The Text      


Daphne ligger mig i sinnet,
som iag täncker på hwar stund,
älskar ock aff hiertans grund:
hon är stadigt vthi minnet;
kan iag hännes kärlek få,
lycksam iagh migh skattar då.

Män iagh måste dät än dölia
och förtiga mitt beswär,
ändoch dät så långsampt ähr,
om iag mitt förnufft skal fölia
som mig altijd säger: tijg,
när som kärlek drager mig.

För än elden böriar brinna
lättelig han släckias kan,
växer och til tager han
är han wärre til att winna.
Kärlek är ock lijka så
swager förn han böriar på,

Sädan är han wärre dämpa.
Watn gör där intet til
håller hwad man bruka wil,
ingen konst och ingen lämpa.
Elden måste brinna uth,
thet blir intet annat slut.


Allena iag dig begärar
til älska natt och dag,
nog är mig om du ährar
mig än med ditt behag.
Står näplig dig til finna
en annan bättre wänn
aff hwem du skulle winna
mehr affection igen.

Kan iag mehr inthet låfwa,
mitt hierta lofwar iag.
Hwad är för större gåfwa
hwar til du har behag?
Jag ringa nu mehr täncker
på andra, seer iag dig
i från dän tijd iag skäncker
alt thet mitt ähr och mig.

Slätt ingen mig behagar
i thenna werlden mehr,
i alla mina dagar
ey annorlunda skeer.
Jag älskar inga fleera,
en hafwer iagh uthwalt
när hwem iagh blijr nu mehra
til thes mitt lijff är alt.

Där emot så wil min sköna
mädh älskande igän
min kärlek wäl belöna,
har ingen bättre wän.
Förenas så wår willia,
wij sökte både ett,
dän inthet kan åthskillia
hwad liufft är heller lett.



Hwij skulle någon kärlek twinga
sigh i dätta stackars bröst,
medh sigh intet annat bringa
än som eld föruthan tröst?
Brunne dän för hwem iagh brinner
blefwe snart min klagan all.
När iagh ingen kärlek finner,
hwij är dät iagh älska skal?

Ditt håpp som ännu alt warar
råder altijd hålla fort,
män lijkwäl du visligt sparar
bruka thet på annan ort.
Där som du tilförne bodde
skal dig lyckas ditt begär,
där skal du få, om du trodde,
dän som dig wil hafwa kär.

Dän skal uthan twång och gärna
i ditt hierta tagas in,
dän som iagh digh wille ärna,
okänd reda är hon din.
Och den lågan han skal räckia
och förr intet brinna uth
en som dän iagh wil upwäckia
får hos henne sitt beslut.




Ehuru stor dän sorgen war
som fordom iagh för kärlek bar
ledh iagh doch henom gärna
fördänskuld som iagh hade kär,
och hölt så före at mit begär
war migh aff Himmelen ärna.

Uthi min sorg var glädien min,
jagh sörgde och i samma sin
war iagh glad och bedröfwad,
olycksam at iagh fången bleff,
men lycksam att Carillis breff
dät spelet kärlek öfwa.

Mitt i min nöd sågh iagh uppå
dän frögden som iagh skulle få
hwar om migh hopp war gifwit.
När iagh där inthet twifla om
dän täckelig migh förekom
som hade til kiärlek drifwit.

Behageligt war alt iagh såg
hoos dän som migh i hiertat låg
och täckt alt hwad dhe giorde.
Aff hännes tal bleff iagh straxt kär,
at inthet liufligare är
jagh nu wäl säija torde.

Thet söta löijet frögdar migh
som hänne gör så däijelig
mädh hwijta marmors tänder
inom dän rosenröda mund,
små kyssars liufligaste grund,
som kärlekz lågan tänder.



Ähr dät ärna gör iagh gärna
hwad iagh seer min lycka wil:
at iagh ährar och begärar
dän migh kärlek drager til.

Dy omsijder tijden lijder
mädan iagh än eensam är.
Länge wällia, är sigh qwällia,
en will iagh nu hafwa kär.

Dän iagh tänckte Amor skänckte
åth migh inthet gifwen bleff.
En migh körde, en förstörde
alt hwad iagh i saken dreff.

Hännes alla dygder falla
migh för swårt att räckna åp,
och medh rätta slutar dätta:
hon war sielfwa dygdens kråp.

Mehra ähra war begära
dän som och begärte migh;
när iagh sporde,
hwad iagh giorde,
thet uptog hon täckelig.

Migh betoge,
åth sigh droge
hännes sköne ögons sken,
hwilkas lijke
finnas icke
uthan hoos allena een.



Nu länge nog bedröfwad
aff dänna flamans wee
har iagh alt här til töfwat
och inthet låtit see,
som iagh til förne giorde,
medh dänna sången min
hwad för en eld iagh sporde
migh komma i hiärtat in.

Nu måste iagh beskrifwa
dhe nys anlände skått,
som til ny sårg migh drifwa,
dän iagh har nyligt fått.
Min pänna migh hugswalar,
är inthet annat håp
at iagh mäd hänne talar
som hiärtat tänder åp.

Jagh säger dät för hänne
som ingen annan wet
om iagh ej må bekänna
dät nye mitt förtret.
Förtret må iagh dät kalla
skal iagh nu älska dän,
dän hwem migh swårt skal falla
at kunna upptända än.

Hon älskar nu, män häller
hade hon sin dåcka kiär
så snart hon seer dät gäller
at höra mitt begär.
Dät är lätt en behaga
män swårt få älska rätt,
swårt frucht av kärlek taga
män vänskap göras lätt.



I wackra Nympher mijna
som medh ehr upsyn blijd,
alt dätt migh giorde pijna
uthi min ungdoms tijd.

nu kunnen liufligt wända
uthi en säker frögd
att sorgen har god ända
och iagh blir bätre nögd.

Förr frucktad iagh bekänna
hwad brånad som iagh bar,
en wällust är migh dänna
som för en plåga war,


dy iagh mehr inthet väijer
ehr alltijd wara näst,
min kärlek fritt uthsäijer
som iagh dän känner bäst.

Nog har iagh kunnat spana
uth edert skrymterij,
at dät är edher wana
til willia lefwa frij,

så frij at kunna wåga
dän samma låta gå
som för eder stor plåga
aff kärlek måst uthstå

Jagh fast i dän betagen,
o hwad högmodigt sin
I honom lijkwäl dragen
i största twiflan in

Dän som I gören ähra
I älsken lijtet nog,
och däm ehr ähre kära
I låtz ey komma ihog.



Ack, at doch dät som liufligast är
skal bitterhet medh sigh hafwa
och lijkawist hafwas allestädz kär,
dät som kan lifwet förtaga.

Skulle wij kärlek hafwa ännu,
at han måtte ey wara blinner
Hwad gagnar han o? tilsökia en brud
Dän blinda wet ey hvem han finner.

Män iagh hafwer fått dät söta förgifft,
iagh trodde thet ey skulle skada.
Ach, kunne iag doch mäd dänna min skrifft
dän plåga för hänne beklaga.

Iagh måtte kan hända winna dän nåd
at hon migh i tiänsten uptager,
heller ock at hon aff wälbetänckt råd
migh släpper och inthet bedrager.

Hon håller migh, män iagh wet icke hwij,
iagh kan icke tänckia på andra;
dät är inthet annat än skrymterij,
dät wore nu tijd til at wandra.



Så går dät i wärlden til,
så är gammal seder,
dän som något hafwa wil
han ock där om beder.

Händer dät ock offta så,
mången dät begärer
som han aldrig mehr kan få
hwem han tå ährar.

Hugen offta större är
til dät som måst nekas
och ett trägnare begär
til dät äy kan bewekas.

Ja, dät är så wist och sant
pröfwar iagh och sannar
sän migh kärlek öfwerwant
bättre än en annar.

Hwarföre begärar iagh,
kan iagh låtat blifwa?
Står thet dock i mitt behag
siälff at migh thet gifwa.

Kan iagh icke säya migh?
älska inthet mehra
Hon kan inthet binda digh.
Finnas icke flera?

Hon är ung och frisk, ja skön
Ock så andra finnas.
Hwad behöfwes bruka bön
the och elliest winnas.

Kan iagh icke säya så:
iagh wil om du wille;
om du icke wille då,
hwar och en sitt gille.

Inthet wet iagh hwad dät är
som migh hembligt drager,
Är dät löyeligit beswär
som så stilla gnager.

Sörier iagh och leer där åth
och wänder inthet åther.
När som inthet gagnar gråt,
hwij är dät iagh gråter?

Thet är iagh swarade migh
en liten gåsse blinder,
för ögonen hade bundit sigh,
iagh är dän digh binder.

På ryggen bar han koger full
medh små och hwassa pijlar,
såmma aff bly och somma av gull,
och aldrig han sigh hwilar.





Är du intet än bewågen
från dät hindret är uhr wägen
som wår kärlek stod emot?
Tror du någon än skal blifwa
som kan något hinder gifwa
effter dätta dödzens hot?

Näy wij hafwa öfwer wunnit
alt hwad sigh mot o? har funnit,
glädie nalckas nu hwar dagh.
Kärlek som än mehr förtiänar
dänna löhnen migh förlänar:
älskas effter mitt behag.

I dän andra wärden finner
så snart han dijt upåth hinner
dän som han kär hafwa må.
Män wij älske här hwar andra,
ingen kan dät mehr för andra,
ingen ände blijr där på.

Om här större wällust funnes
ibland all dän som o? unnes
kunde du digh ångra än;
ty wår kärlek kan du niuta,
de framledna så för skiuta,
lefwer doch din bästa wän.



Huru skall iagh kunna tro
at min Amadon har mig kär
när han seer all min oro
hwar medh iagh än plågad är,
seer migh sårgse och bedröfwa,
kan min kärlek inthe pröfwa.

Elden är äy uthan rök
eller kärlek uthan wee.
Din amant du så försöök,
kan du honom sårgse see.
Män när han sig lustig ställer
kärlek hans äy myckit qwällier.

Fruchtar iagh han inthet weet
dätt han siälff orsaken är
til min ånger och förtreet,
tro iagh har en annan kär,
eller kanskee han och täncker
at migh annan siukdom kräncker.

Blekhet och en ängslan stoor
kärlekz siukdom föregå.
West du ey hwar kärlek boor
honom du där sökia må
seer du gråt och suckar wara
och dock ingen annan fara.

Iagh är honom intet lijk
dy iagh är aff främmand börd,
intet är iagh eller rik,
kanske är iagh ock förförd.
Har iagh litet, tror hon mindre,
många kärlek wår nu hindra.

Dän som älskar frucktar alt
och mäst dät han borde minst,
sådan du ey hafwa skalt,
hon är digh til föga winst.
När som hälst digh en behagar
lilla Guden alt annat lagar.

Straxt din Amadon skutin bler
håller han tig wacker nogh,
ingen skönare han seer,
kommer ingen ann ihogh,
straxt han håller digh nog rijker,
ingen uthi härkomst lijker.

Män ack huru kan dät skee
at han skulle älska migh
Sällan får iagh honom see,
andra ser han dageligh.
Dän mädh dygder är begåfwad
blifwer uthaff alla lofwad.

Dät skeer hwad som ärnat är,
hwad som Amor wil går fort,
lustigt blifwer ditt beswär
och dän sårg du digh har giort.
Är han ärnad inga andra
kan han intet långt wandra.



På digh täncker iagh alla dagar,
natten hafwer iagh ingen roo.
Män du wille dät aldrigh troo
at du migh alena behagar,
tror iagh hafwer en annan kär
och at iagh digh sidst bedrager,
tror iagh hafwer en annan kär
och at iag nu bundin är.

Om du wiste all min pijna,
al min ängzlan och beswär,
såge du sorgen som iagh bär,
om du såge tanckar mina,
snart skulle du digh wända om
ifrån de mång suckar dijna,
snart skulle du digh wända om,
säya: min Rosidon kom!

Amor skulle o? betala
wårt bekymmer och förtret
mädh som största liuflighet
och o? både så hugswala
at wij finge sän hwar dagh
säkert mädh hwar annan tala,
at wij finge sän hwar dagh
lefwa effter wårt behag.

Altså twifla inthet mehra
Hwad försäkring fodras än
Du har uthwalt digh en wän,
du behöfwer inga flera.
Willia wij dän glädie see
som skal både contentera,
willia wij dän glädie see
så låt dät doch nu snart skee.



Hwij skal iagh så långa tijder
Wara från digh Phillis min,
om du effter mig äy bijdar
och så byter om ditt sin
Hwad kan båta borta wara
är iagh i dän fahra.

Hwad mehr kunde iagh begära
än iagh finge dock en gång
dät migh kärlek wil beskära
lön för mina suckar mång?
Hwad kan etc.

Twärt emot om mig då hände
att iagh skullet icke få
dänna eld migh wist upbrände
som iagh för digh hafwa må
Hwad kan etc.

Thet är tijd at iagh migh wänder
Til dän så kiärkomne ort
Och at iagh omsider länder
Dijt som iagh har längtat stort
Hwad kan etc



DÄt är nu tijd at iagh uptäcker min Kärlekz brand
Ändoch iagh wet än inthet huru migh går i hand
Män har Dorinde som iagh hörer än ingen kär
Kan dät wäl hända, min förhåpning lyksam är.

Ähr hon så skön och uthaff alla så högt berömd
Och för sin Dygd och wackra seder så wärdig dömd
Så må thet skee at hon ock nu snart rätt älska kan
Doch är hon wärdhon mig och winner såm många wan.

Män om hon weet än inthet aff rätt Kärlekz wee
Huru skal iagh då hännes sinn och wilja see
Om Kärlek är alena thet mästa som Kärlek gör
Hwad wänter iagh om iagh then inthet omtala tör.

Medh tijden mognas alt hwad växer aff Jordens frucht,
Af gröna Stiälkar blifwa Blomor medh härlig lucht
Så är en späd och Barnslig Kärlek i förstone swagh
Män sigh ökar aff annars heta Dagh ifrån Dagh.



Hwad och huru skal iagh siunga
mädan wij så skillias åth
Orsak har iagh mehr til gråt
och iagh finner at min tunga
har äy heller annan röst
när iagh siälff ähr uthan tröst.

Eller kunde iagh migh trösta
medh dät att iagh ropar dig
mädan ingen hörer mig
Om migh någon då förlöste
hade iagh wisst stort behag
til at siunga nat och dagh.

Har iagh alla mina dagar
gifwit migh min Daphne kär
liufligt ähr migh dätt beswär.
wet min kärlek sidst så lagar
at iagh dock får lön en gång,
kanske effter tijden lång.

Här har iagh medh suckar många
under trän i skogen swal
uthi dänna gröna dal
klagat at iagh såm en fånge
så långt ifrån hänne war,
ingen gaff migh något swar.

När migh ingen annan swarar,
svarar Echo till min sång,
män migh giorda åffta bång
när hon tycktes uppänbara
hwad hon hade i sitt sin,
dän som giorde sårgen min.

Når iagh sågh att tanckar mina
kunde inthet hiälpa meer
och at iagh än finge fleer
ända iagh äy siälff min pina,
tänckte iagh dät är förtreet
min wän här aff intet weet.

Genom hwem skal hon få weta,
hwem är dän dät säya kan
Migh håller hon äy för san;
dät finge aldrig annat heta,
när iagh siälff bekänna skal,
än dhet wore skämtan all.

Ser iagh på de andre alla,
ingen ibland dem iagh weet
hwilken iagh min hemblighet
kunde säkerligh befalla.
Älliest föga tiänligt är
andra säya mitt begär.

Hwad tröst kan iagh dock begära
om iagh siälff äy säya må
och törs ingen lijta på
Skal migh dänna eld förtära
som migh plågar åhr från åhr,
som gör tijden migh så swår.


Iagh tror wäl dät du migh sade,
har dät ock aff andra hört,
rycktet war kring staden fört
för än du dätt kungjort hade,
nämblig hon är äy beskärd,
dän som iagh war mera wärd.

Så weetn at migh inthet rörer
dät som iagh äy hindra kan;
alt hwad ödet tecknar an
och i sitt Register förer
måste skee och måste fort,
ware litet eller stort.

Där på iagh mitt håp då bygde,
om dhet är så hans behag
ingen mer begärer iagh.
Tijden migh i trona trygde,
längtan giorde migh dät wee,
wiste äy hwad kunde skee.

Nu wäl weet iagh dhet förvissa,
ingen sårgh mer wäntan gör
effter dänne dagh som för;
har dät äj behoff att gissa
til hwem han hälst wänder sigh
effter han äy älskar migh.

Lijkwäl iagh hans dygd berömmer,
ährar alt ehwad hans ähr,
lijkwäl har iagh honom kär,
lijkväl aldrig mehr förglömmer
huru stor dän kärlek war
som iagh förr til honom bar.

Aldrig kan iagh annat tänckia,
aldrig kan iagh annat troo
än at Venus skall migh roo
och snart hwila igän skänckia,
när dhen migh fråntagen är
som iagh hafwer hafft så kär.

Huru länge kan dät dröya,
huru länge skall iagh såå
uthi qwal och ängslan ståå
at migh inthet kan åthnöya
mädan iagh äy stadigt är
hoos dänna min hiärtans kär.

Ingen lust föruthan henne
finner iagh i wärden mehr
at så framt dät icke skee
dät iagh får migh straxt bekänna.
Älskar iagh då Thursis min,
lembnar Cloris wännen sin.




När tijden synes blifwa migh lång
mitt lustige spel och liuflige sång
fördrifwer sårger och qwida,
och så ledz gläder iagh både the
mig höra, så wäl ock de som migh see,
will iagh uppå strängarna gnida.

Dät finnes ingen så ädel rubin
som lijknar en dråpe aff dätta wijn,
däm iagh uppå naglarna sätter,
så röd och så skön, så söt i min mund,
en sjuk där aff blefwe snart frisk och sund,
han dricke här aff så blifwer han bätter.

Anskådar nu iagh dänne käraste skatt
så önskar iagh straxt min jungfru god natt,
dän iagh ock äger alena.
Behagar hon ingen mhera än migh,
skal hon ingen kärare finna åth sigh,
så länge iagh äger den ena.




Hylas och Cydalys
H. Hwi rå{d}nar du så myckit nu
ehwad iag seer dig göra ?
At blifwa röd för heta glöd
ähr inthet nytt at höra.

C. Eeld som du weet ähr altijdh heet
och dän dätt hiärta bränner in til migh går
at iagh ock får en brånad som iagh känner.

H. Ähr dät så stort at du har sport
migh snart i från digh sändas?
Frucktar du äj min kärlek där medh ändas?

C. Dät kunde skee, min käraste:
hwar är nu tro på jorden äy wore iagh
dän första i dagh såm så är glömder worden.

H. Näy ingen ting om wärden kringh
förmår migh där til drifwa att iag min wän,
älskade igän, mehr skulle öfwergifwa.

C. Om iagh äy må där twifla på
Will iagh nu dät begära: tänk Hylas min
alt trohet din är digh til en stor ähra.

H. Allenast är, min hiärtans kär,
din kärlek som migh drager migh äj förglöm
At mitt beröm är at iagh digh behagar.




Om iagh inthet kan beweka
Fillis at hon älskar migh,
när hon seer the kinder bleka
och min hy förandra sigh,
Cloris må då wara wärd
hwad Fillis äj war beskärd.

Nogh har migh dän eld beswärat,
nogh har han nu länge bränt.
Andra må iagh frit begära,
när iagh en så länge har tiänt.
När en inthet will som iagh,
fölier då hwar sitt behag.

Hwem skulle icke älska häller
dän som älskar sigh igän
än som dän sigh omilt ställer
emot en så trogen wän.
Kärlekz wärde kärlek är,
wil du älskas haff en kär.

Cloris söker migh alena,
hänne wil iagh hafwa kär,
eller hwem kan dätt förmena
när wår kärlek sådan är.
Hänne til min sidsta stundh
älskar iagh aff hiärtans grund.




All min kärlek ähr förswunnin,
åter är iagh worden frij,
storgod Venus öfwervunnin
medh sin mackt och tyrannij.
Genom andra Gudars krafft
ähr ock hännes sån nidlagder,
bågan i hans ägen hand
bran up af min kärlekz brand.

Hwad är dät migh mehr kan drifwa
til at sökia gunst hoos dig
Skulle iagh äy öfwergifwa
dän som så förgäter migh
Skulle iagh äy älska dän
som migh söker och migh ährar
Skulle iagh begära än
en så trög kalsinad wän.

Näy min Fillis, om du menar
at iagh kunde ingen mer
älska uthan digh alena
du fast digh bedragen seer.
Ingen kärlek är så stor
at han skulle längre wara
hoos migh, om du dätta tror,
än han lijka hoos digh bor.

Ett gott råd wil iagh digh gifwa,
håppas du dät tager an:
wil du nånsin älskad blifwa,
älska du ock siälff en an.
Ingen lust i wärden ähr
som rätt liknas kan widh dänna!
At Två ha whar annan kiär,
inthet wackrare ähr här.




Så kan hända at iagh finner
lijkväl en gångh på min högd
medh migh uthi största frögd
dän för hwem mitt hiärta brinner,
så kan hända, dy hwem weet,
sådant under ähr för skedt.

Ähr tilförne dät som tycktes
mehra olijkt lik wäl hänt,
dät man aldrigh hade wänt.
Åffta de som mer förtrycktes
blefwe lijkwäl ährad meer.
Sälsampt lyckas spel man seer.

Nu är åther liws uprunnit
mitt i tiåcka måln och sky,
mörckret måste undan fly
när dätt är aff solen vunnit.
Ingen natt, fölgde icke dagh,
så är aldra äldsta lagh.



Willen i ehr dät inbilla
at iagh hafwer eder kär,
eder ägen skuld dät ähr,
Thirsis, om i fahren willa.

Dy aff intet kan dät dömmas
at iagh en skulle älska mehr
än de andra som iagh seer
och i bland o? nu berömas.

Däm gör iagh alt lijka ähra
aff en wanligh höflighet,
ingen dock i synnerhet,
alla ära lijka kära.

Män ack hwad ähr dätt iagh talar
Andra tanckar iagh straxt får
så snart Thirsis ifrån migh går.
hwem är då som migh hugswalar.

Iagh må häller migh bekänna
och nu ropen in igän.
Hwij skall iagh låta döliat än
och så både twå o? bränna.



När iagh, Amarillis kära,
will begära
at hon kommer, tröstar migh,
medh sin ord hon migh hugswalar
och tiltalar
i alltijd behagelig.

Dy däns hiärta är wist stenar,
som iagh menar,
dän som ingen kärlek har;
dän som flyr för dän sigh ährer
aldrigh kärer,
aldrigh nåntin skutin war.

Hon är inthet så oblijder
at hon lijder
dät iagh fåfängt älska skal
och för hännes skuld så wara
uthi fahra,
komma ock där medh på fall.

Hänne måste iagh då ähra
och hembära
tack och heder uthan mått,
hänne för all andra prijsa,
tiänst bewijsa,
hänne will iagh göra gått.



Så går dät ännu til,
dän mehr får mehra will;
medh kärlek ähr ock så:
mehra önska och myckit få.
hwem är man ser förnögd
medh söta kärlekz frögd.

Man mister ögon sin,
weet lell aff kärlekz pijn;
män mister mål och röst,
har kärlek i sitt bröst;
dän ähr som inthet hör
aff kärlekz sårger dör.

En gammal är och grå
til kärlek har åtrå,
dän som har mycket fått
säger dät är så gått
at han måste hafwa mehr
för än han lägges nehr.



Ehwarest iagh hälst wara må
i wärden ingen mehra
skal migh här effter plåga så
och migh mehr så fixera.
Ack huru blind min kärlek war,
wäl är dät han bleff äy uppenbar.

Iagh är min boyor worden frij,
mitt fängelse förluppin,
de band som iagh lågh bundin i
är iagh nu undan sluppin.
Ack huru blind min kärlek war,
wäl är thet han bleff äy uppenbar.

Tråtz Kärlek och Cupidos mackt,
tråtz eder Mor Gudinna,
dy Pallas har ehr nederlagt
dän i förmente winna.
Ack huru blind {min kärlek war,
wäl är thet han bleff äy uppenbar.}

Män ack, hwad känner iagh för skått,
hwad kommer migh i sinne
Hwad hafwer iagh i hiärtat fått
Hwad gör där Fillis inne
Ack huru blind min kärlek war,
män ack, hwi är han ännu qwar?



Hwad andra plägar draga
til hafwa någon kär
kan inthet iagh behaga
ehwad dät då hälst är.

Dy myckit godz och gårdar
och myckit silfwer, guld
iagh alt så litet wårdar.
ähr där för ingen huld.

Iagh seer äj effter andra
som hållas wara skön,
äj kunde migh för andra
än siälfwa Skönhetz bön.

Hon är migh alt allena.
hög, godh, wijs, skön och rijk,
iagh finner dänna ena
bland tusend ingen lijk.

En fattig är nog rijker
för dän som hänne har kär
om ingen skönhet lijker
medh dän som älskad ähr.

Dy kärlek öfwerhölier
ehwad där fins för fel,
eller ock en del så dölier
at dän äj synas hel.

Dock kan ey kärlek mehra
förhindra så mitt sin
iagh skulle falskt werdera
för hans skuld pijgan min.



Om kärlek kunde wägas och mätas medh wist mått,
så wet iagh wäl du hafwer så mycken kärlek fått
at iagh har punden flera än andra hafwa lod;
min del iagh fick på byte, han war i sanning god.

Först böriade iagh älska i mine späde åhr,
war sädan aldrigh ledig för dänna syslan swår,
iagh byter intet åffta, män älskar altijd en
och när iagh dänna mister är Amor inthet seen

at föra migh i sinne en annan i ställe igän;
dät har han länge brukat och brukar hwar dag än.
Dy säger iagh: til älska så är iagh stadig nog,
män ont ähr dät att taga ett trä för en hel skog.



När min aldra bäste wän
Sylvia kommer igän,
som iagh länge har bijda,
glädie iagh då igän får,
all min ängzlan då bårtgår
som iagh måste lijda.

Solen, hade mist sitt sken
och gjort folcken mycket men,
börjar åther skijna,
gifwer däm ett bättre modh
och upfriskar hug och blodh
medh dhe strimmor sina.

Natten måste undan fly
medh sin mörka måln och sky,
dagen hänne drijfwer,
inga stårmar höras mehr,
slagrängn man äj eller seer,
solen när o? blifwer.

Rättså vederqwecker migh
när Sylvia mildelig
sina ögon klara
hijt åth wänder medh sin glans
hwar medh ingen skönhet fans
kunna liknad wara.

The fördrijfwa alt mitt wee,
frögda alt dät som dhe see,
göra gladt mitt sinne
at mehr ingen frucktans köld,
som har länge legat döld,
blifwer qwar där inne.



Om dät wore så min willia
at din kärlek från migh skillia
hade iagh ey älskat dig.
Hyllaron, will du än fråga
hwem iagh wil som digh skal äga
Du alen behagar migh.

Länge har iagh digh begära,
Cydalis min enda kära,
länge har iagh wäntat swar.
Du dock fåfängt tijger stilla,
män nu säj mig om du wille
at wij både blifwa ett par

Kärlek alle ting omwänder,
så är dät migh gådt i händer,
iagh är worden annan man.
Kastat swärdet från min sijda,
Cydalis will annors strijda,
Mars han flydde, Venus vann.

Om iagh någon kärlek hade
som iagh uppå hiärtat lade
måtte han då dölias än.
Först må du digh upenbara,
sädan kan iagh bättre swara.
Hwad will iagh medh annan wän






Om du, skönaste Caliste,
all min troo och kärlek wiste
älskade du migh igän,
män för någon hembligh fara
må iagh intet uppenbara
at iagh är din trogne wän.

Mädan dät så åffta händer
at ens råd och stålta fränder
sättia sigh mot hwad man will,
kunde de ock dätt ogilla,
dät du siälff dock gärna wille.
Ack, ge intet låff där til.

Håller iagh då dätt för bätter
at du digh äj mot dem sätter
och aff kärlek intet weet,
hålla de dock dät för ringa
fast än iagh digh kunde bringa
in til någon kärligheet.

Män hwad kan iagh än besluta
och migh sielfwer så uthskiuta
för iagh har din mening sport.
Fast du några än försakar
du omsijder en bejakar.
hwem wet hwem blijr wärdigh giord?

Månge kunna aff kärlek brinna,
en allena kan digh winna,
dät är mycket lyckans spel.
Om iagh digh lijkwäl beweker,
hwad kan skada släckten neker
Kärlek wår blijr lijka hel.



Hwem är dän iagh skulle mer
än min Alidor behaga
ibland alle däm iagh ser
uthaff kärlek sigh beklaga?
Ingen seer iagh såsom hon
söka hälst hwad iagh begärar,
ingen eller migh mehr ährar,
ingen migh mehr älska kan.

Hwad är dät dhe påcka på
Sina månge fränder höga,
sina många godz ock så,
de migh dock förnöja föga.
Ringa woro då min gunst
om hon där medh köpas kunde,
om migh något annat bunde
uthan en rätt kärlekz brunst.

Inthet älskar iagh dän dygd
som ens förra fäder hade,
män dän samma til en blygd
om han intet där til lade.
Dät är alt en fåfängh tingh.
En rätt kärlek må man mehra
än alt annat här wärdera
hwad man finner wärden kring.



Mädan iagh dän käre wäns behagh
så långan tijdh och stadeligh
hafwer nu sökt fast både natt och dagh,
täncker hon där inthet myckit på
och inthet tror hwad ängslan stoor
iagh uthi wara må
och hwad för eld uthi mitt hiärta boor.

Men iagh weet hon leer där åffta åth
och säger migh hwad hielper digh
en sådan sårgh och sådan fåfängh gråt?
dy du kan nogh finna digh en wän
som skulle digh så hierteligh
som du siälff älska igän.
Hwij kan du då inthet förgäta migh ?

Näy, dätt är inthet uthi min mackt
at kunna så ifrån tigh gå
och glömma bårt hwad migh en gångh är sagt!
Dät är nogh at ingen här aff weet
på dätt at du, sköne jungfrw,
icke skal medh förtreet
see dän du kan inthet behaga ännu.



Nu är alt stilla tyst, och alt folck såfwer här,
till sin ro solen ock nyligh nidgången ähr.
at på en liten stund stiernorna måge skijna,
och månan låta see i skuggan strimmor sina.

Nu är alt lungt och swalt, du täcke affton stund!
Du sköne åhrsens tijdh, du wackre gröne lund!
Så gärna går iagh hijt på dänna tijd alena
dät ingen uthaff wet och ingen skulle mena.

O Kärlek, hwad är dät du drijfwer mig alt till
Iagh går och inthet weet hwart du migh hafwa will,
dy dätt är inthet mehr hwad som iagh siälff må willa.
Ack at iagh kunde dock en gångh uhr dänna willa!

Echo ? migh swarar du? Är du som talar där? Ähr.
Är du som säger mig at iagh så illa är? Ähr.
Nu wäl, så säg mig mer hwad migh skal ske och hända,
om iag min kärlek skal ifrån Sylvia wända? wända.

Ja, wända är gått råd om iagh så wända kan
och om iagh kunde straxt migh wända til en an.
hwem annan? Ingen ähr som migh kan så förnöya
och alt mitt hiärta och hug til älska mehra böya.

Hwem annan? Näj, dät här är inthet mig så lätt. lätt.
Så weet du mer än iag men dät wore inthet rätt. rätt.
At lemna Sylvia, mitt sinne så förandra
från dän som har mig kär och älskar inga andra. andra.

Hwad? är dät andra? nog? män tig nu Echo, tigh! tijg!
Iagh önskar inthet mehr här om skal säyas migh.
Du olycksamma dagh, med rätt iag må förbannan,
då mig sägz Sylvia skall hafwa kiär en annan. annan.

Ack, at iagh sluppe en gång, Kärlek, ditt tyranij
Hwem hiälper migh där til at iagh må wara frij?
Näy, Echo, iagh förmår slätt inthet, heller ringa,
om icke andra migh uhr dänna plågan bringa. bringa.

Hwad skal iagh göra då har hon en annan wän? wän.
Så har hon nog aff en. män skal iagh wänta än? än.
Män hwem? Carite? säy! iagh tror om du will säya!
För andras kärlek skal iagh migh då ackta och wäya? wäya.



När iagh uppå dän tijden täncker
at iagh Silvias fången war
diupt i förtwiflan widh nidsäncker
dän gamble kärlek än är qwar.
Hwarföre må iagh inthet finna
til någon annan mehr behag,
hälst mädan iagh wäl kan besinna
at dätta håp ey tager lagh.

Amor, som migh begynna lärde,
lär migh ock en gång wända igän,
och när du inthet dän beskärde,
så giff migh dock en annan wän
Uthsläck dän gamble eld medh alla,
uptänd en ny är digh så täckt,
dy ingen kan migh i hugen falla
ähr äj dän förra heel uthsläckt.

Dätt är nu nog och alt förlänge
at hafwa efter hänne wänt,
Gudh läte dät mehr icke trängia
at lefwa än till hänne uptändt
Hwad skulle migh Sylvia qwälia.
Hon hörer snart en annan til.
Hwarföre får iagh icke wälia
en annan dän migh älska will.




Ähr frijheet allestädes godh
och som iagh höör i kärlek aldra bäst
will iagh aff wäl bepröfwat modh
här lämna dän iagh hafwer älskat mäst.
Nogh ähr dätt sant hon war migh kär,
män inthett at hon ännu ähr.

The måste alle såsom iagh
lijkwäl en gång mi?haga stadigheet,
och kan snart komma i behagh
dät som them war tilförne mäst förtret.
De tänckia altijdh få igän
så godh om de få icke bättre wän.

Hwi skulle iagh behaga mehr
Clorinde. när hon inthet föllier migh,
än Fillis dän iagh altijdh seer
för mitt behagh så högt beswära sigh
Män kunde iagh få hänne igän
så finge iagh kanske en bätre wän.



Dän wil Amor wist fördärfwa
som han låther hafwa kär
en aff hwem så mödsampt är
kunna någon gunst förwärfwa,

Ty dän elden som han tänder
släcker ingen när han wil
dätt hör samma GUden til
släckian dän som honom sänder.

Wij wete inthet hwad wij göra
när wij älske i medler tijdh
GUden säger altijd: lijdh
Honom gite wij äj höra.

Hans råd will du inthet ackta,
dit rådh duger ingen tingh,
din hug löper wärlden kring,
menar digh för Kärlek wackta.

Såsom skuggan han digh föllier.
Älska hwem du älska will
dän han har digh ärnat til
blifwer din fast han dät dölier.



Låt migh dock finna, sköne Gudinna,
din gunst emot migh,
dy tröster inga migh andra bringa.
Är icke iagh olyckeligh.

Digh rättligh kalla Amanter alla
en moder blijdh.
De skutne äre aff din son käre
dem hielper du i rättan tijdh.

Orätt han lagar. skall iagh behaga
och älska dän
som inthet känner dän eld migh bränner
och inthet älska weet igän

Till Siukdom dänna wil iagh bekänna
finnes ingen bot
dätt iagh kan mena uthan allena
du som migh friar för dätt hoot.

Hwad är du klagar, hwad föredrager
du för ett tal?
En jungfrw finnes som äj kan winnas
medh tine sucker och medh dit qwal?

Du min son lilla är du nu stilla,
tag Bogan hijt!
Du ännu hwilar äre inga pijlar
gör du digh nu mehr ingen flijt.

Så låt mig weta hwad hon skal heta
och hwar hon är
Nogh will iagh laga han skal inthet klaga
at Jungfrun hans är icke kär.

Lycksamma tijder nu är migh blijder
min lycka igän
Willia the låfwa migh sådan gåfwa,
Min enda aldra bäste wän.

Gudinnan ährer iagh som begärer
Thet mildeligh
Som migh dät gifwer därföre blifwer
iagh hennes träl Ewinnerligh.

Iagh wil förfara om wärcket swarar
Lilla Gudens ord,
Wil migh bekänna och går till hänne,
Där medh så är min lycka giord.



Owiss hwad min lycka blifwer
tröstar migh ett litet håp,
fruchtan wäcker i migh åp
Bäfwan som til mi?tröst drifwer.
Reda kommer när till Land
Mitt Skepp, stilla lygn omwänder,
At iagh om sigh stårm uptänder,
Rädes män tin hampna Strand.

War medh ringa blåst til göra;
Wädret, som migh dreff så när
hade ju fölgt mitt begär
Kunde migh i hampnen föra.
Ack hwad för en motgång stoor
Dän min lycka i hand är gifwen,
Aff hwem hon skal sees beskrifwen
Inthet ännu tijd nog troor?

Hwad må wäntan dän betyda
Sluta Gudarna dock snart,
Fast dät är än deras art
Willia ingens trängtan lijda,
Aff frij willia och minst tänckt
dän nåd ärnad är förläna
Däm som ingen ting förtiäna,
När de hafwa o? alting skänckt.

Min Siäl ännu tåligt bijda,
Din Gudinna i wördningh hålt,
Dy din twiflan har dät wålt.
Låter hon digh något lijda
Sidst du lijkwäl håppas skalt
Du aff henne lycksam blifwer;
medh dän ähran hon digh gifwer
Gifwer hon digh annat alt.



O sköne tijdh, som ähr så kort
och kommer först rät som du drager bårt,
du glade wår, du Åhretz ungdoms tijd
och mårgon blijd,
Om du så hastigh äst,
när du o? synes wara alsom bäst,
Wore bätter inthet komma
Medh alt ditt Grä? och Blomma
O? frögda mäst.

Hwij önske wij dock Wintren all
om du så snart o? öfwer gifwa skal
Hwad fåfäng ting all wår förhopning är
och wårt begär
En ånger lemnas qwar
Aff alt dät som aff o? begärat war
då wij see til baka
dän lust wij hafwa smaka
Som är så snar.

Så snart man seer affhugne stå
Dhe månge Grä? och månge Örther små,
Then prydnan som du hela marcken gaff
Hon hugges aff,
då straxt så wette wij
at åhrsens fägring som wij leffde ij
och dän bästa tijden
Reda ähr framliden
Och slätt förbij.

Då går sin koos dagh effter dagh
Dän varme Sol, alt mehr och mehra swag
Medh strimmor sijn, så länge at man mehr
Hänne inthet ser
då säger hösten til
At han ock med sin köld snart komma wil,
At the Nättren kalla
Låta fruchten falla
Kringh marcken will.

Hwii lyckte ij o foglar små
dän lustige sångh som ij begynte på
Hwij göre ij här effter dän så kårt
och flyge bårt
Hwij är ock du så snar
Du söte blomsters lucht tillförne war
Wisna löfwen gröna,
Falla blomstren sköna,
Hwadh blifwer dock qwar

Emädan alt förandrar sigh
Medh åhrsens tijdh kan det ock hända tig,
Gryseip min, fördenskuld tänk dig om
i tijdh och kom,
lät icke än en wår
digh andra gången fylla åtta åhr.
Dät skal digh beweka
medh migh willia leka
så snart du får.



När iagh en gångh medh stort förtret
I min enslighet
Alena lågh
Bedröfweligt och ingen hoos migh såg
täncke iagh hwij skal iagh så mycket lijda
och länge bijda
och inthet än
Jämpte migh see min aldrabäste wän.

Fåfängt är dät så wara frij,
Tijden går förbij.
Nu finner iagh
At lefwa så dät tager intet lagh.
Hwarföre skulle iagh mig siälff bedröfwa
och längre töfwa
och inthet än
See jämpte migh min aldrabästa wän.

Ledsampt är dät at ligga så,
bättre wara twå
som taga i famn
och göra sigh hwarannan något gagn.
Hwarföre skal iagh draga til dät sidsta
och tijden mista
och inthet än
See jämpte migh min aldrabäste wän.





Made with Concordance