The Text      




Ett Folk med fröjd i dag sin suck till tronen lyftar,
Välsignar Sveriges Kung och vördar Landsens Far,
Det högsta äro-mål, dit svenska hjertat syftar,
I kärlek till sitt väl, sitt hufvud och försvar.
Den kronan ädlast är, den spiran dubbelt lyser,
Som kärlek lyftat opp samt nåd och mildhet hyser.

Den Magt, som alt vårt väl lagt i ditt sköte neder,
Han låte af ditt lif vår välgång lifvas opp,
Han låte Agget ej i ängla-glans och seder
Mer dansa blod-bestänkt kring Rikets gamla kropp.
Njut åldrens längsta mål i sällhet utan like
Till glädje, fröjd och låf för Sveriges Land och Rike!





Vår kärlek faller neder
För dig, du dyra Landets Far,
Du Mensklighetens Heder,
Som kungligt hjerta har.
Du vårt försvar,
Glada dar
En och hvar
Af din milda spira tar.

Kung Adolph Fredrics lagar
Vi älska, ty han har oss kär.
Välsigne dina dagar
Den Kungars Konung är!
Sverige begär,
At du bär
Länge här
Hennes spira och besvär.



Lät hjertat offer bära,
Märk, Majestätet hör vår röst,
Och sjung Lovisas ära,
Du fria, svenska bröst!
Kunglig och stor,
Sjelf du vet
Och du tror,
At du i vårt hjerta bor.



Sveriges Prinsar och Prinsessor,
Himlen kröne edra hjessor
Med de lagrar dygden ger,
Med all frid och kunglig ära!
Ljuflig börda, när vi bära
Våra hj rtan fram till er.
Skänken eder oss tillbaka,
Lät ert Folk sin vällust smaka,
Lefve, lefve, lefve Sverige uti er!

Tack, du Död, som Lifvet skona!
Kärlek lyftar Sveriges krona
Med en glädje, dyr och stor.
Han ser Landets Mor och Fader,
Och hvar ärlig Svensk blir glader.
Lät oss sorla, sjunga chor!
Himlen Adolphs Hus vill frälsa;
Gamla Sverige får sin helsa.
Lefve, lefve, lefve! Sjungom nu i chor!






Milda Kung! Nu se vi nog,
Hur du glad din famn upplåter:
Himlen dig den Skatt ger åter,
Som han ur ditt sköte tog.
Han upprört den varma floden
Till förädling och behag;
Därför återtag Clenoden,
Dubbelt dyrbar denna dag!

Milda Drottning! Det är din,
Men dock värdes du betrakta,
Hur vårt trogna bröst så sakta
Kallar honom ömt för sin.
Milda Prins, vi dig förbida;
Sig nu fröjdar land och haf.
Helso-Guden vid din sida
Brutit dödsens pilar af.



Svalla, vågor, glimma, stjernor,
På en afton dyr och stor!
Lustigt jag min julle ror;
Hej, hvad lampor och lanternor,
Klock-spel, skott och pukors larm!
Skål, Kamrat, drick sista tåren,
Håll åt venster, rör på åren,
Gläds och svettas i din barm!

Du som jag blir varm och modig.
Skål för Sveriges Amiral!
Än hans flagg ej fläktar blodig,
Ännu står canonen sval.
Men mitt blod rörs till hans ära,
Hjertat brinner mer och mer.
Händren vilja honom bära,
Ögat gråter, munnen ler.



Rättnu tycks mitt lif sig slutar,
Mina ögon redan dött;
Blind och gammal, glad och trött,
Jag mitt hvita hufvud lutar
För Prins Carl på denna dag.
Hvad mitt sjuka öga saknar,
I mitt friska hjerta vaknar.
Ack, hur lycklig är ej jag!

Dyre Prins! Tillåt mig bära
Några suckar till din höjd.
Himlen göre dig så nöjd,
Som du värdig är din ära.
Hjertat denna handen för,
Handen hjertats tankar skrifver.
Ja, ju mer du lycklig blifver,
Mera lycklig jag ock dör.






Käre Bröder,
Drickom Gustafs skål!
Hjertat blöder
Vid det föremål
Se regerings-roret
Vefvas in i floret,
Och på Kungens hjerta sorgen rår.
Adolph bör ock sörjas;
Men vår sällhet börjas:
Skål, gutår!
Gustaf Wasa
Såg Tyrannen rasa,
Slet en blodig spira ur dess klor;
Och till Sveriges ära
Samt vår himla-lära
Gustaf Adolphs lager ännu gror.
Himmel, vi dig bedje:
Gör du nu den Tredje
Lika stor!!!







Bäst, Sverige, du din vanmagt röner
Och gråter vid vårt tide-lopp,
Så komma Adolphs trenne Söner
Och dig med tårar muntra opp.
De gråta Kung och Far tillika;
De samla våra tårar hop,
Med oss i svenska hjertat lika
Och lika i vårt klago-rop.

Välkommen, Gustaf, till din spira,
Du Landsens Far, du vittre Kung!
Ditt åra-tal skall Norden sira,
Du gammal är, och du är ung.
Vår ömhet sprids, vår känsla lider,
Vår kärlek fredar din Person.
Du Salomon i dessa tider,
Kom, tala mera från din tron!





Bonden nu ler åt himmelens skyar,
Väntar solen på sin mark,
Han sår sin säd och minnet förnyar
Af en Wasa, vår Monark.
Bonden plär sitt hjerta visa,
Utan höghets förbehåld,
Gustafs Ätt, hvars blod vi nu prisa,
Som bröt först dess band och våld.

Svenska Borgaren, den i sin möda
Gustaf bröd och frihet gaf:
Handeln fick ämne, jorden sin gröda,
Kungen bar Mercurii staf.
Vänner utaf Gustafs ära,
Älsken frukten af hans blod;
Sverige aldrig mer vill begära
Än en Gustafs dygd och mod.

Hör du, du Flock, jag manar ditt sinne:
Tänk på Gustaf som din Far;
Uti det bröst, där Hjelten var inne,
Ödmjukhet för Himlen var.
Himlens ära, Lag och lydnad,
Kongligt hjerta, pröfvad dygd:
Gustaf han blir sekler till prydnad
Båd i Rom och Sveriges bygd.

Tagom vårt glas, och vickla ditt bälte,
Du, du svenska Riddersman!
Fäkta för Gustaf, blif du hans Hjelte:
Du hans Vän, din Kung är han.
Fröjdoms, alla glada röster:
Lefve Sveriges Kung och Far!
Nordan, Sunnan, Vestan och Öster,
Gustafs skål! Gu-tår en hvar!






Utvald af Gud till Sveriges lycka
At i dess portar bjuda frid,
At ondskan från sin rot upprycka
Och svalka dygden i sin strid,
Kom, tag emot din ärfda krona,
Den dig så värdig är beskärd,
Som Första Gustafs hufvudbona
Ej var mer värdig hjessa värd!






Så ser du din krona glimma!
Min Kung, tag ditt helga ok,
Välsigna den dyra timma,
Som klarnar i Ödets bok!
Sverige ser sin Kung
Så gammal, som han är ung.
Tag mot hans spira, med frihetsröster sjung:
Bort, våld och fara;
Gustaf, kom, förklara,
Hur du oss vill vara
Huld och blid.
Kröne Himlen Kung Gustaf med sekler af gyllne tid!






Gustafs skål!
Den bäste Kung, som Norden äger:
Han ej tål,
At vigtskåln ojämt väger. :||:
God och glad,
Han Ilskans röst föraktar
Samt afvaktar
Och betraktar
Dårskap i sin grad. :||:

Sådan Kung
Är värd at styra Sveriges öden:
Rask och ung,
Ej rådlös uti nöden. :||:
Wasa Ätt
Har aldrig lärt at svika,
Aldrig tvika
Men at fika
Till at göra rätt. :||:






Sverige, sjung!
Ditt nit kan ilskan aldrig svärta.
Gläd din Kung
Med tro och enigt hjerta!
Öppna det,
Lät vördnads lågor brinna!
Sjung, Herdinna,
Och besinna
Dygdens Majestät!

I hans bröst
Ett stort och ädelt hjerta andas;
Folkets röst
Med våra röster blandas.
Vigt och skäl
Man i besluten finner;
Hjertat brinner,
Blodet rinner
Blott för Sveriges väl.

Armod går,
För Gustafs tron sin krycka kastar;
Hjelpen får:
En Kung till räddning hastar.
Uselhet,
Betryckt af nödens pilar,
Motgångs ilar,
Ber och hvilar
Vid Hans Majestät.

Sådan Kung
Är värdig Nordens krona bära;
Hon är tung,
Men bördan är hans ära.
Stig då fram,
Ditt dyra värf fullborda!
Herrans Smorda,
Dig omgjorda,
Du af Wasa Stam!!!






Så lyser din krona nu, Kung Gustaf, dubbelt dyr,
Och ditt Folk nu med tårar till ditt hjerta det flyr.
Gud och Kung, :||:
Gud och Kung, är Folkets röst, är Svenska Folkets röst.
Sjung en hvar:
Kung Gustaf är vår Far! :||:
Europa beundrar en så ädel Monark,
Så kunglig, så vitter och i dygden så stark.
Hvem vill icke kyssa din spira, din hand,
Hvem vill icke lefva och dö i ditt Land?
Vi följa dig,
Vi hylla dig,
Och in i döden blir vår kärlek dyrbar och sann.
Vår milde Kung, lefve han! :||:






Ej en nådig Kung misshagar,
At ifrån min låga bygd
Hörs en röst, som alla dagar
Sjunger om hans höga dygd;
Vid de tysta lute-slagen
Ögats eld utgjuter sig,
Och dess tårar denna dagen,
Milde Kung, de hedra dig!

Värdes Gud din krona lätta
För din omsorg, sen du stält
Ett förskingradt Folk tillrätta,
Som nu åter blifvit sällt.
Tro och kärlek dig omfattar,
Redligheten väpnad står
Mot dens blod, som högt ej skattar
Dina dagar, dina år.





Sveriges Kung!
Din Lifvakt syns på fältet tåga.
Gammal, ung
Vill lifvet för dig våga.
Med gladt mod
Vi våra vapen bära,
Blott begära
Gustafs ära,
Kräfva Oväns blod.

Oväns röst,
Om han till storms oss dristar bjuda,
Skall vårt bröst
Af rena lågor sjuda.
För din tron
Och Svenska Folkets heder
Rotar, leder
Falla neder,
Segra i pluton.

Bataljon,
Sjung vivat för vår Hjelte käcker!
Hans Person
Europas undran väcker.
Kronan klar
Och spirans gyllne strålar
Lyckligt prålar,
Värdigt målar
Hjelte, Kung och Far.

I hvart tält
Soldatens rop för Gustaf höres.
Pipan gällt
Och trumman lustigt röres.
Officer
Och Knekten blifva lika,
Aldrig svika,
Aldrig vika
Ifrån ditt baner.






Om Ers Maijestät tillåter,
At dess ringaste Poet
I all underdånighet
För dess ögon nalkas åter,
Och om i den Drottnings Hof,
Där Apollo trifs och andas,
Mina suckar ömt få blandas
Till dess ära, till dess låf,

Si, så strängar jag min lyra
Och med sjelfva hälsans mine
Sjunger vid champagne-vin
I anacreontisk yra,
Hur min Drottning är mig mild.
Alt mitt blod af glädje sjuder
Vid dess namn; då lyran ljuder,
Syns för ögat blott dess bild.

Drottning, du mitt bröst hugsvalar,
Hjertat tackar tusend-faldt;
Tag emot det enda alt,
Som dock ej din nåd betalar.
Glad är jag och nöjd min Bror,
Lyckan blif vår Tjenarinna!
Våra hjertan lika brinna
För Lovisa, mild och stor!






Gustafs bild i dag nu blottas
Till en prydnad för sin Stam.
Folket i förtjusning brottas,
Hvem som först må tränga fram
At den Hjelten offer bära
Med ett tacksamt hjertelag,
Som, till sin och Sveriges ära,
Skänkt en Ättling af sitt slag.

Svenska häfder vittnen gifva
Om den Kungens ädelmod.
Samma dygder sig upplifva
I den Tredje Gustafs blod.
Så at, när hans tidhvarf slutas,
Lika ärolön han har
I de tårar, som då gjutas
För den bäste Landets Far.






Den Skatt, som vattnet bär,
Neptuni Son afvaktar,
Hans hjerta ömt betraktar,
Hvad honom kärast är. :||:
Vi öppna våra armar,
Man Landets lycka spår,
Då ur den våg, som larmar,
Hon till vårt hjerta går. :||:






Med all den prakt, som Kärlek tågar,
Då han till Cyperns stränder far,
Han sig på svenska böljan vågar
Och där i dag sitt intåg har.
Dess åsyn lust och klarhet sprider;
Men mera, när han ögat vrider,
Mer gnistrar facklan i hans hand.
En Skatt dess slutna famn förvarar,
Som mot en Furstes hjerta svarar,
En älskad Furste i vårt Land.

Naturen all sin fägring delar
Vid blommors prål kring fält och bygd,
Den friska vågen sakta spelar
Och glittrar under molnets skygd;
Ett lugn, en stillhet sig förklarar,
Som gör, at Echo knappt besvarar
De glädje-rop, som fylla skyn.
Med fröjd och längtan Folket skådar,
Hvad Kärleks-Gudens bloss bebådar,
Och rörs till andakt vid hans syn.

Neptuni Barn på vågen sjunga,
Den ena kastar högt sin hatt,
Den andra ses på tågen gunga,
En ann sig högst i toppen satt;
Med muntra bröst och fria seder
De prisa dagens glans och heder
Och liksom le åt vind och våg.
Alt andas vällust, frid och lycka,
Alt vackert vill sig mer besmycka,
Och Kärlek eldar allas håg.

Med stilla fart mot böljans välde
Så gungar Astrilds flotta fram.
En Jofurs blixt i bergen smälde,
Som slockna under rök och damm.
Strax ljusnar upp, då soln sig tänder,
Monarkens Slott i Svea Länder,
Ett Ärans Tempel i sin dag.
Där öppnas Kärleks-Gudens sköte,
Där går en Prins sin Brud till möte
At dyrka en förborgad lag.

Njut, dyre Prins, hvad sällt vi tycka,
Som Kärlek nånsin skänka kan,
En furstlig fröjd vid Wasars krycka
Bland tid och öden om hvarann!
Hvart bröst vill ömt din frid begära,
Och Skalder sjunga till din ära
En låfsång om ditt ägta val.
Bär med en huld och skön Prinsessa
En hvitnad krona på din hjessa
I ett välsignadt åratal!






Neptuns svall sig fördelar,
Och vågen den spelar
Så tyst och sakta uti vår Kungs ocean.
Iris sprider sin stråla
Till djupaste håla,
Och nattens stjernor pryda dess mörkblåa plan.
Lycklig resa, mildaste Kung, till den bygd,
Där din Wase blommat och delat sin skygd!






Om Ers Maijestät tillåter.
At dess ringaste Poet,
Dödens välde till förtret,
Ur sin säng skall upstå åter
Till ett glas champagne-vin
Och at Skaldens matta tunga
Än en gång får låf at siunga
Med en Gyllnborg och Dalin:

Si, så vill jag med min lyra,
Vid ett sagta klang och dön,
I en underdånig bön
Lyckans våld mot mig bedyra
Från min vagga till mitt slut:
Väl dess altar för mig röker,
Men den mängd Gudinnan söker
Stänger mig från Templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
Söker jag en tjenst och lön:
Men Gudinnan, rik och skön,
Låter eij en skymt updagas
I mitt låga, mörcka skiul.
Om Ers Maijestät behagar
Gilla Lyckans hårda lagar,
Dör Poeten innan juhl.






Hafvet squalpar, jorden gungar,
Solens glans blir mörk och svag,
När med åskans dunderslag
Jofur vred på fästet ljungar
Mot ett Folk, som flyr hans råd,
Som mot all den nåd han röjer
Likafullt hans spira böjer
Med ett dristigt öfverdåd.

Milde Kung! Ditt hjerta talar
Med all kunglig kraft och ton:
Förd af Himlen på din tron,
Du omfamnar och hugsvalar
Sveriges trogna Menighet.
Lät då fritt din vrede blottas!
Aldrig den mot Oskuld måttas,
Ty ditt hjerta ondt ej vet.






Sverige, dig förkunnas åter
Himlens nåd och välbehag,
Då vid årets första dag
Dina Tempel du upplåter
Och med andakt faller ner.
Än en Allmagt dig omvårdar
Med ett lugn i dina gårdar
Och med godhet, hvart du ser.

Kom at fritt ditt offer bära,
Höj din låfsång upp till skyn!
Prisa ömt en huld Försyn,
Som så ofta till sin ära
Räddat dig från storm och qual,
Som har täckts din tron utsira
Med en Kung, hvars milda spira
Lyser främst bland Kungars tal.

Dina seder, dina Lagar
Jämt förädlas till ditt väl
Samt en god medborglig Själ
All din fordna glans uppdagar
Från palats till minsta tält;
Menskjo-kärlek, dygd och heder
Sig alt mera vidt utbreder
Och gör samfunds-bandet sällt.

Ropar den Beträngdas tårar
Under armod, eld och brand,
Ack, hur mången villig hand
Ofta sig vid hjelpen sårar
För at kunna göra godt!
Den i värk och qual sig vänder
Lisas ofta af de händer,
Som han aldrig skåda fått.

Slika dygder dyrt tillskrifvas
Den som Landets spira för,
Och hans hjertelag det gör,
At dess Folk till dygd upplifvas
Och at äran gäller blott.
Där en ädel gerning röjes,
Sjelf Monarken så förnöjes
Som dens bröst, som gjorde godt.

Lät då glädjens röster höras,
Svenska Folk, båd Gammal, Ung,
Lät till Himlen för din Kung
Nu din fromma suck uppföras
Och för Kunga-Husets väl!
Lefve dygd, förtjenst och heder,
Ädelt blod i tappra leder
Och hvar Svensk med redlig själ!







Sälla dag, den tjugu-fjerde!
Gustaf lif på honom fått.
Sverige känner bäst dess värde
I sin makalösa Drott.
Straxt då Himlen honom sänder
Kronan till sitt Fosterland,
Straxt han frihetsfacklan tänder,
Styrd utaf Försynens hand.



Lefve Gustaf, vår Kung, vår Far! :||:
Så länge blod än finns i någon åder quar, :||:
Så rinne det till hans försvar! :||:



Liksom soln på himlen prålar,
Lyser äfven Gustafs nåd;
För en skymt utaf hans strålar
Bäfvar våld och öfverdåd.
Tiden vet nu ej exempel
På ett mera lyckligt Folk,
Och i Evighetens Tempel
Blifver Ryktet Sveas Tolk.







På vårt hemman vi sitta glada och fria,
Så och skära och hvässa plogbil och lia.
Fastän galten uti vår stia
Dödas,
Likafullt skall marken odlas och gödas.

Ja, sen vi uti svett och möda uttråkas,
Är det roligt på slåtter-ölet at råkas;
Där om Konung och Drottning språkas
Mycke,
Och där hvar af de fylda fat har sitt stycke.

Lika godt, uti dessa parker och dalar
Undersåten sitt ömma hjerta hugsvalar,
Om sin Konung och Drottning talar
Gerna,
Från en Bonde in-till ett Riks-Råd med stjerna.






Kung! i ditt Hof
Din Himmel dig bevarar,
Värmer ditt hjerta, eldar upp din själ.
Till Sveriges väl
Ditt fria bröst förklarar :|:
Ärans beröm och Dygdens låf.

Folket i dag,
Båd i palats och dalar,
Prisar din högtid under vin och sång.
Farväl alt tvång!
Där bara hjertat talar, :|:
Och Gustafs mildhet stiftar lag.

Skönhet i prål
All vårens prakt insluter.
Och i sin mantel Gumman alfvarsam
Vid Gubbens glam
Med honom tårar gjuter :|:
För Gustafs namn och vid hans skål.

Gammal och Ung
I nöjet sig förenar.
Purpur och valmar dela lika ro.
Hvad skall man tro?
Jo, Verlden tror och menar: :|:
Ej har Europa sådan Kung.






När glada Vänner råkas,
En Gammal med en Ung,
Om deras Kung då språkas,
Om deras milde Kung.
Alt hvad dem då kan fröjda
Och lust och snille gör
Är, at de lefva nöjda
Och Gustaf spiran för.






Dagens klarhet sig förbyter:
Luften kulen blir och sval.
Regnet sig ur molnet bryter
Under nordan-vädrets qual.
Folket tungt och modfäldt andas.
Hvar hem till sin hydda flyr.
Ömsom suck och tårar blandas,
Och en Vän den andre skyr.

Dyre Kung! ett Folk dig saknar,
Då du gör ett annats fröjd.
Ingen, som i morgon vaknar,
Finns bland oss, som vaknar nöjd.
Himlen då dig ömt bevara
På din färd! Men, Gudar! men...;
Vi ej minsta tröst förklara,
Förn vi fått vår Kung igen.






Hafvet svallar, vågen fräser,
Böljan spritter grön och brun,
Klippan hotar, stranden gäser,
Eol kastar damm och dun.
Jofur, gömd, ur molnen kikar,
All Olympen samlad står
Vid de Bottniska hafsvikar,
Där en Sveriges Kung framgår.

Jofur ropa: Tag min spira!
Eol fläkta rädd och stolt.
Neptun ropa: Seglen fira!
All Olympen ropa: Hålt!
Hålt! Märk Sveriges Kung ju tåga
Inom våra klippors skär.
Svensk och Muscovit, kom, fråga,
Hvad den resan innebär.






Nyss då morgon-solens strimma
Nattens täcke genombröt
Och det hvita molnet flöt,
Färgadt af en strålig dimma,
Uti Thetis sköte ner,
Satt Anacreon och blunda
Och i Morphei famn begrunda,
Hvad han såg och hvad han ser.

Hjulen på en hyrvagn trillar
Efter tvänne hästars traf,
Under det at dammets quaf
Ögats ljufva blick förvillar
Åt det vackra Ulrichsdahl.
Men hvad ögats lystnad sakna,
Fylldes upp, då hjertat vakna
Med ett ömt och ljufligt qual.

Undersåtlig tro och lydnad
Stärkte själens rena fröjd.
Sveriges Drottning, mild och nöjd,
Gaf den bygden glans och prydnad,
Och Zephirn - mig tycktes han
Hennes namn så mildt upphöjde.
Åskan gick, och soln sig röjde
Stolt i skyn, och jag försvann.






Nyss vid solens bleka rand
Hvar en med sitt klot i hand
Spelte nu trucko
Under en gran.
Skönt kring Floras gröna plan
Syntes släp och farbolan.
Bussarna drucko
Rödt vin och hvitt.
Bordet i Rundeln var;
Skönhet, Poet, Husar
Blänkte kring bordet, och alla andas fritt.
Men hvad ömt och täckt i Floras lunder,
Himmel, ack, hvad dyrbar syn!
Sjelf Olympens Herrskap några stunder
Tycktes stiga ned från skyn.
Ögat somna,
Blodet domna,
Skalden rädd han vände om:
Pipan flamma,
I detsamma
Sveriges Hertuginna kom.






Hvad glada röster hörs? Hvad andakt, sång och böner,
Hvad knall, hvad fröjde-spel, som klingar högt i
skyn?
Sjelf solen med sitt qualm gör böljan varm och sköner,
Förgyller med sin eld den ljusblå vatten-bryn,
Där tusend vimplars prål, bland Neptuns yre Söner,
Förtjusar ögats syn.

För dig, vår milde Kung! - från Rikets högste Männer
Till Landets minste Barn, med suckar buga sig;
Hvar droppa i vårt blod en lust, en sötma känner,
Som genom ögats blick med tårar hedrar dig.
I dag all olust flyr - i dag syns bara Vänner,
Och inga falska stig.

Välkommen till ditt Folk at nu en högtid njuta
Af hjertats ömma låf, af trohet ren och klar!
Du nalkas som en Far at i din famn insluta
En mängd af sorgsne Barn, som saknat sitt försvar.
Kanske vår fröjd ej hörs för suckar, som vi gjuta







Sverige, än din Gud dig vårdar
Med sin allmagt och sin nåd;
Därför vid hans milda båd
Samla dig i Zions gårdar
Och med andakt nederfall!
Templens hvalf och fasta grunder
Vid ditt rop om Himlens under
Gifve täta återskall!

Än din sol ur molnen glimmar,
Mild och verksam i din bygd;
Under fikonträdets skygd
Räknar du till nya timmar
Urets första slag i dag.
I det tidhvarf, som försvunnit,
Har du fridens frukter funnit
Med dess sötma och behag.

Jorden har sin vinst upplåtit
Åkermannens trefna hand;
Men om något Barn ibland
Vid sin knappa kaka gråtit,
Straxt en annan delt sitt bröd.
Dina strander blomsterrika
Har tillbudit dig tillika
Ymnoghet och understöd.

Dina hjordar stilla betat
Friska blommor, gräs och blad;
Helso-Guden, rik och glad,
Har sin spis för dem utletat
Och din tjenst dem anbefalt.
Hvart du skådar, dig ju gläder
Idoghet i dina städer,
Konst och slöjder öfver alt.

Vill du mer din suck frambära,
Blir nytt ämne till ditt låf:
I din Borg och Kunga-hof
Lyser Majestät och Ära
Och en Kung, så stor och dyr,
Som sitt egit lugn försakar,
Under det han för dig vakar
Och i stormen skeppet styr.

Träd då fram med knäppta händer
Och med upprördt hjertelag;
Lät på denna Nyårsdag
Vid hvar suck, som du uppsänder,
Ej din tanka blifva yr!
Ödmjukhet må hjertat smycka;
Sverige, känn din frid och lycka
Vid dens spira, som dig styr!







I dag för två och tretti år,
Bäst nattens prål i molnen tåga,
Vid morgon-rodnans bleka låga
Till Sveriges fröjd en sol uppgår.
Ett lugn, en tystnad sig utbreder,
All Menigheten faller neder,
Och Himlen om hvart hjerta rår.

Nu Templens portar läsas opp,
Med bloss och kronor hvalfven siras,
En väntad Furstes ankomst firas
Vid dagens rand och stjernans lopp.
Ny lust naturen öfverhopar,
Och hela Menigheten ropar:
Välkommen, Sveriges dyra Hopp!

Bland Folkets sorl och vid dess syn
Sig Martis dunder stolt utbredde;
De klara eldar ögat ledde
Till Neptuns larm i vattubryn.
Där syntes tusen master sträckta,
Och kring de frusna kölar fläkta
En skymt af vimplar högt i skyn.

Den fröjd din ankomst oss tillböd,
Vår milda Kung, på nytt sig röjer:
Hvar dag ditt lifsljus oss förnöjer,
Hvart ögnablick är du vårt stöd.
Vårt hjerta ger dig sin förmåga;
Ifrån den höga till den låga
Välsignar dig i lif och död.

C. M. B.






Sverige, Sverige, gläds och sjung!
Nu din Drottning och din Kung
Under Hymens fackla
Pryder Atles Ö.
De förklara dig hvar dag
All sin mildhet och behag.
Kan ditt sinne vackla?
Kan din kärlek dö?
Om du gammal trohet mins,
Denna bön dig lär:
Himmel, gif en Prins, en Prins,
Som Gustafs hjerta bär!







Kom, låtom oss siunga!
Canonerna liunga.
Slå negtar i glasena,
Om det fins.

Till Swerges ähra
Vill Kärlek förära
Af Wasarnas Stämma
Oss en Printz.

Välkommen då i vår bygd!
En gång din dygd
Ger oss det försvar
Som din Far.







Sverige, Sverige, märk din lott!
I din Kunga-borg du fått
Gustaf Adolph åter
Uppå Wasa tron.
Kan din milda Gustaf mer,
Än när han dig återger
Den du än begråter
I en ann Person?
Var välkommen, blif, vår Prins,
Som han mot oss var!
Snart den äran vinns, den vinns,
Om du brås på din Far.






Kung Gustaf lefver! Sverige, märk:
Han vill fullborda Gustavernas verk.
Hvar på sin ort
Storverk de gjort.
Älska din Gustaf, som verkat så stort! :||:
Kärlekens låf
Uppfyller hans Hof;
Han kan på tross
Ta hjertat af oss. :||:
Lefve Kung Gustaf förnöjder och fri,
Med all Europa uti amnesti!
Lefve han säll
Morgon och quäll
Och i sitt hjerta så ledig som vi!
Väl är det sannt, at din krona tycks bli
Tunger för dig, men bequäm för din Ätt.
Dock ditt milda tanke-sätt
Och din ära :||:
Vädjar till Jordens Gudars rätt.
Du vädjar rätt! :||:






Förr sjöngs här Lovisas ära
Af en öm och hög Dalin;
Då var svenska poesin
Sin guddomlighet så nära,
Som hon nu är tung och svår.
Kom, Minerva, at befalla!
Strax på Svartsjö sjunga alla:
Milda Drottning, du är vår!






Vid Dianas röst i skogen,
Högst på bergens branta fall,
Under valthorns återskall
Eldas Ponto, yr och trogen,
At kring Svartsjö slå ett slag;
Men om jag ej blir bedragen,
Underdånigst denna dagen
Första haren skänker jag.



På så hög och präktig dag,
Trots at Eols stormar hvina,
Trots båd regn och åskeslag,
Som i blanka hvirflar skina,
Trots all-ting - ändå Pontina,
Första haren skänker jag.



Waltman, Gubben min, är nöjd,
När jag öfver gärdsgårdn klifver;
Ögat, fullt med eld och ifver,
Tecknar denna dagens fröjd.
Tror Ers Höghet, at de mina,
Mina fyra en quadrille,
Ifrån Svartsjö gå till China,
Om Ers Höghet ropar: Pille!



Ännu späda nog till åren
Knappt vi känna Svartsjö fält,
Men tör-hända fram åt våren
Pryda vi Gudinnans tält.
Och jag, Hector, jag skall skälla
Under hundra bugter gällt,
Men, Ers Höghet, tänk Fidella
Tror sig löpa mera snällt!



Kära Hector, hvad du prunkar!
Alt ditt låf är tungt och kallt.
Gamla Tobak han gör alt,
Där han hvit om föttren lunkar
I sin gamla svarta rock.
Mången nådig blick han vinner,
Som från dej och mej försvinner,
Fast vi vörda trug och lock.



Sträck din bössa, tappre Skytt!
Morgon-solen börjar skrida.
Ut åt skogen, ut på nytt!
Hylée trängtar vid din sida.
Med en mörk och sorglig mine
Mord-gevären må du hvässa,
Men i dag för min Prinsessa
Bär jag fram en beckasin.



Far-väl - helsa hem, Hylée!
Bort åt trägårdn ned vid dammen
Kring den krönta eke-stammen
Kilar jag - Och så kan-ske...2;
At en and sig tyst framskjuter
Ell i gräset går breve:
Bums den and om två minuter
Vill jag Hennes Höghet ge.



Svartsjö Hof i glans och lycka
Sig utmärker denna dag.
Pan, tillåt mig ock framrycka
Vid Apollos harpe-slag.
Ty, o Skogens Gud - besinna,
At jag, Sincka, röd och skön,
Än i dag är Tjenarinna
Hos Prinsessan här på ön!



Hvita Flickan, from och spak,
Gossens unga, raska Enka,
Nu för tiden gift kan tänka
Med Hans Vördighet Tobak,
Vågar underdånigst nöta
Slottets trappor med sitt slink -
Får hon sin Prinsessa möta,
Blir hon glad i dag och flink.



Sen min trogna Hurså flydde
I den svarta floden ned,
Jag de glada lunder skydde,
Fält och vatten, mark och hed.
Men i dag jag mig besinna,
Fritt nu andas alt mitt blod -
Blif en nådig Ägarinna
Af min trohet och mitt mod!



Alting gläder denna dagen:
Flora hoppar, trind och stinn.
Med sin lilla Arlequin
Än i fyrsprång öfver hagen,
Än kring bergen ned åt sjön.
Veke spetsar nos och öra,
Blott han får en tätting höra
I den minsta asp och lönn.



Puff! Om bössan laddad vore,
Piff paff puff, om skottet small
Och den tunga tjädern fore
Hufvud-stupa ur sin tall!
Ingen blick blef at förlora:
Till Prinsessan, där hon satt,
Buro vi vår fundne skatt,
Veke främst och sen min Flora.



Underdånigst jag framträder,
Gamla Tobak, svart och hvit,
Med tre Enkor på visit
Uti hvita, röda kläder
På en fest så stolt i dag.
Hennes Höghet kan väl tänka:
Gumman Sincka, Mulles Enka,
Hvar hon vistas, där är jag.









M: B:

Fast Nordens köld och hvin ur luftens kamrar rusar
Och Flora i sin sömn sin hvita svepning bär
Och fast at Skogens Drott sitt isgrå hufvud krusar
I mulna skyars fläkt bland frusna grund och skär,
Ändock vårt svenska bröst ej lif och värma saknar,
Från Lappen högst i fjäll, där han i drifvan vaknar,
Till våra Bröder här.

Uppvärmde af den nit, som svenska blodet känner,
I rena ådrors svall, till dygd och ädelmod,
Är detta Samfunds-band besegladt af de Vänner,
Som fritt sin milde Kung tillbjuda lif och blod.
En del hans klara bild på bröstet troget bära,
En del åtnöjas måst blott med hans inre ära,
Och den är lika god.

I Vittnen till den storm, då Rikets grundval häfdes
Och Sjelfsvåld tåga fram med all sin plumpa ståt,
Då Enighet och Tro förföljdes och förquäfdes
Och Plutos altar brann vid Menighetens gråt,
Er manar denne Skald och denna pennans svärta
At några ögnablick med underdånigt hjerta
Till tronen följas åt!

Du Flock, som för din Kung utur din hydda trädde,
Som i ditt äfventyr din död så ädel fann,
Som med en romersk dygd din borgar-rätt beklädde
Och under värjans blixt i tappra leder brann,
Dig manar denne Skald, af ämnets glans intagen,
At nalkas Svea tron på denna dyra dagen
Med hvarje redlig Man!

Ack, at vår gode Kung må skänkas oss tillbaka!
At snart må lemnad bli Bo Jonssons gamla borg;
At ögat må få se, hvad hjertat blott kan smaka,
Och du välsignad bli kring våra fält och torg!
Dock, Gustaf, hvar du rår, din boning är den rätta,
Hvar du din börda bär och hvar du den kan lätta,
Blir trösten i vår sorg.

Upplyste, frie Män! och ärerike Bröder!!!
Tillåten mig min sång, från konstens reglor fri;
Mitt ämne glädjen bär, och glädjen snillet föder,
Fast lagren kring min krans snart börjar vissnad bli.
Dock må ert tålamod min matta teckning tåla:
Kung Gustafs födslo-fest jag sjunga vill och måla
Vid klang och fröjdeskri.

Men, ädla Samfund du, som Gustafs dygd bevarar,
Så fritt och ärerikt - hvi blifver jag din Tolk?
En hvar sitt hjertas språk sjelf altid bäst förklarar,
Den lugna källan lik, mot flodens grus och smolk.
Dock, af din vilja ledd fram till Apollos lyra,
Vill jag mitt höga hvärf på skaldevis bestyra
För dig, du fria Folk.

Kring rundeln af den trakt, där Mälarns sorl förnöjer,
Tritonen på sin rygg en åldrig holme bär,
Hvars murar stolt till skyn ett gyllne Tempel höjer,
Där Svenska Kungars stoft sin marmor helgad är.
I skygden af dess spets den morgonstjernan glimma,
Då Sverige bådad blef Kung Gustafs födslo-timma,
Dess sällhet och begär.

En blidkad, dold Försyn åt Sverige ögat vände,
Ned till vår mörka bygd hans guda-stråle går;
Han ser dess Kunga-borg - straxt Kärlek facklan tände,
Som redan varit släckt i dryga 80 år.
Den fröjd, som åter ömt till Himlen steg tillbakas,
Gör, at dess gnistor än kring Wasa-Stammen skakas.
Och tronen styrka får.

De tappre Wranglars borg stolt inom sina murar
Bar Rikets Ögnelust och Fosterlandets Hopp.
Sen länge Svenske Män, vid ögats heta skurar,
En fåfäng önskan fällt i bistra tidelopp.
Nu kronans höga glans en inhemsk dygd bestråla,
Nu quickna vett och slöjd, och snillets ägta stråla
Rann nu i Norden opp.

Vid Prinsens första blick stog Trohet vid hans sida,
Hvars ädla andedrägt än opp till Höjden går:
Sen hon så länge måst sin gamla skygd förbida
Af denna dyra Gren, som nu i blomma står.
Hon Prinsen i sin famn med ömhets-tårar tryckte,
Den ingen Dödlig än ur hennes armar ryckte
Och Döden ej förmår.

Snart Glädjen, ännu stängd inom de gyllne salar,
Vid pukors klang och dön ur öppna fenster flög;
Från Hofvets sälla mine längst ut åt berg och dalar
Han i ett ögnablick sig till hvart anlet smög.
Vid klockspel, sång och skott man Templen gladt upplåter,
All Sveriges Menighet än helsar dig och gråter,
En Ringa med en Hög.

Det är i dag din dag, Kung Gustaf, din allena,
På hvilken blodets fors en annan låga får.
I dag en Ovän sjelf ej näns sin Bror förklena,
Och den som aldrig gret ger dig en ömhets-tår.
En Girug i sitt skrubb, med ögat på sin kista,
I dag han tycker sig en skilling kunna mista
Och efter nyckeln går.

Den Sjuke ur sin säng, om han den nånsin äger,
Sitt hufvud reser upp och liksom lyssna vill;
Han mumlar för sig sjelf - man hör ej, hvad han säger,
Men han Calendern ser med ångst och hjerne-grill.
Hans ögon hvälfva mildt, hans svenska hjerta klappar,
Det blod hvart ögneblick han från sin åder tappar
Hör Gud och Gustaf till.

Bortblandad i ett hörn, bland vaggor, skräp och klutar,
Emot en slocknad spis, en rifven pappers-våd,
En arm och sorgsen Mor sitt sjuka hufvud lutar,
Men med en suck till Skyn hon tror på Gustafs nåd.
Ja, Croesus vid sitt bord med Indiens skönsta krydda
Och Fattigdomen, stängd inom sin kulna hydda,
Hos dig har tröst och råd.

Det friska Barnet spädt, på armen i sin linda,
Skall lära Gustafs namn at tidigt jollra fram;
Det äldre vet sig sjelf till samma läxa binda,
Och Kunga-husets väl utgör dess fromma glam.
Så är den ägta dygd, som svenska hjertat pryder:
I alla fall sin Kung det älskar och det lyder,
I skygd af Wasa Stam.

Men glömmom en minut, fast mot vårt blod och ära,
Förglöm den Uslas bo ett enda ögnablick!
Lät Nästans nöd bli vår - men oss ej nu besvära
Vid hela Landets fröjd i alla åldrars skick.
Märk! Gammal Man och Ung i dag sitt värde känna,
Märk! alt hvad ädelt är sig samlar kring min penna,
Och sanning i hvar prick.

I dag den sämre Flock af Landets Barn sig städa,
Ett ringa Tjenste-hjon i högtids-plagget går:
Det vill på Gustafs fest sig som till bröllop kläda,
Med stärkta linnen prydd, det bakom stolen står
Dess öde blir en drift at prisa sälla dagar,
Det frodas i sin tjenst och skyddas af dens lagar,
Som öfver hjertan rår.

En Skönhet, dubbelt täck med sina svarta lockar,
Små glada blommor strör af friska färgors slag;
Ej mera tyngd och spänd af vintrens ludna rockar,
Dess barm - dess skira barm oppsväller med behag.
Alt hvad dess hjerta vill en ädel ömhet ängslar,
Hon glömmer bort den hand, som hennes frihet fängslar
På Gustafs fria dag.

Hvad milda anlets-drag kring bord och skänkar pråla,
Hur glättig är hvar Svensk inom sitt fria slott!
Man läser ur hvar mine och ur hvar ögnastråla,
Hur anda, lif och själ Kung Gustaf önskar godt.
En Skönhets hvita hand det röda glaset skakar,
Och Gubbens bleka hamn sig opp från stolen makar,
Sen han i bägarn fått.

Med unga blommors prål, fast än i vintrens sköte,
De hvita dukar breds på Rikets Drottars bord:
Förtroligheten främst med purpurn håller möte,
Och hjertats vällust rår i löjen, skämt och ord.
De tunga ämbetsmål på sina hyllor hvila,
Nu är man sysselsatt at drufvans safter sila
Och klinga i vår Nord.

Upplyste, frie Män! - arbetande och glade!!!
Ej denna sälla dag en mulen himmel tål.
Bjud Aggets stungna gap, som neder nyss sig lade,
At fräta sjelf sitt gift och sina göromål!
Men kom, Oväldighet!!! Kom, Sanning! Blif mig nära,
Besegla denna skrift med din och Gustafs ära,
Som trotsar jern och stål.

Sen man vid gyllne städ sin frihets boja smidit
Och Sjelfsvåld satt sig främst, främst i sitt dufna Råd,
Sen Tvedrägts arga klo det låset söndervridit,
Som fredar Kungens rätt, hans höghet och hans nåd,
Sen Bitterhet och Nöd knappt mer förmådde tala
Och Rikets väl och ve låg insvept i sin dvala,
Sågs nattens förebåd.

Här röjdes Svenske Män framstapla andras tankar
Inunder ljumma bröst för Kung och Fosterland;
En röd, vältalig mull, som bland Partier vankar,
Förvilla hjertats språk och ögats kyska brand.
Omröstning blef ett ord, som stundom magen reta,
Och Grundlag just ett skämt, det ingen ville veta,
Om ej med glas i hand.

Man vet den svenska arm förstår sin lager skära,
Vid värjans röda udd han trotsar eld och lod;
Ej frågan om dess börd - men om dess vunna ära,
Ej om dess ärfda sköld - men om dess svenska blod.
Ändock med mörka svek man denna fråga svärta
Om frälsemanna-rätt och odalmanna-hjerta,
Men glömde bådas mod.

Som åskan ur ett moln, när hon begynner vandra,
Först med ett knaggligt dön bebådar sina slag,
Till dess at blixt mot blixt sig väpna mot hvarandra
Och nattens täcken breds kring fästets klara dag:
Så märktes mulna blick från stumma Fosterbröder,
Här stöttes magt mot magt - den styrkan alt föröder,
Lugn, Frihet, Folk och Lag.

Alt Rikets göromål af ansvar, vigt och värde,
Hoptrassladt till en längd - af Skalkar reddes ut.
Vid plogen stog en Ilsk - i kyrkan Slughet lärde,
I bod-dörrn Vingleri - i ränseln intet krut.
Så skröpligt tide-hvarf knappt Sverige än förnedrat,
Liksom så vacker punkt knappt tide-böckren hedrat
Som, Gustaf, ditt beslut.

Man Hoppet flygta såg längst in i Tidens sköte
Och ingen gryning mer till Sveriges frihets-fest.
Regenten från sin tron förgäfves Rikets Möte
Till samdrägt jämka hop - man trätte då som mest.
Förgäfves öma blick med tårar han beblanda:
Oenighetens röst förgifta Folkets anda,
Och Sjelfsvåld mådde bäst.

Än mins man, dryg vid bord, med armen under öra,
Hur Valmars-Gubben stolt sin jäspning bredde fram
Och hur en Andlig Mine nedbuga sig at höra,
Med handen full af guld och hjertat fullt med skam.
At fängsla Wasars Son och Ärans Furste binda
Det var det kläckta ägg uti sin svarta linda,
Som nu i tankan samm.

Men, frie Samfunds-band och ärerike Bröder,
Som edert Tempel rest på en så märklig dag,
Då Hämden bröt sin spets och Oskuld mer ej blöder,
Då Frihet grundad blef i Kunglighet och Lag.
Med edert tålamod, vill jag min Hjelte måla
I ärans portar klädd, vid dagens första stråla,
Omgifven af behag.

Hvad glädtig anlets-färg, Kung Gustaf, dig bepryder,
Hur är ditt hjerta lätt, hur är din höghet klar!
Med blott ett ögnakast du Lagens bokstaf tyder:
Det är at älska dig som Foster-landets Far.
Med värjan i din hand, vid hästens språng på marken,
Du i hvart ögnablick blef större till Monarken
Och flere lagrar skar.

Ditt mörkt utslagna hår, din trötthet och din ifver,
Den ädla föresats, som röjdes i din själ,
Slik tafla endast värd Homeri pensel blifver,
Om han i verlden fanns - dock svår at teckna väl.
Men Folkets glädje-mått, så rågadt denna dagen,
Ej Konsten teckna kan - sjelf Skalden blir betagen
Af snillets eld och gräl.

Du vann ett söndradt Folk - Kung Gustaf, du vann mera,
Du vann ett ädelt låf från hjertats fria grund.
För dig du ägde rätt at oquald fritt regera,
Din vilja och vårt väl flöt alt i ett förbund.
Din ärfda mildhet, krönt, förstod at Hämden kufva;
Ej minsta droppa blod sig kring din spira grufva
I en så vådlig stund.

Canonens stumma skott och luntans brända veka
Blef blott ett högtidsprål på Gustafs seger-tåg;
På vagnen Knekten satt och ut åt fältet peka
Vid all den glädje-lust han mellan Folket såg.
Geväret mot dess hjul oladdadt stog och hvila.
Hvar Svensk blef ädel Svensk - men Agget skalf och smila,
Där det i fjättrar låg.

Nu såg man Sverige frälst, båd utan blod och låga,
Nu såg man Fridens tält så präktigt öppna sig;
Man såg en dygdig Kung till Herrans altar tåga
Och Menigheten ömt knäfalla i hans stig.
Ned för den Högstas tron sin krona djupt han lade,
Med ögonen till Skyn hans bröst uppriktigt sade:
O Gud, vi låfve dig!

Opp, Ehrnstrahl, ur din grift at denna taflan måla!
Kom, Ömhet, med din gråt at Gustafs prakt bese!
Omringad i sin sky af ljusets helga stråla,
Hans gyllne mantel breds vid Zions altare.
Hans ännu matta knän vid altar-foten skälfva,
Men äran i hans bröst kring blodet börjar hvälfva,
Och Hjeltens läppar le.

Må samma högtids-sång vårt blod och sinne röra
Vid den Regentens fest, som Verlden kallar stor!
Må detta Brödraskap sitt sköldemärke föra,
Så länge lif och död i våra ådror bor!
Men samloms kring hans tron och önskom Gustaf lycka!
Märk! - märken ren, hvad prål hans ärestoder smycka
Och hur vår sällhet gror!

Kom du, med blommor krönt, älskvärda du Gudinna!
Du Landets Åkerbruk!! Träd fram på Gustafs dag!
Med axet i din hand din uppkomst nu besinna
Och prisa med din skörd din Konungs hjertelag!
I kärrens unkna djup, bland träsk, moras och stenar,
Man Ceres vagnar ser inunder trädens grenar
Belastas med behag.

Vid morgonrodnans ljus du dina fåro plöjer,
Den unga dragarn stark han svettas för din plog,
Och ängens friska prål, som sig vid stranden höjer,
Utaf dess gräs och brodd har dina hjordar nog.
Af Åkermannens lust du främjar bättre tider,
Än rågar du hans loft - än Landets vapen smider
Och odlar fält och skog.

Inunder dina skjul båd nål och slända trifvas,
Och Lättjan bannlyst är långt från din hårda bädd.
Alt genom Gustafs nåd till dygd och drift opplifvas,
Med hattband, ked och krans står Idogheten klädd.
Ett gladt och tarfligt bord Monarken dig tillbjuder,
Fast-än ej i hvart torp din olycks-kittel sjuder
Med döden på dess brädd.

Imedlertid du sällt ditt fikon-träd utbreder,
Då Menskligheten snart bortsimmar i sitt blod.
Ej krigets åska hörs - Kung Gustaf blixten leder
Förbi ditt gröna tält till Charons svarta flod.
Med styrka på sin tron, sjelf mild och obeväpnad,
Blott vid hans vreda blick all krigets ångst och häpnad
Röjs i hans Kämpars mod.

Än hans commando-staf förmår på fältet kalla
Wachtmeistrar, Fleetwood - fler - en Armfelt,
en Myrin.
Ja, än de svenska bröst af Carla-elden svalla
Och svinga sina namn bland kulors knall och hvin.
Dock från så vreda blick lät tankans tyngd försvinna,
Lät, Sverige, dyrka dig - älskvärda du Gudinna,
Bland dina får och bin!

I nejden, där du rår på vattnets rymd, Gudinna,
De spända seglen breds till längst aflägsne haf.
Med dina skatters tyngd de fladdra och försvinna
Och trotsa Ocean bland tusen böljors quaf.
Från Umå kulna strand till Orienten neder
Hvar vimpel på sin stam Kung Gustafs namn
utbreder,
Hans spira, sköld och glaf.

I jordens djupa hvalf, dit solen aldrig hinner,
Dit morgonrodnans sken sig aldrig trängt en stund,
Där under pustars svalg det bräckta jernet brinner
I röda droppars spel, bland pumpverk, grus och
grund,
Där släggor, eld och blåst sin fasa jämt förvärra,
Där går Cyclopen glad med malmen i sin kärra
Och blosset tändt i mund.

Han fröjdas i sitt qualm och lutar ned sin hjessa,
En svart och senig arm den gyllne kärran kör.
Skönt ur ett hälleberg sitt bröd han nödgas pressa
Och altid i hvart steg har Döden frammanför,
Ändock Kung Gustafs namn hans hjerta vederquäcker,
Som kring dess öfra tjäll ett vaksamt öga sträcker
Och honom lycklig gör.

Så ifrig i sin fångst den kulna Fiskarn stretar
Mot hafvets vilda våg och luftens yra larm.
Hans idoghet belöns, där han på klippan metar
Och där mot hvalens gap han lyfter opp sin arm.
Om, tröttad vid harpun, han vill sin fångst försaka,
Vid Gustafs lugna strand bär mödan vinst tillbaka,
Trots Afunds köld och harm.

I fria Konsters tält än ser man ugnen sjuda,
Än hör man hammarns slag, än ser man cirkeln stäld,
Än känslans ömma qual från stumma strängar ljuda,
Än kroppens ädla tyngd blir lyftad, sänkt och fäld;
Än penseln på sin duk naturens prål utbreder,
Än snillets djupa list den hvita forsen leder
Till stampverk, kran och mäld.

En Meyer i sitt skjul han eld och blåst regerar,
Där under stormens hvin han kokar sin metall,
Regenters ärelön dess trogna hand formerar,
Kringhvärfd af Gustafs nåd och vördad i sitt kall.
En Sergell åt sitt ler en stum förundran delar,
I kalla marmorns klyft båd lif och värma spelar
Och blodets lek och svall.

Så främjas lif och lust vid Gustafs klara spira -
Förenom våra bröst i stillhet, som sig bör!
Må sådan mild Regent ej blod och hjerta fira,
Som hvarje ögneblick sitt Folk så lyckligt gör?
Men Himmel! - Döden syns - han med sin lampa
fläktar.
Ditt Folk, i tårar dränkt, den stunden visst försmäktar,
Då du, Kung Gustaf, dör.







O, hvad mer än sorglig prakt!
Bland de käcka finska flyglar
Ryttarn släpper sina tyglar,
Knekten slumrar i sin takt.
Officern med ögon våta
Bär spontonen fäld och tung,
När bestört han kring sin Kung
Ser sitt tappra Manskap gråta.

Baron Armfelt! Ack, hvad syn
Som mitt rädda öga möter?
Sig en marsch i marken stöter
Vid ett tramp med damm i skyn.
Under båren hufvun lutas
I ett qualm af ångst och qual.
Tänk, Kung Gustaf äger val
At i Dödens armar slutas!

Men, han lefver och är varm!
Prisom denna seger-festen,
Fast vid fallet utaf hästen
Döden quäste Hjeltens arm.
Mera hant ej Döden skörda
I så vådligt ögonblick.
Du Dragon, som sorgsen gick,
Fröjda dig och släpp din börda!

Öppna dina hvita tält,
Där canoners dunder hotar,
Och gack in i muntra rotar
Till at andas fritt och sällt.
Men du sammandragna Läger
Utaf Landets tappre Män,
Sjung ditt hurra om igen!
Vet, at du din Gustaf äger.






Med ett enigt hjerta sjung,
Sjungom uti Zions gårdar
Till den Gud, som Sverige vårdar
Och bevarat har vår Kung!

Ålderdomen, from och tung,
Kammar sina hvita lockar,
Sig vid altarfoten bockar
Och välsignar Sveriges Kung.

Barnet vid sin Moders röst,
Där den sorgsna dygden snyftar,
Sina späda armar lyftar
Med små suckar ur sitt bröst.

Alla Åldrar vid ditt namn
Fröjda sig och sällhet smaka.
Milde Kung, kom snart tillbaka
Utur Helsogudens famn!






Snart vårt timglas är utrunnit
Ved ett gladt och lyckligt år;
Hvad vår sällhet förestår,
Ingen dödlig vishet funnit.
Men hur all-ting hända må,
Skall dock dygden lugnet finna
Och en nådig Hertiginna
Åldrens dyra krona nå.






I dessa trädens skygd, vid denna helso-källa
Oss fridens dyra hand vårt Tempel öppnat har.
Af vädrens friska fläkt de ljusa rännlar svälla,
Och blomstrens späda prål all nejden öfverfar.
De kala bergens skymt, de nakna klyftors sträcka
De liksom gömma sig för ögats lust i dag.
Från däld till däld så täckt de röda grindar räcka
Med lysande behag.

Vid middags-solens sken de öppne fält förgyllas,
Där Landtman lutad står med spadan i sitt grus;
Af Floras rika hand hans snygga diskar fyllas,
Och helso-källans brädd är nära till hans krus.
Inunder trädens rusk, vid vädrens svaga ilar
I frihet och i lugn han räknar klockans slag;
Han vet, hvars fest det är, och litet förr han hvilar
På Gustafs dag, i dag.

Nedom vid Templets fot, där träden sig fördela,
Inom en grönskad park syns våra Likar ömt
Med glada anlets-drag, vid åldrens kryckor stela,
Som de i dag sin värk och all sin sveda glömt.
De lyssna åt vår lust at denna dagen ära,
Och deras tysta suck med våra röster går;
Nog känna deras bröst med oss den ömma lära,
At Nästans nöd är vår.

Men ack, hvad fägring sprids kring ögats första strålar!
En vid och präktig sky sig hvälfver hög och klar,
Där under vattnets sorl, bland djupa grund och pålar,
En stad sig reser upp med borgar och försvar.
Än på de mörka torn de gyllne spetsar glimma,
Än under klockans klang hörs skeppens fröjde-skott,
Än hörs vid vädrens il de yre Sjömän stimma,
Som in i hamnen gått.

Naturen rolig är, och sommar-fogeln leker
De skönsta sånger fram, som tjusa blod och bröst;
I skogens gröna hvalf Herdinnan sig beveker,
Och Herden med sin fleute besvarar hennes röst.
Naturen, ung och skön, sig mer och mer utbreder,
Alt vicklar sig så tyst ur vintrens mörka famn.
Sjelf Echo ren i dag till denna dagens heder
Har nämt Kung Gustafs namn.

På längst aflägsne fält, bort till den minsta stuga,
I skygden af ett träd, på tröskuln af ett tjäll
De glada Barnen ömt de niga och de buga
Och sjunga Gustafs namn från morgon in-till quäll.
Än sjunga de hans skål: Den bästa Kung på jorden,
Än dansa de i ring med blomsterprydde garn
Omkring en blödig Mor, som gråter vid de orden
Och fägnar sina Barn.

På ett så glädtugt vis i dag vår himmel randas,
Då Gustafs namn bröt upp vid solens första blick.
Längst från okända skjul, där våra Bröder andas,
Till detta bordets rymd är alt i nöjets skick.
Med ordning utan brist vår högtid sig utbreder;
Bort, fordna tiders storm och mötens plumpa ljud,
Bort, köpte taflars mängd, med agg och brutna eder,
Mot våra gästebud!

Nej, aldrig ibland oss naturens gåfvor slösas;
Vårt öfverskott är skänkt en Usling och en Svag.
Af måttlighetens hand de varma safter ösas,
Som muntra blodets lopp uppå en rolig dag.
Men om ett ögneblick skull verldsbekymret lätta,
Vid bordets rundel sjung, var glad i alla fall!
Beröm Kung Gustafs namn, gack sen din plikt uträtta,
Med lydnad i ditt kall.

Men ack, du dyra Namn, som Svenska Folket skattar
I alla tider kärt och lyckligt för sitt Land!
Du gör, at blodets svall än högre känslor fattar
Om värdet af sin frid uti Gustavers hand.
Med dubbel eld det tänds, Regentens bud at lyda,
Dess drift till ärans lön ej huglös eller ljum,
Så i ett harnesk stängd, som när det skall betyda
På ämbets-stolens rum.

I, detta Samfunds Stöd, vårt Tempels Högt Uppsatta
I gode Svenske Män med redlighetens lott,
Vårt ämne ger vid hand at lycklige oss skatta
I Gustafs tidehvarf, så upplyst, mildt och godt.
Inunder fridens skjul, af inga stormar brydda,
Hvar vid sitt fikon-träd afmäter sällt sitt lopp,
När uppå krigets fält så mångens enda hydda
Af stormar rifves opp.

O Kung! Ditt blod, ditt namn blef Sveriges lif och lycka,
När du ett söndradt Folk af Himlen blef förärd.
Förut sågs svärd mot svärd en kunglig mantel rycka,
Gustaver endast skänkt, ej andra axlar värd;
Oenighetens röst i dolda vinklar skalla,
Af Rikets egna Barn sjelf Riket fängsladt låg;
I orätt, rätt och våld, i lyda och befalla
Man ingen skilnad såg.

Men som en sol går upp till andra dagens heder
Och sig de mörka moln från fästets rundel drar,
Så sänktes aggets mist i afgrunds mörker neder,
Och Gustafs första blick gör dagen säll och klar.
Med bistra tiders flygt hans ungdom ömsom glädde
Och ömsom dygdens ljus, som brann kring hans Person,
Till dess med högre steg han upp till purpurn trädde
Och så på Svea tron.

Här är den syne-punkt för hvart ett dödligt öga,
Som in i sekler flyr och efterverlden ser.
Dem som Försynen stäldt i spetsen för det höga,
På deras minsta steg all Verlden aktning ger.
Knappt skönjes kronans glans och mantelns gyllne länker,
Förn at bekymrens tyngd afbilda Landsens Far,
Med alt det klara sken, som kring hans Lifvakt blänker,
Då han sin spira tar.

Vi viljom med hvarann hvar en sitt kall betrakta,
Som under Guds försyn med samvets lugn består.
När solen skrider ned, gå vi till sängs så sakta,
Förnöjde med den lön, som idogheten får;
Vi sluta ögat till bredvid en Vän, en Maka,
Vi gömma våra Barn i sömnens mjuka bädd.
Hvem vakar för vårt lugn? Regenten måste vaka,
Och jämt till uppbrott klädd.

När dagen åter tänds, oss våra sysslor kalla,
Där i en lycklig krets hvar svarar blott för sig.
Mer lätt at lyda är än nödgas at befalla,
Och därför ärans höjd är mera vådelig.
Det första ögonblick en Kung sin syn upplåter,
Står Villervallan främst, och här och där en Skalk;
Än träder Sjelfsvåld fram, än den Förtryckta gråter
Bredvid sin sorge-kalk.

Än bugar vid hans tron en Jordens Son med spaden,
Som svettats vid sin plog, där han med tårar sått:
Hans fruktgård är förbränd, i blom, i knopp och bladen,
Sen förra årets flod har ängen sumpig stått.
Nu är hans Granne rik, i ägor, växt och foder,
Befryndad med en Slägt, än tronen närmre när;
Han prisar all hans nit men tycker, at hans Broder
Sin äng förlustig är.

Det är den tiden just man bör hans skog inkräkta,
Och Bjessar sökas upp, som vränga bud och lag;
Hans stuga vräkes kull, hans arma Barn försmäkta,
Hans knappa gröda spills den Rika till behag.
Men huru list med våld alt skymmer och försvagar,
Bär Sanning fram sitt pass till tempel och till tron;
Ja, till Regentens pris, man sett i våra dagar
Hans näpst mot slik Person.

Imellertid hans sak är i Regentens händer;
Blott Sanning trängt sig fram, så är hans Kung hans
Gud.
Han vet i Sveriges Lag hvart blad Monarken vänder
Sker med rättvisans hand i stadgar, straff och bud.
Men en så kunglig plikt, när ed och samvet gäller,
Betänklig är och dyr och rågad med besvär;
Det Domarns ära gör, när han sin klubba fäller,
At ingen sker förnär.

Vid tronen faller ned en brottslig Man och Maka;
Det sårar ögats blick och hvälfver blodets fors
At se ett bistert Par de ljufva band försaka,
Som nyss dem bundit hop vid altar-bordets kors.
Men till en kronas tyngd tillhör ock denna våda
At medla i en tvist, så sällan uppenbar;
At pröfva bådas harm, men at begråta båda,
Tillhör en Landsens Far.

Till Menlöshetens vård, som suckar i sin dvala,
En ömsint Landets Far sitt öga sträcka bör;
Förn Barnets tunga lärt Regentens namn uttala,
Regentens ömma famn med födseln det tillhör.
At Ålderdomens lugn, at hennes lefnad krydda,
Sen kroppen lutad går och lifvet slut begär,
Så är dem ofta rest en så behaglig hydda,
Som ögat skönjer här.

I läro-salens hvalf, dit åter Snillen ledas
At ympas i sitt stånd, at bindas till sin plikt,
At fram på dygdens väg så småningom beredas
Till skötsel utaf värf af högre glans och vigt -
Hvad eldar snillets fläkt på denna täflings-parken?
Ej altid lagrens krans med alt sitt tillbehör,
Ej Sång-Gudinnors låf - en blick utaf Monarken
Vårt tankslut redigt gör.

Så ses, hur Gustafs namn belönar och bepryder.
Från altaret till tron framkallas Zions Män:
En stjerna med sitt band, som Kungens nåd betyder,
Är dygdens vunna lön för rätta Väktaren.
Jämt vill en vis Regent det ändamålet nära,
Där Religionens kraft slår Lastens Härar ner,
Alt hvad med allmänt gagn gör Fosterlandets ära
Och efterdömen ger.

Längst åt den vilda rymd, där bölja bölja slukar,
Kung Gustafs spira sträcks at handeln skyddad se.
De tunga kölar drifs med stint uppspände dukar,
Hvars vimplar blåsa skönt, längst till Bartholomée.
De skatter bergen ge ur sina blanka klyfter
Hembära Rikets vinst på säkra mått och rön;
Hvart smide Smeden tungt ifrån sin ässja lyfter
Ger idogheten lön.

Hvad obeskriflig tyngd en konglig krona låfvar,
Fler kedjor af besvär än perlor kring dess rand!
Försynen, när med den Monarker hon begåfvar,
Har samlat all den tyngd, som trycka kan ett Land.
Hvart ögneblick nytt ljud, ett nytt som sällan gläder;
Hur sällsynt i naturn det goda bland oss hörs!
Än krigs-trompetens klang, än nedersjunkne städer
Är vanligt, hvad som spörs.

Än vid en vacker dag ett sorgligt rykte flyger
Kring Postens lätta vagn, som i sin brådska kört,
At sig till Rikets gräns en vådlig smitta smyger
Ell at en gruflig eld ett husvillt Folk förstört.
Till Tronens hjelp och stöd straxt tusend händer räckes,
Och alla ögonblick allena fästes där;
Man nämner Gustafs namn, och alla lågor släckes,
Och smittan dämpad är.

En Usling, den hvars bröd naturen liksom nekar,
Fastän han jordens djup med trefne händer plöjt,
Vid ladan där han står, med dödens färg i käkar,
I grafven raglat ned, om blott Monarken dröjt.
Hans öga öfveralt skall bristen se och lätta,
Hans hjerta misskundsamt den Högstes afbild bli;
Hvad mer än ömma värf på tronen at uträtta
Mot tidens raseri!

Så med en sann förtjenst - hur sällsynt är väl denna -
Hvem kröner Hjeltens mod, som inga faror skyr,
Hvars kall är värjans udd i Brodrens hjerta ränna,
När Rikets ädla lugn förmätne Grannen bryr?
Det är en upplyst Kung, hans ögonmått ej felar,
En Kung, som kring sin tron rönt Kämpars äkta blod,
Hvars lagerkrönta namn i alla Verldens delar
Upprest hans ärestod.

Ja, där blott sann förtjenst ur minsta vinklar lyser,
En skarpsynt, stor Regent han genast ögnar dit.
Ett blod till Rikets tjenst, ett bröst, som trohet hyser,
På ärans öppna fält bör eldas i sin nit.
Till täflan om hans nåd den Ringa med den Höga
Ovedersäglig rätt till sina plikter bär;
Med blottadt bröst gå fram och oförfäradt öga
Kung Gustaf värdigt är.

Så lefve då vår Kung, och önskom honom lycka
Till glada åldrars lopp ibland ett troget Folk!
Men, ädla Brödraskap, de känslor vi uttrycka
Med alla konstens drag ej teckna kan er Tolk.
Hvart ögnekast af er en hemlig fröjd förkunnar,
Och ögat röjer lätt, at hjertat andas ömt.
Men lefve Gustafs namn i Barnabarnens munnar,
Välsignadt och berömdt!







Vår frihets fest i dag vi fira
Uti vår sälla Foster-bygd.
I Svea Folk kring Gustafs spira,
Låfsjungom ömt hans hjelte-dygd!

M: B:

Vid dessa strängars ljud käns hjertats fria låga
Sig yppa mer och mer inom vårt Brödra-tal,
När under vinets lust, med en högtidlig råga,
Kung Gustafs ära sjungs i denna blomster-sal.
Från trädens mörka skjul, som slingrar sig i grenar,
Hvar fogel på sitt löf sig med vår röst förenar.

Bese, hvad präktig skygd de stolta stammar dela,
Hur med ett åldrigt rusk de grumla vattu-bryn,
Hur i en glittrig våg de gröna skuggor spela
Vid vattnets glans mot soln och molnens fläkt i skyn,
Hur dessa rundlars vidd ett öppet fält utbreder
Upp till den blomster-port, som till vårt Tempel leder.

Beögna än en gång, hvad snille-val sig röja
I spridda planers prål och labyrinters lopp,
Hur ned mot dammens brädd sig rosen-krukor höja
Och lager-trädets stam sin krona skjuter opp,
Hur mildt Pomona ler åt höstens kulna dimma
Inom de glesa skrank, som för vårt öga strimma.

Där hörs Neptuni spel, de skönsta floder spruta
I ljusa hvirflars språng, försilfrade och blå,
Och än Diana hörs i jägar-hornet tuta
Och stundom Pan med lurn ur skogens kamrar gå.
Längst från aflägsne fält förnöjda röster höras,
Hvars fröjde-ljud till oss på vädrets vingar föras.

Alt rörs med lätta fjät till denna högtids-timma,
Af glada åldrars språng man fältet vimla ser;
Med korgar, kärl och bloss de mellan träden glimma
Och kasta bördan tungt vid våra trösklar ner.
Med muntra anlets-drag ses alla plikter skötas,
Tills portarne slås upp och våra Bröder mötas.

Där samlas detta Folk af trohets ägta stämpel,
Som tretton resor ren invigt sin högtids-dag
Och som med enigt bröst i detta Floras Tempel
Frambär Kung Gustafs låf i hvart ett andedrag.
Flyg, Echo, bergen kring at våra sorl besvara,
Och må canonens dön vårt mannamod förklara!

Uppoffra menskjo-lif var fordom Kungars ära:
I Undersåtens blod blef ärestoden rest.
Från deras trumpna borg var Ryktet vant frambära
Med bäfvan Furstens nåd, förvilladt, stumt och hest.
Alt blekna vid hans vink: ej andra medel välja
Än stupa för hans glaf ell ock sin frihet sälja.

När kring de hvälfda torn de dubbla bommar rördes,
Förskräckelse och ångst till jorden fälde alt.
Vid Majestätets blick ett sinnes lugn förstördes,
Och vid en kronas glans blef blodet stelt och kallt.
Ej Fursten sitt palats och sina Trälar lemna,
Om ej med mord och brand han sig till härnad ämna.

Den elden längsen släckt och Trälens kedjor brutne,
Förnuftets spridda ljus så framträngt sina sken,
At till Regenters pris de sekler syns förflutne,
Då ärelystnadns flärd kullstörte sten på sten.
Nu väpnas Furstars arm at allmänt lugn bereda
Och krigets åskeslag från Landets hyddor leda.

Väl slika tidehvarf vår minnes-bok intaga,
Men alt af Tidens hand utplånas mer och mer,
Och därför denna dag er, Bröder, tör behaga
Till minne af vår fest jag sista taflan ger,
Med all den dager prydd och all den teckning färdig,
Som gör Regenten stor, välsignad och märkvärdig.

I dag vårt träldoms-ok, för 13 år tillbaka,
Bröts af Kung Gustafs arm, men utan eld och blod,
Just då när aggets storm så Nordens grundval skaka,
At spiran digna ned vid Sveriges fallna mod.
Bland mist och röda moln riks-skeppet dref för ankar,
Där hvar en hade vind, alt som han köpte tankar.

Förbistring hos en flock och hämden hos den andra
Af snikne Styresmän inblåstes, vild och stark;
Till Rikets Möten opp sågs Rikets Bödlar vandra
At plundra få hvarann och fängsla sin Monark,
At åt en utländsk arm (hvem helst) sitt hjerta skänka
Och mot sin Foster-Bror i blodigt harnesk blänka.

Ett snöpligt äfventyr, som Barn och Barnbarn klandra,
Var Väktarns stumma vakt, som fredar Zions mur.
Med Bibeln i en hand och pungen i den andra
Satt Religionen hemsk vid Politikens ur.
Ett gyllne ja och nej på helga läppar ströddes,
Då vid hvart tärning-kast en Rikets Ovän föddes.

Ibland de djerfva svar på Väktarns lumpna fråga
En dödlig hviskning lopp at fängsla Wasars Son:
At på så dyrbar Stam det sista hugget våga
Var vigtigt öfverlagdt och mumladt till och från.
Men Gustaf, full med frid, sig till Försynen vände
Och för sitt Folk och Land blott ömhets-suckar sände.

Där Rikets vinst och magt på handels-vågen hvilar,
Sig Sjelfsvåld satte ned och vinsten undansmög,
Då strax vid hennes vink för alla vädrens ilar
En mägtig Vinglar-tropp ur Börsens portar flög.
Båd ära, lag och rätt och mynt och curs man vrängde
Vid Idoghetens gråt, som Lättjan slog och trängde.

Vid en så vådlig lott, som Afgrund endast gillar,
Som syntes fordom-tid med Handeln skifta arf,
Vår minnes-bok uppstält de vördnadsvärde Grillar
I all sin ägta glans vid detta tide-hvarf.
Ej deras rika värf den minsta afund leder:
I deras hyddor lugn, och deras namn i heder.

Man vände ögat sen till Landtmans glada byar:
Här fordom Bonden bjöd båd Kung och purpurn tross.
I aldrig något land sol, måne, blixt och skyar
Så lycklig bonde-by bestrålar som hos oss:
Hans jord, hans egendom, hans frihet i hans vilja,
Och Träldom vågar ej på tröskuln af hans tilja.

Där åkern osådd låg, han fordom i sin stuga
Med armarna i kors satt med en uppblåst själ,
Kringhvärfd af helig flärd, insvept i sömn och ljuga,
At vid trompetens klang bereda Rikets väl.
Ej annat föremål hans nit nu ville njuta
Än vid ett riksdags-val sjelf mutad bli och muta.

Ett ömsom söndradt Råd af Menighetens galla
Sin purpur fläckad såg och hädadt sina värf.
Förvirring sågs i alt, i lyda och befalla,
Och Oskuld, at få rätt, måst ge sin sista skärf.
All rustning till sitt värn, när Landet så omträngde,
I rost och spindel-väf på nakna murar hängde.

Det hör vårt Samfund till at minnas och beundra
Båd Fosterlandets nöd och Gustafs dygd så stor.
Man mins den fordna tid, då riksdags-klubban dundra,
Hur Vän bortsålde Vän, en Son sin Far besvor,
Hur vid ett tidehvarf en Usling sig förmådde
At han till bilans ägg sin egen Bror förrådde.

Vid Patriotens disk man dyra safter sköljde:
Förrädarn skänkte i, och Trolösheten drack.
Främst Egennyttan främst sitt fala hjerta döljde
Och stolta ja-ord njöt ur en förförisk rack.
I ränkor, sus och dus man gaf och tog till bästa,
Och den blef Patriot, som tog för sig det mesta.

O, hvad olycklig tid! - hvad sammansvurne händer
Till detta Lands förtryck i fordna tidehvarf!
Om man ett ögnekast bort till Historien vänder,
Aristocraten jämt med tronen gått i arf,
Än quäft Regentens lust at Folket sälla göra,
Än äggat upp hans arm at sjelf sitt lugn förstöra.

Beröm då denna dag, då, utan svärd at blotta,
En Kung, en infödd Kung, sitt seger-intåg höll!
Förut sågs en och hvar om Landets spira lotta,
Då snart ur hand i hand hon vackla, skalf och föll.
Men säg, du Svenske Man, om du bör lycklig kallas
At af så kunglig dygd få helsas och befallas.

Så märk! När olycks-moln naturen snart föröda,
När fästen ramla kull och städer slukas opp,
När tornen kölar dra och bergen hvalar föda
Vid Afgrunds hvin och tjut från Etnas strida topp,
Då syns en hvar af oss sitt fikon-träd omfamna
Längst från de brända fält, där idel Döda hamna.

Ja, vid den ångst och gråt, som krigets åska följer,
Där vattnet sprutar eld och marken svettas blod,
Där Hungern vandrar främst och sig i tårar sköljer,
Af Dödens skugga ledd bland kulor, eld och lod,
Då fredas Svea Folk uti den gamla Norden
Och därtill har en Kung - den bästa Kung på jorden!

Vår frihets fest i dag vi fira
Uti vår sälla Fosterbygd.
I Svea Folk kring Gustafs spira,
Låfsjungom ömt hans hjelte-dygd!







På denna fest i dag, med bägarn af agat,
Syns Bacchus blomster-krönt i skuggan af sitt fat.
Ur Templets helga hvalf han kärlet sakta vindat
Och minsta block och tross med friska rankor lindat.
Men rankan kring hans länd, af liljor och af grönt,
Som gör hans bild så skön, har ögats undran rönt.
En blomma här och där hon väl sin fägring röjer,
Dock intet mot den krans, som mellan rosor höjer
En myrten oförmärkt, i gyllne trådar snärd,
Af Venus sammanfäst, af Gracerna förärd.

Den kulna källar-svaln inunder Templets stoder
Med stolar för i dag tillreds hvar Bacchi Broder,
Där ifrån största åm till mins ta svagöls-stop
Man dagens vivat hör i nattens hesa rop.
Ett rökverk och ett os gör hjernan yr och galen
På dem som utan glas stå quar i yttre salen.
Förargelse och ångst bland detta Ridderskap,
Som trängas om hvarann med etterfulla gap,
I gerning och i ord sig uppenbart förklarar.
De ropa: » Skranket opp! » - men dagens Marskalk
svarar:
» I gode Bacchi Män, besinnen Templets prål
Och veten: hvar och en är Herre till sin bål! »
Strax inom skrankets plan en mängd af lampor glimma,
Som hvälfva sina sken inom en rosig dimma,
Där man en bugning ser bland Templets Tjenste-män,
Från digraste Grosseur till minsta Källar-sven.
De äldste Kypare utaf hans Vin-betjening,
Som hafva hvar sin åm i år haft till förläning
Af syracusa-vin - och ingen droppa gömt
Vid Kungs och Drottnings skål: dem har han intet
glömt.
Sitt bref i dag de fått, neddoppadt i liqueurer,
På källarmästerskap och rang med Directeurer.
Ja, han har samlat dem och deras nit berömt,
Med dem ur sin pocal ett Westmans porter tömt
Och jollrat hit och dit om lifvets många öden,
Hur detta porter bär en läkedom mot döden -
Tills gyllne bägarn sågs upplyftas med förord
At intet tömma den, förn dagens fest blir spord.
Ej någon dödlig munn må af dess nectar smaka,
Förrän en viss Bacchant sig skyndat ned tillbaka
Ifrån Olympens Drott med Gudarnas beslut,
Till hvilkens ära den i dag skall tömmas ut.

En nattens tystnad rår; i väntan uppå svaret
Den helga duken breds kring stora punsche-karet,
Hvars fransar, fuktade af mosler-vin och fler,
Vestaler hålla upp och stundom släppa ner,
Då vid en sorglig sång af undangömde Choeurer
Man slefvarne frambär till Templets Provideurer.
Förlåten fläktande bortskymmer Gudens rum,
Hvars Vålnad simmar ren i karets fluidum.
De hvita eldars sprak med purpur-täcken släckas,
Och må ej minsta glas i minsta vinkel bräckas!
Sig driste ingen fram, om ock en Jensen fanns,
At snegla på sin bål och hicka vid dess glans!
Ren Kypar-svennerna med blomster-knutna länder,
Med krönta hufvuden och sammanknäppte händer
I dubbla leders längd åt choret dragit sig
Så fort, at ögat ej hint ögna deras stig.

Hvad lust i Bacchi hvalf! Ej verldsbekymren trycka:
Här saknas alt begrepp om öde, tid och lycka,
Ej någon modfäld tår ur ögat rinner ner,
Om intet till en hämd i någon anns quarter,
Som skuffat fram sitt glas och dricka vill allena.
Emedlertid hvar Själ vill sig i frid förena;
En Girug nyckeln glömt i låset för sitt skrin,
En hög och vördig röst, en förblommerad mine,
Och en afdankad Vän med röda ögon nickar
Och med en blödig själ en from förlikning hickar.
Men dråpligast af alt: en Usling sofver här
I famnen, trygg och fri, uppå sin Gäldenär,
Och ingen stämning mer påtänkes eller gissas -
Tills mörkret skingrar sig och Templets förlåt hissas.

Bacchanten redan syns vid lutans ömma ton,
Som prisar dagens helgd, då Bacchus i Person
Med bägarn äskar ljud at Jofurs ära höja,
Befaller Bröderna at sina knän nedböja,
Betänka dagens glans, som snart gudomlig tycks.
Den helga duken strax af punsche-karet rycks,
Sig alla Templets Män i denna tjenst förena,
Och Bacchus ropar ut: » Sophia Magdalena!
En Drottning », ropar han, » i Norden har sin tron,
Hvars kunglighet är känd, fast ej af min Person.
Men Gudarne befalt - och Gudar måste lydas -
At ända till mitt hvalf skall hennes ära tydas,
Ett Folk, ett tappert Folk, så ädelsint som stort,
Upphöja hennes låf, det hon sig värdig gjort.
En Drottning, from och mild, beprydd med stilla seder,
Välgörande och god och värd Olympens heder;
Också ha Gudarne försäkrat i min hand,
At hennes lif så dyrt, till hugnad för sitt Land,
Skall i en mängd af år i lugn och frihet skrida,
Med sin Gemål i famn och Prinsen vid sin sida.
Ren Charon är befaldt, fastän han åran krökt,
Den färjan sänka ned, som hennes skugga sökt.

Intagen, Bacchi Män, med glädje edra säten
Vid bägarns sista klunk och instrumenters läten!
Ert fluidum tillreds uti ett rågadt mått,
Er munterhet min fröjd, ert hjertelag är godt.
Gack, du Bacchant, tillbaks, säg Jofur helt allena,
Hur Norden vörda vet Sophia Magdalena! »






Prydd med den ära
Kronan at bära,
Din dygde-lära
Hvart hjerta rör.
Gustaf du fägnar,
Sverige du hägnar.
På Folkets vägnar
Vår sång afhör.

För Magdalena
Hjertan sig ena,
Med suckar rena
Blif hvar sin Tolk.
O Drottning ömma,
Din dygd berömma
Kan aldrig glömma
Ditt trogna Folk.

I Floras länder,
Vid dessa stränder,
Med höjda händer
Vår dyrkan tag.
Af Ödets lagar
Njut sälla dagar,
Ditt namn behagar
Hvar Svensk i dag.







I dag på Ryktets vingar fördt,
Prins Carl, ditt namn vår undran väcker;
Det Svenska Folk dig lagren räcker,
Sen det har dina segrar hört.
En Carl igen af Wasa-Stammen
Har uppträdt i sin hjelte-skrud,
Så sjungom vid basuners ljud
I Herrans hus ett heligt Amen!







Så har nu vid Hogland, god Vänner, så skett,
At Neptun - hvem kan det fördölja -
Med lagrar på gaffeln, som Gudar ej sett,
Han helsar Prins Carl på sin bölja.
Sen Prinsen tillbakas sin helsning beredt,
Så låt han sin eld med vågen altid Fienden följa.

Och viljen I höra, så märken nu blott,
Hur Prinsen vet vindarna styra.
Knappt solen ur molnen vid morgonen gått,
Förn kölen bröt vågornas yra.
Ren fästet det mulnar af skott uppå skott,
Och då högt i sky Apollo tog och stämde sin lyra.

Nu veten I alla, Prins Carl hvem han är,
Utrustad med mandom och ära.
På höjden af Hogland han Segren besvär
Den lagrade gaffeln frambära.
Neptun uppå däcket han ställde sig där,
Och Prinsen framför - och Segren båda Hjeltarna nära.

Så började stormarna tjuta och gny,
Och fartygen gunga på vågen;
Med blixtrande dunder och röken i sky
Sågs masterna glimma i lågen,
Och flaggorna blåste, och elden blef ny -
Och Neptun han log, och kulorna de hvinte i tågen.

Nu talte de två till hvarann uppå däck:
En Stridsman vi oss nog påminna -
Den Greigh, som all Verlden än aktar så käck,
Ej nionde gången må vinna.
Nej, Fienden tukta till rysning och skräck,
Hans blodiga köl skall skjutas ner och sjunka och brinna!

Ur hvirflar af röken vid blixtret ibland
Så syntes, men nu intet mera,
I blodiger skjorta med värjan i hand
Wachtmeistrar och Hornar och flera.
Prins Carl, fäll nu tårar, och gråt, Kung och Land!
Blif, Sverige, bestört, men glöm ej dessa Män ingendera!

Ur brinnande mörkret af Neptun i lur
En julle i linien framkallas:
Anföraren trotsade död och natur,
Af Äran at endast befallas.
Nå, Ekholm, ditt namn under kulornas skur,
I stäfven på julln, där skall ditt namn inristas af Pallas.

Apollo, höj lyran och låfsången sjung!
Tänk, Ryktet i dag näns ej ljuga:
Prins Carl har som Hjelte och Bror af sin Kung
Den äran med Segren sig buga.
Låfsjungen dess Kämpar, båd Gammal och Ung,
Från Rik och Förnäm till Tiggarn, där han ler i sin stuga!







Dyre Kung, var välkommen nu åter
Från krigets larm i blodiga stig!
Se ditt Folk, hur i glädje det gråter
Och i stoftet bugar djupt för dig!
Har du dig mödat, ädel och stor,
Med din Broder gått döden till möte,
Så öppnar ock Svea sitt sköte,
Omfamnar Gustaf med sin Bror.

Hoglands seger och Gustaf tillbaka,
Med lagrar krönt - hvad felas oss mer
Än den vällust i Norden at smaka,
Då i enighet man dig tillber.
Du har ett skingradt Folk gjort till ett,
Och du lärt de Upproriska känna.
Med din klinga, ditt tal och din penna
På nytt du Sveriges väl beredt.

Prester, öppnen nu Templen och buga
I alla Rikets vinklar och vrår
Och utbreden i ringaste stuga,
Hur Försynen helgat Gustafs spår,
När han för Folket tog sitt beslut
At dess Ovän i boj orna binda.
Du, så älskad af oss från din linda,
I döden våra suckar njut!






Ur en präktig sky och låga,
Viftad öfver Nordens fjäll,
Vid en glans af Iris båga
På Tritonens våta häll
Och vid klangen af Najader
Ifrån Hoglands röda strand
Sträcker Neptun ut sin hand,
Höljd af hvirflar och cascader.

Dyre Carl, ditt namn bebådar
All Olympens välbehag;
Mars ur molnet djerft dig skådar
Med en bugning på din dag.
Vattu-Nymfer kring dig ljunga
Mellan fröjde-eldars sken,
Och längst in i Eliséen
Skalderna din ära sjunga.

Din Gemål från detta höga
Helsas båd som mild och skön;
Minsta blick af hennes öga
Utgör alla dygders lön.
Skalderna på nytt upprinna
Under friska lagrars blad:
Voltaire med en Carliade,
Rousseau för din Hertiginna.







Min Sång-Mö, tills i dag orolig och förskräckt,
Har än på krigets fält cypressen blodig brutit,
Än med en bortvänd suck hon lyran från sig skjutit,
Än bäfvande mot skyn hon lyran åter räckt:
Det kära Gustafs namn till tårar henne väckt,
Oviss om Hjeltens lif hvad Gudarne beslutit.

Ej hennes oskuld lärt tillreda smickrets gift,
Ej krypande och låg hon sig för Folket sänker;
Nej, helgad af den eld, som kring Apollo blänker,
Dess armar sträckes ut med en belagrad stift,
Och detta guda-sken upplyser hennes skrift,
Där Äran endast ser, hvad Redligheten tänker.

O Kung, när hon dig sett i glansen af din tron
Ell under snillets fläkt, där hon dig väpnad möter,
I spetsen af din Här, af nyss utgångne Göter,
O Kung, hon helsar dig med knäfall vid canon!
Hon ömt omfamna vill din Kungliga Person,
Fast trummans hvirflar hörs och krigs-trompeten stöter.

Så är du, dyre Kung, i tidens rymder stor:
Du trampar Herculs spår och ler åt Atlas börda,
Du Elefanten tämt at mindre byten skörda
Och ryckt ett blodigt rof ur Mouskov-örnens klor.
På Gud och dig och tid vårt vidare beror,
Om vi i fridens tjäll bli lyckligt återförda.

Dig Sång-Gudinnan sett med eldad föresats
Inunder nattens sken at kufva dagens ränker;
Och mot den fönsterluft, där Norra Strömmen blänker
I gröna hvirflars skum at omge ditt Palats,
Just där din lampa lyst, och Kunglig på din plats
Du Nordens öden hvälft - så Sång-Gudinnan tänker.

Men ack, i din paulun af krigs-trompeten väckt
At dra till härnad ut och för din krona strida,
Skall än din fot ett steg till stranden närmre skrida?
I lågor och i blod mot Afgrunds hela slägt
Skall än din dyra arm vid svenska fanors fläkt
I elden sträckas ut at Ödets dom förbida?

Skall Hoglands Hjelte än mot böljors raseri,
Mot elementers våld och tusend dödar fäkta?
Skall än en gång hans flagg bland skjutna kölar fläkta
Och Segren däck från däck hans dolda Skydds-Gud bli?
Välan - i Gustafs namn hans ära önske vi
Men ömma för hans blod, så ädelt, svenskt och ägta.

Ja, dyre Kung, din Lag, af Jofur skickad ner,
Uti sitt sammanhang en ädel anda röjer;
Och hvart din anda vill och hvar ditt öga dröjer,
Du med en enda blick all rymden öfver-ser.
När stormen blåser upp, du kufvar böljan ner
Och ensam - Gudar lik - befallande dig höjer.

Din vishet - ej en frukt af någon mängd af år,
Dem lång förfarenhet i tidens skiften följer,
Nej, medfödd med ditt blod, och då hon mest sig döljer,
Hon stadgar Rikens väl och Nordens undran når;
Hon med en eldad blick i cabinetten går
Och stundom, solen lik, i molnena sig höljer.

Din statskonst öfver alt med egna ögon ser,
Du är ditt Lands Monark och sjelf din Trons Minister.
At granska dina värf är öka egna brister,
Och misstro dig om godt föröka dem än mer.
Belacka Sanningen och slå dess altar ner
Tillhör otacksamhet - mer grym än afund bister.

O dyre Gustaf, du - du Landets Första Son!
Hur lär en gång ditt lopp i häfderna beskrifvas
Och Skalderna en quäll utaf din aska lifvas,
Fastän den högsta sång blir deras läro-spån:
Jag menar, då ditt stoft inviges grifte-vrån
Och inga Afunds-Män kring dina stoder trifvas.







Pomona öppnar oss vårt Tempel, ung och glad;
Vid vattnets klara sorl kring trädens lugna rad
De tysta bläddror slå, och dammens rudor leka,
Och träden grena ut i sina lådor bleka
Citron och pomerans.

Gudinnan kärlen ger och drufvorna sin ans;
Med Vinets Gud i bredd och sirad med hans krans,
Hon sina gyllne hår kring sina axlar kastar,
Med höstens korgar prydd, ur Fauni salar hastar
Och niger vid vårt bord.

Hon invigt denna fest åt Hjelten i vår Nord,
Hvars vapen-lycka, känd, beundrad och förspord,
Af Gudarna på nytt nedsändes svenska jorden;
Därför vid pukors klang de blomster-strödde borden
En nectar gjuta här.

Dig Gustaf - dyre Kung! - likfullt dig helgad är
Den dag, som än i dag sitt höga värde bär
Af Majestätets glans, i din Person försvarad,
Af Folkets säkerhet, i Lagens skygd bevarad,
Sin undergång så när.

Ja, Templet likafullt, o Kung, dig helgadt är,
Fast fälten blänka nu af trummor och gevär
Och våra Bröderskap i Bataljoner tåga
At på din första vink den sista droppan våga
Af ett dig troget blod.

Dock, Gustaf, dyre Kung, till bröst och hjerta god
Tillåt, at jemte dig din Broders ärestod
På denna dagens fest välsignes och upphöjes.
All Verlden vet, i dig hur ömt din själ förnöjes
Af äran endast den.

Hur du i tappra steg med värjan vandrar än
I minor, stoft och blod at leta Fienden,
At rödja Folket väg till en sjelfständig lycka.
Du längsen hint din väg med oljo-quistar smycka -
Men ögat därifrån!

Du, främst utaf din Ätt, som Fosterlandets Son,
Uppammad i dess sköt och om dess sällhet mån,
Uti din rustning klädd at Folk och Land försvara,
Dig helse Segren säll, dig Härars Gud bevara!
Ditt lif ett Himlens lån.

Från klippor svallad ut i stormars dön och dån,
Vid alla vindars pip i stänger, block och rån
Och tusend årors squalp, där örlogs-mannen dröjer,
Prins Carl, din gyllne köl sin ljusa vimpel höjer
Och bådar din Person.

Af Gudar ombetrodd at freda Svea tron,
Med åskan i din hand och öga på canon
Och Segren vid ditt ror och Furierna i tågen,
Tillåt oss, tappre Prins, vår Skydds-Gud, oss bevågen,
At våra offer ge.

At denna Folkets fest i högsta klarhet se
Inom vårt blomster-hvalf och gyllne altare
Vi bugande mot Skyn uppsände trogna böner,
Tilldess ännu en gång Odödligheten kröner
Det värf dig återstår.

Din vishet, ej en frukt af någon mängd af år,
Där lång förfarenhet uppletar Hjeltens spår:
Nej, medfödd med ditt blod och dina tappra seder,
Uppdagas all dess glans, till värn för Rikets heder,
I skygd af Gustafs namn.

Hur fordom kring din köl i Mälarns lugna hamn,
På Lof-Ö stränder hvälfd utur Najadens famn,
Har jag ej lyran höjt at dig, min Prins, låfsjunga!
Nu hörs Tartarens brak kring dina kölar ljunga,
Befalte af din hand.

Förgäfves valthorns ljud utbreda Lof-Ö strand
Vid fromma hjertans qual och vackra ögons brand;
Ej mera snillets lek i dessa lunder öfvas,
Mer ses en Ädling ej till strids och brottning pröfvas
I ridderliga språng.

Knappt under trädens rusk hörs minste tättings sång,
Ren Echo, dyre Prins, har flytt din pavillong.
Men, store Carl, en dag, som Nordens frihet gagnar,
Det blir, då i triumf uppå Neptuni vagnar
Du det tillbaka för.

Apollo, led min hand och mina strängar rör
Och, om du från mitt tjäll min svaga stämma hör,
Så sänd ifrån din skog de Nio Systrar neder,
Som elda mina slag - det gäller Stridsmans heder,
Som inga faror flyr.

Väl hundra Skalders rop Apollos öron bryr.
Så långt hans armar sträcks, om lyror han bestyr:
En svärm i Nyköping, som Guden aldrig skona,
Och en oändlig rad Psalmister från Carlskrona
Jämt klinka på hans spel.

En gnista af hans eld ej blifvit deras del,
Och till så höga värf käns handen kall och stel.
De starka Andar fly, de sköna tårar tryta,
Ej bröstet höjes upp at ljufligt sig förbyta
Till fina känslors höjd.

Emedlertid vår fest, som tecknar Landets fröjd,
Inviges helst en Själ, okonstlad, öm och nöjd.
Också må Skalderna, förnämare och ringa,
Med en gemensam rätt i dag högtidligt klinga
Och prisas vidt och bredt!

Lyft mig, Olympens Gud, förädla blod och vett
At värdigt teckna af min Hjeltes ädla svett,
Där han i mist och moln gick at sin lager skära
Och utur Hoglands djup uppreste Sveriges ära
I glansen af sin arm!

Sänd mig af Gyllnborgs eld en stråle i min barm,
Där han på Bältens is gör själen hög och varm
Och en Carl Gustafs färd i varma färgor målar!
Sänd mig, Olympens Gud, en blick utaf de strålar,
Som slocknat med Dalin!

Då Carl den Tolftes stoft med Skaldens sorgsna mine
Till Nordens bäfvan nämns vid kulors bloss och hvin,
En Själ, som verldars hot ej mägtade förfära,
Ett blod, som häftigt brann och kallnade med ära,
De gamla Wasars likt.

Men, i mitt ämne tjust, så högt, så ärerikt,
Snart knäfall för en Skald mitt minne mig besvikt:
Vid Gustaf Adolphs graf hans sorg-cypresser blomma.
Du purpur-prydde Skald, gjut i min själ ditt fromma,
Ditt lekande behag!

Nyss aftonrodnans blick utgöt en svalkad dag
Vid hela nejdens fröjd i sälla Hjonelag;
En Å-bo sysselsatt sin fångst ur viken vinda,
En ann sin slipsten dra, den tredje noten binda
Och vittja sina nät.

Neptun, med gaffeln höjd som Vattnets Majestät,
Han ropar: » Följen mig i mina svala fjät!
I Barn kring Nannis grund och Syskon med de Ester,
I varen vid godt mod! Jag på min tre-udd fäster
Tre Kronor - bugen er! »

I samma ögneblek bland vimplar många fler
De klufna örnars gap all nejden fasa ger,
De fladdrande standar, de grinande metaller,
Som andas lifvets pest, där alt till fota faller,
Bröt fram ur alla skär.

Vår dyre Prins, Prins Carl, sitt Fosterland så kär,
Som det utaf hans bröst tillbaka hedradt är,
Han ser en Greigh sig mot Neptuni axlar stöda
I skenet af en flamm, hvars minsta gnistror döda
Och glödgar Hjeltens plan.

En Greigh - hans vimpel käns kring hela Ocean,
Dock ej som Tetuan, Algier och Maroccan,
Nej, som en värdig Son at Neptuns treudd röra
Har Verlden honom unnt det höga namnet föra,
O Prins, af din Rival.

Hans linie riktas dig med kulor utan tal:
Du fruktar ej hans vind, du trotsar hans signal,
Aldeles ej hans arm kan mot din klinga strida.
Högaktad på din köl, med Wranglar vid din sida,
Din eld förgyller skyn.

Och Baltzar Horn, din Vän, Prins Carl, i vattu-bryn,
Opprymd uti sin själ, oppeldad af din syn,
Han räddade - han flög, bland tusend eldars fasa:
En Wase räddad blef på vattnet - af en Wasa,
Som inga faror skytt.

För Kung och Fosterland hvar Hjelte, född på nytt,
Med gamla krafter brann, som nya dödar flytt.
Och Carl, vår dyre Prins, som helgas denna dagen,
Han, af Nationens röst till borgar-rätt upptagen,
Sin borg i hjertan har.

Än återstår en suck för Landets Kung och Far,
Dess Drottning och dess Son, som samma anda drar:
At snart i fridens lugn sitt Folk lycksaligt finna.
Liksom på denna park vår glada Hertuginna
Vår djupa helsning får.

O, at vår dyre Prins, där han mot Ovän står
Och sträcker sitt befäl - o, at dess arm förmår!
O, gifve Härars Gud hans Härar mod och lycka
At utur Grannens hand en blodig boja rycka,
Oss tillredd många år!







O, hvad fröjd, som denna dag
Inom dessa murar skänker!
Hofvet i sin fägring blänker,
Liksom i min galla jag.
Också är bland mina Fäder
Ingen än så präktig sedd,
Som med högsta rang i bredd
Burit sådan färg till kläder.

Men med all min granna stat
Tusend ögon mig förfära.
Prinsens Kockar mot mig svära
Vid min blick på minsta fat.
Stånd-Drabanternas mustascher
Mig ofreda mången gång
Mer än salig Hedmans språng
Mellan Marskalkar och Pager.

Bäst jag med en kärlig mine
Mig i Slottets farstu krummar,
Grufligt Vakt-Paraden trummar
Vid en sträf trompet-marin.
Men at några råttor krama
Där i gångarne, som förr,
Är ej värdt, ty vid hvar dörr
Flere kattor med mig jama.

Ändtlig nu i tysta fjät
Jag Ers Höghets tröskol mäter,
Där min ringhet ej förgäter
Trohet för Ert Majestät.
Sjelf af Lejons Ätt med ära
Jag en Ättling nämner mig,
Och hur kan den tvinga sig
Afvog sköld i bröstet bära?








Dyre Kung, välkommen åter,
Gör vår fröjd ej kårt!
Hvar en af oss bittert gråter,
Om du reser bort.
Hör våra suckar! Kan du oss dem neka?
Oskuldens tårar plä hjertat beveka.



Nå, min Mor hon alla dagar
Talar med min Far,
Än om Gustafs milda lagar,
Än om vårt försvar;
Hur han på fältet af Allmagten röner
Styrka och vishet, som verket bekröner.

c III.>

Dyre Gustaf, njut den ära
Som ditt Folks försvar!
Vi som små ditt låf hembära,
Dig som Sveriges Far.
Välkommen åter! Vi niga, vi buga,
Alla dig låfva till ringaste stuga.



Gud, som skänkt vår Kung tillbaka
Utur krigets larm
Och, vår önskan at bejaka,
Lagerkrönt hans arm,
Hör våra suckar! Du ser, hvad vi mena.
Med rätta Svenskar vår röst vi förena.







Bland det Folk, som trogit hastar
Till sin Kung på denna dag,
Är, Ers Majestät, just jag
En som sig i stoftet kastar
Med en blödig blick till Skyn;
Hit ur Marstrands klippor buren,
Ser jag Lyckans väg afskuren
Och en dimma för min syn.

Till min bygd och mörka kula
Sänd, Ers Majestät, sin nåd,
Fyll vårt toma husgeråd
Med en mer tillräcklig smula
Inom Thorsby ringa gäll!
Om vår Kung vårt armod kände,
Blef visst Thorsby vårt prebende
Och min Gubbe glad och säll.







I nödens kulna stund din suck den Högste hör,
Då du i eldat språng än dina flyglar sträcker,
Än, dold i vågors svall, ditt höga kall upptäcker,
At blidka den mot oss det dragna svärdet för.
Utrustad med det värn, som dig så mägtig gör
At öfver hjertan rå och tappert Folk befalla,
Till trots mot Oväns gny lät strids-trompeten skalla
Och slå hans stolthet ner, då han sitt hufvud rör.

Den starke Gudens arm ur Helgedomens skyar
Han sände dig sin hjelp vid Zions gråt och bön,
At hvad ditt hjerta vill, då du din eld förnyar,
O Konung! må dig ske, din mödos svett till lön.
Ditt anslag lyckosamt uppfriske oss de frön
Till den så ljufva frukt, som fridens palmer bära;
Alt till den Högstas låf, dig och ditt Folk till ära,
Som vimlar kring din tron med nya hjelte-rön.

Vi fröjde oss i dig, o Konung, vi oss fröjda,
At du oss hjelper upp, då du vår trohet ser;
Mot tusen dödars gap syns våra spetsar böjda,
I Guds, i vår Guds namn vi resa vårt baner.
Hvar Stridsman af den lust längst in i elden ler,
At Herren, Härars Gud, fullbordar dina böner,
At Segren ärerik de svenska vapnen kröner,
Till dess en fredad jord du spadan återger.

Vi märke Herrans hand, han hjelper nu sin Smorda,
Hans högra hand till hjelp utsträckes väldelig;
De andra må sig fritt till vårt förtryck omgjorda,
Men vi förlåte oss, o Herre! uppå dig.
Hvar en med andakt djupt i asko bugar sig,
I böner för vår Kung hvarann vi öfverrösta;
De andra i sitt språng på sina vagnar trösta
Bland Resenärers damm och hästars tramp och stig.

De äro fallne ren, de äro nederstötte,
Men vi, utaf din nåd, vi än upprätte stå;
Än våra vagnars hjul ej synas oss förnötte,
Och våra fanors fläkt än Oväns murar nå.
O Herre Zebaoth! vi till ditt altar gå,
Med bäfvan i vår själ vi gå hvarann till möte:
Bevara Gustafs lif, at Stockholm i sitt sköte
Med ett Halleluja må honom återfå!







Segrande Furste! Dagen svalckas,
Caron din köhl med bäfvan nalckas,
Trummorna tystna,
Tritonerna lystna,
När du med oliven hälsar Neptun.
Thetis helt djupt, den mägtiga Frun,
Niger i vassen vid Eols basun.
Najaderna brottas och vid canoners smäll
Mot bergen skaka sina glittrande fjäll.

Märck! dyre Printz, i minsta stuga
Blottade hjässor djupt sig buga.
Barnena tiga,
Men Mödrarna niga
Och glömma i glädjen fälla en tår.
Dyraste Printz, Printz Carl, du är vår!
Hvar fins väl den som till altaret går
Och intet med tårar bekänner nu med mig,
At Swerje räddat är af Gud, Kung och dig?







Hvad gräl om Backii kannor
Bland Templets Tjenstemän i dag,
Med violetta pannor
Och blödiga behag!
En ropar i sin ifver:
» Printz Gustaf Adolph, lefve han! »
En åter varsamt klifver
Men tumlar på en ann.

Där drufvans safter strömma
Uti en bakanalisk lut,
Sig hjertat eij kan gömma:
Det trängs i tårar ut.
» Gud må vår Printz bevara! »
Blir hela lagets hesa skrål.
Ja, må hans sällhet svara
Mot åldrens högsta mål!







Kom, Apollo, gack din Skald tillhanda,
Om mig egnar kallas din!
Skänk mig Hogarths öga, eld och anda,
Lät hans teckning lifva min!
Redan min Skugga tungt i en dvala
Röner sömnens roliga gräl,
Och ren mig tyckes vinet squala
Kring min hjessa och min häl.

Bålen, fylld, på bordets rundel röker,
Där citronens skurna skal
Sig ikring den varma brädden kröker
Under slefvens dropp och squal.
Ljuset i staken osande lågar
Bland de spräckte, virade krus,
Och Freemans Best - om någon frågar -
Dagas af det samma ljus.

Af det fluidum på duken sjuder
Svettas väggar, bord och golf,
Och i vrån, där urets klämtning ljuder,
Pekar säjarn ren på tolf.
Döf vid dess valsar, med våt mundgipa
Och nattmössan vicklad och hvit,
Grubblar Bror Bredström vid sin pipa
Om vår riksgäld och credit.

Rygg mot rygg, mot bordets öfra ände,
Ren af rök och ångor sjuk,
Syns en hickande och bakvänd Frände
I en grenad, svart perruque.
Åter en annan Skugga den höjes
Med en blick, om punschen är sval:
I dess insjunkna kinder röjes
Lefrens böld och lungans qual.

Snarkande på stoln, med hand i barmen,
Skallig gapar där en ann;
Lockperruquen, smord och smält i varmen,
Halkat af den Bacchi Man.
Åter en ann i länstoln han fattar,
Spiller, hvad i flaskan nu fanns.
Märk, hur Prelatens maga skrattar
Åt den Brodrens ragel-dans!

I en syrlig dimma Brodren famlar
Där med krökta knän och lår,
Fromt mot dukens våd hans Vålnad ramlar
Och buteljen sönderslår;
Handen, som röjt sin styrka på duken,
Är som örat domnad nu nyss,
Som, fast det gluttar ur perruquen,
Ej till bordets visor lyss.

Himmel, ack, där damp han hufvudstupa,
Discoursive, Brodren Per,
Han, som altid gratis värmt sin strupa
Och vid skåln Oratorn är!
Föttren i vädret nedsparkat hatten
Under hans orerande prål,
Hvarföre ock i denna natten
Pannan bär två djupa hål.

Ädla Skugga, på hvar stadens gata
Nyss din läpp flög quick och yr,
Nyss om Kung och Land du lyktat prata,
Nu ditt öga ljuset skyr;
Nyss din nattkappa, stelnad i tvätten,
Nyss till festen manglades slätt,
Och nu med ljuset i manschetten
Brinner hela årets tvätt.

I din dröm, Kamrat, hvad bilder stimma,
Du, som hand mot pannan för
Och som, quafd i Brödrens gyckel-dimma,
Snart af vinets ångor dör.
Må Morpheus ditt öga betunga -
Jag, med hjessan blottad och kal,
Vill för min Kung en visa sjunga
Vid en gladt opphöjd pocal.

I raske två! I Kyrkans Fäder!!
Med gurgladt svalg och svarta kläder,
Som kämpat i er anlets svett -
Klockan går rättnu till ett. ||
Hurra vid glasets klang mot tapeten,
Ers Vördighet, i denna dieten!
Du ler och plirar vindt och snedt -
Klockan skrider rättnu till ett. ||||

Du ystra Skalk, som ögat vänder
Med svarta blick och hvita tänder,
Ditt glas är altid tungt och hett -
Klockan går rättnu till ett. ||
Din skälmska mine kan Bröderna locka
At tumla med dig, du Bacchi Docka:
Du redan deras öde sett -
Klockan skrider rättnu till ett. ||||

Klang, du, som bålens olja skummar,
Och du, som glasets bräddar tummar
Med löjlig blick i ljuft och ledt! -
Klockan går rättnu till ett. ||
Kom, drick, till dagens fackla sig tänder,
Drick Konungens skål i Svea Länder,
Som Norden lugn och frid beredt! -
Klockan skrider rättnu till ett. ||||









Pryd, Stockholm, dina torg, sträck vimplar och standar
Res gyllne stoder opp till Wasa-Ättens ära,
Hvars krönta Skuggor än fullt äga rätt begära
En tacksamhetens tår, otvungen, hög och klar!
Men med ett eldadt bröst, vid ljudet af trompeten,
Af trummors dunder-dön och ystra fålars lopp,
Höj Gustaf Adolphs bild på trogna skuldror opp
Och, i din trängsel klämd, betänk förgängligheten!

Utrustad i triumf, ur nyss kullslagna skjul,
Bland starka armars mängd, som offra all förmåga,
Syns präktigt steg för steg på brustna plankor tåga
En ärans högtids-vagn bland linor, spel och hjul.
Af vagnens rullande ren örats lystnad mättas;
I tankans föremål på Sveriges dyra Hopp
Vår Hjeltes minnes-stod med vivat reses opp,
Och denna dagens helgd i seklers längd berättas.

Mot tidens rost och ärg och bittra ådrors svall
Betänk i snillets verld, hur Hjeltars dater fredas,
Hur deras höga värf till allmän undran ledas
Som deras anlets-drag i marmor och metall.
Än af en rimrik sång, den Skalderna de gilla,
Och än från Herdens fleut, okonstlad, len och lätt,
Utbredes deras låf at tolkas Ätt från Ätt,
Trots afunds vreda sorl at ljudets fläkt förvilla.

Ja, i det dyra namn, som sväfvar kring din stod,
Som än ur ögats blick en pressad känsla gjuter,
I detta namn vårt blod sin högtids-timma njuter,
Och Gustaf Adolphs stoft är Norden en klenod.
Hans varelse i dag den liksom återkallas,
Där han i lagrars skygd, med sträckt commando-staf,
Tycks än på Lytzens fält vid hästens ljusa traf
Förbrylla Tillis tropp at af hans vink befallas.

Af hvad då ögat rönt bevittnas mer och mer
Kung Gustafs varma nit för denne Hjeltens ära.
Hvad kunglig ögnalust at skönja marmorn bära
Sin dyra Förebild, omringad af tropheer!
Canonens skarpa blixt kring alla stränder sträckes,
Åtföljd af vimplars blåst i tusen färgors prål;
Och Mälarns glada flock, vid harpors skräll och skrål,
Af detta skådespel till helig känsla väckes.

Snart, Hjelte, i din skygd sig närmar fritt och käckt,
Bland ypperlige Män till börd och blod och hjerna,
Odödlige Monark! din Axel Oxenstierna,
Som ned-om din statue Historiens blickar väckt.
Hvad stolta tankequal lär Svenska Män förnöja
At en gång ögna få bland lansars skräck och larm
En Bernhard och Banér och Delagardies arm
Med Horn och Torstensson din rika lager höja.

Kom, Skald-Gudinna, kom, mitt hela väsend tänd,
Ingjut af all din eld uti min blod en gnista!
Men ack, i denna stund min bön till dig, den sista:
Gör i min ringhet mig ej af Apollo känd,
Dölj mig för Gudens spel i lägsta djup och håla,
Ryck lyran ur hans famn, med knäfall för hans tron,
Och skänk den i min hand till en högtidlig ton,
At, af din anda värmd, jag må mitt ämne måla.

Nyss Morgonrodnan sågs, i rosenfärgad hy,
Som dagens förebud ur nattens öknar tåga,
Bestrålad af ett sken från Iris späda låga
Och hälsad af ett regn utur en purpur-sky.
Hvad hennes klara färd plär Ceres Söner hugna!
Dess vagn med hvita spann på gyllne axlar flöt;
Sjelf Eol ur sitt hörn mot vädrens välde röt,
Och Neptun reste sig at hafvets stormar lugna.

Af denna låga väckt, till Nordens Hufvudstad
Straxt Neptun blef befald at på sin snäcka åka,
At klippans dolda spets i vattnet sönderbråka
Och fängsla på dess båk en vakande Najade,
At bland de svarta svalg, där Charons port uppgläntas
Och då Sirenens sång all tjusning öfvergår,
At där med gaffeln sträckt utbreda öppen får
För den Monarkens köl, som på hans bölja väntas.

Triton med upphöjt horn på lätta vågor samm,
Där Echo tycktes sig till återskall beveka;
Än sågs en varm Bacchant på blomster-bädden leka,
Än, störtad i dess vass, bland Nymfer forsa fram.
Kring grindar, tjäll och kärr, vid daggens hvita dimma,
Hvar nejdens Åbo sprang med vidt utslagna hår;
Sin stäfva Fiskarn bar och Roddaren sin år,
Och Jägarn stod på lur, där hunden skalf och simma.

Ren under trädens skygd mot mygg och blåst och damm
Helt tidigt sig en flock i vissa matlag delat.
En Herde, sen han nyss på nyckel-harpan spelat,
Ur källar-svaln i dörrn med bägarn tittar fram;
En annan på sin fleut hörs örats lystnad leda
Till Brodrens måltids-ro och glada göromål,
Där hans Herdinna ung, med röda kinders prål,
Strör rosor på den duk de uppå marken breda.

Bese, hvad rolighet och oskuld och natur
Och hvad den Brodrens lek kan Gästerna förnöja,
Då han med bakvänd hatt och ut- och invänd tröja
I lustigt raglande sin stånka tömmer ur.
Än med ett snillrikt skutt han öfver stättan hoppar
Och än med utsträckt arm i sin Herdinnas famn;
De kyssas öfver alt och jollra Gustafs namn,
Då Brodren helt förtjust begär en sup med droppar.

Knappt för alt sitt besvär han tjugu kyssar vann,
Förn skeppets hälsning hörs och åskans eldar blänka,
Som under vivats rop i bergen dönet sänka,
Då djupt Herdinnan neg och Herden tyst försvann.
Alt lefvande sig straxt ur däldens svalka drager
Med den nyfikenhet ett upprördt öga rör.
Ett segel fladdrar fram - man gissar och man spör:
Och det är Gustafs flagg i all sin glans och dager.

På kullar, fält och näs hvad nigningar och sång,
Då Gubbarna längst fram bland Gummorna sig tränga
At se Monarkens köl, hvars ljusblå flaggor hänga
Med brutna uddars släp i fåran mörk och lång.
Hvad snyftningar och gråt emellan Man och Maka,
Som häfva sina blick åt en längst dagad vik,
Till dess af seglens skymt ej ögnas minsta flik,
Då hvar en till sin dörr går gråt-ögd hem tillbaka.

Ja, liksom örnens flygt, mot solens lågor stäld,
Med vingens varma slag sig genom molnet makar,
Så ock den snabba köl för vind och åror brakar,
Tills ankarbojan tungt blir ned i hamnen fäld.
I alla vinklar vind till fördel för Monarken;
Ren lyran Amphion mot Gudens gaffel sträckt.
Ren Ackens glada skjul vid små Sephirers fläkt
Opp-timras i sin däld, och Gustaf går i parken.

Men du, du Verldars Drott - o, du Alsmägtige!
Som ljungar från din tron och Härarna förskräcker,
Ändå ur molnens brak dem Frommom du opptäcker
Till dyrkan af din nåd din mildhets altare.
Gjut under ångors fläkt från källans varma åder
Förfriskning i dess dryck och glädje i dess själ,
Beskydde vår Monark, till Fosterlandets väl!
Hör oss, Alsmägtige, och gif oss dina nåder!

Vårt blod med denna suck i Templen eldas opp;
På nederböjda knän, i våta kinders sveda
Monarkens dyra lif med trogna böner freda
Är ämnet för vår nit; och målet för vårt hopp
At, kyld vid källans brädd och stärkt af badets värma,
Dess bröst i sinneslugn må andas fritt och gladt
Och at med hälsan snart som lifvets bästa skatt
Vår dyra Kung hos oss må våra tjäll beskärma.

Knappt var vår klagan väckt och ömt af Himlen hörd,
Och våra sänkta knän sig näpplig hunnit lyfta
Och ögats spridda blick längst horizonten syfta,
Förn vågen, dundrande och skummig och opprörd,
Bär oss vår dyre Kung i våra armar åter.
Hans färd på lätta hjul till Haga Park försvann
Emellan facklors blåst och ande-trutna spann,
Då, tröstad och förtjust, all Menigheten gråter.

Träd fram, o Menighet - din Konung hälsar dig!
Gack - träd i Templen in bland Helgedomens Fränder!
Ren Zions Väktare med kalkarna i händer
I virkat purpur-släp till jorden buga sig.
Vid deras djupa suck hvad glans i hvalfven råder!
Ett stråligt Jehova från deras bröstduk går,
Och under korsets fot, där altar-bordet står,
Utbreder sig dess duk i rosenröda våder.

Hör orgelns dubbla chor i starka stämmor än
Utvidga sina dön med tungt basuna-dunder
Till låfsång och beröm af Himlens verk och under,
Som återskänkt sitt Folk dess gode Kung igen.
O, fromme Väktare, som där din kalk ifyller,
Sänk djupa nigningar för en osynlig Gud,
Välsigna Konungen och vänd dig i din skrud
Emot den klara disk, som solens eld förgyller!

O, dyre Gustaf, dig blir minnet nu beskärdt
Med all den tacksamhet en Gustaf Adolph njuter;
Snart samma lagrars prakt din hjessa innesluter
Och en gång gör ditt stoft för Sverige lika kärt.
Må i hvart redligt bröst din hvila dig opplåtas
Och åldrens högsta mål förlängas af vår bön,
Tills efterverldens dygd bär dig den äro-lön
At vid din gyllne stod i seklers lopp begråtas!

Sabbaten helgas En Dödlig till ära,
Som för dess dyrkan uppoffrat sitt blod;
Tusende armar frambrotta sig nära
Till din krönta ärestod.
Hvad dig din Ättling, Kung Gustaf, hembjuder
Tacksamma hjertan med vivat i sky!
Rättnu trompeten den hurrande ljuder
Till Hjeltens låfsång bland salvor och gny.

Snart, sen du förde din stolta Armada,
Lagrad vid Lytzen i blodiga spår,
Märks tideböckren för verlden upprada
Hundrade och sextio år.
Fröjdoms bland fleuter och klara cymbaler,
Klingande Choeurer, förglömmom alt bry!
Klang för din Skugga bland Riks-Generaler,
som en gång hälsas ned-om din statue!









Då alt på Drottningholm af blixt och facklor ljungar
Och Pukarns hvirflar stolt, så hvarje tillja gungar,
Framtrumlas som sig bör,
Så glömmom eij en skål för den Regent bland Kungar,
Som hjertats låf tillhör. ||

Vid glasets röda brädd din trogna hjässa blotta,
Ifyll ditt tömda kärl väl åtta gånger åtta
Och om Kung Gustaf sjung!
Lätt dina ögons blick till Himlens skyar måtta
Och sucka för din Kung! ||






Bland de hvita tjäll och tak,
Under trädens silfvergrenar,
Längst från Lappen med dess renar
Intill Mälarns frusna vak
Märk! hur Folkets dans och brak
Röjer gladt, hvad hjertat menar.

Morgonrodnan redan lyser
I Monarkens hvita fjät,
Som ej för sin möda ryser
Vid ett tröttadt Majestät.

Trompeten redan har
Kring Gefle murar skallat;
Försynen Folket kallat
Till råds med Landets Far.



Bjällrorna på isen klinga
Bland de stolta Resande,
Riddersmännen glafven svinga,
Prästerna åt Himlen se.

Borgersman på Bondens släda
Tröstar sig, fast kyld och tung,
At med Guds hjelp Gustaf gläda,
Som snart kronan blir för tung.



Dyre Kung! i Gefle bygd,
Där din klara spira höjes,
Lycklig den som fromt åtnöjes
Med din vishet och din dygd.



Gustaf, vi vårt låf hembära
I din famn så ärefull;
Njut en Titi sanna ära
At begråtas på din mull!

Ack, hvad ögats varma floder
Och hvar tår ditt stoft tillber,
Då kring dina ärestoder
Efterverlden faller ner!



Ja! må dina värf till Rikets beröm
Förskräcka de stolta, uppelda de svaga
Och du, i din själ för Folket så öm,
Snart njuta ett lugn på ditt älskade Haga!






Redligt känd du til personen,
Tag den Redlige i famn,
Och då Ovän nalkas thronen,
Kufva den i Gustafs namn,
Som vid tyngden af sin krona
Ofta aggets pilar tål.
Må Kong Gustaf oss försona
Til gemensamt ändamål!






Ögat badar sig i tårar,
Bröstet flämtar tungt och ömt,
Själen all sin styrka glömt,
Känslan vild förnuftet dårar,
Tankan uprörd och förstörd,
Kärlek bitterliga gråter,
Döden häpen fram och åter
Bär sitt timglas, stumm och rörd.

Glöm förgänglighetens välde
Men ändock besinna blott:
Döden rår ej för det skott,
Som vår milde Konung fälde
Af en Niding ilskefull.
O! Alsmägtige, oss trösta.
Vi hvarandra öfverrösta
Uti klagan vid din mull.







Från Zions Väktare i deras djupa skrud
Inom de dunkla hvalf, där altar-borden höjas,
Där deras trötta knän med helig fruktan böjas,
Förkunnadt är i dag ett bittert klago-bud.
Alt Folket, bäfvande ikring dess Fäders grafvar,
Det slår sig för sitt bröst, sig skingrar och förströr,
Opptäckande hvarann, hvad hjertats vånda gör,
Och dessa klago-ord i stoftet efterstafvar:

» Honom alt Israel det sörjde långan tid,
Sig svåra klagande i stoft och asko sade:
Ack, at den Hjelten föll och ögat sammanlade,
Som skyddat Israel och frälsat det i strid! » 
Ja! Gustaf är ej mer, vårt glada lif försvunnit.
Vår sorg, i hjertat dold, ej fyllest yppas kan;
Nej, aldrig någon tår så varm ur ögat rann.
Ack! at vår Konungs blod till Landets fasa runnit.

Förr hördes Glädjens röst på denna Junii dag
Den milde Gustafs låf i denna hyddan höja;
Hvar känsla höjde sig at högre känslor röja,
Väckt af trumpetens klang och Pukarns fröjdeslag.
Hvad klang vid Gustafs namn! Hvad ömhet i vårt Gille!
Den tår för honom göts på fromma kinder föll.
Vid måttlighetens bord man drufvan pressad höll
Och fröjdades i den som Folkets välgång ville.

Betänk den bistra tid, då Sverige fjättrad låg,
Så nedsänkt som bestört i träldoms fega våda,
Förvirrad af hvems våld hon skulle sig benåda
I en så vådlig stund, där räddning ingen såg.
Hvad mer än stolta steg at målet genast vinna,
Af tusen armar lyft, besjungen högt i sky;
At blott vid hästens traf, förutan blod och gny,
Af Enigheten följd, till Fridens portar hinna.

Det var den Gustafs arm, som Träldom öfvervann,
Trots Arghets föresats at kring hans borgar rasa.
Med solens middags-glans, men ej med åskans fasa
Hans intåg vigdes in och glimmande försvann.
Hvem mins ej Hjeltens bön, då af sin gyllne hjessa
Han kronan ömsint tog, till jorden sänkte sig
Och i sin tåre-sång - O Gud, vi låfve dig! -
Den fromma vällust njöt at Folkets tårar pressa?

Det var i Gustafs namn man ordens-bältet knöt,
Då vid vårt altare det helga löftet gälde
At lyda allan lag och konungsligan välde;
Man af dess visa dygd och milda spira njöt.
O Gud! Han är ej mer, han är ifrån oss tagen,
Han, saligt undangömd, ej af vår våda vet;
Ett uttryck af en Skald i den enfaldighet,
Som pryder hjertats språk på denna Klagodagen.

I edert bröst och blod, o Svenske Män, hvad tvång!
Ert öga hvälfver kring sin eld i tvungna strålar,
I edra anletsdrag sig sorgens fasa målar,
Liksom i edra värf en ledsnad tung och lång.
Naturen, som sin prakt i tusen blommor breder,
Syrenens friska rusk med blåst och böljors gny,
De lätta sånge-chor, som lyftas sky från sky,
All denna herrlighet ej mer förtjusar eder.

Ja, i den klago-drägt, som grafven invigd är,
Syns Undersåten brydd dess flor och fållar draga;
Hans trumpna skugga går at jordens grus intaga:
Han skådat Gustafs sol, hans syn ej mer begär.
Som Riddersman han sett en Hjelte glafven bära,
Som Andlig Man: en Kung i Davids portar from,
Som Borgersman: sitt stöd i rätt och egendom,
Som Bonde: ett försvar för dem som så och skära.

Du Ungdom! Sveriges hopp! Hvar är den gudablick,
Som eldade din själ at snillets yrken våga?
Än muntrande din håg på lärdomsfältet tåga,
Än lönande din svett, då du till plogen gick.
Vid penseln på din duk hans domar i det sköna
Åt dina färgors glans en dubbel skönhet gaf;
Han språket i sin hand dess vildhet klädde af
Och ensam lagren bröt at Nordens Skalder kröna.

I bardalek hans sträck med kastspjut, pil och lans
De unga Ädlingar till ädel täflan ledde;
Anförda af hans mod, han deras mod beredde
På krigets ljusa fält i mången blodig dans.
Och åter på besök, uti de lugna tider,
Den Visa, när han sågs, förnöjde all hans håg;
Man i vårt tidehvarf för första gången såg
Ikring Gustavers tron Sophocler, Euripider.

O! hvilken vitter Kung, i tusen mödors gräl
Från morgonrodnans ljus till stjernans sena låga,
Arbetande och glad, med anlet och förmåga,
Och utaf helsan skänkt en outtröttlig själ.
Ditt omgängssätt: en punkt i Hofvets sedolära,
Ditt tålamod: så mildt som hjertat oförskräckt,
Ditt snille: öfveralt till alla ämnen sträckt,
Så granskande och fint som ditt begrepp om ära.

Du som med dristig arm ifrån ett ringa tak
Palatser reste opp i Gustafs gyllne dagar,
Hvar är den Domaren af konstens dolda lagar?
Hvar tänds den skarpa syn? Hvar röjs den sunda smak?
Och du som i ett ler naturens köld och värma
Så präktigt sprider kring med blundande behag,
Kan du en Gustafs blick, från denna Klagodag,
Beundrad af dig sjelf, i marmorn mera härma?

Ja, tusen skilda värf, som födas af hvarann,
Som sig båd natt och dag ikring en tron utbreda,
At deras stridighet till Statens bästa leda
Hans djupa rådighet i ögnablicket fann.
Lik Styrman ur sitt svalg, bland tusen dödars skara,
Vid skymt af minsta moln vidtager sitt beslut,
Så Gustaf från sin höjd han stormen såg förut
Och bergade sin köl till andra dagens fara.

Arbetarn i sitt skjul, af tröga känslor närd,
Kallsinnig i sitt kall, sin dörr bekymrad stänger;
En hemsk, oväntad tår sig ur hans öga tränger,
Han tror sig i sin sorg ej lifvets vällust värd.
Den Rike vid sin disk han stadens viner jäfvar,
Till staden Landtman flyr så nykter som bestört;
Den Arma gråtögd hör, fast i ett brokigt skört,
Hur kunga-klockans dön ikring hans hufvud bäfvar.

Du Kön! som aldrig än din harm tillbaka höll
Mot Nidingens försåt, den ingen dygd förlåter,
I dag din skönhet höjs, ju varmare du gråter
Till hämd mot brottets köld, då Gustafs krona föll.
Sprid rörande behag i små bortskymda tårar,
Opphvälf ett såradt bröst med krusflor och behag!
Och i din klagan sänkt, på denna Klagodag
Glöm ända intill den din frihet närmast sårar!

Hvad gråt och ringningar och klockspels klagoljud
Och Gustafs grifte-sång kring malmar, torg och stränder!
Modfälta ja och nej af Främlingar och Fränder
Och Skalders häpna sång i torftighetens skrud.
Den Spädas hufvudhår, med svarta bindlar knutit,
Och Modrens hvita dok en ryslig åsyn ger;
Dess ögon tryckas ömt med klagan mer och mer
Intill den bleka kind, där strida tårar flutit.

Hvad olust, knot och qualm, hvad språng båd till
och från,
Hvar ålder hufvud-yr at dygnets hvila njuta;
Min pensel, hasta dig och denna målning sluta,
Med alt det våld och stoj, som gäckar griftevrån.
Dock under facklors blåst, som öfver Folket röker,
Och i dess gnistrors tramp oppdagas i sitt qual
Ett tårögdt Hjonelag af vördadt åratal,
Som med ett fromsint Barn sig fram i trängseln kröker.

Hör Fadrens hesa röst och Modrens trumpna svar,
Då Templet at bese hon fram med Barnet vandrar.
Ett suckande O Gud i hennes bröst än klandrar
Den bästa Konungs död, som ännu krona bar.
Tungt båda, bäfvande, på svarta trösklar stiga,
Upplyftande sitt Barn åt Gustafs mausolée;
Fromt i hvarandras famn de gråta alla tre
Och, vandrande sin väg, i Templets portar niga.

Men, de gå ej sin väg, de hviskas hvar vid ann
Och mellan Vakters vakt inlåta sig i frågor,
Kringhvärfda i ett moln af salfvor, rök och lågor
Och stumma vid ett sorl, som örat döfva kan.
Trots dragna klingors hot de gallren genomsöka,
Inhägnande en gård, af träd och grifter prydd;
Dess port gör hvar minut nyfikenheten brydd
At mot en envis arm en pressad trängsel öka.

Ett hvalf uppdagas klart vid Folkets sång och bön,
Som mildrar ögats blund och blodets mildhet väcker;
Längst från en strålig sky sig glittrande upptäcker
En skog i brutna hvalf, lik våren sval och grön.
Af Eko där förföljd, förträffligt Sångarn letar
Sin väg till tårars qual med en beveklig röst;
Han gjuter känslor in i Menigheters bröst;
Hans klagan och hans konst hvart dödligt öra retar.

Se! hvilken dunkel skog, där i cypressers skygd
De fordna Kungars stoft i grifterna bevaras;
Där stråla deras namn, där deras låf förklaras
Som tappra Höfdingar i Manheims gamla bygd.
De urnor nedanför, kring dessa vårdar stälde,
I strödda lampors brand en skymning helgad är;
Träng ögat till dess sken, så ser du ristadt där
Det år, då hvar och en sin burna krona fälde.

Beklagom Gustafs död! - Mitt minne mig opprör;
Mig tycks dess klara Hamn för mina ögon sväfva;
Hans leende behag at blodets bäfvan quäfva
Och hans otvungna röst jag tillber och jag hör.
O Himmel, stärk vår bön! - Helt fast mitt hjerta menar
At i dess fromma Son hans fromma Afbild se.
Min Maka och min Son! - Kom, ögnen alla tre,
Hvad pränt och ristadt står på dessa resta stenar.

» Han sina Fäders tron med milda qual besteg,
At emot djerfhets trug saktmodighet bebåda,
Med drift och rådighet i allmän nöd och våda,
Och nödgad till sitt värn, i faran aldrig feg,
Han segren helgade åt Fosterlandets ära;
Han, mån om Kronans rätt, dess drätsel stadgade,
Han Folkets trygghet såg, han den bevarade,
Och Rikets sjelfbestånd mest låg hans hjerta nära.

Hans nit uppoffrade fullt sexton sälla år
At uti fredens skygd rättvisans helgd bevara,
At nära idoghet och vetenskaper para
Med fria konsters lif, hvars flygt den Vittra spår;
Han vitterheten, quäfd, utur sin dvala väckte,
Han Rikets styrka höll till säkerhet och vakt
Mot anfall och försåt. - Hans vishet och hans magt
Afvände stridens dön och krigets fackla släckte.

Krigsäran öppnade till slut en Kung sin famn,
För detta redan krönt utaf all annan ära;
Af faror mer kringhvärfd, mer de sitt öde nära
At öfvervundna bli vid ryktet af hans namn.
Hans tron den skakades, blott för at mer befästas,
Och Segren slösade i lagrar åt hans mod;
Hans hjerta, altid ömt om Undersåtens blod,
Utvalde fredens lugn at ej i stormen frestas.

Döden - i stormen förr så trotsad uppenbart -
Med Brottslingens försåt i lugnet honom fäller;
Midt i sitt ärelopp (ja, denna sanning gäller)
Föll Hjelten (ja, han föll). (Stor var han) (det
är klart).
Stor var han uti alt, i alla lefnads-skiften,
Störst i de svåraste, i döden - och dess qual,
Och när han saknas» ...; Ack! hvad tårar utan tal.
Vänd våra ögons gråt från denna kunga-griften!

Men än en enda blick mitt bröst förunnar er,
Förn vi i trötta fjät ur denna parken draga;
Se dessa kölars värn, dem tusen bloss uppdaga,
Inom de pelare, som svigta af trophéer.
Se där, sig lutande! - Se denna ädla Quinna,
Med svenska lejonet för hennas fötter sträckt;
Det är Fru Svea sjelf, som, häpen och förskräckt,
Sett Hjeltens varma blod i Mördarns fotspår rinna.

Dock inom denna skog träd närmre fram, min Son,
Och på din Moders arm din späda blick opplyfta,
Ur dessa urnors hvalf åt denna kullen syfta,
Som lik en ättehög oppdagas långt ifrån,
Bestrålad i en sky af eldars gyllne lister.
Min Son! märk på dess spets hvad sköldar och
standar!
Men Himmel, hvad jag ser! - Den fordna Landets
Far,
Hans bröstbild - Himmel, ack! mitt hjerta sönder
brister.

Din Skugga kräfver hämd; Rättvisa, sträck ditt slag
Intill de hjernors märg, som vållat Sveriges våda;
Men dock vid ångrens gråt hur ljufligt at benåda
Likt din begråtna Vän, Kung Gustaf menar jag.
O, fromma Landets Far!!! Hvad bitter sorg och quida,
Från den din spira bär intill min ringa staf;
Ack, slockne snart mitt lif! Ack, öppne sig min graf!
Men hasta dig, min Son, och följ mig vid min sida.

De tunga ringningar mitt hufvud bryllar än,
Och ängslan steg för steg förlänger vägens fara;
Emedlertid må Gud vår unge Kung bevara
Som Fosterlandets hopp, dess stöd och första Vän.
Min Maka! kom at fromt dig med ditt dok betäcka,
Och låtom oss i frid hvarandra handen ge;
Mitt Barn! mins, hvad du sett - at Efterkommande
Utaf vår ringa Ätt till höga känslor väcka.

Förenom då vårt bröst i denna helga gård,
Förn vi en afskedstår på trogna kinder gjuta;
Kom at en älskad Prins, vår Hertig, innesluta
Inom vår tysta bön uti den Högstas vård.
Han lärt at böljans våld och vädrens välde styra,
Och under dess befall riks-skeppet räddas kan...;
Här mellan blixt och blåst vårt Hjonelag försvann,
Och Skalden återtog bestört sin sorgelyra.

Men nattens kyla rår, och stjernans bleka brand
Ur molnet fladdrar fram, bestrålande vår hydda.
Må den Alsmägtige vårt Kungahus beskydda
Och fridens oljoquist bekröna tjäll och strand!
I Rikets högste Män! I torden mig förlåta
Med detta Brödralag en suck, som gäller mest;
At ögats valda blund invig en hvardagsfest
At några ögnablick vår fordna Kung begråta.

O Gustaf, till ditt låf, ned i vår låga däld,
Förenad höjer sig den Quicka med den Tröga:
Ej något Snille föds, som ej med bortvändt öga
Begråter Gustafs död vid lyran, stämd och fäld.
Artisten med din stod till Ärans Tempel hastar;
Men skildra dina hvärf i händelsernas strid
Historiens ämne är, som äskar seklers tid,
Förn hon sitt förråd tömt och trött sin penna kastar.

 Klagod. text. I Maccabi. 9 cap. v. 20, 21.







Sen nyss i Zions gård dess portar blifvit slutna
Och suckar till vår Gud i stillhet där utgjutna
Vid hjertats fromma qual,
Så syns vårt måltidsbord med hvita linnen brutna
I denna blomstersal.

I hafven hjertats språk af Lärarns läppar njutit;
Han säkert er påmint, hvad feladt är och brutit
Inom vår Kungaborg,
Hvems mer än ädla blod i Mördarns fotspår flutit
Till all Europas sorg.

Välkommen, Svenske Män af ädel börd och ära,
At i er trogna famn hvarandras frid begära
Inom en verld så tung,
Där mörka händelser förvilla och besvära
En Gammal med en Ung.

Påminnom oss vår lust i denna blomstersalen
Vid foglens lätta flygt ur björken och till alen
Med sång i hvar allé!
Af Pukarn hvirfvel slogs, af Skalden höllos talen,
Och skotten blixtrade.

Från denna glada dag ett år nu fullt försvunnit,
Då ögat mellertid i strida tårar runnit
För Fosterlandets Far.
Knappt än ett manligt bröst med sveda öfvervunnit
Så bittra sorgedar.

Dens blickar mer ej syns, dens hurra mer ej hviftas,
För hvilken dessa band vid altarborden skiftas
Till minne af hans dag.
Ej glädjens sångechor af Snillets Bröder stiftas
Med fordna lifsbehag.

Dock, vörda den Försyn, som jordens troner skakar,
Och vet, at till dess hämd ej krigets fackla sprakar
Ur Fosterlandets famn.
En Skyddsgud Himlen sändt, som öfver Sverige vakar
I Gustaf Adolphs namn.

Ej Manheims gamla bygd en dödlig magt förfärar:
På hafvet råder Carl, Neptun hans vimpel ärar,
Och fruktansvärd är den;
Till lands med varma spann i segerlystna härar
Prins Carl är Segraren.

I Rikets milda värf Prins Carl han är densamma,
Så redlig, öm och stolt, som under Hoglands flamma
Hans blick till Sverige vändt,
Då kring hans kölar sågs Tritonerne anamma
Neptuni Medregent.

Förenom då vår bön för Fosterlandets lycka,
Bekänn en Öfverhet, gån at dess tron besmycka
Med hjertan ifrån er!
Kom, Bröder, vid min sång, kom at med mig uttrycka:
Kung Gustaf är ej mer!

Sång.

Gustaf, Gustaf är ej mer!
Bröstet all sin sveda röjer
Och till den som hjertat ser
Fromt sin bittra klagan höjer.







Neptun, höj dig i dag bland kulna vindars qual,
Högtideligen krönt, din hälsning at bedyra,
Omfamna Nymfens länd, som räcker mig min lyra,
Och sträck ur dimmors rök din gaffel, klar och sval!
Tritoner, bugen er vid böljors svall och dunder!
Najader, nigen djupt i gungande behag!
Bacchanter, hvar och en, den gyllne bägarn tag,
Och, Flora, vrid din krans i de nedbrutna lunder!

Med lyran i min hand och trohet i mitt bröst,
Väckt af en gudablick, jag häpen henne fattar;
Ren ämnets dyra vigt den ystra Skalden mattar:
Hans hjerta så förtjust som bäfvande hans röst.
Men i min tanke-eld min Hjeltes ära strålar
Bland tusend vimplars bloss, kring längst okände haf;
En rysning i min blod mitt slutna öga gaf
Vid glansen af den prakt sig för mitt snille målar.

Men hvilket ögonblick så tjusande som här?
Bäst till Olympen lyft i Skalders ljufva dvala,
Jag lyran höja vill och om min Hjelte tala.
Prins Carl, o! dyre Prins, dig jorden dyrkan bär:
I Templen sång och bön fromt till den Högsta höjes
Med nederböjda knän och varma hjertelag;
O! huru altid dyr, din dyra födslo-dag
För Sveriges sanna väl i lugn och stormar röjes.

Hvad prakt i ditt palats på denna högtids-dag,
Och ned till minsta tjäll hvad nöjen där at njuta!
Vid måttlighetens bord i kannorna de gjuta,
Och Hoglands-Hjeltens skål gladt klingar lag från lag:
Den tappre Riddersman med lagrad hjessa bugar,
Den lärde Samvets-man ett lydigt hjerta ter,
Den trefna Borgersman din vaksamhet tillber,
Och Landtman ej en suck utur ditt inre trugar.

Träd fram, o Menighet! Prins Carl han hälsar dig.
Gack, träd i Templen in bland Helgedomens Fränder!
Ren Zions Väktare med kalkarna i händer
I mörka sorge-släp till jorden buga sig.
Vid deras djupa steg, hvad glans i Templet råder!
Ett stråligt Jehovah från deras bröstduk går,
Och under korsets fot, där altar-bordet står,
Utbreder sig dess duk i hvita veck och våder.

Hör orgelns dubbla chor i starka stämmors klang
Utvidga sina dön med tungt basuna-dunder
Till låfsång och beröm af Himlens verk och under,
Som, då Kung Gustaf föll, bar Carl en konglig rang.
O! fromme Väktare, som där din kalk ifyller,
Sänk djupa nigningar för en osynlig Gud,
Välsigna Hertigen och vänd dig i din skrud
Emot den klara disk, som dagens ljus förgyller.

Och du! du Verldars Drott! O! du Alsmägtige,
Som ljungar från din tron och Härarne förskräcker,
Ändock ur molnens brak dem Frommom du upptäcker,
Till dyrkan af din nåd, din mildhets altare.
Ingjut din hälso-kraft i Hjeltens varma åder
Och gör dess konga-värf båd lyckligt, sällt och lätt!
Bekröna städs vår tron, den dyra Wasa-Ätt!
Hör oss, Alsmägtige, och gif oss dina nåder!

Aria.

Hjertat kan sitt qual ej dölja,
Store Prins! vårt bröst så kär!
Dina dyra åldrar följa
Rikets mödor och besvär.
Oväns kölar, rad i raden,
Brustit vid din hjeltemagt.
Må du i den helga Staden
En gång bo i Gustafs trakt!







Skuren edra kärl i quäll
Blanka intill morgondagen,
Och min bägare så ställ,
At han blir islagen!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Sjungom vid mitt krönta sprund,
Där jag tunnan grensle rider,
Sjung om Gustaf Adolphs tider!
Sjung vid tunnan, du min Kund!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Vinets stolta Ämbetsmän
Och Besökande kring tunnan,
Vördsamt för mig stigen unnan,
När jag höjer bägaren!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Bacchus ned på trappan stiger,
Ramlar utföre och niger
Och med hand på carafin
Ler åt sitt champagne-vin.
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Gustaf Adolph! Bacchus ränner
Som en Munnskänk i ditt Hof
At traktera dina Vänner
Med ditt nådiga förlof.
Hvem kan dig en skål förneka?
Konung Gustaf Adolph, hör:
Gracerna kring dig de leka,
Bacchus bägarn till dig för.

Var tapper, quick och vig
Kring Gustaf Adolphs sida!
Låt bägarn bland oss skrida
Och sjungom nu med mig!
Låtom oss nu kransar vrida,
Gustaf Adolph, just åt dig!
Hjertat dig sin dyrkan ger,
Gustaf Adolph, vid din ära!
Minsta Nymf din bild tillber,
Hjelten nalkas vill dig nära!

Sjungom, Kamrater, i glädtiga lag!
Sjungom för Fröjas små glädtiga Ungar!
Sjungom för Vänner och sjungom för Kungar!
Bacchus, hvar är du? Jo! här är just jag!






Min hand upprest vid glömskans flod
Åt Gellert än en ärestod,
Där dygd och snille paras.
Hans grifte-kärl i Floras gård,
Hans lyra inom Skalders vård
Bör lagerkrönt förvaras.






Eders Konglig Höghet nära
Bor jag inom dess palats
Med den stolta föresats
At Regentens mildhet ära,
Fastän gallren tungt förfära,
Där min skugga fått sin plats.

Nu Anacreon kan tänka
Misslynt på sin luta slår.
Gläd hans utsigt för i vår
At, där Mälarns böljor blänka,
Mig på Drottningholm nu skänka
Blott en byggning på ett år!

Norrby, öm, med dessa rader
För min Hoglands-Hjelte står,
Ber Ers Höghet, som förmår,
At bland Drottningholms cascader
Och inom dess promenader
Jag en liten byggning får.

Våren bjuder foglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå
Och Zephiren då och då
Flåsa i Poetens lunga.
Gör ej mina dagar tunga,
Lät mig minsta stuga få!

Där skall vid min krönta lyra
Hjelten öfver böljorna
Aldrig höra ça ira;
Nej, dess dygd skall jag bedyra.
Får jag dit mitt hushåll styra?
Eders Höghet! - svara ja! -






Bed Bacchus framvältra sin tunna
Och kröna med blommor sitt sprund,
Bed Mars sina Söner förunna
Från fanor och pikar en stund:
Blott en stund at i glasena hälla,
Sjunga vivat gladt kring Cythern
Och en måltid högtidligt anställa
Inom fönstrens gallrande jern.

När drufvan pocalen fullblodar,
Så titta åt tunnan dit ner,
När Bacchus man tror och förmodar
Han mera i glasena ger.
Hvad ögona blunda och brinna
Och hjertat klappar så här!
Klang, nådiga vår Hertiginna,
Klang! Posterna ropa gevär!






J Gustaf Adolfs namn vårt Samfund njuter skygd,
Ett namn, som Folkets frögd i blott sitt genljud hyser,
Så dyrkadt i vår Nord, som det i secler lyser
Och oss til minnes för två krönta Hjeltars dygd.
Ej under om vårt blod en stridig känsla väcker
Vid blickar åt den thron, der Gustaf nyss försvann.
Men under stormens hot, då tårefloden rann,
En Telning af hans Stam sin glada vår uptäcker.

J Carl Regentens namn framställs vår altar-skrud
At på så märklig dag med band och stjernor prydas.
Märk i den helga Bok, hvad plikter oss antydas
Om nit för Religion och Öfverhetens bud!
Af jämnlikhetens gift vår vandel ej befläckas,
Fast mer, vårt blod uprörs mot tidens raseri,
Då Templen redas til at mördar-kulor bli
Och alla åldrars brand af stridens åska släckas.

Lofsjungom då den Gud, som Sveriges öden mätt
Til rolighet och lugn vid andra länders våda!
Se dit åt - bäfva - gråt - och suckande beskåda
Än rykande en stad, än ljungande en slätt! -
Märk i den mörka natt en Mor sitt Foster bära,
Uplyst utaf det sken från hännes koija går!
Men jagade i flykt med hungren i hvart spår,
Hvad millioner Lif af Himlen bröd begära!

Så frögda dig som Svensk inom ditt lugna tjäll,
Det fridens oljoqvist förskönar och bepryder.
Du fredas af din Kong, när du Regenten lyder,
Och redlig i ditt kall du altid andas säll.
När tidens afton nås och stormarna förfära
Och Charon bärgar dig som gammal eller ung,
Så drag din sista suck med ömhet för din Kung
Och, under vägens rodd, sjung högt Regentens ära!






Den gamla Gubben blifver ung,
När han hör nämnas Sveriges Kung,
Och Barnet vid sin skallra ler,
När det sin Konung ser.
Så lefve Gustaf! Himlen gif,
At Sverige må ditt dyra lif
Det älska, likså vördnadsvärdt,
Som du har Sverige kärt.






Med en blek och vissnad lager,
Snärd i Carons svarta nät,
Inför Eders Maijestät
Ur mitt mörcker jag mig drager
Till dess thron i all sin glantz;
Sorgligt jag mitt bröst uplåter,
Sen Apollo fordrar åter
Båd min lyra och min krantz.

All Olympens Skönhets-skara
Niger djupt med öm förtret,
Vill i underdånighet
Eders Maijestät förklara,
At jag lagt min lyra ner.
Ach! om Guden halp min tunga?
At jag lyckligt kunde siunga
För Monarcken ännu mer.

Lycklig kunde jag då skattas,
Då framförde jag min bön,
Hur vid Kungens tjenst och lön
Blott en nådig Fullmagt fattas
För Secterarn, mer eij ung.
Kammererarn lika menar
Och sin bön med min förenar
Hos en mild och rättvis Kung.






Om Ers Höghet mig tillåter
Af dess nåd ett litet rön,
Skall jag aldrig nalkas åter
Mera med så trägen bön.
Hvad jag vågar ömt andraga
Är, vid Bibel och koftan,
At Hof-Predikantens kraga
Pryda må min Bond-Caplan.

Bland de lärde Levi Söner
Har han uttal jämt och lätt,
Skicklig uti sång och böner
Till Ers Höghets cabinett;
Får han Ordet där uttrycka
Med en vandel, from och god,
Önskas honom redan lycka
Af Ers Höghets ädelmod.






Made with Concordance