden?
Då andra utj frögd, förnöijde glädias få,
Måst Jag här utan tröst allena sorgzen gå,
J denna liufwa tijdh och wackra wåhre stunden,
Då foglen frögdar sig och qwittrar liufft i Lunden,
Då fisken utj siöhn kan spritta wara glad,
Och dantza samma dantz, som fouglen nyligst qwad,
Då Träna börja på att smycka sina leder,
Och Jorden dragit an des gröna heldagz kläder,
Då blomstrens prunke pracht och Örtens söta safft,
Förnöija allas sin och gie den siuka krafft,
Då ung och gammal sig i gröna gräset finna,
Och när hwar herde tar sin wän och herderinna,
Och springer lustigt kring i liufwe Ekelund,
Har mången Glader dag och mången rolig stund,
Då då då måste Jag allena gå och gråta,
Då då då will min wän dra bort och mig förlåta,
Ach sorg, Ja mer än sorg att mista dig min wän,
Som reser bort, kan skee och kommer eij igen,
Ett sådant afsked iag med döden wähl jämbförer,
Ja wärre fast än den, ty när han hiertat rörer,
Så ändas på en gång ens Lijf och all ens Nöö,
Jag mister all min frögd och får doch intet döö,
Ach grymma lycka ach! hur har du moth mig handlat,
Du har min frögd i gråth, min lust i pust förwandlat,
För en så liten roo för en så stackot frögdh,
Måst Jag in till min dödh gå sorgsen oförnögdh.
Är nånsin nå’n som iag olycklig uppå Jorden?
Men ingen utaf dig så hårdt är plågat worden,
Du hatar derför’ mig at iag har hållit kiär,
En wän som mera wärd än som min wänskap är,
Hur skall Sylvander nu sin Sorge tijd förkorta,
Då han allena är och när hans wän är bortta,
En wän som trösta mig stedz med sin liuflighet,
Då när du oförtient tillskynda mig förtreet,
Jag lär här effter eij des kloka ord mer spöra,
Jag hör nu intet mer des liufwa strängar röra,
Hwad seer mitt Öga då när det eij mer kan see,
Dig, dig, min ädla wän? än jämmer ach och wee.
Des enda tijdh fördrijf skall wara bittert gråta,
Min tunga skall af sorg och ängzlan ynkligt låta,
Mitt hierta utaf qwahl stedz qwida i mitt bröst,
Jag skall i all min tijd eij ta moth någon tröst,
Doch fast än Ödet will på mig sin macht föröfwa,
Och dig min wackra wän utur min åsyn röfwa,
Med all sin macht det dig uhr hiertat mit eij tar,
Der skall du till min dödh doch boo och blifwa qwar,
Och när du ändtlig dig på wilda hafwet wågar,
Så skall du lyster blij utaf min hiertans lågor,
Som intet hafsens macht ell’ böllior släckia uth,
De brinna in till des min lefnad taar et sluth,
Mitt hierta skall för dig en säker farkåst wara
Der skall du resa i och hwijla utan fahra,
Min hambn din wackra fambn, min tilförsicht dit sinn,
Dit skepp mit trogna bröst, min Suck och pust din Winn,
Der skall du boo i Roo der skall du säker blifwa,
Till des det Lijk’som dig måst werlden afskied gifwa,
Det lefwer om du will, det dör och för din skull
Jag kan eij glömma dig för än jag lägs i mull
Sij detta är min tröst, min frögd och enda gamman,
Att Wij i sinnet doch få lefwa liufft tillsamman,
Fast himblens hårdheet står min trogna önskan moth,
Han skillier med sin macht doch eij wår hiertan åth.
Men ach det är slätt tröst att trösta sig med tanckar,
Wid sådan tröst mer Sorg än frögd och glädie wankar,
En hambn är ingen kropp, en sticka ingen staaf,
En gnista ingen Soohl, en droppa intet haf,
Ty mista all sin frögd uhr åsyn men lell finna,
Den trösten att det är behållit i ens minne,
Det är en granlätt frögd en Centners tunga pust,
En alt för liten frögd moth all förstor förlust,
När iag betäncker mig så må mit hierta spricka,
Att Jag skall mista dig min wänsta wackra flicka,
Der dygd och Erligheet har wahlt des liufwa boo,
Der skiöhnheet och hoos dem har satt sig ner till roo,
Moth en så stoor förlust kan intet mig hugswahla,
Jagh får eij se dig mer, iag får eij med dig tahla,
Jag mister på en gång min wän och tijdfördrijf,
Ach! mist’ iag alt med ett min ängzlan och mit lijf.
Ja arma hiertat mitt det will i stycker brista,
När iag besinner att iag måste nu bortmista,
Dig och alt nöije mitt, dig och din liufligheet,
Den iag erkienna kan, doch eij beskrifwa wet,
Jag will och skall mig sielf af suck och sorg förtära,
Emedan iag nu dig för all tijdh måst umbära,
Ty öfwergier och iag hermed all frögd och lust,
Och will nu all min tijdh förnöta utj Pust,
Mit Öga skall eij mehr hwad fagert är betrachta,
Mit Öra intet speel och liuflig låth mehr achta,
Slätt ingen frögd och lust skall i mitt sinne boo,
Men suck och ängzlan städz utj mit hierta groo,
Mißunnar lyckan oß att längre sammanblifwa,
Jagh fägnar aldrig hwad hon elliest mig will gifwa,
Ty effter hon nu taar ifrån mig all min frögd,
Så skall hon aldrig mehr få giöra mig förnögd,
När andras Lust tar på, då skall min ängzlan börja,
När andras Sorg blijr all skall iag allena sörja,
Ju mera andra iag förnögde glade sij,
ju större skall min sorg och hiertans jämmer blij.
Så far då dermed wähl min skiöna herderinna,
Kan iag med all min böhn, eij himblens nåde winna,
Fast lyckan säijer mig sitt hårda mothstånd an,
Jag älskar endast dig, och aldrig någon ann,
Far wähl min wackra wänn, far wähl min enda flika,
Jag kan eij mehr, mitt bröst det will af ängzlan spricka,
Far wähl min trogna tröst, far wähl min Edla skiähl,
Far wähl min högsta lust, far wähl min wän far wähl,
Den högsta gifwe digh, så mycken frögd och lycka,
Som iag har tårar fält på detta papperstycke,
Så stor som sorgen min så wari stedz din frögd,
Så är iag wiß att du blir all din tijd förnögd.
Jag kan af ängzlan nu fast intet ord mer nämbna,
Min tårar will iag dig till trogna wittnen lembna,
Att ingen såßom iag i werlden sorgzen är,
Emedan ingen dig så högdt som iag har kiär,
Mitt bröst är matt af suck, min händer trött att skrifwa,
Doch kan iag icke dig det sidsta afskiedh gifwa,
Ty ängzlan trycker hårdt all min förtröstan nehr,
Kanskie min ädla wän iag ser dig aldrig mehr
Doch fast iag är för swag mot himmelen att strida,
Så skall iag till min dödh lell älska dig och lijda,
Jag lefwer dig till tienst, och döör din trogna trähl,
Far wähl då till ett sluth, far wähl min wän far wähl!




Den olyckelige Sylvanders ynckefulla lefwerne och önskelige död:
siunges som then Wederwärdigheet etc.

Sist när iag tanckefull min tijd till att förstöra
Geck om en affton ut, feck iag helt otänckt höra
En Yncklig herde som der satt i ensligheet,
Beklaga med stor sorg, sin motgång och förtret.

Jag såg hur hiertat hans af ängzlan Ynckligt picka,
hans bröst så stint af gråt, rätt som det wille spricka
men när hans suck och gråt feck entelig ett slut
Så brast hans Tåre röst i deße orden ut:

Hör på min gråt och låt i Berg och hårda Stenar,
Och luten Eder hijt, i trään ock gröna grenar
kom hijt i kräkiand diur, och flygand foglar små
Men om i ällsken frögd så wijker här ifrå.

En lammer är för swag med springande framträda,
En fattig fånge kan wäl qwijda men eij qwäda
ock iag som dricker gråt och äter tårebröd
alt hwad iag nämna kan är suckan sorg och nöd.

Jag faller matt och trött af suckan för ehr neder
ock söker ynckefult, medhynckan nu hoos eder;
Men den som utan gråt min klagan höra kan
Så stämmer öfwer den iag sielf en sårgSång ann.

Sij här en ußel Holm der bittra näßlor blomma,
Sij här en Tåre Ström der sorgefloder strömma;
Sij här ett styrlöst skiep som drifz af hwarie wär
det till sin last eij nåt, änn suck och tårar bär.

Det flyger af och an, ock wet eij hwart det länder,
Men det sig hijt snart dijt bland hafßens böllior wänder,
des styrman Ödet är, olycka är des nampn
Ett sådant stannar wist i en olycklig hampn.

Jag är ach ach en man den himmelen hårdt qwälier,
Ett ynckligt ingenting, som ödet sielf förföllier
En moothgångz sammellplatz, ett lyckans tijdfördrif,
Een ande utan kropp, en kropp föruthan lijf.

Ett intet utan alt, en fogel utan näste
Ett huus förutan tak, En herre utan fäste;
En fattig utan hielp, en Swala utan boo
En dag förutan sken, en Natt förutan Roo.

Een sorgßen utan tröst, en spelar’ uthan lycka,
Een äng föruthan grääs, en Krömpling utan Krycka,
Ett kullstött lyckans hiuul som eij går mehra kring
En som behöfwer alt, men har doch ingen ting.

Een fogell uthan fiähr, een skiött föruthan båga
Een frußin uthan klär, een Eldh föruthan låga,
Summan iagh ähr, ach ach! hwad ähr iagh då iag ähr
Een Phoenix, som sigh sielf med ängzlans Eld förtär.

Jagh suckar städz och kan dock ingen båtnadh finna
Min ögon uthaf gråth som tåhrefloder rinna
Min kropp ett plågehuus upfyldt med sorg och nödh
Min lefnadh annat eij än som een långsam dödh.

Långh seen ha ödet mitt uthryckt min ögon båda
Om icke iagh dhermed min iemmer skull beskåda
Ty dhe eij giöra än, begråta min förtreet
Och see migh ynkligdt stå i största usellheet.

Mitt bröst een sorgepust som lyfts af suckans wäder
Dhet häffz af puster opp, och tryckz af ängzlan neder
Mitt hierta som sigh stedz af suck och sweda födt
Dhet pickar inthet mehr, ty dhet ähr matt och trödt.

Mins händers wärk ähr stedz dhens Ögons bittra tårar
Aftorcka, som altijdh olyckans hårdheet sårar
Jblandh och så mitt håår uthryckia faseligh
När Ödetz hårda handh, förhårdt förtrycker migh.

Min Hy dhen bleknar bordt, min kinder dhe förfallna
Ja på migh ähr dhet mäst, af suck och sorgh förkalna
Ja! äntlig af migh sielf, ähr inthet mera qwar
Än som min lefnadz hampn, den bordt med wädret faar.

Jagh sombnar in med suck, iagh waknar up med qwijda
Jagh giör och hwadh iagh will så måst iagh ängzlan lijda
Ja! drömmen sömnens broor som weet af ingen sorgh
Han giör mitt hwilorum, rätt till ett plågetorgh.

Fast iagh skiönt seer att här kan inthet ständigdt blifwa
Den stundh som hotar regn, måst åffta solskin gifwa
Storm, heeta, lugn och kiöld, i stadigdt skiffte stå
Snardt blåser wädret här snardt åther här ifrå.

Dhet hafwet som nu föör, fast himmels hotand bölior
Och många Wippe slott med wågar öfwerskiöllier
bljjr innan kordt af kiöld så dämpt och nedertryckt
att uthan farkost man dheröfwer reesa trygdt.

När himlens steela dropp som sölf på Marcken faller
blijr hennes Grönska all, hon sielf blå hwijt och kaller
Men när som Sohlen oß begynner närmar gåå
Taar Jorden åther straxt sin gröna prydnad påå.

Så obeständigdt ähr all ting här uppå Jorden
Snardt ähr een fattigh Rijk snardt Rijker fattig worden
hwem Werlden lijtet sett han lättlig säija weet
att inthet ständigdt ähr än obeständigheet.

Dock min olycka Ach, will dhetta inthet weeta
Men med sin enwijsheet migh till min död förtreta
den ähr allena dhen, men aldt förwandlar sigh
som eij förwandlas will, och öfwergifwa migh.

Med tåhligheet tänckt iagh, mitt ödes grymheet blidka
Ty togh iagh och så på ödmiukheet att ijdka
Och menthe iagh då att, een tåhligh ödmiukheet
Sku hålla himblens hand och lindra mitt förtret.

Ty iagh har alltijdh sedt, att när een fader tager
till Rijset och dermed sitt lilla Baren agar
När som dhet Rijset kyst, så blijr dhet och förskont
Mitt tåhlamodh dhet blijr med dubbelt hugg belönth.

Mitt tåhlamodh, min böön, de kunna inthet båtha
Jagh måste ymkeligh ohörd så länge gråta
Till dhes iagh druncknar sidst uthj min tåresiö
Olyckligh blef iagh född, olyckligh måst iagh döö.

O dödh som alldrigh döör giör då med migh een ända
Och läth min matta kropp, till roo i grafwen lända
Den lyckan alldrigh undt på Jorden blij förnöijd
Han går i Jorden neer eij uthan mycken fröijd.

All Werlden flyr för digh som iagh med glädie möther
Och beer att du ditt spiuth, diupt i mitt hierta stöter
Haar du så offta giordt dhet digh ingen omba
Så läth migh sachta fåå dhet ingen an will haa.

Jagh öpnar digh mitt bröst iagh räcker digh mitt hierta
Slijth sönder dem och med dhem all min hiertans smärta
Men Ach du kommer eij, hwar blijr du rädda dödh
Ähr iagh så fasligh att du fasar för min nödh.

Din lija fruchtar du kant intet genom skiära
Dhet bröst som måst af sorg så tiockt ett harnesk bära,
Neij du äst rädder att min mothgångh smittar digh
Och att Olycka iagh i grafwen för med migh.

Wähl an så måst iagh då emoth min willia lefwa
Och än lång tijd kanskie i nöd och iemmer sträfwa
Migh tröstar lijkwähl att du måste dock een gång
moth willian tin mitt lijf bordtryckia med mitt twång.

J medler tijdh will iagh tigh söriandhe förbijda
Min tröst ähr att iag alldt föruthan skull måst lijda
Men när han dhetta sagdt så segna han omkull
Laa sigh på Jorden neer, den sedan ladz i mull.

Ty döden budin will eij heller längre töfwa
Och dhen som redan war bedröfwat, meer bedröfwa
Han söfden sachtelig och läth en döö i Roo
Som här i Werden måst städz uthj oroo boo.

Den sorgseheerden som här lefde städz i pijna
läth sådan fröijd och lust uthj sin dödh påskina
Att Jagh wähl säija kan dock liuga ingalund
Hans sidsta tijma war hans första glädiestund.

Små Fiäder diuren här af sorgh heehl ymkligt lete
och med deß Qwittrandhe Sylvanders dödh begrete
Ja alldrigh hördes nån så ynklig sorgesång
Som dheße foglar små dhe sönge dhenne gångh.

Hwardt trää dhet bäfwa här tog darrande på ruska
Bedröfwelße och sorgh, dhe bodde i hwar buska
Ett ynkligt suus och bruus af Zephirs swala mund
Förökte alles suck i dhenne sorge lundh.

Hans dödh tryckt mången tåår uhr flintehårde steenar
för sorgh flögh friska blaan, af Eekans gröna grenar
Dhet näst belägne bergh så mycket wått uthgiöth
Så att dhes tåreflodh kringh hela werden flöth.

Kringh denna gröna graf, war all ting så bedröfwa
Så att man deruthaf, heehl skiähligdt kunde pröfwa
Att mothgångh sigh fördrängdt i herdens tårehaf
Och att all Werldens sorgh sigh uthwaldt dher een graf.




Een Spegell, en Modell, en afbilld ästu worden,
Till allt som fagert, skiönt och ährbart fins på Jorden
Du äst ett Vnderwärck, ett kort begrep af Allt,
Som prijsas, wördas bör, och ällskas tusendfallt.

Fullkombligheeten siellf, och all Natursens fägring,
Hooß dig har wallt sitt boo, sitt hemwijst och sin lägring
Och om din Skiönste Kråpp, är utan wank och fehl
Så har och Siählen din, fått dygden sig till dehl.

All Stiernor med sin glantz, sielf Solen med sin Stråhlar,
Som Skiönste ögon din, så härligt icke Pråhlar,
Och måst Naturen siellf, af Kiärleek warit full,
När han så skiönt Ett Billd, har Skapat utaf Mull.

Cupido med sitt Blåß, sin Pijlar, och sin Båga,
Måst läna utaf dig, sin tärand flam och låga,
Hans Skiächta ingen Force, hans Pijhl har ingen Macht,
När du dig wänder bort och eij will gifwa krafft.

Din åtbörd och ditt Tahl, din Vppsyn och ditt löije,
För mången är ett Quahl, för mången är ett Nöije,
Ty hwad är större Quahl, än dig ogunstig See,
Hwad är och större frögd, än see dig liufligt lee.

Ach wille ödet mit, och lyckan det så skicka,
Jag äntlig blefwe wärd, en sådan hiertans flicka,
Men bordt förmätenheet, iag är det icke wärd,
Mig är det endast nog, iag ällskar utan flärd.

Att ällska lastas eij, fast man det eij kan winna,
Så önskar iag och dijt, dijt iag kan aldrig hinna,
Man Solen ofta seer, doch ingen henne Nåhr,
Så önskar iag och det, som iag doch aldrig fåhr.




Klippings hanskar har iag låfwa
Klippings hanskar iag Er geer
Det är wähl en ringa gåfwa
hwar med iag mig för Er teer,
men betenck min skiöna Lijsa
at iag är en fattig Kar,
och det är en gammal wijsa:
skelm som geer mehr än han har,
Kunde iag min gåfwa laga
effter lusten min till gee,
skulle hon Er wähl behaga,
ty då skulle J få see
på hwar hanskes miuka finger
lenare än silkes wadtt,
fempton gångar fempton ringar,
i hwar ring en dyrbar skatt,
utaf fempton Diamanter,
hwar demant Er blef beskärd
sku’ ha femton hwaßa kanter,
och hwar kandt sku wara wärd
fempton tusend nya dahler,
kund’ iag sådan gåfwa gee
ingen kalle mig se’en kahler,
hahn i korgen iag wist blef,
men i pennan är iag rijker,
och i pungen Almos hion,
hwar är iu sin gåfwa lijker,
derför’ beer iag om pardon,
at iag Ehr nu öfwersänder
någre klippings hanskar små
ifrån wåre Skånske länder,
utan diamanter på,
doch hur’ ringa dhe och ära
om J på Ehr hwijta hand
wålar deße hanskar bära
ingen ungkarl i wårt land
fins, som eij sku’ gärna willia
föra dem åt mund till byß,
och för Er skull, Lijsa lilla,
gifwa dem en hiertlig kyß,
Ja, iag kan mig reedan frögda
när iag nogsamt tänker på
huru många kyßar nögda
mina hanskar lära få;
öfwer alt cham’rera råckar,
footknyhls långa wärieband,
swarta, hwijta, lööshårs Låckar,
Lijten Hatt med silfwerrand,
en ny-modig snuusfull näsa,
snörbandz-axel, puder-rygg,
nyß hemkommen från sin reesa,
mången wargskins muffer stygg,
som på knäna öms-om slänger,
mången stackot herre skoo
den en långer bondfoot tränger,
fransöskt skägg och kinnröks boo,
knaphåls dryge, silfwer smidde,
hanske lösa muffeband
kroke-knijfwar guldbeprydde,
båtzmans halsduuk knyttnings gran:
Alla alla deße lära
Komma fram ödmiukelig
doch iag menar dhe som bära
slijka saker uppå sig,
och för mina hanskar buga,
snärde i Cupidos band,
Kyßar stiäla, Kyßar truga
af min handska på Ehr hand;
hwad will iag då mehr begära
för min gåfwa iag Ehr geer,
när iag märker hwad en ähra
mina hanskar få för Ehr;
men sku någon, Lijsa lilla,
enwijst entlig komma fram
alt för öfwerdådigt willia
Kyßa Eder bara hand,
Ach! det wor’ för mig en harmer,
gif Eij honom der till låf,
seij Ehr hand den är så warmer
at Er hanske går eij tåf...




Contre La Fortune
Är Jagh endast född till lijda
blijr då grååt mitt tijdfördrijf?
Måst’ Jag städz’ min’ händer wrijda,
hiertat picka i mitt lijf,
Som ett skepp emoot een klippa
stöötz uthaf ett olycks-währ
opp och neer i böllian wippa
det sin last medh ängzlan bär
aldrig utur ångest slippa
lefwa så är stoort beswär.

En moot En, men tusend plågor
moot ett Hierta är för swårt,
lijten bååt bland stoora wågor
slås omkull och drifwes bårt.
Wreda Himmel will du strijda
medh ditt blix och dunder kruut
Emoot den som eij töör bijda,
Sij då hwem du manar uth,
Suckan, tårar, tåligt lijda
ää min wärja, skiöld och spiuut.

Raska hieltar pläga kiämpa
emoot dem som slå emoot
bee om nådh kan åter dämpa
deras Wredhe, harm och Hoot.
tänck ett leijon kan bewekas
när man ödmiuk sig beteer
Steenen kan af droppan weekas
då han tijtt der faller neer,
uthaf fienden eij nekas
lijf, när fången der om beer?

Men mitt qwahl är lyckans nöije
min förtwiflan hennes moo
Mina tårar Hennes löije
och min ångest Hennes roo;
derför’ måste iag iu gråta
på dhet hon skall skratta fåå
ynkligt qwijda, ängsligt låta
att hon kan sitt nöije nåå.
mina sorgse ögon wåta
skådar lyckan gerna på.

All ting ändras, all ting skifftas
intet kan här stadigt blij
men det onda moot mig stifftas
taar förändring aldrig ij,
mina plågor få eij ända
iag får aldrig glädias meer,
Jag må wrijda, iag må wända,
ödet sig doch widrigt teer;
hwart skal iag min suckan sända
lyckan åth min jämmer leer.

Natten min medh ångst begynnes
dagen ändas medh beswär
Söta Sömbnen ledsam synnes
säkra drömen faßlig är,
liufwa Solen will och wara
sielf ett olycks blix för migh
Månan medh sin glitter skara
kall och kulin wijsar sigh
Mörckret är min ångst och mahra
som mig qwällier ynckelig.

Jag förmår eij mehra lijda
Suck och qwahl föruthan tröst
Hiertat kan eij mehra qwijda
ängzlan qwäfwer fast mitt bröst:
lyckan som oß alla dårar
Har nu skrämt mitt förra moo
Har hon präßat af mig tårar
giut o Himmel uth mitt bloo
Heela den som lyckan sårar
lätt mig döö och blij i roo.




Wreda lycka och Oblijda
Huru länge måst iag lijda
Hwarför’ ästu migh emoth,
Wiltu altijdh moth mig strida,
Är då aldrig på ditt hooth,
Någon bättring eller booth.

Se hur ymkeligt iagh gråter,
Hur’ iag qwider, hur iag låter,
Hur Jag suckar sorgeligh,
Dock det intet hoos digh båtar,
ty du då mäst frögdar digh,
när Jag hårdast qwällier migh.

Fast iag faller för dig neder,
Och med wåta Ögon beder,
Om din Nåd och goda Gunst,
Ästu altijdh lijka wreder,
All min Suckan är omsunst,
Wrede rönar Jag eij gunst.

Doch hur länge skall det wara,
Måst iag altijd illa fahra,
Neij, ach kom o liufwa dödh,
För mig bland de dödas skara,
Ty dee frögdas i sin dödh,
Som här lefde stedz i Nödh.

Men ändå iag skall nu lefwa,
Rätt i harmen stedz att strefwa,
Emoth lyckans widrigheet,
Hwad hon på mig will föröfwa,
Skall Jag nu rätt i förtret,
Lijda med ståndachtigheet.

Fast iag måste mycket lijda,
Lindrar det doch lell min qwida,
Att iag helt Oskyldigh är,
Fast än alla moth mig strijda,
Jagh doch med godt Samwet swär,
Att Jagh helt oskyldig är.

Kom Oskyldigheet att fächta,
Du för migh moth lyckans Skiächta,
Der med hon mig stöter nehr,
Elliest måste Jag försmächta,
Lyckan wähl min jämmer sehr,
Men lell åth min Ofärd lehr.

Bladet lär sig en gång wända,
Sohlskijn måste måhlnet ända,
Lugnett saktar Stormen nehr,
Lyckan lär sig till mig wända,
När hon mit Courage sehr,
Som sig aldrig nånsin geer.




En Krigsmans wijsa
Skall iag mig nu sielf förlåta
och mig öfwerwunnen see?
Will iag in till grafwen gråta,
bada utj ach och wee?
Neij alt me’n iag mig kan röra
är iag hwarken ijß ell’ steen,
iag will ingen suckan föra,
iag är lustig, eij ogeen.

Bort med suckan bort med längtan,
bort med sorg, och bort med pust,
bort med ängslan bort med trängtan,
iag will intet haa än lust;
bladet kan sig en gång wända,
effter sorgen kommer frögdh,
soolskijn måste målnet ända,
och iag blir altijdh förnögd.

Kom förtret och kom olyckor
kom så många som nij kan,
kom med Ehre dunder stycker,
iag blir doch en stadig man,
iag will kämpa, iag will strijda,
iag will altijdh lijka stå,
iag will Ehr wähl alla bijda,
iag skall genom eelden gå.

Hwad är silfret, hwad är gullet
som man estimerar här?
för den guden mång’ nedfullit,
och hwar i sit hierta bäär,
annat än som döda stenar
wuxne utur bergens buuk,
hwilket, all wår lust förkleenar,
och det giör oß altijdh siuk.

Hwad är pärlor? salta tårar,
dem siön har till steenar giordt,
hwad är skatter? plågebåhrar,
utaf hwilka man har spordt
at dhe skada mehr än hielpa,
och förskaffa altijdh qwaal,
at dhe sina herrar stielpa,
utj plågors röda saal.

Hwad är prackt och härlig sorter?
annat än et skiört Cristall,
som snart bräckes när man stötter
då förflyter prackten all,
lät man studsa, lät man pråhla
hwem som gärna studsa må,
lät man Damor sig bemåhla,
iag will altijdh lijka gåå.

Hwad är kärleek? söta plågor,
en kårt lust, för et långt hopp,
der är diefwuls heeta lågor,
som förtära Siähl och Kropp,
för en tijmas nutne frögder,
är deß plåga eij så kårt,
man är sällan der förnögder,
trånas mäst af trängtan bårt.

Hwad är präster och Prælater,
som så skrymta heligheet,
hwad är Munckar och Abbater,
äta gräs i grönan beet,
annat än som lata drängiar
klemma boken under arm,
giömma guld i Sölfwer sängar,
Kyßa Nunnans hwijta barm.

Hwad är wijn och starka dryker?
än som Bacchus hela bahn,
uppå drycker föllier Krycker,
när den drukna eij gå kan,
iag will nyckter lustig wara,
ty iag achtar intet wijn,
iag will intet illa fahra,
iag will aldrig blij et swijn.

Hwad är böcker? pappers saker
som oß gambla werlden giömt,
döde skriffter, lögne drakar,
som all sanning hafwa glömbt,
hwad oß Plato hafwer skrifwit
Seneca oß lära will,
har deß hugnad uhr dem rifwit
och iag håller dem ogill.

Läs nu hwem som läsa lyster
iag will intet läsa mehr,
fahnan är min bästa syster,
iag mig henne egin gier,
iag är uhr Matriclen strukin
derföre iag eij läsa kan,
då iag wardt från Scholan skutin
så tog Mars mig sielfwer ahn.

Ner med boken under bohlet
fahr wähl Græska och Latin,
iag weeth intet hwad iag giohle,
när iag war en sådan grijn.
At iag aldtijdh sått och weeta
utj Eder Physica,
iag will aldrig i Ehr leeta
iag är en Soldat i dag.

Mars han är min största Rector,
förstår informera mig,
mit Collegium är full skiäcktor,
och hwar man beflijtar sig
till at träta disputera,
emot fiendz’ runda skääl,
hans objecta refutera
och bijlägga all ting wähl.

Bort fioler pappers nötter,
bort med Eder lärda sång,
iag är af Ehrt skråål heel trötter
min Musick tra derang dan dong
bort Basisten som så brummar
ty Ehr lust är alt för kort,
hijt skallmeijor, pukor trummor,
hijt Trummeter, lutor bort.

Lustig will iag altijdh lefwa,
lustig will iag äntlig döö,
iag will aldrig Kärleek öfwa,
och eij brinna i deß glödh,
lusten skall min Käresta wara,
ty hon är den bästa möö,
lustigheet will iag eij spara,
lustig, lustig, måst iag döö.





Vpmuntringh till förnöijelße
Frisk men du kan,
och war en rolig Man
Lät Tokar snyffta och gråta,
Bruka din tijdh
men åldern digh är blijd,
Lät hwem som will illa låta,
Ty troo mig gråth och låth
de kunna eij hielpa,
Men där de föllias trägit åth,
Så kunna de fullwähl
i grafwen digh stielpa,
Löna med döden deras Trähl.

Den är för snåhl
och wist af Steen och Ståhl,
Som sörjande sig sielf upäter,
Sådan en Man
för dyrt betahlar han,
det lilla han upfräter,
Ty den i denna dag
sin lefwer och lungor
Förtährer med så gladt behagh,
J mårgon måst han
sielf döö utaf hunger,
När han eij mera äta kan.

En flugefoot
bedröfwar snart ett Took,
Men den som kloker will wara,
Lärer förtreet
och Lyckans widrigheet,
Så lättligen eij förfara,
Thet är en ringa konst
at siunga och springa,
När lyckan unnar oß sin gunst,
Men tro mig fritt den är
eij fånut eller ringa,
Som moth gång med Gladt hierta bär.

Den som kan see
sitt älend’ sielf och lee,
Är klokare än de wijsa,
Men den sig kan
bedröfwa när en ann,
är lyklig, tröst iagh eij prijsa,
Ty den en annars frögd
stedz kittlar i sinnet,
är med sitt egit oförnögdh,
En Swahla i sitt boo
som nöije der finner,
lefwer med intet i godh roo.
Den som är nögd
han lefwer städz i frögdh,
J fattigdom är han rijker,
den som till fridz
är med det honom gifz,
har nog när honom alt tryter;
Men den i öfwerflödh
stedz effter mer fijker,
Swälter i hiähl bland tusend brödh,
Ty utan nöije kan
eij nånsin nån Rijker,
wara lyklig och Rijker Man.

Gråth då hwem will
iag håller det ogill,
Ty iag wil aldrig mer gråta,
Suckar och pust
förminska all wår lust,
Och kunna Oß intet båta,
Ty änn såg aldrig iag
att någon wardt Rijker,
Af Suckar gråth och ledsamt Lagh,
Men den ifrån godt hopp
i mothgång eij wijker,
den hielper lyckan ändtlig Opp.





Lustig frisk opp
Hwarföre skall iag söria,
Lustig frisk Opp,
Jag lefwer i godt hopp,
Och plågar eij min kropp,
Ty den är rätt en smöria,
Som Gråta kan och söria,
Fast Än han har,
eij någon pening qwar.

Medh Jngen tingh,
Kan Jag wähl Glader wara,
Med ingen tingh,
Så springer iagh om kringh,
Och dantzar i ringh,
Jag siunger trantilera,
talari lari lara,
Sij Så kan Jag,
med intet wara Gladh.

Alt dett mitt är,
Jag på min rygg nu drager,
Alt dett mitt är,
Jag på min kropp nu bär,
Den det ifrån mig skiähl,
Han lijfwet från mig tager,
ty iag eij annat hafwer,
Än som mitt lijf,
och rolig tijdh fördrijf.

Den intet har,
Han kan eij något mista,
Den intet har,
Han håller alt sitt qwar,
En Tiuf det intet taar,
Ell’ dirckar op hans kista,
Ty han kan intet mista,
Der intet war,
En Tiuf eij något tahr.




Contre le Mariage
Jagh älskar frij att lefwa,
Will aldrig blij en trähl,
Den frögden måst man Jäfwa,
Som alt wårt nöije qwähl,
En kedia fast hon skijner,
Och lyser utaf Gull,
Hon lijkwähl halßen pinar,
Och trycker hårdt wårt hull.



NU är iagh frij och frij skall iag wara/
Jfrån denna Dagh och in till min Dödh/
Ty nu har iagh sluppit aff Kärlekens Snara/
Som pijnte som plågde som giorde migh Nöd.

Ett Band wår frijheet kränker,
Fast det är Silkes Band,
Den frögd som olust skäncker,
Jag eij omfatta kan;
Ett fambntag ängzlan gifwer,
Som långsamt håller kiär,
Ett Fängzle Fängzle blifwer
Fast det förijfrat är.

Fast foglen utj Buhren,
mond skiötas med all flijt
eij som dhe andre diuren
torf leeta sig hwar bijt,
lell lengtar han till skogen,
der han så wähl eij faar,
det kitlar mäst i hogen
hwad man eij sielfwer har.

Den maat man altijdh äter
geer osmak, ledsamheet,
App’titen sig förtreter
at blifwa stedz wid et,
stedz i en brädd at doppa
giör feeta soppan tunn,
men här och där en dråppa
det smakar wähl i mun.

Derföre will iag blifwa
i frijhet me’n iag kan,
och eij min frijhet gifwa
åt någon skiön Tyran,
hwad fritt ähr iag högt skattar,
ty frijhet frögd förähr,
frijheten iag omfattar
som högsta goda är.




En sulten swarter mager kar
har slätta nätter goda daar
hwad här tills iag förwerfwa fått
har mäst igenom strupen gått,
hwad lyckan mig än sänder till
iag samma wägen hafwa will;

tree ting ä som iag håller tåf,
dem will iag nembna får iag låf:
en smaklig maath med en god dryck

en wacker flicka med godt skick,
det andra gå meij som det kan
först meij eij detta tryter, man,

iag sörrier eij för mårron daan,
taar tijden såsom iag kan haan,
fast iag eij alt får som iag will,

ty det will eij så räcka till,
den kan eij altijdh bulla åpp
som lefwer man tåf gatulåpp.

Jag skrifwer flijtigt lefwer braa
arbetar både natt och daa
för Stora nampnet Carolus
så får iag mången söter puß,
när det uppå en fullmackt skrifs
för hwilken mig seen pengar gifs,
dem iag bär heem till kära Moor,
då hon blir wänlig, gla’r och goor.

Jag ligger giärna när iag får
men sällan effter önskan går
ty fast iag mycket giärna bijda
hoos den som ligger wid min sijda
så måst’ iag arma stackars dräng
lell’ bittijdh’ opp, och seent i säng,
doch tar iag skadan min igen,
iag hwijlar middag med min wän.

Du äst en man som reesa ska
men hwar till fanners ska du dra?
så suur och trumpen som du äst,
lijk som en halfdöd åkarhäst,
doch tror iag wist at dit beswär
herrör’ deraf at du äst kiär,
deß mehra bör du skynda deij
det iag försöckt, ty troo man meij,
lääs bara deße rader twå
så får du tröst, så får du råå.

En rosenröder mund och krijte hwijta tänder
en frisk och lijflig hyy, rätt silkes leena händer,
et ogement humeur som altijdh lijka är
en dam som stedz är glad, men aldrig suur och twär,
par ögon fulla med en qwicker eeld och låga
en kropp der skiönhetz måhl eij strukit fins, men råga,
en marmor hwijter hals, et alabaster bröst
men mäst tåf alt ihoop en makelöser röst
som med des liufwa låt ur bröstet hiertat låckar
den lijksom Orpheus tröst röra steen och ståckar,
hwars liufhetz söta krafft burdus i kroppen går
så at den hennes röst man lijtet höra får
han glömmer bårt sig sielf och alt hwad han bör giöra,
han hinner intet mehr än bara see och höra.

Kärlek och Krijg har iag mäst älskat öfwer alt
et för min lust, och et för hedern skull utwaldt,
iag har mit ändemåhl ochså i bägge funnit
i feldt har iag beröm effter mit nöije wunnit,
i sängen har och iag en sådan maka fått
som mången önskat sig, men iag allena nått.

Så hwijter som en drifwa snöö
så nätter som en fästemöö,
så röder som en rosen blomma,
så frommer som des Mamma fromma,
så lätter som en lijten fiär,
så snabber som et hastigt währ
så smaler som en såcker dåcka,
hwem skulle den eij trösta låcka?
från frijhet utj kärlecks band,
hwar weeth hur’ wähl hon dansa kan,
hon surrar kring rätt som et hiuhl
wij få wähl seet wid nästa Juhl.

En wacker flicka med behag
Som nyß är kommen till wårt lag
iag kan om henne eij stort skrifwa,
till deß wij bättre kände blifwa,
doch tycks meij at iag wähl kan spå
för hennes wackra ögon blå
lär mången ungkarl stå i fahra,
så snart eij sedd, som snärder wara,
ty dricken nu med skrijk och skråhl
den wackra Jungfru Barbrous skåål.

Fast man tåf honom intet hörer
at han stedz höijsta rösten förer
han kommer när han kommer goo
ty alt hans taal skeer apropos
fast han så mycket intet pratar,
lell’ weeth iag den eij honom hatar,
iag sa wor’ Jag eij rädd för hugg
han giör bra lycka utj miugg.

Det trätte några sidst eij lijtet mellan seij
om hwilket utaf alt war skiönast uppå deij,
den ena saa han hölt mäst utaf dina händer
den andra näsan som war skiönast af sit slag,
den tridie hade till din röda mund behag,
den fierde sa han war tåf dina ögon bränder,
den had’ och skääl tyckz meij hoos dem fins mehra krafft
än sielfwa Solen som för dem måst’ gifwa tafft
ty fast des strålar klart om kalla wintren lysa
måst’ mången illa klädd doch mit i Solen frysa
men för din ögon stedz hwem du dem kastar på
måst’ hierta, barm och bröst i liusan låga stå.

En iag eij berömma får
utaf dem som här wed bohle
sittia, ty iag det eij tår
fast iag det rät giärna giohle,
doch kan med skääl iag henne kalla
et wackert Creatur rätt täckt,
endast är hon tåf Er alla
som är werldens rätta släckt.

Med denna versen iag förstår
en dam som har en snöhwijt panna
hwars fägring utan mycke anna
består utj et kåhlswart hår,
en hiertans lijten wacker flicka
som har en swanehwijter bricka
hwars lijke intet många har
dijt alla see, men en får taa,
en kåstlig färg man intet finner
på någon an’s bepändsla kinder
ehuru dhe och måhla seij
Naturen har sielf smincka deij.




Kårf-giästbod:
Jsræl Nilßon bugar sig
tackar Frun ödmiukelig
för den angenehme gåfwan
hwar med effter uthfäst låfwen
han i morgons blef betänckt,
och så rundelig beskiänckt,
af hustr Anna Päders dotter,
länge ha Ehr dräng fåt stådt der
för än iag ha hitta på
hwem den kårfwen kom ifrå,
till deß iag tog på besinna
at eij någon sylte qwinna
eller kårfkäring wid norreport
sådan Stadzwackt hade giordt
utan Edra hwijta näfwar
utur blanka tråg och stäfwar
höljt och giordt den läckre maat,
som mig skänktes på et faat;
derför’ kyßer iag dhe händer

som wid kårfwens bägge ändar
låås för lädersäcken satt,
men doch, om så wore, att
någon pijga ha hielpt giöra
kårfwen, måst’ man intet kiöra
mig at hålla löfftet mitt,
kyßa handen som der fritt
gryn och krydder har i stoppat,
och den stinna stadzwackt proppat,
fult med god behaglig maat,
at han stußar i ett faat,
mehr än någon kårf på tårge,
som der hungrig går med sorger,
harmsen at han af sit nampn
ingen nytta har och gagn;
doch iag feelar gräseliga
ingen plumper håhlhänd pijga
har giort kårfwen som iag fick
när iag uth i mårgons gick,
utan Era hwijta händer
ha giordt en och en i sänder
af den kårf som sändes mig
derför’ iag och wärdelig
will den wackra handen kyßa
som slijk Stadzwackt på mig hyßa,
när iag men’t till slåtet gå,
men min Syster, tänk man på
huru häpen iag måst’ blifwa
at iag intet kan beskrifwa,
när iag otänckt warse blef
rätt som bäst iag satt och skref
wid mit bord förutan slammer

femb stadzwackter i min Cammar
förde tåf een paltehäst
komma ta mig i arrest,
som iag mente, till at fråga
hwad dhe wille, iag lell’ wåga;
Karar, hwem ha sändt Ehr hijt?
fråga iag dem så med flijt,
men dhe swara intet annat
än men bara at hustr Anna
hafwer skiänckt oß i din mackt
eij at gifwa på dig wackt
men din snåla hunger stilla,
som dig offta plä förwilla,
och din maga giör beswär,
när du macktlöös, hungrig ähr;
när iag hörde denne wijsa
feck min fruktan tämlig lijsa,
kneckter som man äta kan
skräma ingen modig man,
nu så lär iag wähl förlijkas
ty dhe måst’ nu genast wijka,
i Corps d’ gardet, som iag har
och det innan några dar,
tack min Syster för Ehr gåfwa,
wärdlig will iag Eder låfwa,
till at äta Eder skåhl
utj detta kårfwemåhl.




Madammoiselle.
Om nu Jungfru Brijta Maija
som stedz snattrar som en kaija
wille än i denne qwäll
giöra fästman sin så säll,
och med honom sig nå’ roa,
biudz hon, will hon taa till goa,
doch eij på nån’ Juhleleek
men på ostror karp och steek.
Skrifftlig will iag henne biuda
på det see’n eij må förliuda
at hon icke budin war,
som sig förr tilldragit har
beer derhoos, hon will och taga
master med sig, ochså laga
at hon sielf eij såfwer bårt
et Callas för henne giort,
Ty för din skull hiertans flicka
har iag tänckt i affton dricka,
och för din skull är det skedt
at iag fahr och mohr har bedt
will Herr Swågr föllie giöra
war wählkommen ska’an få höra,

han ska fägnad fylder blij
at han eij ska orka sij.
Swägerskan blir ochså budin
uppå maten steckt och sudin
heller än som någon ahn,
ty hon med sin enda tand
lär eij stort för mig op äta,
runstykz kringla, halfeds fläta,
utj Kirstins hand, för faat
lär blij hennes deputat.
Nå iag håppas Brita Maija
lärer swara med et Ja, Ja,
och eij wägra wijsa sig
hoos sin festman gladelig,
med sit fölgie och än flere
som tillijka budne äre
än i affton denne daan
klåckan 7 på Pelickan.
hennes hörsamme
I: Hm:




Encomium viresque pulveris tabaci
Sachta, sackta! med min dosa
det är ingen bränwijns kosa
wänder du den op och neer
får tu ingen toback mehr.

Men taa warlig, ochså laga
at tu får 2 gångor taga
med paar finger geer iag lofw,
det är nu maneer wid hof.

Snus-tobak een allmän gåfwa
blir af alla mycket låfwa
för deß art och stora dygd
i all Land och hwarie bygd.

Har du några Stats-affairer
at utföra, iag dig lärer
Snus-tobak det geer förnufft
friskar hiärna, och giör liufft.

Har du några älskos griller
hwar med du din tijdh förspiller
i chagrin, tag snuus-tobaak
så förnöijer du din saak.

Har du mootgång i din lycka
som dit hierta grämer mycke,
tåål, lät toback blj din Cur,
lyckan speelar tour a tour.

Will din pung och hålla Luncken
rätta du dig effter funcken,
Lef förnöijd, tag snus-tobak,
spring och dansa op i taak.

Är du och en petit maistre
pour paroistre, plus qve D’estre
wijß din dosa, gee dig air
gå och sprett, och giör tig fier.

Ladda näsan med toback
skiut den uth båd fram och baak,
men will du intriguer bruka
så har fahnen giort din siuka.

Tobak hielper intet tig
gå rätt fahninwall från mig
ty min tobak har den dygden
är tu arger utan blygden.

Titt humeur seer man der strax
som portraite utj wax,
i en summa till at skrifwa:
snustobaken kan fördrifwa.

Olust, sorg och fåfäng pust,
friskar hiertat och giör lust,
snus-tobak gildt itzo geldt
fasthier in der gantzen weldt.

Weil der wurm ist eingerißen
und die leuthe schnauben müßen,
Con Licentza sagdt der gäck
und schnaubt einen dürren dräck.





En Suputhz förswar
Från Örbroo så blef Ehr skrifwit
at iag fuller der har blifwit
och i Ehrenpryßes huus
tagit mig et kämpa ruus,

iag bekräfftar ochså detta
det är sandt hwad man berätta,
lägger det ännu der till

at iag ochså laga will;
som det intet war det första
och fast mindre är det största
som iag hafft i mina daar
see’n iag böria blifwa kaar;
at det eij skall blij det sidsta,
innan som iag läggs i kista,
så framt döden eij för snart
stäcker drickens liufwa fart,
och min strupa sönder bryter
der som drycken nederflyter,
lijka som man watnet seer
uth för bergen strömma neer,
ädla stund och liufwe tijma
när min mun i wijn får simma,
och min läppar springa råå
utj wijnetz halftun’ såå,
då boor glädien hoos mig inne,
då slås ängslan uhr mit sinne,
ia min glädiefulla kropp
hoppar utaf glädien opp.
och om nån’sin möiligt wore
iag wähl sielf i glaset fore

sam der kring lijksom en fisk
utj watnet qwick och frisk,
när iag söta wijnet swällier
det mig hierteligen qwällier
at min korta strupas gång
eij är med mig lijka lång,
at iag såledz finge kiänna
drickens liufhet långsamt ränna,
ifrån munnen natt och dag
ända nehr till fotebla,
edla safft, du söta wätska
som oß kan så liufligt läska,
huru ska iag roosa deij
som så hiertlig frögdar meij?
af alt gåt är eij din lijke
uppå werdens wijda rijke,
af alt gått som iorden bär
wijn det aldrabästa ähr,
wijnet frögdar menn’skians hierta,
wijnet dämpar sorg och smärta,
wijnet giör en trumpen glad,
wijnet är et rosenbaad
der man all sin sorg aftwättar
söta wijnet bröstet lättar,
wijnet ränsar oreent blod,
wijnet skaffar hiertat mod,
den som nyckter är en krympa

och af hwar sig låter stympa,
får han wijnet i sin kropp
stijger mood i hiertat opp,
at han med den största hielte
oförskräkt töör spänna bälte,
och den nykter rädder war
dundrar fuller som en kar;
den som förr en Jsklimp hade
der Naturen hiertat lade,
sitter nyckter, som en fleep,
giör eij något kärleekz greep
och nyfijken aldrig nappar
effter kyßar, effter pappar,
sitter stilla som et wååp,
och orörlig som et skååp;
pläg’n wähl och gee’n man dricka
straxt tar hiertat hans på picka
utaf kerleeks liufwa eeld,
att han grijper dristigt tell
som en högbeent tupper yfwes

bångas, bråttas, slijts och rijfwes,
kållrar utaf kärleekz skått,

till deß han en kyß har fått,
får han mehra må han giöra
der om will iag intet röra,
wehr die Kunst kan, wie man spricht
der beschämt den meister nicht,

den som nyckter trumpen sitter
blijr han full, at wijnet spritter
i hans hierna, blijr han glad,
qwäder då som aldrig qwad.
börijar på så lustigt tralla

at han frögdar sig och alla,
som der äre, när dhe sij
en så trumpen, glader blij,
den som nyckter knafft kan krypa,
får man wijnet lijte drypa

rinna i hans strupe-gång,
giör han underliga språng,
uppå bohl och uppå bänckar,
öfwer dörar utj skänckar,

oförsichtigt opp och neer

giör sig galen med maneer,
den som ängslas utj hierta
och af motgång lijder smärta,
eller armod sätter till
at han nyckter dåna will,

gee’n man dricka, lär han glömma
all sin mootgång, fuller drömma
at han ingen mootgång har
eller hafft i sina daar,
utan dundra, dricka, swärma,
med dhe andra och alarma,
bulla opp med skratt och skrijk,
som han wore skatte-rijk.
lijk’som honom intet fattas,
men af alla håls och skattas

för en rijk och lycklig man
som så lustigt lefwa kan,
tröst’ då wijn alt detta giöra
alt det onda så förstöra,
hwarför’ klagas iag då ahn

dricka ska ia, drucki ha ia;

drucken blj ia, drucken wa ia,
dricka är min bästa skatt,
dricka ska iag dag och natt,

dhe må seija hwad dhe willia
Jngen, ingen kan mig skillia
ifrån wijnetz söta smaak,
som föör glädien up i taak,
nyckter ä iag illa wuhlen

nyckter ä iag mode-stuhlen
nyckter ä iag full med pust,
nykter ä iag utan lust,
fuller är iag full med nöije
fuller är iag full med löije,

fuller är iag fult förnögd,
fuller ä iag full med frögd,
annan glädie må wähl fahra
dricka ska min glädie wara,
dricka är min enda roo,

uth med tunnan will iag boo,
hwad iag äger skall iag sälgia
kiöpa wijn och det opswällgia,
utj heeta strupen min,
der ska öhl ock winet in,

hwad iag någn’sin har förwärfwa,

det iag fåt ell’ får än Erfwa,
alt ska ösas i min kropp
alt i hoop ska drickas opp.





På den frågan hwarföre det altijdh
regnar när Guarde är uthe,
Nu sku de åter fram som pläga Tordön härma,
Och med ett snabt ge führ den kalla lufften wärma,
De spotta Eld och Krut, der flyger Röök och damb,
Att modigheeten sielf hon bagzas wed gå fram,
De leka puf och paff de skiuta och det brakar,
Liksom när åskian sielf sin wåta kappa skakar,
Hwarföre har man då den frågan förestält
Hwij altijdh rägna plä när Guardet är i fält?
På det som daglig skier eij nånsin någon undrar,




Af samma tillfälle någre rader till Borgerskapet
J måste Bårgers Män Er ingenting beswära,
Deröfwer att de huus till Läns af Er begära,
Men dehla mildt der till med dem hwad Gud beskär,
Ty rägnar altijd då når Guarde uthe är,
Och måste utan rägn förgiefwes så och wälta,
Sin åker åkerman, så måst eij heller swälta,
Den Eder skaffar Råg, när brödet blifwer alt,
Gier den en god dryck öhl som skaffar Eder malt.





Ähr eij wänskap brörs den bästa tingh på Jorden
hwadh kan fägna mer, än som förtrolighet
Liufligt glammas wedh, fly hårda orden
Wänligh moth war man, och ingen till förtret
uthaf en wett eij en emoth säija
Låta rätta sigh, när som man wilße far
intet willia att man, mer skall wäija
sig än som man Lust att wäija andra har.

Vthj sådant Lagh kan man bäst trifwas
der som Eenighet och sämmia sittia främst
när man sigh förstår, kan man mun rijfwas
doch at sådant tahl, är höfligheten nämst
anten intet eller wähl att tahla
När den borta är, sigh eij förswara kan
intet Skiähl och kroppen hålla fahla
den sigh önskar ont, han älskar eij en ann.

Vthj sådant Lagh, man Pijpan Smöker
Spehlar en Styrwålt, der man will om glaas öhl
Lumber eller hwadh som nöijet öker
Wett Löß är wårdt kön, som det will kalla Söhl
altijdh kan man eij i Träldom sijttia
wåra sinnens Storm måst och ha sitt lungn,
altijdh kan man eij på flickor Tijtta
all ting har sin tijdh har sagt en wijser kung.

Bröder twå på radh, på knä och hatt i gåhlen
Dricka Landsens far, wår dyra hieltes Skåhl
Swea Tappra Kungz och herres utj Pohlen,
Hwadh för Swänsk är det som, den eij dricka tåhl
Uppå Swea Trohn, eij större hielte
Suttit har än som wår Tappre Carol är
ånger blygd har den som spände bälte
Medh wår drott för den all wärlden wördnat bär.

Plåga sig hwem will, med fåfeng tancka
Nöije sig hwem will, der som kerleeken draar
Medan som gott öhl, och wijn kan wancka,
Bland god’ wenner Jag mitt bästa nöije har
Flickor gieer Jag mig eij tijd att skiöta,
På mig wänttar det som mycket bättre är,
än har jag een fyrck, den jag will blöta
Som mig brenner, om jag honom längre bäär.

När Jag med min häst på Platzen tumblar
Mina Bußar hwar och een sin sysla giöör,
Källar Poiken då sin tiänst eij sumblar,
Ty han weet, att jag der effter törstig blijr,
Med mitt stoop och glaas skall jag eij swijka
Ty då jag weet, hwad Jag uthi händren har
Eij heller skall Jag ifrån källaren wijka
För’n jag tappen med mig utur tunnan taar.





In promptu giord, der några goda wänner woro på en säker orth,
lustige med dantz och speel.

Dantza min dåcka män du är ung, och giör dig gladh,
När du blir gammal så blir du tung, en annan dagh,
Skunka, lunka och trippa alt utj en Ringh,
Gaasa, Rasa och flasa man lustigdt om kringh,
Dantza dantza min docka män du äst ungh,
När du blijr gammall då blijr du tungh.

Hans Jacob Hans Jurgen spielt auf ein mahl, lustig herum,
Att wij må giöra Oß rolig och glad i denna stund,
Jurgen Fredrik hans Jurgen i hållen Ehr bra,
Gniger gniger på gigo fein lustig haha,
Ty Jag skall dantza i denna natt,
Fast Jag än skall mista båd’ hätta och hatt.




En ny/
lustig och begärlig
WISA/
Kom Drängar/ kom Pijgor/ kom
Gåssar etc.
siunges effter Engelska Gicquen.


– – – – – – – – – – – – –
Tryckt i detta Åhr.

Kom drängar/ kom pigor/ kom gåssar/ kom flickor/ kom stintor/
håll edra saker så kjäcka/ så styfwa som flintor;
det tjänar sig bäst at i drängjar nu hålla ehr framme/
kjär flickor mig tyckes at j ock gjören slut uppå glamme/

fast bättre begynna på leka/
än at j så sittja i wrå
lijk som j wor nu kyst/
tänck man doch huru tyst
Flickorna låta sig smeeka.

Det tåles ey länger/ begynnen med lyster ehr dantza/
seen sku wij wäl giöra wår flijt/ och rätt lekerna ansa/
wij sku wäl så laga at lederna stela blij miuka/
låt gå mähn det går/ j snart läkedom få för ehr siuka:
så lustigt rätt så skall det wara/
springa omkring/ uthi en ring/
skalck den som tröttnar först
wore han smärr eller störst
ibland wår liufwaste skara.

Nu fort med den leken/ iag drog öfwer hafwet det salta/
och straxt der uppå fattig fogel/ då måste man halta/
seen kommer den leken/ iag hafran min skall låta skiära/
der näst hwad will bonden sin unga kiär hustru förähra/
så dantzas här fritt stubbe stätta/
Brand Nicola går med i raa/
sedan qwarn-dantzen fort
det är ey där med giort/
så skall man Jungfrurne twätta.

Då föllier derpå/ iag wäl weet hwar hög lofte det ständer/
der inne boor fager en möö/ hwem är som icke wänder
att leka/ af sorgen bedröfwad iag är i mitt sinne/
förutan dhe leekar/ man ey så kan ha uthi minne/
seen dantza wij Engliske Gicquer,
een Menuet, går ock så nätt/
wäl som Bouree Pecour,
så ock Gavott l’amour,
rätt som det hwar och en lijkar.

När wij nu så natten med lust och med nöye fördrifwit/
så dricka wij om med wåt-wahrorne som är oß gifwit/
wij dricka wäl glasene twå kan skee tree eller fyra/
till deß at wij kiänna wij nå så när fått ha wår hyra/
då Jungfruna hem wij ledsaga/
lyffta på hatt och biuda god natt/
straxt wij tillsammans gå
der wij godt wijn kunne få
för wår förswagade maga.

Sij så! sij så måste man lustigt Juhltijden förnöta/
så länge Juhltijden står på är man säker för böta/
fast man omsprunge till morgonen klockan slår åtta/
det kostar oß sielf wåra fötter om wij blifwa tråtta/
wij hafwe en Juhl man om åhre/
få wij ey då hålla uppå/
bruka wårt tijd-fördrijf
med wackert Jungfru-wijf/
klappa dem sakta på låre.





Ängelska Schique.

J wackraste flickor som trotzen de hurtiga gåßar
holl öronen styfwa att sig uppå eder eij loßar,
det modige bandet som håller i nackan ballancen,
när i med ungkarlarna trippa så nätt uti dantzen,
nu tänker man till Ehr att frija;
Håll ehr man snäll,
det står Ehr rätt wäl,
så skolen i märka,
hwad det kan utwärka,
sig höfligt uhrsächta och niga.

En sediger Jungfru som hörer Gudz ord om Sabbaten,
hon lagar om prästen så att han får dricka wid maten,
men när han will frija så giör hon som henne behagar,
iag säger för mig att iag hälst Alamode mig lagar,
Hur skulle iag bära Fontangen
när som min man
han ser mig då ann,
lijk som en hora
och ber mig förlora,
båd’ honom och gyllende Frantzen.

Det wore fast annat, om nånsin man hörde soldaten
ha bättre i talet än lexor om barfota Saten
du kallan till tig tu kallar dig sielfwer hans flicka
men liugen så fuller, till deß han begynner att hicka
Så har du wäl något att wänta,
kalla’n man in,
du kalla’n sielf din
gif honom sen’ korgen,
du sätten i borgen,
så snart som tu blifwer hans fänta.

Hwad plägar oß lijka när hofbußen kommer och studsar
det wetta wi sielfwe och hälst när han biuder oß pußar,
då skola wij niga till golfwet och rodna på kinnen
så märker man altid i hofwet de hurtiga sinnen
men will han då händerna slicka
så hollom oß frächt
i wacker respect
doch wi eij må rata,
men låta’n så prata,
tils tijden sig bättre kan skicka.

Så länge som Morkär hon hafwer eij mycket till bästa,
Lät kiöpmannen hafwa den ähran sig med tig att fästa
men när han will pocka på alfwar, gif honom då korgen
så snart som du giffter dig får du med honom den sorgen,
att han dig eij alltijd kan skiöta
och att en Madam
hon kommer snart fram
i boden och handlar,
och kärlek förwandlar,
för honom tu sielfwer får böta.

Advocaten han säger sig wetta båd’ lag och recesser,
agera, citera, och skämma bort laga-processer,
i hofrätten, säger han, twingar iag swetten uhr pannan,
på kiällaren tager iag styrkia med pipan och kannan.
Låtz du seen du wille då saker
åth honom förtro,
som altijd är god,
Men tänck att han liuger,
han är tig för sluger
så frampt du på honom eij wakar.

Bror Balthzar han kommer och studsar som Mölnarens Laße,
med puder i håret, nu heter han stora herr Masse,
Lätt honom spändera på händerna edra poumada,
gif honom god’ ord, så länge det intet kan skada
tänck sedan uppå Sibylla
der som hon gick,
och ähran den fick,
att bota frantzsoser
med bölder och Moser,
som stinka som de woro willa.

Det wore fast hygligt om man finge se Mäster Anders
men skullet så wara, så wijsa’n då ända till fanders,
Jag tyckte iag hörde i fiohl, då iag war på Noot-ijsen,
fast han är af adel, att han dock fick heta bohl-fijsen,
men will han då krusa och skrapa,
och ställa sig rätt,
på frijare-sätt,
så lät honom giörat,
men håll du för öra,
och se honom an för en apa.

Språkmästaren menar sig der med wäl mycket förtiena
att han oß flaterar med utländska orden allena,
Mabelle min Liebste, mitt . och sådant alt mehra
är wacker att höra och kunna fransöska parlera
att pigorna icke må härma
för Mor eller faar
hwad detta alt war
doch hållom oß wackert
och Låtom sko-blacker
och leka till deß wij bli warma.

En dantzare nyster tillijka med händer och fötter,
i diupaste andacht, och säger att han eij blir trötter,
när det skal behaga den flicka, som han will begära,
Men sannare tyckes att Nalle det ochså kongiöra
doch honom du icke bedröfwa,
men kallan gallant
fast det är bekant,
att hästar och hundar,
när man det åstundar
sig och uti dantzande öfwa.

Men huru skal fattig mans flicka sig skiöta och ansa,
när skrifwaren kommer så nätt som han wille dantza
han säger min liten iag kommer utur Revisionen
iag hafwer tient tappert min konung inför reductionen,
så säg då att ingen må höra’t
gack du min wän
kom sedan igän,
Men när han är borta,
min ord du må korta
och fråga hwem war det slok-öra.

Men är han så kiäcker att han kommer uhr Cantzeliet,
Det är en ung herre som står oß wäl i compagniet
han säger tig nytt och hwad sig i hofwet kan skicka
du biudan till dig, du kalla dig sielfwer hans flicka,
du bed’n och sedan att sittia,
säg herr Secreteer,
i sittien nu neer,
och kyßen du sedan,
båd’ ofwan och nedan,
war ödmiuk som badstufwu-Kitta.

Sij så! sij så, måste det wara wår Lärdom att wetta,
huru wi skole lefwa så höfligt att wi eij förtreta,
de wackra ungkarlar, men Gud weet wi äre så fatta,
att hwar och en krummer sig lijk som en betzlader katta;
Det wore fast bättre att laga,
sin kiortel rätt opp,
rätt ända i topp,
och skyla sin ögon,
som är eij förmögen
att hålla sig sielfwa i aga.





UNgkarlar som will’ hållas för kiäcka/
Med stor esprit de tala François,
Fotsijd Peruk/ en rynklagder Jäcka/
Trehörnig Hatt och Wärjan wid Knä/
Ställa sigh in hos Dames och siunga/ trall. trall. trall.

Jungfrun som bär den höga Fontangen,
Ring uti Örat/ och fläckar på Kind/
Står för en Spegel/ drager aff Hansken/
Jänckar och lagar snält granlåten sin/
Sällan hon knöplar/ flitigt hon siunger/ trall.

Gubben och Kiärngen som lefwa tilsamman/
Spisen de ha til sitt Element,
Hwarest de blåsa/ [fl]asa och glamma/
All deras Taal är lapperij bewänt/
Bäst som de sittia/ börja de siunga/ trall.

Skommaren sitter och wrijder [sitt] Läder/
Jänckar sin Bårst/ och hwässer sin Trå/
Lustig är han i all sin åthäfwor/
Sylen och Knifwen han hwässer också/
Äter och dricker hos Bonden och siunger/ trall.

När han nu trägit har bitit i Skinnet/
Blir han omsider i Tänderen öhm/
Börjar och där af bli ifrig i Sinnet/
Kastar ifrån sig sin skommare Söm/
Röker Tobak/ skiär Näfwer och siunger/ trall.

Bonden som har en Stake i Handen/
Söluger Trut/ och ohäklat Skiägg/
Reser hijt in til Stockholm från Lande
Drijfwer stor Handel med Höns och med ägg
Kiör sedan hem i fyrsprång och siunger/ trall.

Miölk-pijgan bär på Hufwud en Bytta/
Fullblandad är den med Watn och Miölk/
Skiämmer Gavotter och dantzar den kryckian/
Rätt som en Biörn/ men wil härma Folck/
Siunger rätt wäl som Getan för åskian/ trall.

Mångelskan som med Korgen kringlöper/
Sälljer falskt Godz/ och swär det är godt/
Sompt hon af Bonden trugar/ sompt kiöper/
När hon om qwäll’n nog Handsööl har fått/
Går hon från Torget/ hoppar och siunger/ trall.

Rodderskan som om Sommarn och Wåren/
Håller wid Bron en grufwelig Låt/
Mot sina Grannar fächtar med Åren/
Ropar: kom hijt/ iag har en bra Båt/
Jagh kan bäst roo/ bäst slåß och bäst siunga/ trall/ trall.

Sotgubben som plä Skårstenar fäija/
Kålande hwijt som en Morian/
Derför små Barnen för honom de wäija/
Ja han kan skräma barfota – – –
Högst uppå Skorsten står han och siunger/ trall/ trall.

Schol-Gåssen står för Portar och Fönster/
Qwäder en Psalm om han så får låff/
Fast han är färdig til höger och wänster/
Skrijker han doch som Armen wor’ åff/
Giff mig en Halför iag hafwer siungit/ trall.

Gat-skrijkar’ som will ha så det spijsar/
Säljer en hoop med Fikanterij/
Kiära Far kiöp en wacker ny Wijsa/
Säijer han/ hör hwad skiön Melodij?
Ty rätt så här kan man henne siunga/ trall/ trall.





WÅra Monsieurer och unga Bussar/
Förtära alt hwad de ha uthom Lands/
seen komma dhe heem brawera och studsa/
Lijk som det ginge alt för dem i Dans/
sedan begynna de siunga och tralla/ trall.

En slokoter Hatt/ en krokoter Näsa/
Snustobaks-Dosa och tree litzer baak/
Mena sigh der med lefwa ala francesse
lijk/ som det wore så hederlig saak/
sedan begynna de siunga och tralla/ trall.

Jungfrun som sitter wid Bogen och sömmar/
stickar och wirckar at tijden blijr kort/
Wijsboken hon doch aldrigh förglömmer/
så snart som Mor-Kär hon wänder sig bort/
siunger hon om sin hiertelig Kiära/ trall.

Gåssen som stånder widh Fönstret och siunger/
tigger i Gudz Namn en lijten bijt Bröd/
Fast om han wore halffdödh aff hunger/
Klagar han doch för Jungfrun sin Nöd/
Ach kära Jungfru iag hafwer siungit/ trall.

Amman som sitter och söfwer den Lilla/
dricker godt ööl och äter god Maat/
hwars största beswär är at sittia stilla/
lägg händer i kors och wara stocklaat/
Hon siunger altijdh tussa lulla liß lilla/ trall:

Bonden som är så miuker i Ryggen/
Kröker och böger sig lijk som en Katt/
Får han man sällja sitt Wedlaß den styggen/
sätter han styfft uppå sig sin Hatt/
Dricker upp winsten/ körer och qwäder/ trall.

Råkar då honom någon at möta/
Nappa de straxt om Wägen kans/
Kälckstakan och Tälgknijfwen weet han då stöta/
Lijk som dhet ginge alt för dem i dantz/
Då gäller annat än siunga och tralla/ trall.

Min Man som går hwar Dag uppå Krogen/
och iag måst achta båd Hus och Heem/
så snart som Solen är gången i skogen/
såsom ett swijn då raglar han heem/
Mitt uti Dören begynner han qwäda/ trall.

Wälkommen heem min hiertans ööltoker/
uthi wårt Hus fins ingen bijt Bröd/
Tiggiare-stafwen fly om du är kloker/
Din Barn och iag aff hungers nödh döö/
då får du tijdh nog siunga och tralla/ trall.

Min kära Hustru j mig icke banna/
J ären rätt ett willsinnat Fää/
Ölet det slår ey uti min Panna/
utan det går alt brede wid/
Derföre lät migh man siunga och qwäda/ trall.

Ditt Hufwud iag medh Hornen skal kröna/
Fast en Famn länger än som din Arm/
Då du ock tijd nog skal spöria och röna/
At digh då skeer meer än en stor harm/
Då skal iagh också siunga och tralla/ trall.

När som taptoo med Trummorna höres/
Så ropar wärden god Wänner och Män/
Min hustru och iagh törs ey mera sällia/
Uthan wij slå wår Källar igen/
sedan lätt eder betala Laget/ siunga och tralla/ trall.




General Auditeurens Holmströms Verser Öfwer en tahm biörn som gick
löös i konungens Cammar.

Törs nå’n skryta uthaf lycka
Wist ä du en din leeda krycka
Som nu har fått frijheet till
Gå på Slåttet hwar du will;
Du som fast du hårdt om hulle
Jngen bonde unna skulle
Till att liggia i sitt stall
Eller gå med Korna wall
Du får oförtient den heder
Till att gå här upp och neder
Du har oförskylt fått låf
Till att trampa i wårt håf;
Du får gå i huus bons Cammar
Giöra buller och så slammer
Så att det är rätt en skam
Hur du lunsar fählas fram,
Som en hwalp plä du där ählas
Giöra illa hwar du fählas,
Wijsa hwad du äst för diur
Ett oskiähligt Creatur,


Som du giorde här om dagen
Då du had’ spanskt wijn i kragen
Som iag tror, wist war du full
När du slog bläckhornet kull,
Med din foot föruthan möda,
Söhla bårt Parnassi öde,
Twåhla till Pehr Örnekloo,
Som du giol din plumpa koo,
Doch eij han, men den boken
Som han giort den leeda token,
Så att hwem den bladrar om
Mente intet att hon kom
Jfrån högden med en örn
Men uhr rumpan på en biörn,
Så att du ditt muhle barn
Det förwandlat uthi skarn,
Detta har mig orsak gifwit
Att iag nampnet ditt hijt skrifwit
Och dig dedicerar, tänck,
Denne boken till en skänck.
Jag will hoppas och förmoda
Detta länder mig till goda,
Och dig sielf, om du äst klook

Skiämmer du eij denne book,
Där i intet pluttrar, skrifwer
Plumpar blana sönderrifwer
Henne aldrig rörer wijd
Om du sielf will hafwa frijd,
Ty iag har och här wijd håfwet
En Patron som mig har låfwat
Till att wähl betahla deij
Om du törs förtreta meij;
Will du äntlig nambnet weta
Pompe plä den bußen heta
Han är karl för deij och fleer
När han nå’n owettig seer,
Pompe som sig maintinerar
Att hwar hund, den hunden ährar
Och af honom måst’ ha lof
Till blij lijden wid wårt håf;
Pompe som plä knoota, knorra,
På dee största hundar morra,
Att dee intet töras kny,
När han börjar onder blij,
Den hwars lycka nu så grönskar

Eij nå’n är som intet önskar
Jbland folcket sådan blij
Som wij den bland hundar sij,
Sielf lär han eij med dig slijtas
Som en hund med biörnar bijtas,
Ty han håller sig för goo
Till att slåß med deij din koo;
Men den han plä Commendera
Den lär giöra dig den ähra
Att dee deij lär sööla neer
När han där till order geer,
Dee ä ochså mina wänner
Jag är wiß att du, dem känner,
Om man iag, dem nämbna will
Nekar du eij meer där till,
Turcka, Packan, Cam och Cesar
Som bland hundar äre Resar
Att och deras minsta tand
Waßlan uhr dig krama kan,
Twå där till will iag eij glömma
Men dem wählförtient berömma
Starcka Leijon, grymma aap
Deras hiskeliga gaap
Dhe förmå dig Nalle täma,
Ty dhe trösta dig så kläma
Att du knapt töör röra dig,
När som dee förlusta sig,
Mins du när dhe en gång togs,
Lijk’som tiggiarn reefs och slogs,
Huru skräcklig rädd du blef

Att du upp i fönstret klef,
Satt förfärat i ett hörn
Skreek och skeet som en rädd biörn

Att uhr rumpan din med hast
lorten flög rätt som en qwast,
Samma kan ännu wähl hända
Om du låter dig förblinda

uthaf lyckan som du giort
och giör illa immer fort,
Då lär alla åth dig skratta

Jngen dig då wärdig skatta
Till att hielpa när du fäls
Förr än dee din biörne päls

Så ha tugga, lugga, slijti,

Targa, sarga, sönderbijti,
Och då blijr din ludna låck
Lijk en slarfwog tiggar råck,

Men om du dig wettig ställer
Jnga fönster nederfäller
Jnt’ i Corps de Garde går,

Jntet bläck på papper slår,
Jntet annat skiälmerij drifwer,
Och min book eij sönder rifwer,

Eller elliest skämmer den
Så blijr iag, och är din wän.




Nu följer en Holmströms Grafskrift öfwer Kung Carl XII:s Björn,

som föll genom en glugg och slog ihjäl sig.
Hwad menar du, min wän, at denna grafwen gömmer?
Säg mig, hwad du derom uti ditt sinne dömmer?
Ett sällsamt Kreatur fins under denna sten.
Du måste gißa först, jag skall wäl nämnat sen.

Han war i sinom tid af starka karska leder;
Men war också derhos af grofwa plumpa seder:
Hans ansigte war bredt, hans ögon woro små:
Sin bakdel wille han ej gerna låta klå.
Han gick alt för sig sjelf och gjorde intet buller;

Men åt sig gerna mätt och drack sig gerna fuller.
Hans slägt är nog bekant; dock sen den döder är,
På slädar åker kring, när kärr och sjöar bär.
Kanske wi få wäl se med tiden på en släda
Wår ludna döda Buß för wåra ögon träda:

Så osnygg som han war och faslig förrn han dog,
Så är jag wißer på at han blir älskad nog.
Nu sen han döder är, och wintren blir så stränger,
At det ger knäpp och smäll i knut och gärdsgårds stänger,
Den förr för honom war förfärad nog och rädd,

Den älskar honom sen fast mer än dunebädd.
Kom nu och gißa på, förrn du går ett steg länger,
Hwad sällsamt Kreatur wäl denna graf instänger:
Ellan det är hans namn; om det blir rätt förwändt,
Si då blir hans person dig säkert nog bekänd.

Hans öde war så godt, som få det ha på jorden,
J det hans lif och död ä bägge älskad worden,
Hans lefnad af hans Kung, hans död af mången Dame,
Som han så ofta skrämt, at det war synd och skam.
Han fick en sällsam död. Ett rus af starka winet

J alt som största hast gjord ända på det swinet,
Ty winets starka kraft war orsaken dertil,
At Ellan Klumsefot i gluggen dansa will’.
Altså, o Wandringsman, hwartil du ej äst fallen,
Det bjud då aldrig til, då går det dig som Nallen;

Men kan du ej stå ut de prof, som ske i Hof,
Så gack långt heldre hem och lägg dig ned och sof.




Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender
af d. 30 Januarii 1699.

Upsala d. 24 Januarii.
Jfrån then matlösa Staden,
Ther Latinska, Græska bladen

Hollas vthi högre pris,
Än en Wexel i Paris,
Ther ifrån så wil förliudas,

At Skinnbrackor sku förbiudas,
Jfrån någon annan ort
Föras innom theras port,
Medan ingen anstäns är,

Strengnæs d. 20 Jan:

Jfrån Strengnäs man förfarit,
At en sådan storm ther warit,
Thet ej någon Christen Siäl
Sig har dristat til at tåga,
Och på båt sitt lif at wåga
Öfwer Biörkös grymma fiähl.

Stockholm d. 30 Januarii.

Tyska Scholans vnga Qwanter,
Hafwa spelt Comoedianter,
Doch thet war eij barnaspel,
Ty the ha så när fått fehl.
Rett som Acten fick en ända,
Facklorn’ woro reda tända,
At hwar skulle tädan gå,
Börja största lusten på,
Ther med ramla Lafwen full
Folck och fä burdus omkull,
Så at både Auditores
Spectatores och Actores
Lågo hoptahls om hwar ann,
Som jag mig inbilla kan.

Westeråhs d. 18 Jan:

Hos oß finns en Prophetissa,
Jngen vthaf oß kan gißa,
Eller säkert hitta på,
Hwadan hon är kommen frå,
Phariseer och Skriftlerde
Holla henne eij i werde,
Sidst hon spelte fanders knepp
Med Magister Tajardtz kepp.

Arboga och Köping d. 16. Jan.

Hwad som nu Mannfolcken giöra,
Kan man intet säkert spöra,
Men om Qwinnfolcken är sagt,
At man them i sorg har bracht,
Efter Ryttarne dra åf,
Som ther förr ha hollit håff;
Ty the mista ther med mycke,
Och med them mong läckert stycke,
Hwar wid the sig förr ha went,
Af Drabanten sig förtient,
Bå’ med twetta, lappa, sömma,
Thet the nu wel lära glömma,
Tå the dra thur theras gåhl,
Som them hullit nål och twåhl.

Kongsör d. 28 Januarii.
Från Kongsör slett intet höres,
Hwad ther drifwes eller giöres,
Wet doch hwad Pehr Frestar’ giör,
Skriker, skräfwar nu som förr.



Swenska ordinarie Påsttijender.

Stockholm d. 5 Novembr 1699.
Mycket nytt hörs här ifråå
som iag hijsklig undrar påå,
och iag deße daa’r fått fatt,
som mig blef berättat, att:
Alla drängar tiena braa
alla Pijgor mödom haa,
alla köpmän ha gåt godz,
alla hofmän wähl till modz,
Alla låås dhe ha god fiär,
alla karlar goda räär,
alla gränder ha bra lius,
alla qwinfolk wacker mus
alla knijfwar en god ägg,
alla bönder reena skägg,
alla kockar koka wähl
ingen skräddare mehr stiähl,
Jngen gubbe pigan röör,
ingen kärng mehr sqwaller föör,
ingen mångelska mehr swär,
ingen amma hoora ähr,
ingen fattig tigger mehr,
ingen swarter smeed man seer,
ingen Korfw bland stadsens wackt,
Keine Hure in der nackt,
Jnga kattor taa mehr möß,
ingen tiggiare haa löß,
Jngen ungkarl snusa kan,
ingen Jungfru will haa man,
Detta alt är mycke nytt,
ähr det sandt så troo det fritt.




Swar uppå de Nya Tidningar.
Hwad som sidst från Stochholm skrefws
Och då för noveller drefws
will eij confirmerat blifwa
Men Contraint nu alla skrifwa
Det, at HoffMän taga stut,
Kiöpmän spela styfft Bancerut,
Hantwärks-Män är intet tröga
Kasta tiufgodz i sitt Öga,
Alla drängar tiufwar bli,
Pigor börja nu gie di
Ja de gå här alla trinda
Som eij ren fådt barn och Linda,
Kiärngen än med skwaller far,
Gubben effter Pigans tar,
Jbland hundra eller flera
Fins knapt någon ährlig mera,
Knifwar har nu ingen ägg,
Swijn och Bönder lika skiägg,
Amma, Hora, är likmyke,
Mångel-Kiärng et fasligt stycke,

Fattigt folck måst äta löß,
På twå fötter gå nu Möß
Men doch af det slaget rara
Som wil sig med katten para.
Sidst och detta nya är
Det man mäst förundra lär,
Jnga unga karlar skiöta
mer om Jungfruns pattar blöta,
Jngen Jungfru sofwa kan




Nykiöping d: 5 Septembr

Extract af en Kneckte hustrus bref i Sörmanland:
West du hwad min wähn för nytt
wåra Knecktar hädan flytt,

det wår tröst mäst här tils warit,
Hafwa alla hädan fahrit,
Lembnat wåra hemmans bruk


utan plog och utan kuk
Fogden länsman några flere
der till wähl förordna ähre

at dhe sku gee noga ackt

det eij nå’t blijr öde lagdt,
af dhe hemman wij besittia
deß dhe åter till oß flyttia,
hielpa till när wij förmå
eij wårt hemman förestå,

men min hiertans, några gubbar
murckna lijk’som rutna stubbar,
Hur’ sku dhe wähl hinna mä
bruket, som dhet brukas plä’,
när som 1000 några karlar

fast dhe reedo lijk som marar
offta måst’ taa hielp till låns
då hoos Mathis då hoos Måns,
åkren han giör minsta mödan
fast han skaffar bonden födan,
wäxten man der ymnogt sijr
när som den rätt plöijat blijr,
twå tree gångor man om åhre
men den åkren mellan låhren
måste plöijas såås hwar natt
om man der af ska gee skatt.




Blir det krig så måst wij fort
Här ifrån på’n annan ort
Hufwudstupa till arméen
Der man mister arm och been,
Blir det frijd kan wäl och skie
at wij mången näslöös see,
Som måst gå sin näsa qwitt
För det han i sängen stridt;
Sij så måst man altid wara,
Hwar man wistas uti fara.




En trösteskrifft till 5 personer som beklagade en Jungfrus död med 5 st.
grafskriffter, hwartill ochså mycken music har warit i kyrckian.

Så ha wij hört och sidt 5 skriffter om en piga,
hwars myckna låf och prijs här öses ymnigt ut
som skull’ en stor Princess giort på sin lefnad slut,
med luut och strängespeel dee sörja och med giga:

Begråten måttlig här J 5 bestörta männ,
som denna Jungfruus död så högelig beklaga,
lät af med ängslan den och trösten till er taga
at Stockholm fruchtsam är och hafwer fler igen:

Ty wänden nu omkring och söken upp en annan
J som eij lefwa kund’ med mindre J sku ha
En flicka för Er frögd, för henne wördnat dra.
Jag eij mißunna will Er sådan roo och gamman.




Klagedicht

Öfwer den sorg som en unger swän sig tillbringar
då han sig med en kiärling befryndar, stäld under en Wijsa så lydandes

Men war iag icke willer
jo willer war iag nog,
När Jagh Gick sta och frija
ha ha frija,
Och för en unger Pijga,
Den gambla kiärngen togh.

Twij deij du gambla haspa,
Du narra meij mit took,
Med dijna många pengar
ha ha pengar,
Jag arma stackars dränger,
Jag war då wist eij klook.

Jag tänckte herre blifwa
öfwer kärngens penningeskatt,
Men twij deij ditt gambla skrälle
ha ha skrälle,
Som iag draas med hwar qwälle,
Jag fick den intet fatt.

Hon giömmer sina pengar
sielf grant utj sitt skåp,
Jag måste henne klappa
ha ha klappa,
Om iag der uhr skull nappa,
Nån fyrk iagh arma wåp.

Jagh leßnar wedh den syßlan
och säijer tiensten opp,
d’är swårt sig så att nähra,
ha ha nähra,
för födan Carressera
En gammall kiärnge kråpp.

Dett tandelösa gapet
en oläst matskåpz dörr
der gammal math uhr luchtar,
ha ha luchtar,
hon stedz uhr halßen fuchtar,
Om iag det säija töör.

Håhlögder som en skuta
den ingen speijel har,
des wåta näsa stygger,
ha ha stygger,
heel slaskut och osnygger,
hon dryper alla daar.

Spanhakat är den leskan,
långhalsut som en Geeth,
Och på des strupa satter
ha ha satter,
En knyhl lijksom en tratter,
Så miuk är hon och feeth.

Des Halße-Senor pruncka
som ankar tråßar twå,
halsgropen magra fuhla
ha ha fuhla,
Är lijk en warge kuhla,
den diupsta man kan få.

Som sielfwa Spikilere
är halßens hwijta skinn.
Beprydd med weck och Skåhrar,
ha ha Skåhrar,
Lijksom de wattufåhrar,
Bon kiör i Åkren sinn.

Des bröst som syltetampar,
de slincka hijt och dijt,
Och heela kroppen lijka,
ha ha lijka
Så miuk som på en skrijka,
Sku det eij gee ap’tit.

Hon håller hufwud stilla
lijksom et fath gelle.
Rätt som en lokeranka,
ha ha Rancka,
Ä Ryggen när hon wanckar,
På gålfwet af och tee.

Swartsiuk moth mig och pijgan
är och det trålle grå,
Dock har hon sådan seder
ha ha seder,
Att hon gemenlig städer,
Den Styggste hon kan fåå.

Men om Jag råkar narras
med pigan någon gångh,
då bannas hon och dundrar,
ha ha dundrar,
Att grannen sig förundrar,
Öfwer sådan Swanesångh.

Strax jagar hon uhr tiensten
den arma pijgan fort,
Seen hotar mig den styggan
ha ha styggan.
Att genast willa rygga,
dett testament hon giordt.

Då måst iag opp och krusa
insinuera migh,
Och med det trålle hyckla,
ha ha hyckla,
Så länge narras fickla,
Thes wreden stillar sigh.

Seen fåhr hon ondt af Mohran,
ja Gud gie fadren med,
han plåga digh din leska
ha ha leska,
För skulle man dig piska,
Som eij will hålla fredh.

Då håls der under näsan
till des hon bättre blir,
Stink Spiritus och Rosa
ha ha Rosa,
Fast mer än brenwijns kohsa,
den hon så gierna dijr.

Snart döö är mycket bättre,
än lefwa länge så,
Jag will Fast hällre swälta
ha ha swälta,
Än höra henne kielta,
Och så min föda få.

Kund Jag’na en gång slippa,
Jag tog’na aldrig mer,
Vnckarrar Frijska drängar,
ha ha drängar,
Ta ingen kierng för Pengar,
Tro fritt i ångren Ehr.




Fahn weet hwad fahr min tänkte
ner han ga gubben ja,
Och Jag, iag arma fiolla,
ha ha fiolla,
Jag war wist och en stålla,
Som saa Jagh willen haa.

Jag tänckt med gambla kampar
kom mång till bytes förr,
Men trå wahle hin håhle
ha ha håhle,
Mångh Vngh och Rasker Fåhle,
Förr än den gamble döör.

Jag tänkt man ett åhr åga
den gambla Mesen grå,
Men hin satt nol wid ändan,
ha ha ändan,
Hans leda lefnads Slända,
Har fått för långan tråå.

Doch weet Jag eij hur lifwet
kan hållas tien fast,
Hans swaga länder darra
ha ha darra,
Dee skaldra och de knarra,
Som Bondwagn kiörs med hast.

Krokryggot och kryp luta
sin werld han genom går,
Lijksom han wille plåcka
ha ha plåcka,
Knapnålar fast sig båcka,
För ryggwärk han eij får.

Han kommer malcontanter
surmulin altijdh hem,
Han grinar pustar stanckar
ha ha stanckar,
Lijksom han wore kranker,
Af krampen i hwar lem.

Hans panna och min kiortel
lijk många fallor har,
Ett stort Corpral skiägg bär han
ha ha bär han,
Öfwer ögonen på twären,
ä’ki det en wacker Karl[?]

Hwad färg hans Ögon hafwa,
har iag eij än fått see,
Ty de ä altijd wååta
ha ha wåta.
Surögder plä städz gråta,
Fast han sig glad beteer.

Hans finger långa tänder
ä hwijta tänck man på,
Lijk-som en Brandstaakz ända,
ha ha ända,
Swart sotuga förbrända
Som kåhl i askan gråå.

När han sig nys ha raka
ärn släter om sin truut,
Som träsgiählen plä wara
ha ha wara,
Der halme Stubben bara,
Vhr klaken sticker uth.

Strumprynkot kippskodd går han
i stugan alla daar,
Hans knän, som winckelhakar,
ha ha hakar,
Hans been som kielke stakar,
En hiertans wacker kaar.

Förtretlig birrug wara
kan och den mesen gråå
Låth illa altijd skarra
ha ha skarra,
Gå kiälta skafwa knarra,
Som spånråck i en wråå.

Tålf pipor tobaak röka
med en kan Öhl ell’ Twå,
Der med plä han sig roa
ha ha roa,
Han taar och wähl till goa,
En Bränwijns slurk der på.

Sen luchtar han ur halßen
lijksom en Båtzmans krogh,
Deth måste iag alt Lija
ha ha lija,
Fördraga tåhla tija,
För det iag Gubben togh.

Sängtäcker kan man täncka,
lijk som en spijke sill,
Wååt, slaskut, kall och kuhlin
ha ha kuhlin,
Okarsker illa wuhlin,
Lijk som en kroko dill.

Hans Näsa fötter händer
ä kalla som en ijs,
Lijksom hans Lijf wor’ ända
ha ha ända,
Men Gud nås det kan eij hända,
Så länge lijke fijß.

Han ligger wijd min sijda,
som draken på gull plä,
Sielf kan han det eij nyttia
ha ha nyttia,
Eij will han dädan flyttia,
Att en får träda tee.

Han snarckar när han såfwer
som Såge qwarnen giör,
När stora ståckar sågaas
ha ha Sågas,
Jagh då eij lijtet plågas,
Fast iag eij klaga töör.

Hans lätta bröst det flämtar
Lijksom en åkarhäst,
Krafftlöser mager spinken,
ha ha Spinken,
När Opp för kyrckio brinken,
Han laßet drar som bäst.

Han hostar, harsklar, raklar,
hwar mårgon hiskeligh,
Rätt som ett åskie dunder
ha ha dunder,
Dett är ett fahrli Vnder,
Att han eij spränger sigh.

Når han en stund ha rakla,
så spåttarn äntlig tee,
Lijksom en Koppardrake
ha ha drake,
På slåtte under take,
När som det rägna plä.

Ett sådant bene Ragell
en så oduglig drängh,
Måst Jag ha wed min sijda
ha ha sijda,
Fast han sku bättre pryda,
Wårt bohl än som min sängh.

Ach Gud gie iag fick see deij
liggia på wårt bohl,
med en Citron i Näfwen
ha ha Näfwen,
Så tror iag wist att äfwen,
Min frögde tupp han gohl.

Ditt Graföhl skulle blifwa
en Bröllopz dag för meij,
Och aldrig större lycka
ha ha lycka,
Kund hända mig din kryckia,
Än om iag sluppe deij.




WJßerlig war iagh då Galen i Pannan/
när som iag tänckte at älska war frögd
sleka up Öhlet/ och sparka kull Kannan
och lefwa medh lijtet småfiollug förnögd.

Jagh buga/ buxera, iagh skrapa/ iagh båcka/
iagh blinka/ iagh wincka/ iagh håppa på Thå/
fick iagh see Skuggan aff Phillis min Dåcka/
så strök iagh Toppseglet/ och kröp så i Wråå.

Fick iag en Tijma medh Phillis min språka/
War ingen i Werlden så lycklig som iagh/
Jagh lågh heela Natten iagh drömde/ Jagh Spiåka
bygd Slott up i Lufften till annan Dagh.

Men när som iagh märckte at hennes Sybilla/
som tiänte hoos Phillis och strök hennes Skor/
Fick tala medh Henne så tidt som iagh wille/
så tycktz migh min Lycka war intet så stoor.

Lät hon migh en gång få kyßa des Näfwar/
så fick iagh stoor glädie nytt Lijff i mitt Bryst/
ja drack hennes Skåhl uhr Så och uhr Stäfwa
Hon hette Gudinna min endaste tröst.

MEn når iagh fick weta at Curre fick slicka/
Min Phillis på Näfwen/ Ja mitt uppå Mun/
Då kunde min wördnat ey längre räckia/
Hon älska migh fuller/ men mera sin hund.

Det Famtag iagh fick det nögde mitt Sinne/
Jagh tacka för Gunsten och föll uppå Knä/
seen kom Mäster Anders med’n iagh war der inne/
han märkt henne kläder/ och giorde så mä.

Skall iagh min Hugnadh medh Pijgor och Hundar/
Sampt Skräddare deela thet står migh ey an/
Den Kärleks-löst lefwer/ har mången god stunder/
och wandra förnöylig på Frijheetens baan.

NU är iagh frij och frij skall iag wara/
Jfrån denna Dagh och in till min Dödh/
Ty nu har iagh sluppit aff Kärlekens Snara/
Som pijnte som plågde som giorde migh Nöd.





Een fiskare-Broos wijsa giord för älskande Åkare ock deras Frutimmer.

Entlig gapa Jag så länge,
Thes Jag fick en lort i Mun,
Barnet Pißa måst i Sängen,
Det har lekt med eld en stund,
Hwem som seer för stint i Sohlen,
Måste derfrån skeelögdh gåå,
Den som leka will med kåhlen,
Swarta finger lär han få.

Sällan man i wattnet plaskar,
Att man icke stäncker sig,
Had iag arma stackars Masker,
Kunnat förr besinna mig,
Förr än denne kierlekz Siukan,
Blef med List min Öfwer man,
Hade iag wähl tillstängt Lukan,
Och eij Elin skådat an.

Doch Jagh seer det skall så wara,
Giordt blir aldrig ogiordt mehr,
Derför iag mig och förklarar
Att iag dett helt gierna seer,
Att iag Elin Om iag kunde,
Älska lijksom barnen Bröd,
Mer än någon tommer bonde,
Giör sin tälg-knijfz tiocka grööth.

Elin älskar iag rätt mycke,
Ty hon är rätt miuk och fijn,
hwiter som ett Slißingzstycke,
Lener som en docka lijn,
Feter som en giödder Sugga,
röder som wår Grannes Knuth,
Nätt och liten som en Mygga,
Snabb och qwick som räfwellkruut.

Elin är min Byxsäkz Klåcka,
Elin är min rußin struut,
Elin äst min Såcker dåcka,
Elin ist mein högstes Guth,
Elin är min frögd och gamman
Elin är mitt Sabel skinn,
Elin är mitt alt tillsamman,
Alt i hoop är Elin min.

För skall gråsten blij till limpa,
Förr skall Oxen wingar fåå,
Förr skall Suggan blij en Simpa,
Förr skall Stockholm lära gå,
Bruncke berg blij förr en båter,
Och min rumpa Apotek,
Förr än Elin iag förlåter,
Elin är min Grijse Steek.




Sidst om en mårgon goo
så fick iag giffte tankar,
och fick så lust till roo,
iag tänckte kasta ankar
utj nå’n blöter famn,
men när i mina tankar
kom all den sorg der wankar
då rymbde iag uhr hamn.

Taar iag en som är ung
hon är för qwick och snabber,
När iag af wärket tung
då ligger som en klabber,
så will hon ännu mehr
hon will wähl altijdh leeka,
men iag ledz och wid smeeka,
när det för offta skeer.

En gammal fuhler fahn
har måßa mellan bena,
den iag eij älska kan
hens bröst dhe ä’ heel leena
och blöta som en skijt,
sielf slaskot som en groda,
hwem är som will förmoda
at det tröst gee Ap’tit?

En Jungfrus Jungfru-Skantz
är stedz med list inkräcktat,
doch har och mången swans
förgäfwes derför’ fäcktat,
ty när han kommit har
i brechen som war klufwen
war fogel’n reen uthflugen,
och toma boet stodh qwar.

Det är för stort beswär
et ödes hem upplöija,
alt ogräs som der är
måst’ man uhr wägen röija,
doch har mång’ Enkia goo
som sig för linde fruktat
till helfften låtit brukat,
see’n rätta bonden doo.

En lijten om iag tahr
så stupar iag på näsan,
och blijr i lorten qwar
hon håller eij uth reesan,
en stoor törs iag och eij
hon kastar mig uhr sahlen,
ia: blir hon litet gahlen
så skeenar hon med meij.

En wacker om iag må
den had’ iag lust at åga,
doch torde iag horn få
om iag det skulle wåga,
ty iag nu lärder ähr:
den löper mycken fahra
som will alle’n bewara
det hwar och en begär.

En fuhler fick wähl iag
Kan skee allen behålla,
doch det är eij mit laag
at dricka watnet kalla,
när iag kan bättre få,
iag är för delicater
at äta sådan mater
som ingen ahn paß på.

Det feeta smakar mund,
men det giör ondt i magen,
doch bette iag en stund
wäl utj denne hagen,
om iag hadd’ lagom stopp
åt det grundlösa träske,
ty druncknar iag i fläske
så står iag aldrig opp.

En mager törs eij iag
för alt i werlden fästa,
iag skull’ min sidsta dag
der med in på mig hasta,
ty feet är iag och eij
och kommer hon då under
så stöter iag’na sunder,
så går det och med meij.

Den rijke påckar på
sit guld och sina skattar,
det iag eij höra må,
doch ingen hug iag fattar
till ta en fattig möö
iag sielf en fattig stackar
hwad båtar hon är wacker
när wij af hunger döö.

Till den som fattig är
ty ä wij wänner fyra
så kunnom wij en hyra
som oß wähl alla bär.

En kloker törs eij iag
hon will alle’n regera,
ia, brackan will hon haa
och kan skee ännu mehra,
En tokot om iag tahr
så ä iag wärre brydder
hwad hielper iag blijr lydder:
twå took är mohr och fahr.

Derföre will och iag
i ensligheet förblifwa,
och icke fängslans laag
min frijhet undergifwa,
hwad iag förwärfwa kan
allena iag upäter
fast iag eij kiersta heter,
det unnar iag en ahn.




Jngen så fullkomblig skattas
att ju honom något fattas,
derutaf det Ordspråk kom,
Alla woro på ett byte,
ingen slapp derutan lyte,
hwar har fått sitt proprium.

Trähla, plöija, styfft arbeta,
och sin mat i Marken leta,
Jntet annat skiöta om,
Frijskt från höst till Juhlen lefwa,
sedan utj armod swäfwa,
dett är bönders proprium.

Altijdh skryta ibland gåßar,
Hur han hwar i lärdom troßar,
Jbland andra wara stum,
Sättia händren i sin sijda,
Skubba sig och fingren wrijda,
Är Præceptorers Proprium.

Stedz med kosan om kring löpa,
Fisk och kiött på tårget kiöpa,
Effter sluntar see sig om,
Stå och Sqwaldra i hwar Gata,
Och sin Matmohrs later rata,
Dett är pigors proprium.

Wara dristig, swärja, dundra,
Bära fram bå’ stek och Flundra,
Slå på kutsken som är dum:
Piltarne med mackt befalla,
Och dem till sin syßlor hålla.
Hofmästares proprium.

Egen mat med skiedar mäta,
Annars som en warg upfräta,
Och dock löpa lika tom
Ja, af Swinen giärna lära
Draf, och egen träck förtära,
Är den Nitskas proprium.

All sin wälfärd ha’ i kista,
Heldre Gud och himmel mista
Änn sin kiära penningpung:
Påcka, yfwas, ingen wäija,
Det är, sanningen att säija,
Mammons trälars proprium.

Alla utur wägen kiöra,
Fast de intet ha’ att föra,
Och att wara stor i munn:
Knif och påken straxt framwisa,
Och så kiöra, skratta flisa,
Är Rospiggens proprium.

Gnida, stryka, tralla, fehla,
Dricka, slumra, såfwa, spehla,
Wända Natt i dagen om,
Barnen få eij mycket ärfwa,
Så förwärfwa, så förderfwa,
Dett är Spelmäns proprium.

Säija sagor, lappar sömma,
Giöra dåckor klutar giömma,
När Mohr tar på wara from,
Leeka fremmand, laga Rätter,
Willia wara gran och Nätter,
Dett är flickors proprium.

Spela knäck och kiämpa nötter,
kalla händer wåta fötter,
Löpa friskt på skriskor om,
Altijd flåsa, aldrig stilla,
Wara näßwijs giöra illa,
Det är Poikars proprium.

Sexton åhr och aldrig mehra,
Skratta, danßa, gå, spaßera,
Aldrig see i kiöket om,
Altijd deras låckar laga,
Säija neij och mena ja ja,
Det är Jungfrurs Proprium.

Altijd grann och nätter wara,
Skryta borta hemma spara,
Krusad Pudrad the sig fram,
Äta Spijsbröd Strömmingz Nackar,
Och lell gå med Silckes brackor,
Fattig ungkars Proprium.

Ränn’ i by och föra Skqwaller,
dricka Brenwijn wara kaller,
Alldrig kunna hålla Mun,
Hosta harkla hwar förtreta,
Willia mehr än andra weta,
Gambla Kierngars Proprium.

Wackert lära illa lefwa,
Åfwanpå som flåttet swäfwa,
Och Långskieggut the sig fram,
Jngen ting om wählen tycka,
Henne lijkwähl åth sig ryckia,
Hwems är detta proprium?

Löpa med en stackot kåppa,
Altid rädder, buga, båcka,
Och skinklabben få stundom:
Åt Student Öl, tobak kiöpa
Kring om sta’n i hwar gård löpa.
Är PENALERS proprium.

Sweda håår och sällia Pähron,
Gie bort Siählen, gee bort ähran,
Jntet annat skiöta Om,
Än man pengar åth sig draga,
Krukan millan benen taga,
Mongelskornas Proprium.

Alldrig hwijla intet såfwa
Jntet hålla, all ting låfwa,
See sig rätt som Räfwen om,
Eij sin nästa hoos sig lijda,
Alting till sin nyttia wrijda;
Hwems är detta proprium?

Lefwa lustigh, hösa, plösa,
Annars goda snart förslösa,
Dricka hela Natten om,
Och sin Nästa så bedraga,
Sidst en skamlig ända taga,
BANQUEROUTEURERS Proprium.

Beck och tiära Båtzmans Ähra,
Och hwar an i Synen Skiähra,
Segla hela wählan om,
Dräpa löß och tobaak röka,
Födan sin på hafwet sökia,
Det är Båtzmans proprium.

Näsan sin i watten snyta,
Som en gåås på wattnet flyta,
Alt sen han från mohr sin kom,
J kaijutan klå de rumpa,
Seija heij bror, op och pumpa,
Ållänningarnes Proprium.

Skiera, klippa, sticka sömma,
Lijtet Skiehla aldrig glömma,
Se sig effter wijsan om,
Wara Skabbog, Siung’ en wijsa,
Vppå bohle sitt’ och fijsa,
Det är Skräddrars proprium.

Lort och Rusin drufwe-Grenar,
Sällia Swiskon och små stenar,
Plutra bort Confonium,
Barnens pengar snart utöda,
Tusen tusend flugor föda,
Kryddekrämrars proprium.

Ståppa lakan ligg i fönster,
Tal’ om duk- och handukz mönster,
Gå på skall och Låppefångh,
Mata man med det som styrcker,
Klaga seen att buken wärcker,
Vnga hustrus proprium.

Twätta blöijor wagga barn,
Tiok i rumpan som en Qwarn,
Giöra Swagöhls kannan tohm,
Äta såfwa, fijsa, siunga,
Pappar som par hagellpungar,
Dett är ammors Proprium.

Swäria Slås och otucht drijfwa,
Altijd otäck Sohlbränd blifwa,
Arg och Elak aldrig from,
Heela daan på wattnet fijka,
Natten kring på gatan strykia,
Rodar pijgors Proprium.

Stinna Ådror Grofwa leder,
Skiära, klappa, Laska läder,
Siunga så en tysker Psalm,
Vtj bäck och flått sig söhla,
Och i kimröök fingren miöhla,
Är Skomakars Proprium.

Kasta klooth och tobaak röka,
Gambla kläder åth sig sökia,
Aldrig klä sig som en ann,
Wärjan knäpper slår i gata,
Som en stiärt utaf en Skata,
Ähr Hans Gürgens Proprium.





Det war en gång en unger katt
Som fick en lijten råtta fatt
Han wist eij hwa han skull’ der med
Men bar sig mycket owigt te

Och leckte med den fågna mus
Thes hon sprang bort förutan krus
Och giohl så unga katten flat
Som miste både leek och mat.
En gammal katt som der på såg

Han åt den ungas ofäl log
Och sa det hade iag wäl wändt
Det har dig gådt som du förtient
Ty när du fångar slika diur
Hwar effter katter gå på lur

Då måst’ du straxt så knipa dem
At de eij mera årka hem,
Skiär foglens wingar strax så kort
Att han förmår eij flyga bort
Ty slika diur min kiära Katt

Dem får du eij hwar tijma fatt.




En räf en gång i Siönöd wa
Han då gåsen rätt hiärtli ba
at hon sku med sin fiäder kropp
strax hiälpan utur watnet opp,
Hon swara neij giör först din flit
at alla räfwar komma Hit
der du nu äst, får iag det spörja
ska iag betänckia mig hwad iag will giöra.





Een Sugga låg och sku få Grijsar
En warg sig strax tiänst acktig wijsar
Ga sig för barne morska an
Men hon ga barnemorskan Fan.





Så går med oß i wåra da’r,
Att hwar och en sin plåga har.
Ett lamb stod wid en Å, och drack,
Det gaf sig straxt i tal och snack,
Med fogeln, som då äfwen dit
Kom samma gång, för slik ap’tit,
Det sa’: Wäl dig som fiäder har!
Du, som en pil i luften far,
På dig står ingen warg på lur,
Dig äter intet skade diur;
Men foglen swara då med hast:
Änn Höken då, som tar oß fast;
Det är ju lika för wår kropp,
Om warg eller Hök oß äter opp;
Men fisken, den är lyckelig,
Som intet har med deße krig!
En fisk, som då där bred’wid samm,
Han swara’ oß, på detta glamm:
Mån Giäddan, som är glupsk och arg,
Är bättre änn en Hök och warg?
Kunde jag man krypa uppå land,
Så fruckta’ jag eij giäddans tand.
Så plä och mäst i werlden gå:
Att hwar har sitt, te’ blåsa på.




Jag weet par skiöna Hand Granater
med twenne röda tåppar små
När iag skull tända eld der på
Må iag bekänna blef iag flater
De tände sig då sielfwa op
och kasta elden i min krop.
Som brinner än i liusan låga
Doch tror iag wäl at hwar skull wåga
Således blifwa Grenadier
fast han min ofärd för sig seer.




Alla qwinfolcks gunst iagh winner
styfwer Långer men dock trinner
mitt i hufwudh är ett håhl
Träffligh saak[:] en sömmenåhl.




Litet rödt, men der omkring
Mycket swart, et undlig ting
Som iag i min hand kan packa[?]
Took, det är en alminacka!




Hwem är som detta gißa kan
min Fahr är swart som bara Fan
min Mohr har nästan samma färg
Ja mindre än den minsta dwärg,
Så lätt at och hwart barn kan
Mig lättlig kasta af och an
Men lell så giör iag stora ting
med en liten kropp all wärlden kring
Jag har eij finger eller hand
doch giör iag lell så starcka band
at ingen smed som släggan för
så fasta knutar nånsin giör
Hwem utaf er först hittar på
Hwad det för diur nu wara må
den ska tåf er och först bli fru
doch täncker eij för widt omkring
ty det är man en liten ring.





Twå Grannar ha’ hwarannan kiär’,
De see alt hwad i werlden är;
Men tröst hwarannan doch eij see,
Förr änn den Tredie kommer te’.


Hwad är då det? Man kan wäl röna,
Att det är dina ögon skiöna:
De som hwar annan aldrig see,
Förr änn som speglen kommer tee.




Jbland tomer, ibland stinner
aflång, miuker, rund och trinner,
Som måst mellan benen in,
det är kårfwen i sitt skinn.




Seij hwad för huus i Stockholm fins
som störst af alla wara syns?
Jo det är Banquen wißerli’;
De andra husen stå der i.





En aflång book med twänne blar
som öpnas kan bå natt och dar,
allom står der fritt i nosa
ty det är en tobacks dosa.





En blinder häst förutan fötter
Som aldrig nånsin blifwer trötter
Fast än han fählas som en Pijhl
Och intet betar hundra mijhl
Är altid mager aldrig feter
Fast än han spanmåhl lästtahls äter
Han är så munstyf stark och yr
At ingen den med betzel styr:
Men sätt en Kiäpp uti hans rumpa
Så får du sij hur han måst skumpa
Hwart du will ha’n, han styres med en Käpp
Hwad är då det? det är ett skepp.





Dessa giordes samma gång dem iag skref i Sanden med en Kiäpp:
En Skrifft föruthan bläck, en book föruthan Papper
En Penna uthan fiär, en Tiggar’ uthan lappar,
De ää wähl rara Ting, dock fins de alla här,
Ty dätta skref med’ Kiäpp, en fattig Secretaire.





Jag spår, att mången som i qwäll
Är hiärtlig glad, syns mycket säll,
Han klår sig i morgon bakom öra,
När Spectens poike, Lindmans dräng,
Mä’n han änn’ ligger på sin säng,

De klappa då på Cammar dörra;
Då önskar han eij wara till;
Ty han wäl wet, att de då will’
Betalning ha’, för det att han,
J qwäll har warit nätt och grann.





Dig will jag önska nu och spå,
Du ska’ en wacker hustru få:
Så hwiter som en bakungs raka,
Så feter som en giärdsgårds staka,
Så qwick och wig lik’som en ko,
Så renlig som en smutzig So,
Så släter, som en lurfwig tacka,
Så räter, som en kulrig backa,
Så wänlig, som en arger tiur,
Så nyttig, som ett skade diur;
Som älskar dig, som hund giör haren,
Så skiön att hon kan skräma baren;
Och mera, som du sielf får sij;
Så wacker ska’ din Hustru bli.





En fråga mig, om jag och kan
Spå, Hwad hon skulle få för Man?
Jag swara genast därtil Ja,
Den du will ha’ och dig will ta’.





Kom gif mig pängar iag skall spå
Hwad du en gång för man skall få
är han eij gammal är han ung
är han eij lätt så är han tung
är han eij liten är han stoor
är han eij onder är han goor
är han eij tockot är han klook
är han eij klocker är han took
Så seer du nu at iag lel kan
Dig säija hwad du får för Man.





J din panna kan iag sij
Hur’ du och din hustru blij
at bå hon och du lär brå
På föräldrarna bå twå
Du på Farn, hon på Morn
giffter du dig får du horn.




Will du at iag dig nu skall spå
Hwad med din hustru du lär få
Jag will, will du meij litet bee
dig lära det förut at see
stryck soot uppå din wänstra tum
skrif der med på et papper Sum,
och bin det sen en torsdagz natt
kring halsen på en swarter katt
ta katten andra dagen fast.
Löös sedan lappen löös med hast
Och läs backfram det skrifwit står
Hwad det då blir du säckert får.





Will du see, hur’ den seer uth,
Som en gång din mann skall blifwa?
Tag en skål med kallgiord luth,
Sätt den på en runder skifwa,
Klåckan Tålf, en nyårs natt,
Ta’ med deij en swarter katt,
Stick den med en nål i swålen,
Håll ditt hufwud öfwer skålen,
Blunda; kan du då nå’n sij,
Den ska’ wißt din kiärsta blij.





Hwem detta ur min spåpung får
Den önskar iag och säckert spår
Det hon skall sådan lycka ha
Uti sitt huushåld natt och da
at hennes kalfwar sku få koor
at hennes grißar sku få Soor
at hennes kattor sku få Fåår
at hennes Miölckbyttor bli Såår
at hennes skursand sku bli gryn
at hennes råttor sku blij Swijn
at hennes höns sku wärpa Gull
Men skier det eij är eij min skull.





Will du min swarta hand me’en silfwerpenning smörja
så ska iag med min konst, så för ditt bästa sörja
at du ska säckert få en hiärtans wacker Man
så skiön som Kinckenjees, då går han ju wäl an
Men gier du intet i min hand som är utsträckt
Din man skall bli så ful, som sielfwa Rubbert Knecht.





SpåGubbens grafweskrifft
Kroppen min sig roligt hwijlar,
spöö uhr handen har jag släpt
fäld är jag af dödzens pijlar
och min näswijs mund tiltäpt
Jngen hund mig meera bijter
fast han skijter på min graaf
Jngen meer jag emot bryter
aldrig går jag meer med staaf.





Vppå Duc de Monmouth som blef Halßhuggen i Engelandh.
Hähr ligger Jacob nu, den Jacob toog af daga
Derföre att iagh tänkt, kungz Jacobs Crona draga,
Jagh menthe men förgiäfz ett Qwarther längre blij
Nu kan migh hwar och een ett qwarther stäckre sij.





Vppå en Trägårdzmestare
Här nedergräfwes dhen som stedz i Jorden gräfde
så länge som han war och här på Jorden lefdhe
lär läsare här af, eij giöra någon ondt,
Dhen ondt giör blir een gångh dock sielfwer eij förskont
Sij han, af dhen mångh Mask här ähr af daga tagen
Lär sielf af Maskar blij förtärd och söndergnagen
Den alldrigh någon matk i marken undt sitt boo
Taar sielf hoos Matkar nu sin Hwijla och sin roo
Doch mißun Hwijlan eij, den wj nu här begrafwa
Den tusend sängiar giordt, må sielf een sängh wähl hafwa.





Liuset täres men det brinner

Wattnet minskas, men det rinner,
gräf eij du din ungdom neer,
gammal årkar du eij meer.




Ästu unger war man glaa’r,
Du har ännu många daa’r,
Som du än kan lefwa på,
At du dig wäl frögda må.
Ästu gammal war förnögd,
Och fördubbla då din frögd;
Ju mindre tid at lefwa på
Ju bättre bör den brukas då.




Dina ögon ä Demanter

Hwilkas alt för waßa kanter
Skiära hiertat mitt i kras,
Som mot dem är skiördt som glas.




Den något stiäl utur en ärlig Danmans hus,

Han döms till döden, hängs, förutan något krus;
Men stiäl han något in, han lämnas otilltalter,
Och blir kan skie ibland, för mödan, wäl betalter:

Stiäl in, och aldrig ut; blir du en ärlig tyf
Förnöter tiden wäl, förkortar eij ditt lijf.





Den som ingen ting fått åga

Den har ingen ting till wåga
Men hoos andra ta till låns
Troo mig det är maat för Måns.




Den som ligger på sin skatt,
Som en Drake dag och natt,
Och den inte nän’s te’ bruka,
Han ha’ fådt en farlig siuka.
Han är, om jag mig eij swiker,
Rätt så säll och rätt så riker
Som en hund den uti bann’,
Acktar det han intet nyttia kan.





Många fara effter Gulle

Kring om wärlden sorgefulle
et slagz gull fins i wår Sta
Mer än man kan hinna ta.




Nu bruckar du wäl mycket kruus
Så länge som här brinner liuus
Men troo mig släckes liusen ut
Knapt troor iag då at du wet hut.





Det war en stor Disput eij långsen mellan twå
Hwad ögon fagrast war; de swarta eller de blå
Men om af deße jag till dommare blef tagen
Så ha iag säckert sagt, iag höll af begge slagen.




Har du någon trogen wän
tro meij fritt behåll man den
eliest lärer du få sij:
Byte giörs för gäckerij.





Herregunst och Aprilwäder

Skiöna glaas och Jungfruläder
ändras, spricka lijka snart
och det hålles dock för raart.




Jnte wetstu hur det går
Hwem en gång dit goda får
Derför har du någe fådt
Giör dig sielf och andra gådt.





Om du will frias från beswär,
Trät eij med den som högre är
Änn du; ty det går dig då slätt;
Den mackten har, har altid rätt.




Will du hetas wara klook
laga då at du äst took,
Med den aldrastörsta hoopen
då så kommer du i roope,
ty emedan intet här
fins som icke narrij är
Sij så är det aldrabästa
wara galen med de mästa,
ästu för dig sielfwer klook
altid håls du då för took.





Tagh digh till wara wähl, för rycktetz falska klangh
Och tahla icke aldt, hwad lögnen för i swangh
kan hända du blijr trodd, att wara uphofzman
för dhet du hördt och sagdt, men eij förswara kan.




Gambla wahnan den är goder
den behålls hoos alla qwar
Flickan giör som hennes Moder
gåssen lijkasom hans Far.





Dricka lagom äta godt
ligga wäl och piälta småt
wara nöijd och lefwa bra
är det bästa man kan ha.




Gudh gif frid i wåra dagar

Sådant krijg mig dock behagar
tör Jag seijat, der som man
slås och håller tåf hwar an.




Skal din Kierleek tyster blij
lät den tredie intet höra
och fast mindre än få sij
hwad som twenne sammangiöra.




Om älska är en dygd som det och säckert är
så räcknar iag mig bland de dygdigste i Norden
Ja kallas det eij skryt, jag sa på hela Jorden

emedan mer än nån iag altid warit kär,
det är god tid sen jag te älska först begynte,

från det iag åtta åhr till denne åldren hinte
Så har iag åtta daar eij warit kiärleks frij
Jag troor iag slipper eij, fast iag lär åtti blij.






Ällska lär Jag, ällska har Jag,
ällska will Jag, ällska skal Jag,
Men lickwäl hwar dag Nå nytt,
det är maat för hiertat mitt.




Ledsamt är det ensam wara;
En Camrat Jag hafwa will
der som twå sig sammanpara,
kommer snart den tredie till.





War i qwäll eij kiärlecks dull
Sitt eij längre tanckefull
Du sijr uppå Jungfruns kruus
Som en katta på en Muus.




Du äter giärna goda mål
Du dricker bra kan iag och see
Men aldra hälst giör du beskied

Tre wackra bruna Ögons skål.




Alt hwad dig een ungkarl låfwar

Solfiär, Muff och Marknansgåfwor
tänck om du det töres ta
den nå’ gier, han will nå ha.




Moor din hon har godt att seija
hur’ du Wänne-gnabb skal wäija,
hon får giörat när hon will,
du måst’ stiäla dig der till.





Du äst en liten hiertetyf

Som har dit största tidfördrif
När du får andra hiertan stiäla
Som fåfängt måst sen hoos dig träla
Men tro mig frit du hiertetyfwer
Du en gång sielf tyfstulen blifwer.




Tro meij min hiertans såcker dåcka

Dit öga är en byxsäcksklåcka
Der wijsaren går rundt omkring
Men håller seij wed ingen ting.






Öfwer en Jungfru som war berömd för wara så snäll i sina händer.
Wist är hon Snabb och snäll, i sina händer små
ty hon kan i en hast förutan stöd och stänger
Men bara med et greep straxt komma den till stå
Som Fot och benelös rätt som en sloker hänger.




Lucretia är fast högt berömd
att hon knifwe-stucken blifwit,
Mången ann hafft knijf i lijfwet

Och ändå wäl blifwit glömbd.





En sa, iag beer er, säij mig då
Hwad för åtskillnad wara må

emellan amman så och pigan
mig tycks de är nöth bå twå.
Då swara en som stog på lur

d’är samma som emellan koon och qwigan
den ena ha, den andra ska, ta tiur.




På en Tandlöös kiäring som aldrig teeg.
Mitt tahl förtretar och förargar stedz de unga,
Jagh borde säija de ibland ha tand för tunga,
Jag rår eij före att min Mun så styrlöst går,
En döör förutan Låås ju altijd öppen står.






En Roddarepijgas Grafweskrifft
Een åkareMärr till Siös
i Båten bara fanen
een hora uppå land
En diefwull ut med kranen
som med orolig roo
i Werlden föda fått
haar nu till rolig roo
i denna grafwen gått.





Då iag en gång hade sufwit under ett trää och waknade sedan upp.
Ach Gud ske låf iag slapp att mig eij samma hände,
Som Adam då han såf men wakna seen och kiende,
En Qwinna af sitt Reef, hoos den han stedz sku boo,
Då första hwijhlan hans och blef hans sidsta roo.





Åth en som rådde mig att taa en fattig wacker Flicka.
Hwarföre ska iag mig hoos den i träldom gifwa,
Af den iag i mitt Ook, doch eij kan lijsad blifwa?
Neij nöije kan iag eij hoos någon flicka finna,
Hwars Rijkdomb lijksom min består af giell och skull,
Men den Sylvander will med Skiähl och hierta binda,
Des kedia wara skall af silfwer eller Gull.





Lijka stånd, och lijka heder,

Lijka ålder, lijka seder
tro mig, fast Jag eij är Präst,
lijkt med lijka paras bäst.




Läs ungerswän jag ber betänkligt denna skrifft

Och fölg mitt råd mig tycks, är bättre wara gifft
än hoos de andra städz, gå snålas, snugga, tiggia
Och som en stackars hund för andras portar liggia.




När kiärlek är en giäst, han altid höfwlig är
Men får han först bli wärd, han blir oß till beswär.






Om du will giffta dig så gifft dig ung war snar
drög eij för länge, ty då händer wißerliga
som klocka Salomon berömligt skrifwit har
Du ligger siucker sen som’n snöping hoos en piga.




Om du åstundar wara frij
för Kärleks grymma tyranij
Så blunda när som du får sij
Par skiöna ögon blir du Frij.





Tar du dig en kiäring för Pengar,
goda dagar kan du få,

Men betänk min stackars dränger,
Nättren blij eij lika så.




En Walmars råck och axeltafft
En Jungfru hand och yxeskafft
En nyer skoo och’n lortig grop
De paßa sig så wäl ihoop
Om iag tör säijat meij förlåf
Som du och den tu håller ’tåf.







Giffter du dig, giör du wäl
blijr du ogifft giör du bätter
bättre mista goda nätter

än bå Natt och dag blij trähl.




Hwad wore det för frögd sig hustru till at ta

Om man som tuppen feck och samma wilkor ha
Han har wäl tio tålff, de få och hoptals barn
Doch har för allihoop han eij den ringsta mödan
Eij plågar hustrun Man, eij pina barnen Farn
Om det som dem behöfws till kläder maat och födan

Hwar skaffar sig det sielf, men som wij hustru ta
Den een man får, han får för stort ett kors at dra.





Hwad är en ungkarl som med alla tißlar, taßlar?
Han, efter tycket mitt, som hwar och en wäl wet,
Är rätt en matgrann häst, som går uti godt bet;

Men wäljer wäpling till theß han i starren faßnar.




Will du at iag skall lära deij
hur’ du eij nånsin skall få neij
och så undslippa denna sorgen
den intet frijar får eij korgen.





Uti Catchesen om jag mins

det en stäns wäl optecknat fins
at du eij får ell skall begiära
Din Nästas hustru d’är hans ähra

Men intet fins der minnes ja,

Förbud sin Nästas hustru ta
Derföre ta paß på begiära
Sij så plä iag Catchesen lära.





West du hwad en Ungkarl will
När han Jungfrun talar till
Och begiär blij hennes Man
Om hon honom lida kan
Han will då för utan kruus
På ärligt sätt ta hennes Muus.
LI
Will du giffta dig ditt took,
Läs först första Mosis book
Medan Adam ogifft war
Had’ han, står där, herre dar
Men när han sig hustro tog
Måste Herren wed en plog
Som en bonde gå och plöija
Willa marken nödsamt röija,
Sen af Hustrun han förförd
blef ur Paradiset körd.





En gång så månde en, den frågan föreställa,
Hwad är ett äckta stånd? därpå giol’s detta slut
Och swar: att äckta stånd, det är en råttefälla,
Den ute är, will inn, den inne är will ut.





Hwad är ett gifftermål? perpetuelt arende

Der mången slöt contract förr än han godzet kiände;
Men sen det slutit är så måste han stå kar
fast det då sämmre är, än det förr rosat war;

Derföre achta deij förr än du der med hastar
Doch är det wackert bruuk, så må du wäl slå till
Du får wäl den som det till hälfften brucka will

Och lembnar dig ändå alt hwad det af sig kastar.





Årckelösa Gubbe gråå
läg eij någon ung wed sijda
Du lär blij så lam af rijda

at du nappast årckar gåå.




Tar du dig en gammal Man
Den du intet älska kan
Skier det wijst för pängar skull
Derför war du eij så dull

Altför hastigt till at tan
förr än som han gier sig fan
at han öfwer åtta dar
Eij will bli i wärlden qwar
Och när han ifrån dig dör


Ästu ogifft sen som förr
Då du för din stinna pung
Kan förskaffa dig en ung.





Tobaks-näsa, snufwedrake

Som i snusa eij har Make
Näsan din seer altijd uth
som een hästlort wid wår knut.




Att Rijda will och full, liuga swäria skrijka,
att alldrigh som een karl stå bij, men fly och wijka,
har warit mitt maner, Jagh hwijlar och nu här
föruthan aldt beröm, som iagh har lefwat där.





Om Holmströms krockuga Finger
En snål Sugga på wår gål
Feck et been i sitt arßhål
Å iag skull taga utet
Så klämde hon till med röfen sin
så at min finger som der in
satt, blef illa Brutet.





Giör dig lustig, war man glad,
Uppå denna Masquerad’;
Skiällan får wäl annat liu’
Jnnan Mårron klåckan Siu;

När de komma, som will ha’,
Pengar, för det du fådt ta’
på credit: Tro man meij,
Har du inga, Gud nåd’ deij!




Uppå en Masquerade där par-sedlar drogos.
Om hwar ock feck behålla den han har
Så tror jag wißt i qwäll ble’ mången hiertlig gla’r;
Men mången och, kan skie, jag tror han satt och töt,
För det han hade bydt sin ko i wärre nöt.




Om iag mins rätt så tyks mig masquerad
Den spelas i hwart land och i hwar stad
ty huru mången finnes inte där
Som gier sig ut för det han intet är.







Hwar mumlar talar nu för sig,
Något nytt är på färde;
Men tro mig säkert, få wi Krig,
Wi läre wäl bli’ lärde,

Att ingen ting beständigt är
utaf alt det som jorden bär.
Då får man höra gråt för skratt,
När de hwarannan biu’ god natt,
Som nu så mången natt och da’
tilsammans liufligt lefwat ha’;
Men jag som intet godt fådt niuta,
Behöfwer intet heller tiuta

När jag dra’r bårt: den intet har,
Är lika riker, hwart han far.






Verser öfwer Kongl. Majts hund, Pompe,
som blef död i Lägret för Thorn
d. 17. Septemb. år 1703.
skrefne af Isr. HStrm


Pompe Kongens trogne dräng


Sof hwar natt i Herrens säng,
Sehn af år och resor trötter
Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager Mö

Önskade som Pompe Lefwa
Tusend hieltar eftersträfwa
At få så som Pompe dö.