Helt tomt är mitt Schatoulle,
min lyra ren i kras,
men ändå på mitt glas
står Kungens namn i gull.






Gif rum! Hwad är på färde?
Hwad är för sorl och skrik?
Wid Krogdörn full Musique,
och mycke folck af wärde
med Jackor, skärp och band.
Hör ni! med blå halsduken!
ni far med piskperuquen,
står stugan ni i brand?

  

Bewar oss, ingen klämtar,
är elden lös? wa ba?
är krögarn död? å ja!
där wåndas han och flämtar.
Hwar ligger han Munsjör?
Där ligger han wid disken,
den tjocka Basilisken
incognito och dör.

  

Hwad han är blå om nosen
med blemmor, som af krut;
Kära Madame Wet hut,
hugg till den där Matrosen,
wet hut och ränn och ryk.
Håll käfften trafwarlapper,
om du wor än så tapper,
så skall du luckta stryk.

  

Du Kyckling will mig basa,
du slipper intet in,
nu så skall och dit skin,
jag klappa till en trasa;
men si där wid sitt sprund,
där ligger han Kamrater,
så tomhändt och så flater;
med skorpan half i mund.

  

Nå si den stora Kaksen!
Ach Söta, släpp mig fram,
jo! det är han Madame,
Mor Maijas man på Laxen;
å neij jo är det så.
Han käns igen med möda,
si ögonen blodröda
och näsan himmelsblå.

  

Å intet dör han Gåssar;
Spel opp en dans, sitt ner;
hwad sa du? Si han ler.
En sup snart slemmet låssar,
Uff ren han andas godt.
Satt stopet tätt till truten,
spill intet på Sourtouten,
lät honom kluncka smått.

  

Hå, nu är karln galanter,
så blanck som Engelsk tenn,
ännu en sup, noch en;
da capo, Musicanter,
ur wägen Slödder hut
ut Byke och Bagage;
Slå opp en ny fastage,
och piska fönstren ut.






Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
bjud Stiärnan på din Sky mot morgonrådnan kämpa,
gjör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom lindra qwal och krämpa,
och blodets ångst och swall.

  

Ditt täcke gömmer alt, betracktom Floras gårdar,
hur skönsta högder syns som mörcka griffte-wårdar
där korss och spetsar stå.
En turturdufwa gnyr, Mullwador, Ormar, Mårdar
ur sina kamrar gå.

  

Wid källan är alt tyst, knapt rör sig minsta myra,
när mot dess klara djup Timantes i sin yra
bespeglar Månens klot.
På Grenen af en Alm Alexis hängt sin lyra,
och slumrat wid dess fot.

  

Där ligger karet stjälpt och wattenkannan luta,
eij syns en enda hand än något kärl ingjuta;
sig hunden lagdt i ring,
förbi i tysta språng sig hararna framskjuta,
och dansa fältet kring.

  

Än sitter lärckan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
i Råg-skyln någon gång den swarta fogeln knäpper,
wid Syrsans fräna ljud.
Helt lågt syns Swalans flygt, när Pan dess wingar släpper
till Regnets förebud.

  

Ur gräset skymtar fram Ringblomman och blåsippan,
just där Sädsärlan sprang den Skogens nippertippan,
med sina snabba tripp.
Hör Späda Sparfwens rop i busken där på klippan,
Kip, kip kipkip kipp kip.

  

Kring Nattens Maijestät sig alt i dwala säncker,
mot rodnan af ett moln en åldrig Urna bläncker
uppå en Ättehög.
Bland drakar där på gods, bland bloss och dyra skäncker
Sig Pluto sagta smög.

  

Än råder Nattens Gud och ögat will sig sluta,
lägg bort din pipa Pan, Alexis tag din luta
och sjung i skogens hwalf.
Tyst Fauner, gastar, troll, Cykloper hålt at tjuta
wid Edra jordeskalf.

  

Eij Spådoms-fogeln må Augurens anda willa,
bjud tystnad uti skyn, lätt Neptun sig inbilla
han wattuhwirfweln för;
biud branta klippans spets at tysta floder spilla,
Alexis lutan rör.

  

Befall! Sirenen sig wid stranden sagta löija,
bryt Cupidonens arm, som rifs om hennes slöija,
och grumlar flod och elf,
eij Sunnan-wädret må den minsta ihlning röija;
Apollo spelar Sielf.

  

Arackne släpp din wäf och lätt din ränning stanna;
Kan du ditt ömma bröst mot lutans wåld bemanna?
Neij, somna wid hans slag.
Vulcan lägg släggan ner, håll handen för din panna;
tyst nu! nu somna jag.






När lifs-bekymren mig eij qwäfwa,
så plär jag efter gamla wahn
så ungefärligen om dan
en tålf ā Femton alnar wäfwa
af denna Sort så kallad dräll,
men när mig miöd och win eij brister,
som jag plär bruka jämt till klister,
så är min hand oändligt snäll.

  

Jag opsatt Sexti alnar Ränning
och wäfwer nu som aldrabäst;
densamma till en bröllops-Fäst
är tingad af en Åbolenning
och blir wid pass treqwarter bred.
Men som jag har så bålt at gjöra,
så knapt jag hinner handen röra,
så får den wäfwen bli i fred.

  

Ett Sterbhus har jag ut på Söder,
Förmögit Borgarfolck, bewarss!
Karn har stått lik sen 1. Mars;
mitt öga skäms, mitt hierta blöder,
men så är saken i hwart ord:
De Rimm jag hade införskrifwit,
på Skeppet som blef wäderdrifwit
af Skepparn wräktes öfwer bord.

  

På Norr i Stora Wattugränden,
åt en så kallad Förlagsman,
i Januarii wäntar han
ett stycke stuf med guld i änden;
men det nu platt ogjörligt är.
Jag wånda at mig Trähand hotar,
at Slotts-Canclie min skugga motar,
och Fröija rör sin Militaire.

  

Och i behof är jag om klister;
jag skicka bort till Kastenhof,
uppå ett halfstop fick jag låf,
men Far på tomten stog så bister,
och idlig påcka på contant.
Jag sjöng på rim för hans Matrona,
men hon tog spännena ur skona,
och jag fick klister uppå pant.

  

Så är Rätt-Rådighetens Tempel
i dessa swåra tider stängt,
jag aldrig kring i landet flängt
och lurendrägat falsker Stempel,
men altid sielf min wahra wäft.
Nog ser jag andras snabba lycka,
men rättnu börjar jag förtycka,
at min afsättning går så sträft.

  

Jag dristar, fast mitt hierta bäfwar,
utbe mig burskap i mitt land.
Min Kung, som sett min lätta hand
och ofta lett åt mina wäfwar,
at Han will med en nådig wink
Tillwärcknings-Premium mig beskära;
Commerce-Collegium i all ähra,
men jag jag wäfwer eij Calmink.






När jag will på Kärlek täncka,
sjunger jag som Lucidor,
om min fattigdom gutår!
Om hur Gudarna inskäncka
mycket malört i mitt Win.
Men hwad skall jag arme gjöra?
Fredrickson tar meij i öhra
och en Palt min Concubin.






Wid brädden af det glas, som står min grafwård nära,
Min Skugga tolcka will den glada Gudens ähra,
till Rörom i min hand sin gyldne pihl han ställt
och sielf i sockrets fragg sitt wäsend sammansmält.
Du ömhet! Guda-kraft! lätt mig din söttma känna,
och du! du Winets Gud! stänck nägtar kring min pänna.

  

Ned om den glesa skog, där Mälarns bölja ler,
och Asp och lönn wid sjön sin gröna skugga ger,
där Fröijas tempel syns, som ögats brånad hetzar,
kringwärft af höga planck med taggar, spiut och
spetzar,
just innom denna borg en låg-ländt hydda sträcks,
på dörrn står Blå Kanin och Numra 46.

  

I detta Backi skrubb, det ingen hint förstöra,
vår Ulla Winblad föds at werldens högtid gjöra;
En blomma aldrig än så mildt åt Solen log,
och aldrig hörts så tyst på Åkerblomskans krog.
På Barnets lena kind en fläckig rodnad strimma
än plira ögat opp, än slumra det en timma.

  

Behagligheten tyst wid hennes wagga satt,
uti en brandguhl stubb med silfwerblommig hatt.
Kyskheten klädd i taft wid waggan satt som amma,
från modern i paulun det sköna barn annamma,
och Kärleks Guden sielf med blöijan flög och tog etc.






Så börjas denna Fäst med gråt och sneda miner,
med flata skratt mot skyn wid dödens tyranie.
Hans rof wid-öppet syns innom ett par gardiner
på Atlas-kuddar lagt och swept i purpurie.
Wälan, kring denna mull där denna skyffeln skiner
i dag församlas wij.

  

J Wittnen till den pragt, hwarmed wår lilla döda
utur Naturens famn till Edra fängsel gick,
och J som styrt dess flygt, beredt dess lust och föda,
betrackten hennes stoft et ringa ögnablick.
Besinnen hur wårt prål är en bedröflig möda
uppå wår jorda-prick.

  

Hur bäst en blomma skönt i tusen färgor prålar
sen wid Zephirens flägt hon öpnat sina blad.
Hur snart dess wäsend flyr, förqwäfs af samma strålar
som tände hennes lif på Floras blomsterrad.
En slik Förwandlingslag min skaldgudinna målar
wid denna lägerstad.

  

Hwad döden nederfält i dag han undangömmer
innom en aln hwitt taft och några rimsor flor.
Men pilen som han hwäst i tysthet han fördömmer,
och wid Dianas thron sig redan brottslig tror.
En warelse så from Gudinnan siälf berömmer
uti sitt Guda-chor.

  

Knapt i Dianas lund en Pappegoija andas,
så hög-grön i sin dräkt, så renlig i sin ans,
man purpurn stundom såg med ljusblå strimmor blandas,
och stundom i en punckt all werldens färgor fans.
Dess ögons klara eld lik dagen när den randas,
gaf en rubine-glantz.

  

Min Skald-Gudinna Kom! Kom at min sång oplifwa,
och lär mig utan konst at sjunga fritt och ömt,
Lär mig at wid mitt spel åt hjärtat känslor gifwa,
åt öhrat et behag som eij så lätt blir glömt.
Men du! Hwars tide-lopp mig är befalt beskrifwa
du ren mitt Snille tömt.

  

Ditt första lefnadsår, med månad, dag och timma,
för werlden ännu dölgs och efwigt döljas lär:
En hemlighet för mig, at kunna wist förnimma,
hwarfrån din wackra ätt sitt höga ursprung bär;
På hwilcken horitzont din födslo-stjärna glimma,
mig än en gåta är.

  

Wäl gissas om din börd och dina Fäders wandel
kring Orientens kretz! Där man den sägen har,
ati en okänd Skog längst bort vid Coromandel
ett Pomerance-träd din första skugga war,
hur sen ditt späda lif, förmedelst list och handel
Holländarn till oss bar.

  

En Part tillägnar dig en Portugisisk stämma,
från någon dold ruin wid gamla Lisabon;
Men andra twärt emot fast utan wax och klämma,.
ger dig en tysker börd för det du skrifwes von;
snart åter will en an din födslo-källa dämma,
kring Elben eller Rohn.

  

En annan menar dig från Ceijlon och Madera,
där än utaf din slägt skall finnas några få.
Jag menar eij derom, hwad skall jag mena mera
sen jag ej mera ljus kan om din födsel nå?
Men skull minmening här tillägnas någondera,
bifalles båda twå.

  

Dock tycks wid Cyperns Strand där idel skönhet andas,
där lust och kärlek trifs och idel frihet rår,
där alla lifsbeswär med sång och lek bortblandas,
som skulle där ditt lif begynt sitt första år,
och i den myrten lund där offerkärlen bandas
du rönt din glada wåhr.

  

I winets liufwa must du nögd din tunga blötte,
ett skedblad körsbärs-win förlusta ditt behag.
Än mot din Egen bur du då ditt hufwud stötte,
och än på minsta boss du tumla då som jag.
Till slut båd döf och blind mot hwem dig och så mötte,
du bullra hes och swag.

  

Men ach! Kring Cyperns fält, kring skogar, berg och dalar,
mig tycks jag ser din flygt och dina läten hör.
I min Inbildningskrafft Steglitzor, Nägtergalar,
inunder qwicka ljud kring dig en circel gjör,
Än bläncker du i skyn, än i de gröna salar
där Flora dyrckas bör.

  

Hwad frihet ägde du? Hwad lustar i naturen?
Du somna på din Gren, din sömn war lätt och fri,
trotz Skytten med sin pihl och trots de wilda diuren,
utbrast din näbb i skratt, till hwissling, stoij och skri.
Men wällust följer harm, ditt högmod skull i buren
till slutet fängsladt bli.

  

Beskådom då ditt lif innom sitt granna stängsel,
af sammanwridna järn, med reglar, lås och mer,
där watten blott och bröd som fången i sitt fängsel,
och någon enda gång en mandel man dig ger.
Sen du din plägning fått, ett grönt och sorgligt hängsel
kring Buren fäldes ner.

  

Ett hierta! af din bild kan lätt en sanning lära,
at bäst det tror sig fritt och wet af inga qwal,
är det i boijor snärdt och Iris list så nära,
at all dess stolthet bryts i suckar utan tal.
Det låter fängsla sig, det ger den handen ähra,
som stört dess fria wahl.

  

Så myllas du då ner, at aldrig ljuset skåda,
at aldrig frögdas mer innom naturens prål,
At aldrig himlens pris mer med din näbb bebåda,
fast knapt jag tror Gud sielf förstog ditt tungomål.
Men sorgen är förbi och nu bör glädien råda.
Skölg glasen, fyll en bål.






Jag såg uti Mariefred,
hur en Rådman mig helt nära,
gränsle på en tunna tjära
satt och snarcka och såg ned.
Men i Telje på min ähra
stog Herr Rådman och högg wed.






Ingen Skönhet på mig hälsar,
fast jag jämt dem trippa ser,
uti små hemwäfda pälsar
öfwer Dombron opp och ner;
som husarer med Carpuser
flägta de kring Pinde-kulln.
Men farwäl J lärdoms Muser,
nu står ren min fot i tulln.






Än ger Solen lika wärma,
Jorden samma kyla har,
samma Lynnen ha wi qwar,
som när Adam sig beskärma
i sin trängsel och sitt fall,
samma stolthet styr wår Anda,
åt hwaran wij giftet blanda,
tills wår sorge-dag blir all.

  

Dygden fäller ännu tårar,
Oskuld lider liksom förr,
Falskhet lyssnar wid wår dörr,
Wänskap smickrar och bedårar,
Guld gjör alt till minsta korn,
än alt lefwande hörs knorra,
som i Sodom och Gomorra,
och än resas Babels-torn.

  

Prästerna i Templen läsa,
låfwa dygden fullt sin lön;
Fåfängt lockar deras bön,
fast än mörcksens Andar fräsa
och ur afgrund flamma opp.
År gå in, och åren slutas,
samma wrånga suckar gjutas,
till fördärfwet samma lopp.

  

Barnet i sin linda skrattar,
åt wårt stoij och gyckleri;
intet mindre glada wij,
at det wåra lekar fattar,
sen wij dolt ett sannings-frö:
Hur dess tid är alt för liten,
på den korta werlds-visiten
at få andas, le och dö.

  

Döden i wår hydda wistas,
och wårt öga dagligt ser,
bäst som trädet blommor ger,
det till likbår fälls och qwistas,
och så är wårt wäsen ställt,
alt i ständig willerwalla,
Borgar byggs och Fästen falla,
Tidens källor rinna snält.

  

Kom, oplyftom wåra händer!
Kom du tidens Usling! Kom!!!
nalckas till den Helgedom
där sig Lifssens Klarhet tänder,
Sjung och tacka för hwar dag.
Gjut i tysthet ögats floder,
och omfamna där din Broder,
Jord och Himmel till behag.

  

Böij ditt Hufwud ned till marcken,
med en blygsam blick till skyn;
båd det hjärtat och den syn
wist behagar den Monarcken
som i det fördolda ser.
Tacka Honom som förunnar
Oss med wåra Spel och munnar,
wid Hans Altar falla ner.

  

Prisom Honom ömt tillbaka,
för all söttma af Hans ord,
så för Bägarn på wårt bord,
som för wår beskärda kaka
åt wår wällust och wår swett.
Märck! wår Gud hur wäl Han menar,
at oss Fikon-trädets Grenar
eij en blodig skugga gedt.

  

Må wid Åhrets första timma,
Agget fly dit ingen wet,
må wår Hulda Öfwerhet
Swerjes gamla tro förnimma
på en bördig Foster-hjord.
Fridens Krantzar må Oss zira,
ännu under Gustafs Spira
glättigt dukas wåra bord.







Matt och dufwen som en Fluga,
nyss jag wakna, då jag fant
hela håfwet så charmant.
Alla kystes, alla buga,
mellan wagnars storm och dön.
Fröknar nego hela raden,
och hwar knekt i wagt-Paraden
hoppa på en fot i snön.

  

Jag såg Fröken Frederika,
bar ett rosigt garnatyr:
Med rödt släp och coefure
Fröken Stina stog tillika
som en Blomma i sin wåhr.
Alla fromt ett ord uttrycka:
lycka till, Ma chere! god lycka,
lycka till ett godt nytt år.

  

Korss! Hwad jag har sufwit länge,
bäst jag gäspar Gud ske lof,
dansar hela Fredriks-hof
i det gladaste omgänge,
och hwart hierta syns så rent:
Med ny underdånig låga
till sin Drottning de sig wåga,
men jag kom tre dygn för sent.







Altid glad när du så will,
aldrig nögd om jag dig mister;
när det ömma bandet brister,
är min skugga mer eij till.
Aldrig står jag då ock knarckar
mer i dörrn med Espengren,
neij wid nattens blixt och sken
jag i Carons famn då snarckar,
på hans rodd till Elisén.






Jag will några Numror ta
uppå lotterie och winna,
Anna Johans-dotter finna,
klädd till Brud i Upsala.
51 är hennes Nummer,
nästa dragning har hon Man;
tro fast Spåman tyckes dummer,
blir hans spådom ändå sann.

  

Stina Anders-dotter jo!
liten Fänta ifrån Callmar,
i sitt fina hwita wallmar,
hwad skall man om henne tro?
Jag will just eij idlig skryta,
men på 56 slå wad!
med sin häst, sin ko och gryta,
at hon narrar Jerker stad.

  

Sen nu Lyckan gynnat dem,
med god winst på sina lotter,
tör Maria Håkans-dotter
winna Numra 65.
Ren jag önskar henne lycka,
tills hon med en blygsam färg
i sin brudsäng, med sin krycka,
dimper kull i Cronoberg.

  

Stina Anders-dotter! märck!
ifrån Elfsborg, som jag tycker,
82-an sagta rycker,
ur det klara Spegel-wärck.
Sara Johans-dotter sedan,
skall på numra 62
blifwa rik hon är det redan,
hoppet frögdar dem ändå.







Du ömma röst! Jag dig tillber;
sjung! håll wår längtan eij tillbaka,
sjung! om den Sällhet som wij smaka
wid Gustafs Thron, hwars glantz du ser.
Ja! när din sång hans låf förkunnar,
så ropa Folckets glada munnar:
sjung wackra röst, sjung ännu mer.







25 är intet dummer,
36 och 41
utgjör hwar för sig en nummer,
och bör spelas widt och bredt.
Ja! jag håller en färsk hummer,
mitt på Stenströms källar-golf,
och jag dristar trygt bedyra,
at en Terne gjör Numra 12,
56 och 64.






Turtur-dufwan med sin maka
Kuttrar in i Skogens wrår,
Regnet på min ruta slår,
Jophurs skyar slå och braka.
Ja! jag måste ock bejaka,
sorgen om mitt hierta rår;
Si mitt rum så tomt det står
med en danck uti min staka,
och i Stopet ingen tår.






Mollberg satte sig at supa
midnatts-tid på Lilljans-krog,
söp så plumpt så krögarn dog
och min fot med lyran stupa
på en Anckare i wrån.
Drick Kamrat! war sista ordet,
Krögar-Mor låg under bordet,
och i rensten äldsta Sohn.

  

Öhlet rann och liuset spraka,
gålfwet jämt i wågor flöt.
Än med en Electrisk stöt
tycktes Jophur disken skaka,
så at glas och flaska föll.
Än en blixt, hwit som ett lakan,
Kasta Skorsten bums i gatan,
men ändå min Kruka höll.

  

Bakus ropa sielf och swara,
gömd i qwalm och heta moln;
Skumögd jag, såg eij den skåln,
den han täcktes mig förwara,
och nu räckte mig så stor:
Drick, sad han, hwad jag will unna,
Lägg din Lyra på min tunna
och dig sielf på Krögar-Mor.






I största min Sal
en dukad Oval
jag låtit nedfälla
trotz agg och förtal;
Där skall jag framställa
ett slags Pimpenella
ur Reimers Pocal.

  

Jag låfwar dig ock
en stockfisk så tjock,
så tjock i hwar fena
som tjockaste stock.
Du torde wäl mena,
jag klingar allena
med kittlar och låck.

  

Neij men, fast du ler,
jag stint på dig ser,
Jag låfwar dig smaka
en socker-gryns-kaka,
tillredd af min maka,
just inkom för Er.

  

En blå-kohl min Bror!
så tunn som ett flor,
så saftig och härlig,
med murcklor Signor.
För ögat begjärlig,
för tungan förfärlig;
Ske tig som Tu tror.

  

Tro fritt! som jag sagdt,
mitt bord med all pragt
skall swigta wid skålar
med klingande tact.
Men Bror om du skrålar,
ger stickord och nålar,
så hämtar jag wackt.

  

Den liusblå Arméen
med krokiga ben,
med rostiga plitar
i Spinhus alléen,
På den jag eij litar;
jag sielf i små bitar
trancherat Captaine.

  

Då intet Guds-låhn,
neij mig långtifrån,
i Hoon sök cortletter
Förlorade Sohn.
Du flyr mina Rätter!
Jag har intet bätter
i dag på Plateaun.







Farwäl min fordna lycka,
min Herde och min Hjord;
mitt lilla glada Bord,
som jag för dig besmycka
med skönsta fruckt som fås,
Farwäl, jag kan eij länger,
min Damon sig nu swänger
i Westerås.

  

Korss! korss! hur du lär flacka
kring Fröija yr och wild,
mig tycks jag ser din Bild,
gult skärp och ljusblå jacka,
med fint och knypplat kråås.
Och hur du åt mig skrattar,
när du din Brud omfattar,
i Westerås

  

Må eij mitt hjerta brista,
jag honom saknat har,
i fulla fjorton dar,
O Gudar lätt min kista
af Caron hopa-slås.
Min Damon! hwad du dröijer,
hwad är som dig förnöijer,
i Westerås?

  

Han skulle endast fara
uppå en kort visit
på några dagar dit
och köpa Gurckor bara,
en Kagge med sin Sauįe:
Men ack! En ann Herdinna,
förmått hans hjerta winna,
i Westerås.

  

Kom trogna herde åter,
med dina Gurckor, kom!
och till din Brud wänd om,
som sitter stängd och gråter
innom tre starcka låås,
tro intet, Lilla Hierta!
tro intet dem mig swärta,
i Westerås.

  

At jag så är förskuten,
det wåller en allen,
jag känner henne ren;
Den Snipan snörper truten
liksom en Fiske-mås,
hon ideliga ljuger,
och ingen är så sluger
i Westerås.

  

Hon bodt med mig tillhopa
i Stora Hopar-gränd;
nog är den tåssan känd,
hon kan ett gålf knapt sopa,
knapt skillja Räf från Gås,
hon will ett hushåld styra,
neij intet slika fyra,
från Westerås.

  

Men at hon har en tunga,
så hal liksom en åhl,
förtalar Pehr och Påhl,
kan styfwern slugt utpunga,
ah! cest un autre chose.
Märck hennes ögon bara,
fins sämre gammal Mara
i Westerås.

  

Om Tirsis, om den Sloken,
och mig hon mycke sagt,
at jag gått mellan wackt
med huckle åt Horns-kroken
och snyftat det förstås;
Neij Damon, nu jag gråter,
kom trogna Herde åter,
från Westerås.

  

Du Herde wid min sida,
ställ bort min blomsterkorg,
bli åsyn till min sorg,
bli wittne till min qwida,
och på din pipa blås.
Lätt Damon mig förgäta!
Fritt sina Gurckor äta
i Westerås.

  

Fritt må han mig förgäta,
jag Damon nämna kan
i skogen för Tyran,
min hämd skall honom fräta
och gnagan i hans bås;
en annan Melicerta
må ta hans lumpna hierta
i Westerås.







Om någon ränner mot mig burdus,
när jag är glad och fredlig,
och raisonerar plumt i mitt hus,
den är ju obeskedlig.
Klandrar han mitt win och mat,
slår jag den Gynnarn på truten,
och om han blir desperat,
så tör jag kasta uten.
Men will han med leende mine,
Louisas skål förkunna
sjunger jag: slå i mer win,
utaf min bästa tunna;
bland oss båda,
skall då råda
muntert lynne, wänlig syn,
och Bouteljen
hela helgen
spruta franskt till skyn.







Uti mitt rum tillredes
en stor Festin i dag
med win, alt af ett slag,
och en Rätt likaledes
från Tellje med sin swål;
en korg skall framsatt blifwa
med limpe-bröd en skifwa
och Sirap i en skål.

  

Kring Bordet skall man draga
en duk af bolsterwahr;
den knif och gaffel har,
må sådant med sig taga
för mer beqwämlighet.
En Silf-sked kan man äga,
men den, om jag tors säga,
ger ämne till förtret.

  

Man wet den klara glantzen
förbryllar syn och hand,
dessutom litet grand
hon stått på Asistencen
så ungefär ett åhr.
Täcks Herr Kamrern mig tjäna?
och mig ett saltkar läna,
detsamma som i går.

  

Hwad mer kan bordet fela
är win-glas af de små;
jag har wäl ännu twå,
men om de woro hela,
så wore allting stort:
Emedlertid lik mycke,
skall alt med smak och tycke
bli wärckstält, sagt och gjordt.

  

Så blir då min begäran,
förmodligt det ock sker,
at min Herr Kammerer
gjör mig i dag den ähran
vid wanlig middags-stund;
Hwad hjertat will, man gifwer,
för öfrigt jag förblifwer,
med Piga, Fruu och hund.







At se sig född wäl wäxt och stolt,
bli kyst och klappad af de gamla,
sen kring en bonad tröskel famla,
med gula skor och Swanskins-kollt,
så af en trumpen Skugga tyglas,
till bok och griffel hwar minut,
på nageln af en Rak-rem pryglas,
och baktill blottas för en stut.

  

Och sen det stoijet är förbi,
snart Lifwets yra lekar slutas,
då börjar wåra qwal utgjutas
i tårar och Melancholie.
Då sjungs om Damon i det gröna,
då kittlar öga, mund och läpp,
till dess så pirrögd wid sin Sköna
man fullwäxt står med hatt ock käpp.

  

Där står jag nu jag Pindi wrak
som Hercules på skiljo-wägen,
om hus-rum nödig och förlägen,
blott under nattens kulna tak.
Hwart skall jag flytta? sen ur Skutan
mig ödet lyckligt bragt i land;
wid Backi tempel ligger lutan,
och fästmön winkar mig wid strand.







Med Skorpan mellan tummen,
emot en Caffée-Skänck,
så sitter jag hos Mummen
och hwisslar på en bänck.
Den glada Lärckan spelar
wid Orrens knot och knorr,
och med ett ständigt morr
en hund och katt craquelar.

  

Malena står wid Pumpen
nedhukad mot en Såå,
glor opp ibland så trumpen
på hönsen där di gå.
Än skurar hon ett bräde,
än på en rostig nubb
hon hänger opp en stubb,
en trasa och ett kläde.

  

Innom den gröna gången
en spräcklig grå Kalkon,
wid pumpen högst på stången
förbittras i sin ton,
en tupp wid rendeln plåckar,
och med en slingrig mask
han guhl-bent, stolt och rask
den swarta Hönan låckar.

  

Wid trägårds-grinden åter
utur en låg-ländt glugg
en Ruggig Dogg i miugg
sitt stängda lif begråter,
kring-hwärfd af gnagda ben.
För sönder-slagna diskar
han tyst på swantzen wiskar,
och slikar stäfwan ren.

  

Wid Plancket diupt i mullen,
en kägla ligger kull
och klotet fullt med mull
från förra dags-Patroullen
i gyttjan trillat ner,
På taflan, kast stå tagna:
och Pipor sönderslagna
man i hwar winckel ser.

  

Där stegen står och wickar,
en guhlbrun, yfwig Katt
sig på en spjäla satt
och sina tassar slickar
wid den opgånde Soln;
den ena Ungen jamar,
den Andra trasan kramar,
som ligger qwar på stoln.

  

Hwad Skönhet i naturen,
hwad fettma i hwart spår;
Från kyparn där han står,
till sämsta Lif bland diuren
alt bildar Paradis:
Alt lust och löije bådar,
men, ach min syn eij skådar
Jeanette och Louise.







Förgäfwes Kärlek sig bedröfwar,
och fåfäng är hans bittra gråt:
när döden i sin mörcka ståt
innom hans glada rymder ströfwar
och kräfwer ut naturens rätt:
Bestört han på sin koger hwilar,
Hans fackla slocknar, och hans Pihlar
af döden krossas jämt och tätt.

  

Nu mägtar han eij mer förswara
två Hjärtan i sin lugna wåhr,
som endast fått i några åhr,
hwarandras lust och hugnad wara:
De måste slitas från hwaran;
Straxt vid en så beklaglig timma
alt Skönt som kring hans altar stimma
bland Nattens skuggor tyst förswan.

  

Ur kulna skyar wädren hwinte,
den bleka stjärnan bran och skalf,
och måhnan sanck i Skogens hwalf,
och Herdars spel de hördes inte:
hwar Fogel under wingen såf;
En storm brast ut mitt i det lugna,
wid wattnets forssar träden bugna,
och Regnet skölgde Floras håf.

  

Du ömma Man, som mist din maka
och denna sorge-målning ser,
din gråt är billig aldrig mer
kan Kärlek ge dig den tillbaka,
som om ditt bröst så ensam rår:
Betänck, hon likna dig så nära,
till blod och hierta, dygd och ähra,
at skilnan blott blef kön och åhr.

  

Men hör dess rop åt dig tillbaka
inunder Stormens blixt och hot:
"Snart skall du från ditt mörcka klot
"i ljus och klarhet till din maka
"oplyftas mellan Änglars häär.
"Mitt wäsen skall med ditt förenas,
"ty bör din kind från tårar renas,
"fastän du har min aska kär."

  

Så träd till hennes grift allena,
med ett af oro kyligt blod;
men spar din warma ögna-flod,
ditt stoft tör tiden snart förena
med hennes lilla Ädla mull.
Emedlertid må Kärlek hasta,
at hennes myrten-krona kasta
i Dödens armar tårefull.







Smidd som Fången i sitt järn,
wid en tung och stundlig börda,
ser jag lyckans wänner skjörda,
Utdrag, Ambe, Tern och quartern.
Men ach! Himmel!!! Hwad får jag,
som i hennes tempel trälar ,
som wid Castelletten grälar,
och strör Ziphror natt och dag.

  

Åffta man min Skugga ser
wid pulpeten hela natten,
då mig knapt en kruka watten
Lyckan i belöning ger,
och min middag mången gång,
till min stora lisa hastar,
när i Sömnens famn jag kastar
all min oro, hot och twång.

  

I en brun och sliten rock,
innom hwilckens tunna delar
dagen syns och wädret spelar,
skyr jag Gäldenärers flock.
Knapt tror jag, att ännu ullen
blifwit walckad till min hatt;
ty i brist på ull i kullen
går jag barhufd dag och natt.

  

Ja! jag nödgas i min nöd
för all werlden ömt bekänna,
at jag gjärna bytt min pänna
mot Soldatens knappa bröd.
Men jag har eij orckat ut
öfwer tröskeln till at stiga,
förn min kropp har måst ge swiga
för mitt modiga beslut.

  

Stolt wid Pukors klang och dön
Barnets arm i hjulet krökes,
straxt min arbets-timma ökes,
utan minsta winst och löhn
si man på min bistra mine!
hur i den förtwiflan lyser,
hur min kropp i Wedbon fryser,
och hur Blomberg tar mitt skrin.

  

Knapt Barbarens Tjenste-hjon
willja sängen med mig byta,
men när får mitt bröd jag bryta,
swara mig min Herr Baron?
Hungern griper mig så an
och will mig snart lifwet neka:
Lätt Er förbön den beweka
som min klagan stilla kan.
Thunius.







Ett ädelt bröst, ett Redligt Sinne,
ett Menskjo-hjärta fromt och lätt,
en pröfwad dygd på många sätt
skall skildras af på detta linne,
med Snillets eld och konstens drag.
Sielf Afwund bör min tekning tåla,
enär det hjärtat jag will måla,
ren lydt Förgänglighetens lag.

  

Bese! nu detta stoft som hwilar,
at en gång samlas på den dag,
då wid det sista dunder-slag
eij mera dödens köld och pihlar
Naturen mer förfära kan:
Märck! då innom den mull du skådar!
Hur i de minsta lifwets trådar
och i hwar ådra dygden bran.

  

Wår döda wän med stilla seder
war wahn sin werld at genomgå,
ibland i Lyckans Tempel stå,
ibland sagtmodigt träda neder
med jämna steg och stadgat wett:
Till Guds Försyn och till det Höga
hans hjärta lyftes med hans öga,
och han war glad i ljuft och ledt.

  

Nog såg han ofta lyckan stråla
ikring sin skugga som en Sol;
men på hans gamla Embets-stohl
knapt skenet föll, det måst han tåla,
och kanske log han åt dess glantz.
Eij Guldets färg hans syn förledde,
eij nästans gråt hans dryck beredde,
och ingen annans bröd blef hans.

  

En Usling med sin säck och krycka,
som sökte Menskiors hielp och råd,
fant wid hans röst ett förebåd,
båd till sin räddning och sin lycka,
och från hans tröskel skildes ömt.
Hur mången gång har wäl den Sjuka,
då han sig läskat ur sin kruka,
hans namn wälsignat och berömt.

  

Hur har en älskad Maka funnit
hans ordning och hans trogna röst?
Jo, säkert ned kring hennes bröst
har ögats bittra klagan runnit,
och tusen suckar fölgt hwar tår.
Men den som de Förtryckta wårdar
skall skicka lugn i hennes gårdar,
fast hennes Sol nu nedergår.






Frögderim uppå Patenter
skänkas små Marior gladt
under klang af Instrumenter,
trumslag, polskor, stoij och skratt.
Halt och döf en Jeppe sågar
på en utnött basviol,
sig till Maijas lucka wågar,
wid den nyss upgånde Sol.

  

Norr-malms Spelmän och Poeter
anse denna dagen stor,
Wetzen lunckar tjock och feter,
med ny pung-peruque och skor,
och Torn-vägtarn i Maria
wrålar ur sitt Valdthorn till,
en bedröflig Litania,
då han dagen fira will.

  

Den med Huckle, den Stads-wagten,
som sig främst i Spetzen högt!
Hör hur snält han stampar tacten,
i sin skinpäls med sin fleut.
Och den där som stinn och bleker,
full med skörbjugg står så sur,
märk! hur fint hans tunga leker,
på sitt Oboe damour.

  

Klang! Trumslagarn rör nu trumman,
Piparn blåser ung och qwick;
Hwar en får sin winst af summan,
men Poeten knapt en nick.
Lika godt, lef nögd min Sköna
med den winst som hälsan ger,
at en lycklig framtid röna
än i Femti år och fler.






Mellan Nordan-wädrets ihlar,
på en wredgad Jophurs dag,
som framglimmar i hwart slag.
klädd i gyldne moln och pilar,
qwäfwes jag af rök och damm.
Snart Tartarn sitt swalg oplåter,
bullret hörs, det bullrar åter
och i hwirflar rullar fram.

  

Swalan lågt åt marcken flyger,
Fjäriln Blommans honing skyr,
Biet till sin Kupa flyr,
Fisken sig ur wassen smyger,
Lammen skocka sig ihop.
Hästen stolt, wid slaget domnar,
Herden under Eken somnar,
blundar wid Herdinnans rop.

  

Alt hwad ögat kan beweka
at beundra dagens prål,
bildar dödens gjöromål;
blomstren wissna och bli bleka,
Skogen swartnar tät och lium,
Wattnets gröna forssar häfwas,
och med dubbel fasa qwäfwas
ned i sina dolda rum.

  

Skörde-mannen wid sin lada
kastar lian, och bestört
torckar ögat med sitt skjört,
under det at fälten bada
och hans stuga står i brand.
Barnens skrik kring nägden höres,
Hjorden råhmar, alt opröres,
Himlar, watten, luft och land.

  

Men mitt bläckhorn med sin pänna,
som bredwid min lyra stog,
blixtret öfwerända slog;
Strålen bran så klar som denna:
Ach! hwad hiskeliga larm.
Eol flyger wild och galen,
än en ljungeld gjör Pocalen
i min hand förgyld och warm.

  

Slika sken, som ännu liunga,
tände himla-hwalfwets gräntz,
när för Eders Excellence
jag beredde mig at siunga,
lycklig med min ringa lott:
Månd mig Jophur wille neka,
med min sång och spel beweka
Dig du milda Swerjes Drott?

  

Neij! jag knapt mitt wäsend saknar,
förn Regnbågans swala fläckt
låckar fram min andedrägt,
och utur det qwal jag waknar,
nalckas jag Ers Excellence!
Tillåt mig en nåd begära!
som mitt hjärta rör så nära,
sielfwa Ämnet redan käns.

  

För en wän jag modfällt beder,
må Förtjensten hugnad bli;
Hela wårt Artillerie,
Man från man i alla leder,
ropar hur han dem tillhör;
Nådig Herre gläd hans Sinne,
göm hans wälfärd i Ert minne,
och min Skaldedigt förstör.







Ja! grymma ögnablick! för hierta, syn och öhra;
Ach! mer än bistra blick;
wid Dödens kulna nick
en femton-åhra mull min högtid will förstöra,
i mörcka täckn swept, hwars snibbar marcken röra,
det skrider immerfort:
Till Sanct Maria Port
Lik-bjudarns hwita hand syns det benranglet köra
som wist på femti åhr eij bordt
min sorg, min häpnad gjöra.

  

Ach om jag nånsin kändt den södra malmens fara,
Licette eij blifwit känd,
eij i Ur-wäders-gränd
jag med dess ystra stoft behöft min skugga para,
eij Trähand bjuda snus, och wid en sup förklara
at hon min Fästmö war:
nu har jag som jag har,
min Skönhet i paulun hon grinar som en Mara,
mig tycks vid hwarje suck jag drar,
ber hon dödgräfwarn swara.

  

Dödgräfwarns magra hals sig opp ur diupet räcker,
och skåfweln yrar mull,
än utaf knokor full,
än mellan Rottors språng han den i marken smäcker,
och som en Jordens träl i stoftet sig betäcker,
helt känslo-lös och kall,
men blodets heta swall,
opglödgar mitt begär, och hela hiertat kläcker;
min sömn, min glädie är nu all,
och sorgen ögat wäcker.

  

Widböne-klockans liud på denna klago-dagen,
min bittra gråt begyns.
All Skolens ungdom syns
med saffrans-bröd i mund och buxbom på opslagen,
med rundt och pudrat hår, med sorgband i skjortkragen
gå par-tals frammanför:
Den dufna kusken kör,
kring multna Grifte-tak innom den stängda Hagen.
Hwar minsta knoka Hjulet rör
ger mig ett styngn i magen.

  

Oändligt detta bröst, det pinas i sin wåda,
när wid min gråt och sång,
de Sköna någon gång,
som denna Sorge-fäst i öpna fönster skåda,
med bjärta ögnakast min brist och frögd bebåda,
och plirigt på mig se.
En wacker mund må le,
må i en Damons bröst en Iris eld ge klåda,
men Skönsta barn än må det ske,
at min Licette bör råda.

  

Man wet, hwad lyckligt ägs, man glömmer dyrt wärdera.
Den skönsta harmonie
förbyts i stoij och skri
när den för länge sjungs och gnolas utaf flera;
Man pimplar hoglandswin omängnas åt Madera,
ombytlig smak och drägt;
O! dumma menskjo-Släckt!!!
Men ach! Licette! .... Licette hon andas intet mera.
Hwi krossas wäl ett kärl så täckt,
af sådan dyrbar lera?

  

Fördölg dig då Licette! innom de murckna bräder,
som ren din aska stängt;
mitt öde är befängt:
så snart jag till ditt kön med gifte-tankar träder,
de wissna i min famn, och deras lena kläder
en lik-lugt dunsta fram.
Ske kärlek efwig skam!
Cytherens lumpna Ö, med bloss och wästanwäder,
jag agtar som et skarn, ett damm,
och nu en sup mig gläder.







Främst bland Backi hjeltars flock
stiger fram en Sexton-lödig;
Erensugga hes och nödig
bugar i sin mörkblå rock.
Och Wolfdauer wid hans sida
står så pussig, brun och blå;
under det at benen skrida
le och nicka båda twå.

  

Meisner Oehlheim i guhl wäst,
med lång-böxor af charlakan,
med moustagen krökt kring hakan,
och et stop i bältet fäst,
bugar sig och stopet fattar
at förkunna Baki lag.
Tillåt at han står och skrattar
åt sitt öde för hwar dag.

  

Wannenmacker! nyss ophielpt,
will sin skugga förödmjuka,
mot en kullstjälpt blomsterkruka
han sin tömda ståncka stjälpt;
men de Andra Commendeurer,
Berko! Åwall Österman;
mindre dufna af liquerer?
buga djupare än han.

  

Trundman i sin swarta dräckt
Templets nycklar bär så wördig,
och ifrån Cytheren bördig
hwar Prestinna niger fräckt,
Jensen med sin breda titel
bugar sig med oration.
Summa, hela wårt Capittel
bugar diupt för min Baron.







Knapt had krigets blixt och pihlar
slocknadt kring Cathrinas trohn,
knapt så hög och dyr Person
som på sina lagrar hwilar
rönt den söttma friden ger:
Förn dess stolta Stad och Rike,
som ett Rom Trajani Like
innom sina borgar ser.

  

Knapt en Romanzow sin Klinga
segerkrönt i bältet gömdt,
förn de glada Nympher ömt,
ömt ur sina fängslen springa
i en lätt och ledig skrud;
Sång-Gudinnorna sig para
med en härdad Kämpe-skara,
och Apollo äskar ljud.

  

Gustaf förd på Rycktets wingar
ren sin ankomst bådad fann,
Ceres sjöng och drufwan rann,
Moscowiten ännu swingar
glad sin hatt och hurrar tätt.
På twå hjässor, dem wij wörda,
Kronans tyngd och gyldne börda
blef nu några timmar lätt.

  

Dyre Kung! Du lagrar winner,
fast eij med en blodig famn;
Sielf Cosaquen wid ditt namn
något lent i blodet finner,
will bli känd som Swerjes wän;
hwad skall då Ditt Folck wäl mena,
wi med klagan Oss förena,
tills wij få wår Kung igen.






Hafwet bullrar, wågen fräser,
Jophur glimmar på sin Örn,
Stjärnan darrar, blixtret hwäser,
Eol hwiner i hwart hörn.
Thetis gömd, ur böljan kikar,
wrider wattnet ur sitt hår,
i de bottniska hafs-wikar,
där en Swerijes Kung framgår.

  

Neptun ropa: tag min Gaffel!
Jophur buga mild och kär;
Pan han ropa, till din taffel
Alt mitt willbråd jag förär;
All Olympens Guda-skara
sjöng kring Swerjes kung så här!
Swensk och Moscowit kom swara,
hwad den resan innebär.







Drottningholm din prackt förkjusar:
alt en glättig känsla har;
Skyn är mörckblå, hög och klar,
Böljan glittrar, wädret susar,
Blomman rodnar frisk och swal.
Trädet skugg-rikt sig utsträcker,
och med glesa löf betäcker
Göken, som i toppen gal.

  

Morgon-Solen prägtigt strimmar,
Skogen dagas långt ifrån,
och på wattnet Amphion
gungar af och an, och glimmar
under trumslag, sång och skott.
Folckets röster sig förena:
För Sophia Magdalena
andas hjertat ömt och godt.

  

I sitt Skiuhl, med Trumph i näfwen,
sitter wagt-Soldaten stolt;
och uti sin gula kolt
står Sluproddarn fram vid stäfwen,
prisar dagen som han kan:
Gummorna i måltids-tälten,
med Castrouller, kärl och bälten
dansa par-tals mot hwaran.

  

Arbets-karlen wid sitt timmer
med ett dammigt öfwertåg
står så swettig med sin såg,
tills af Skotten han förnimmer,
at det är hans Drottnings fäst.
Sista Skillingen i pungen
för sin Drottning och för Kungen
klingar i hans slitna wäst.

  

Loföns Gubbar in till Barnen
qwickna wid Trompetens klang;
Ända neder från De lang,
intill Mölnarn opp i qwarnen
hörs violn wid wingens flägt.
För wår Drottning Magdalena
blifwa wåra suckar rena
till wår sidsta andedräckt.







Behaglighet wår Tids Gudinna!!!
din fägring högst på hiertan rår,
i alla sällskap du kan winna
ett Guda-tycke hwart du går,
med höflighet, med täcka later,
Behaglighet af bästa smak!
Du gjör at afwund Sielf blir flater
och swettas under Ährans tak.

  

En ädel konst at rätt behaga,
så dygden sielf eij lider mehn.
Lastbara Sinnen åt sig draga,
gjör eij Behagligheten ren.
Neij, winna hiertan i det goda,
det är dess rätta mål och slut,
då kan man billigt sig förmoda,
at Stora hwärf gå lyckligt ut.

  

At efter winden Seglen styra,
at spela som man Korten fått,
At eij i sielf-klok dårskap yra,
sielf hindra lyckan gjöra godt,
Det är och blir wårt rätte-snöre;
Försigtighet ju sådant lär,
Wij då båd andras Sinnen röre
och få den Skörd som dygden bär.







Bort längtan, du mitt nöije stör
och likt ett stjärn-bloss hastigt swinner;
Du fägnar mäst när du ophör,
ty då man först sitt syffte winner.
I början ges wäl Honings-must,
men när den länge kittlat smaken,
man mister snart sin förra lust,
och äntlig ledsnar wid den saken.

  

Så hinner mången wäl sitt mål,
men saknar redan ganska mycke;
man eij det wundna mera tål
men längtar effter större Stycke.
Hwad under längtan war ett Slott,
blir ansedt då för lägsta hydda,
och de som högst sin önskan nått,
i sielfwa nöijet blifwa brydda.

  

Säll den som utan längtans swek
sin hela ro får säkert njuta,
han håller Ödets storm för lek
och kan i himlens famn sig sluta.
Han mellan längtan och sitt hopp
eij längre qwäljes, spår och wakar,
men lämnar alt sitt tide-lopp
uti dens wård som alt ransakar.







Nu denna dagen Åtta år,
sen wij dylik högtid fira;
den som då rådde ännu rår,
samma hjertan får.
Han Wasars ähra når,
men hans namn i tideböckren mer förmår,
Regenter i hans spår
gån till Ähran, som han går!

  

Werlden ännu i minne har,
då Du wid din trohn och spira,
sielf af ditt hufwud Kronan tar,
och ger folcket Swar.
Du sjöng din psalm och war
under himlens skygd för landet et förswar.
Din ähra lyser klar,
båd som kung och Folckets Far.







Wacker är hon liksom dagen,
fet, barhalsad, hwit och warm,
när man ögnar blott dess barm,
bryts et budord straxt i lagen,
hälst när hon af sömn intagen
mot den gröna stolens karm,
med en trind och blommig arm,
fäller handen hemskt på magen
mellan kjortel-sprundets wick.
Wid en rysning och en nick
spritter hon och djupt begrundar;
Handen darrar, ögat blundar,
obegripligt ögnablick,
si nu dog hon, log och gick.







Om ditt tappra bröst kan blottas
för Cupidos gyldne pihl,
så wet, at på femton mihl
skottet från hans båga lossas
at din mandom elda opp;
Från Norköping med mitt hopp,
Flänger han och wägen skottas,
sielf jag sitter i hans knä,
Hymen med Cupido bråttas,
lätt dig intet så hundswottas,
och ge swiga som ett Fä.

  



Jag skulle dig min Ulla swara
på ditt bref, men himlen wet,
intet lack och eij Signet
fins i mina gömmor, bara
stungna korckar, toma krus,
knapt en skilling fins till snus,
hurskall jag mig då förklara
bland Clienter aldraminst!
Kan wäl större armod wara,
kan man högre brist förklara
wid sitt hiertas högsta winst?

  



Köld uti hwar prick och comma,
drif-is i hwar enda rad,
dufna hielte! eij ett blad
af min myrten och min blomma
skall din kulna hand ge lif.
Neij, om Furier skall du drömma,
men om hur mitt bröst lärt ömma,
sätt dig ner din Skurck och skrif.

  



Skönsta Ulla, i Arresten
under Råstuns swarta hwalf,
afklädd in till bara wästen
wäntar jag hon skall slå half.
Om en timma ell halfannan,
skall min kärlek ge dig Swar,
nu jag annat gjöra har,
ångest-swetten står i pannan.

  



Om du så ditt hierta blotta,
wid din trogna Ullas namn,
som din rygg i Themis famn
öfwertygas klockan åtta,
at du Chefen gjordt förtret:
så Gud nåd mig arma flicka,
jag skull dig eij detta skicka
med min dufwa till Signet.

  



Med Bouteljen wid min haka
står jag modig, ung och trygg,
morgonrådnan på min rygg
prässat Baki saft och laka
ur hwar knoka, brusk och knöl;
mig nu ingen ting mer felar,
än at kärlek såret helar
med en kyss och ett stop öhl.

  



Din beständighet har wunnit,
och din motgång är förbi;
slå ditt glas nu fullt uti
för den Nymph ditt hierta funnit
wid sin Spinrock och sin pall:
Wet, om hälsan följer åhren,
nästa winter inmot wåhren,
är min Spånad redan all.







Ett Ämbar Persico,
ett krus med Malörts-knoppar,
en Floribus med droppar,
ett fat Vespedro jo.
Bouteljer femton dussin,
med en Composition
af Pomeranze och russin,
Lavendel och Citron.

  

En Ståncka Cyper-win,
godt gammalt franskt än mera
en hel Barille Madera
i Ordens-Caraphin.
Rödt Hoglands af det ljusa,
en kanna eller twå,
en balja Syracusa
och Mosslerwin en Såå.

  

En Bägare af tenn,
som Ordens-Canįlern brukar,
med Spanskt win från S:t Lucar
och ännu dito en
med öhl från S:t Helena,
som Nymphen sielf så skönt,
så skönt at minsta sena
bortdomnat som man rönt.

  

En blomsterkorg med fruckt,
med wäpling och jasminer,
med klara Apelįiner
och Pomeranįers luckt.
En mängd små Cantillener,
där under altihop
bland qwistar af Cyrener
framglittrar glas och stop.

  

För Backi män bland dem
som hosta tort och sluka,
Rosolis fins en kruka
och Rathaphia fem.
En dryck, som swagöhl heter,
frikostigt ges en hwar.
Än för en swärm Poeter
fins litet hällning qwar.

  

All denna härlighet
uti Capittlet gäser,
när Lundholms namn man läser
i dödens Alphabeth.
Betrackta hieltens öden,
hans glantz och öfwerdåd
men jag förblir i döden
min Herr Commerce-Råd&hellip4;
etc.








Din gamla nederrutna tomt,
hwem Mollberg rår om den till pricka?
Jo, Venus har inteknat somt,
men Backus bor där jämt på wicka.

  



En häst, som sörplat öhl och trötter
ändå wid krogdörn modig står,
han stupar eij, hwarför? gutår!
För det han står på fyra fötter.

  



Tre ting ohyggliga för meij,
en möglig Kärng i älskog dånad,
en swulten Katta i sin brånad,
en Backi man som står förwånad
och för ett halfstop säijer neij.

  



Hwad älskar du hälst för musique?
kanske Violer som de flästa.
Neij den som skrålar fram för lik,
med willkor at man får till bästa.

  



Hör Mollberg hör! Hwem är din Far?
Den Frågan kanske confunderar
Min Far är den som aldrig spar
men jämt sitt barn med öhl tracterar.

  



Petter Bredström den hundswotten,
gjorde detta Epigram:
Sen jag tömt mitt stop i botten,
gjör jag något i Madame.

  



Mollberg satt wid Backi präss,
spelte kort och jämt stack öfwer.
Alla lura dickt på klöfwer,
men han slog ut hjärter-Ess.

  



Hwarför är jag eij i ropet,
liksom du för Oboé?
Jo, sad Mollberg, tog till stopet,
För du spelar som ett fä.

  



Christian Wingmark stog och prata,
hwad han war förn Matador!
hur förnämt och stolt han bor,
på en den förnämsta gata,
och får miölk af femton koor,
men hur blefwo wij eij flata,
när Hans nåd stog utan skor.

  



Af Kärlek all naturen lifwas,
men Krögar-Mor på Amsterdam,
hon fräser, så at det är skam,
hwar gång ett sänglag skall bedrifwas;
men kattor plär med sitt jam jam
uti sin kärlek sloss och rifwas.

  



När smakar sömnen bäst kamrater?
Jo, när man med ett öppit gap,
förspelt sin beurs, och ligger flater
fullspild af öhl och vin de Cap.

  



Hur har dig Ullas mine bewekt,
hon är ju blek liksom en dödan?
Jo! sådan älskog lönar mödan,
och bästa öhl är altid blekt.

  



Han har en dråplig lycka gjordt,
beröms till höger och till wänster,
hans lyckhjul dras i Fröijas port,
och näsan röijer hans förtjenster.

  



Säg hwem Nation af dem du mins,
du älskar mäst, och nämn bewisen.
Jo, för där aldrig swagöhl finss
så tycks mig mäst om Portugisen.

  



Säg hwarför skyr du Mälarns watten?
som winets glantz med kyla har,
och om du såg en sjö, min Far,
med öhl så öste du med hatten.
Jo, bröstet tungt en suckan drar,
wid Noaks torst och skwalp om natten.







Hwad för prackt på hjältars bana?
Martis Söner rusta stolt;
Än wid flägten af en fana
Hästen dansar och gjör volt.
Än wid Pukarns klang på skinne
syns Achilles, gran och warm,
med sin stolta casque därinne
wäxla stötar arm mot arm.

  

Folcket sorlar rundt kring planen,
Brodren Kulo bred i mund,
så rödbrusig från Altanen
blåser stillestånd en stund.
Hästen gnäggar Ryttarn glimmar,
wärjan blixtrar blanck mot Soln:
Fridens Marskalck mäklar timmar
med ett skott wid caprioln.

  

Sielfwa molnen sig fördela
af det skottets knall och damm,
Cantons klockor slå och spela,
och Chinésen tittar fram,
bullret ramlar in i skogen
och med wädret förs åt sjön:
så at Lofö-bond på logen
frucktar dommedagens döhn.

  

Men det täcka könets miner
muntrar hwarje Martis-Swän,
at mot sträckta javeliner
brottas i fullt sträck och ränn;
hwar en för sin Sköna strider
med en fäld och lyftad lantz;
men när Mars sin lager wrider,
kramar jag min pomeranįe







Neij blir swar på min begäran,
men jag dristar ändå be,
at Hon gjöra will den ähran
sin ödmjuka tjänare
dricka Caffée ur hans koppar,
och ge Fatet lilla mund;
Tänck, jag köpt 12 sockertoppar
och så caffée 20 pund.

  

819 wåder
jag till Caffée-duk beredt
och ett bord för Deras nåder,
som är 100 alnar bredt.
Öfwer 1000-tals Teriner
blixtra på min Stora Skänck,
där har mina små Cousiner
af mahogene en bänck.

  

Öfwer 50 Sillfwerstakar,
glimma prägtigt min Cousine!
mot de blancka gyldne hakar,
på den gröna rull-gardien.
Bakom den jag wetat rädda
stora grädd-skåln, som är fyld
med den aldraskönsta grädda
och så inuti förgyld.

  

Täcks Cousine mitt rum besöka,
som jag menar mäst slår bom,
skall Hon se min pipa röka,
och få all min Egendom.
Men hur skall mitt Caffée smaka,
med sitt skum båd brunt och grått,
när jag får ett bud tillbaka,
at Hon ren i Kyrckan gått?






Än tre quarter mig nu felar
på min ränning ungefär,
men som tiden kostbar är,
och klockspelarn redan spelar,
må min stuf bli nederspänd.
Brödren ner kring torget wänta,
och på källardörren glänta,
om de se min skymt i gränd.






Denna wäf af Sexti alnar
Elis Skröderheim tillhör:
undertecknad Fabriqueur
är tills blod och hierta kallnar

Hans wän och ödmjuke tjenare
B

Den 1 april 1780 klockan 10.







Sant va dä, ingen dricker; drick käre Bröder; Skåder
glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på
hyllomen inom Skåpdörrenom; märker huru det glänsande
tennstopet, som Cajsa Stina står där och håller, liksom talar
til dig: Hej kära Själ! fukta din aska. Friliga, kära Systrar,
Friliga mina Bröder: veten J huru det kommer mig före? Jo
det kommer mig så före, som ingen kan komma sig före förr
än vi ta oss en klunk. Hur sa? Hva ba? Gutår kära Själ.

* * *

Gutår båd natt och dag!
Ny vällust, nytt behag!
Fukta din aska;
Fram bränvins flaska;
Lydom Bacchi lag;
Gutår båd natt och dag!
Si vår Syster Cajsa Stina;
Si hur hännes flaskor skina.
Kära ta hit stopet, :||: grina;
Grina, svälj och drick, som jag.

* * *

Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall
slå i, och det ären J käre Bröder, som hafven at beställa om
ölet, at oss intet af saftene tryta må. Manquerar oss bränvin,
fallerar oss öl; si så fallerar oss alt Courage. Ytterligare,
Courage! Huru många ärom vi? Legio, ty vi äro många.
Gutår Jergen Puckel! Hej Benjamin Schwalbe! Sein Diener
Eric Bergström! Dricker du Anders Wingmark? Redelige
Broder Berg! och du Cristian Samuel Bredström! som ligger
under bordet, Gutår! Trampa intet på öket; knäpp på fiolerna;
slå på trummorna; håll fast i stopet.

* * *

Gutår, et laga fång;
Vår sorgedag är lång;
Lång är Buteljen;
Trumla Reveljen;
Supom om en gång;
Vår sorgedag är lång.
Cajsa Stina står och tappar;
Hela hjertat i mig klappar;
Bara ingen stopet :||: nappar;
Då gör jag min svane-sång.






Nå skrufva Fiolen,
Hej! Spelman skynda dej.
Kära Syster, hej!
Svara inte nej,
Svara Ja så bli Vi glada.
Sätt dej du på stolen,
Och stryk din Silfversträng;
Röda stråken släng,
Och med armen sväng;
Gör ej Fiolen skada.
Du svettas, stor sak,
I Bränvin skall du bada;
Ty under detta Tak
Är Bacchi Lada.
Ganska rigtigt,
Ditt kall är vigtigt
Båd för Öra, Syn och Smak.

* * *

Bland Nymphernas skara
Är du omistlig man;
Du båd vill och kan
Mer än någon ann
De unga hjertan binda,
Och kärlekens snara
På dina strängar står;
Hvarje Ton du slår,
Du et hjerta får,
At konstigt sammanlinda.
Just på en minut,
Små ögon blifva blinda,
Och flickorna til slut
De bli så trinda.
Hur du bullrar!
Men Nymphen kullrar,
Och du skrattar med din trut.

* * *

Jag älskar de sköna,
Men Vinet ändå mer;
Jag på båda ser,
Och åt båda ler
Men skiljer ändå båda.
En Nymph i det gröna,
Och Vin i gröna glas:
Lika godt Calas,
Båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
Confonium tag där
Uti min gröna Låda;
Och Vinet står ju här.
Jag är i våda.
Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är hvad Sancte Fredman lär.






Fader Berg i hornet stöter;
Si hur lilla Nymphen söter
Svingar sig i en Dans.
Si hur Fader Berg han gapar;
När som Jergen Puckel skrapar,
Stöter han en Cadance.
Hurra! si Ulla dansar;
Engageanter, flor och fransar,
Hvit Sultan och blomster-kransar,
Hvita ben! :||:
Si Ljus och Lampors sken.

* * *

Valdthorn bör man ha på Baler,
Strufvor, Nympher och Pocaler;
Stor sak uti Fioln.
Si hon slänger handen trötter;
Hvita ben och röda fötter;
Si himmelsblåa kjoln.
Hurra! si bröstet jäser,
Minsta veck i kjolen fräser,
Si hur Fader Berg han läser
Noterna. :||:
Hej! kära far blås bra.

* * *

Kära blås som sjelfva Satan,
Håll Valdthornet ut åt gatan,
Herrarna ska gå in.
Friska Grefvar och Baroner,
Och Husarer och Dragoner.
Hej friskt humeur och Vin!
Hurra! si Ulla skrattar;
Si hvad Galonerta Hattar,
Paris sin Helena fattar,
Röd och varm. :||:
Blås Fader Berg Allarm.

* * *

Valdthorn hörs i luften mumla,
Och Sirener kring mig tumla,
Under Apollos Ljud.
Ulla Winblad kära Syster,
Du är eldig, qvick och yster,
Hvar dag så står du brud.
Hurra! jag hör dig sjunga,
Jag ser Fröjas Tempel gunga,
Eldar kring i luften ljunga,
Full och våt :||:
Står jag i Charons båt.






Hej Musikanter ge Valdthornen väder,
Spotta ut Tuggbussen blås.
Här mellan kistor och byttor och bräder
Kärlekens förlåt upslås.
Blås edra hundar så ska ni få Vin,
Änglar och Hjärtan och Bränvin och Buska;
Nu Valdthornen ruska;
Stå inte och fuska,
Men håll utom fenstret Valdthornet, ditt Svin.

* * *

Stugan är vacker med hundra Tapeter;
Köket i kammarn, hur sa?
Flickan i sängen, i särken så feter;
Hej Anna Stina, hva ba?
Blås edra Lymlar til dygdens ruin;
Lät oss tilbedja båd' Bacchus och Fröja,
Vår lusta vi röja,
Vår strupe förnöja,
Vi dö utaf Kärlek och lefva af Vin.

* * *

Valdthornen lyfta, håll styft uti Armen,
Blås edra bytingar, blås.
Si Anna Stina så hviter i barmen!
Dyrka up Skönhetens lås.
Käraste kommen i håg mina ord:
Kärlekens Tempel, Dess Länder och Städer
Ä bolstrar och fjäder,
Trappstenar och bräder
Och gator och gränder och stolar och bord.






Käre bröder, så låtom oss supa i frid,
I denna här verldenes ondsko och strid:
Låt oss streta,
Arbeta,
Stampa,
Trampa,
Drufvorna prässa, ty än är det tid.
The Ölepheser ä stridbare män,
The Gutårinter hofvera, ja men,
Blifva besatta,
Och skratta
Och supa
Och stupa
Emellan Buteljerna sen.

* * *

Slå i stopenom Bröder, slå låcket ihop,
Fly allan förargelse, töm Edra Stop,
I all kättja,
Och flättja,
Stampa,
Trampa
Nu Bacchi prässar vid klingande rop.
Bränvins Apostlar upstiga hvar dag,
Stöta Basuner, förkunna vår Lag,
Rusta och rasa,
Och flasa
Och mumla
Och tumla
Som Hjeltar i blodiga slag.

* * *

Gå då ödmjukt til Flaskan, inbördes gutår!
Gå baklänges bort där som nykterhet rår;
Var nu listig
Och dristig,
Stampa,
Trampa,
I Bacchi vingård stå qvar där du står.
Drick min Theophile, strupen är djup;
Si i Damasco där ligger en Slup,
Fuller med Flaskor,
Damascor,
Cantiner
Och viner.
Åh kära! ro hit med en Sup.






Käraste Bröder Systrar och Vänner
Med helso och frid,
Med Öl som bränner,
Hjertat kringränner,
Fetmar och spänner,
Gör krog-dörren vid.
Drick, drick nu är tid. Fin.
Hör på Fiolerna
Systrar med sång;
Ruska på kjolarna,
Hoppa i språng.
Ulla bjud opp,
Sväng din salopp,
Skönhetens knopp,
Blommar i topp;
Ögat vil blunda och fingret det känner. D.C.

* * *

Bort med all ängslan käraste själar,
Sitt ner på en stol;
Hör spelman grälar,
Stryker och trälar;
Med sina hälar
Han slår sin fiol,
Och raglar mot bol. Fin.
Men fyll i krusena
Bränvin och vin,
Och tag af ljusena
Lilla Cousine.
Lotta gif hand,
Nig litet grand;
Sup ock ibland;
Kärlekens band
Bindas i sängar, på ängar och fjälar. D.C.






Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
För makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Lät mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.

* * *

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
Och svider sen.
När jag ser dig så tänk at jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.

* * *

Men mitt öga ser som i en dimma
Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
Drag skorna af;
Helga det rum der skönheten kastar
Sina Liljor döden til rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.

* * *

Si den hvita barmen hur han flämtar.
Knäpp litet grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg.

* * *

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö, min Nymph jag tigger
Qvickna åter i din graf.






Dörrarna öpna, Fiolerna klara!
Kom och gå in.
Här är oss lustigt, god vänner, att vara;
Här få vi vin.
Knäpp nu på Basen och stryk Violin,
Lät nu Valdthornena tala och svara,
Och skönhetens skara,
Sig lägra och para,
Och vi oss försvara
Med plit och carbin.

* * *

Kom mina Bröder och dansa på baler,
Hoppa i fläng.
Ingen gemen, här ä bara Corpraler.
Svinga dig sväng.
Gör entrechaquer, med benena släng,
Skramla med löspengar, ören och daler.
Hvad du är fataler
Och långer och smaler
Och fuktig och haler!
I morgon dig häng.

* * *

Lustiga Bröder! hvar tage sin flicka,
Släng hänne kring.
Hej! i fult flygande buga och nicka,
Stoja och spring.
Armarna ut, edra lymlar i ring.
Dra in i helfvite, stå ej och hicka,
Ty nu ska vi dricka
Så hjertat ska picka
Och buken ska spricka;
Det gör ingen ting.

* * *

Blås edra satar och hållen er raka,
Hvissla och tjut.
Fönsterna öpna, trossbottnarna braka;
Hoppa nu ut.
Armar och ben ska vi krossa til slut;
Ut genom fenstret och hoppa tilbaka.
Nu flaskorna skaka,
Och safterna smaka,
Och piska din maka,
Och håll nu din trut.






Käraste Bröder, Systrar och Vänner,
Si Fader Berg han skrufvar och spänner
Strängarna på Fiolen
Och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, Näsan är klufven;
Si hur han står och spottar på skrufven;
Ölkannan står på stolen;
Nu knäpper han litet grand;
Grinar mot solen,
Pinar Fiolen,
-------
Han sig förvillar, drillar ibland.
Käraste Bröder dansa på tå,
Handskar i hand och hattarna på.
Si på Jungfru Lona,
Röda band i Skona,
Nya strumpor himmelsblå.

* * *

Si Jergen Puckel fläktar med hatten,
Pipan i munn, och bränvin som vatten
Dricker han och gör fukter
Med hufvud och hand och fot.
Guldguler rock med styfva Ducriner;
Tätt uti nacken hårpiskan hänger;
Ryggen i hundra bugter,
Och kindbenen stå som klot;
Gapar på noten,
Skrapar med foten,
-------
Pipan han stoppar, hoppar emot.
Käraste Systrar altid honnett,
Bröderna dansa jämt Menuett,
Hela natten fulla.
Rak i lifvet Ulla,
Ge nu hand, håll takten rätt.

* * *

Si hvem är det i Nattråck så nätter,
Med gula böxor, hvita stöfletter,
Som dansar där med Lotta,
Den där som har röd Peruk?
Ta mej sju tusen! se två i flocken,
Sydda Manschetter, snören på råcken.
Drick Fader Berg och spotta;
Tvi Svagdricka gör mig sjuk.
Kruset ska rinna;
Huset ska brinna,
-------
Ingen ska klämta. Flämta min buk.
Käraste Systrar tagen i ring,
Dansa och fläkta, tumla och spring;
Var nu blind och döfver;
Spelman ger nu öfver,
Raglar med Fiolen kring.

* * *

Hej! mina Flickor lyfta på kjolen,
Dansa och skratta, hör Basfiolen;
Ge Fader Berg Confonjum
Och Hoglands med gröna blan.
Hör Fader Berg, säg du hvad hon heter,
Hon där vid skänken vindögd och feter?
Gumman på Thermopoljum,
Hon är det, ja ta mig Fan.
Trumpen och blinder,
Gumpen är trinder,
-------
Hals-fräs min gumma; brumma Dulcjan.
Käraste Bröder här är behag,
Här är Musik och Flickor hvar dag,
Här är Bacchus buden,
Här är Kärleks Guden,
Här är all ting, här är jag.






Systrar hören min musik
Utaf Flöjtraverer.
Ljudet örat skärer.
Under löje, stoj och skrik
Verldsbekymret vik.
Kära Systrar lät oss alla glada blifva;
Lät oss våra lustar fria tyglar gifva;
Hvar en följe sitt begär;
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Ge nu Flöjterna en ton,
Blås för hela laget.
Nymphen är i taget,
Och vid Kärleks Gudens Tron
Dansar jag och Hon.
Skjöna ögon hvälfva kring och kasta strålar;
Nymphen ger sin hvita hand, kors hur hon prålar!
Hur hon sjunger, Ma Bergere!
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Kors hvad pragt i Fröjas tjäll!
Flöjtraverer klinga
Och de skjöna springa.
Flöjten ännu högre ställ;
Blåsen bra i qväll.
Si Cupido med sin fackla hur han ljungar;
Fötterna i språng, och hela golfvet gungar.
Bara vällust finnes här;
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Mina Bröder, lif och mod!
Dansa hör de spela.
Kom och hjertan dela.
Ingen svart och ängslig blod;
Flaskan vår klenod.
Mina Barn förr'n skönhet skall Ert hjerta såra,
Låten Bacchus häldre få Er hjerna dåra;
Och i Vinet glad och kär
Glöm alt lifs besvär.






Hej! sade Fredman hvar gång han hörde Valdthorn börja skråla,
Och spelmän såg:
Verlden är ej så ful, som vi hänne ängslig afmåla
Med storm och våg;
Alt leker för vår håg,
Skönhet i hvar ögna stråla,
Bränvin och dubbelt Öl ha vi nog,
Fioler på hvar krog.

* * *

Käraste Systrar uppå Lokatten, heder, tack och ära!
Och full Musik;
Holländska pipor, Regarns-peruker, Ryssar som svära,
Och Jungfru-skrik.
Den Båtsman han är rik,
Til Dublin ska han med Tjära;
Han där med långa böxorna står,
Han fick bra stryk i går.

* * *

Edra Markattor stå intet där i fenstret, Hut! och kika,
Bjud opp och nig.
Blås Edra Satar, nu blåser en, blås alla tillika,
Blås som i krig.
Hej lustigt! svinga dig
Anna Stina och Fredrica.
Kjolarna upp, Solfjädren i hand
Gutår, en Sup ibland.

* * *

Ge Fader Berg nu bränvin, han korsgeväret står och stöter.
Du raska dräng!
Gräsgröna Böxor, blå Råck, grå Väst, kors hvad du är söter!
Med gult gehäng.
En Hyrvagn, vänster sväng!
Ser du inte kusken höter?
Glasögona på Näsan; Gevär!
Nu balen öpnad är.

* * *

Bröder och Systrar klappa med händren, Valdthornen de träta.
Se Mamsell Spaas.
Rosende röda kjortlar, och blåa strumpor, och fläta,
Och gul Carcas.
Rödt Vin i gröna glas!
Bröder lät oss alt förgäta;
Sjungom om kärlek, ropa på vin.
Välkommen min Cousine.

* * *

Där kommer Ulla Winblad; ge rum, och korsgeväret unnan!
Blås nu med force.
Ser du Cupidos Altar, släpp in den dägliga Nunnan,
Stick om ni törs.
Korsgevären nu i kors;
Slå til porten, öpna tunnan.
Käraste Bröder, Amen, gutår,
Det bästa återstår.






Gråt Fader Berg och spela,
Din pipa sorgligt stäm,
Och röret kläm.
Mit bröst kan ingen hela,
Det frustar Öl och märg.
Blås Fader Berg.
Märk denna stora stuga,
Du full af Flickor mins,
Är nu så tom, at knapt en enda fluga
Uti taket fins.
Här syns ej Jergen Puckel mer med Hatten buga
Som en Prins.

* * *

Här syns ej bord och bänkar,
Blott dörrar utan lås.
Din pipa blås.
Där förr sågs glas och skänkar,
Och bröder stå i ring,
Syns ingen ting.
Där förr du stod till vänster,
Och på ditt Valdthorn gol,
Nu synes bara sönderslagna fenster
Och en gammal stol.
Här fåfängt Spelmän nånsin vänta fler förtjenster
Med Fiol.

* * *

Där förr hvar tilja darra
Vid stampning, larm och dån,
Syns ej en spån.
De murkna Plankor knarra,
Och Skorsten svigtar nu.
Blås kära Du.
Där förr man såg Trompeter,
Ur fenstren stickas ut,
Syns trasor af Gardiner och Tapeter
Fläkta hvar minut.
Och fåfängt ser man Hästar, Vagnar och Carreter
Vid hvar knut.

* * *

När Bröder ej förlikas,
Plär leken lyktas så.
Min Rygg är blå.
En Örfil kan undvikas,
När som man ingen ger.
Blås inte mer.
Hvar en ej mer må dricka,
Än honom är beskärdt;
Ty i Corpralens kanna näsan sticka
Det är intet värdt.
Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka,
Har jag lärt.






Nå ä nu alla församlade här,
Eric Bergström och brodren Pehr,
Benjamin Schwalbe? Oui mon frere,
Vi ä alla här.
Piskorna smälla och kuskarna slåss,
Nu komma vagnar och chaisar och tråss,
Herrskaper stimma vid lycktor och blåss.
Och kuskarna slåss.
Slägter och anförvanter,
Nympher och Musikanter,
Balen öpnad är.
Anders Wingmark med sin Fru,
Peter Bredström med sin Kärsta.
Hej! gutår en sup ännu;
Den var af de smärsta.
Skål Anders Wingmark, välkommen Bror,
Och gutår Otto Olssons mor;
Syster Jeanna med bjäfs och flor,
Salopp och röda skor.

* * *

Ödmjuka tjenare, si Fader Berg!
Valdthorn af mässing med bulor och ärg.
Kors hur han svettas båd olja och märg!
Si god dag Bror Berg;
Med stora pumpskor på förfäders bruk,
Randiger nattrock och skuren peruk,
Halsduk af läder och gjördel kring buk,
På förfäders bruk.
Stugan af nympher prålar,
Hurra! Valdthornet skrålar.
Jeanna hon är sjuk;
Syster Jeanna illa mår,
Öpna barmen, sku vi hälla
Lite Hoglands vin, en tår,
Lite Pimpenella.
Klinga Bror Wingmark för lilla Cousine;
Kärlekens blommor sku vattnas med vin;
Munnen nu bådar en leende min;
Tag fram din carafin.

* * *

Nå Jergen Puckel, ta hatten i hand,
Var inte hjulbent och skrapa i sand,
Gör caprioler och stupa ibland;
Hatten uti hand.
Släng hvita handsken och hoppa min bror,
Du kan bli lycklig långt mer än du tror,
Bredströms kjäresta prägtig och stor
Bjud opp min Bror.
Lustigt i dansen svinga;
Hurra! Valdthornen klinga
Med ett ståtligt Chor.
Lyfta gumman opp och ner;
Fröjas Tempel skal du skaka;
Broder Bredström intet ser.
Lät Valdthornen braka.
Stöt i Valdthornen med grufligt allarm,
Jergen han lyftar sin Sköna på arm;
Ögonen gnistra af kärlek och harm;
Och Bredström står så varm.

* * *

Klinga Bror Bredström, hur är det nu fatt?
Stå ej och flåsa så trumpen och matt;
Här har du Bränvin, sätt på dej din hatt,
Hur är det då fatt?
Hör jag skal säga dig pauvre Ami,
Aldrig på Baler dra fram Jalousie;
Här äro tuppar med sporrar. Slå i,
Drick drick Mon Ami.
Här går det til just ärligt.
Valdthornen gny förfärligt.
Stolt tupplufveri!
Resonerar du ditt Får?
Ta Valdthornet, slå'n på truten.
Syster Bredström, Pålskan går;
Är nu ringen sluten?
Jergen Puckel, hva fan ä du här?
Anders Wingmark och Brodren Pehr,
Eric Bergström och Jeanna stå där.
Nu Balen lustig är.

* * *

Men hvar är bränvin? Hör Klockorna slå!
Brandvakten ropar och Trummorna gå,
Flickorna jäspa; Gu signa de små!
Hör klockorna slå!
Stjernorna blänka och slockna och dö,
Mörker omringar båd klippa och sjö;
Nu blir jag kärlig, fins här någon mö,
Som önskar dö?
Hon dör och jag vil lefva,
Ach skönsta barn af Eva!
Ach alt kött är hö!
Här är jag och där en säng;
I min Själ Cupido strider.
Bröder dansa nu i fläng;
Bredström står och qvider.
Broder Bredström, hvad skulle du här?
Ta en sup Kummil och Skorpa begär;
Kors du ser ut liksom Lucifer!
Men balen slutad är.






Hör J Orphei Drängar,
Stämmen edra strängar;
Knäppen alla.
Til Apollos pris.
J som til exempel
Uti Fröjas Tempel
Nederfalla,.
Följen er caprice.
J som pröfven gammalt Öl, gutår!
Eder önskas fuktigt silfverhår.
Och en strupa som förmår.

* * *

Basfioler klinga.
Tag hit Bägarn, svinga;
Svinga Broder,.
Svinga med din hatt.
Visa dina dater,
Du har bra kamrater.
Bacchi floder.
Rinna dag och natt.
Glas i hand och ljufligt stränga spel,
Huile de Venus, Kummil och Kanel.
Blifve, Broder Wetz, din del.

* * *

Du på Pinden stretar,
Och din blod arbetar,
Hjernan värker.
I din hufvudskål.
Vid en Brudsäng, Broder,
Strödde du klenoder;
Ingen märker.
Dina tankeprål.
Sätt din hatt på hufvud, kära Bror;
Bacchi Vingård står nu i sitt flor;.
Se Cupido med sin mor.

* * *

I de helga lunder,
Mellan blixt och dunder,
Venus räcker.
Bägarn utur skyn.
Hon på molnen hvilar,
Han med vin och pilar
Sig utsträcker.
Kring vårt vattubryn.
Ej i vatten, nej i Cyper-Vin
Paradiset blommar, min Cousin..
Sätt dig neder, håll god min.

* * *

Frukta intet dunder,
Under öfver under;
Bägarn blänker.
Klar som en Juvel.
Spegla dig; ditt hjerta
Skal bli qvitt all smärta,
När du tänker.
Blott på sång och spel;
Du skal bli uti din målning kär:
Magnifikt din koppar-näsa bär.
Bacchi Thron och Fröjas här.

* * *

Vinet gör dig fager,
Vacker som en dager;
Tag den lotten,.
Knäpp vår Bas-fiol.
I hvart stop du tömmer
Nytt besvär du gömmer,
Och på botten.
Ser din lyckas Sol.
Lycka til Cupidos härlighet
At i Bacchi Vingård blifva fet!.
Drick Bror Wetz, du är Poet.






Käraste min Theophile,
I Hallrätten visa knogen;
Rätt nu broder är du mogen,
Frodig buk och bälj!
Knäpp dina händer hop och svälj,
Min lärjunge var mig trogen,
Tag ditt mästerbref på krogen,
Där ditt burskap välj.
Sätt på dig hatten, murra;
I väggen flaskan surra.
Fri Måndag, Hurra!
Lycka til god Helg.

* * *

Värdaste min Theophile,
Följ Bacchus helt tätt på spåret,
Släng din mässings-kam i håret,
Tag din käpp i hand;
Knyt i din Halsduk röda band,
Häng ur-kedjan uppå låret;
Det är nu på femte året
Du är i vårt Land.
Näsan i vädret gerna.
Se benen hur de spjerna!
Din afton-stjerna
Tänds vid solens rand.

* * *

Käraste min Theophile,
Din bäljhund lät blodet rinna;
Plåstra om din ögon-hinna;
Bacchus sjelf dig ger
Blyhvitt och silfverglitt och mer;
Men var inte lik en qvinna;
Näsan skal en gång, besinna,
På dig sablas ner,
Sablas utaf Corpraler
På Bröllop och på Baler.
Du är fataler;
Sup min Cavaljer.

* * *

Älsklige min Theophile,
Med glaset jag dig förföljer,
Jag ditt hufvud öfversköljer,
Och dig modig gör.
Örfilar smälla lustigt, hör;
Du öron och näsa höljer;
Jag ber at du aldrig döljer
Friskt och flinkt humeur;
Den som i kransen tager;
Som bryta vill din lager,
Blif inte svager;
Slå'n så at han dör.

* * *

Lästen slå midt i flinten, Hej!
Och spring du, ta i din kanna;
Drick och svär och dig förbanna
På revange din skurk.
Tag prompt i näfven glas och burk,
Sjelf Bacchus skal dig bemanna;
Håll med handen för din panna,
Fäkta som en Turk.
Gott schwere noth und wetter!
Jämt full och aldrig mätter.
Jag vet ej bätter,
Din Skomakar-lurk.






Fader Bergström fingra ditt Oboe, blås,
Oboe.Knäpp upp ditt krås;
Håll nattrocken öpen så ser man, hva ba?
Oboe.Skinnböxorna.
Hatten på;
Blås nu då.Oboe.
Älskelige Bröder tagen nu i ring,
Och lät oss alla dansa kring.

* * *

Si där springer Löparn på backen, si där,
Oboe.Ölstopet bär;
Si det gröna glaset sin sköna han ger,
Oboe.Stolt Cavaljer!
Han ibland
Kysser hand.Oboe.
Älskelige Bröder dansa allihop,
Och lät oss töma våra stop.

* * *

Ach si Ormens Pigor, si Caisa, blås bra!
Oboe.Si kjortlarna;
Hvita klackar, Gossar, och målade skor!
Oboe.Balen blir stor.
Nu på Bal
Snörd och smal?Oboe.
Kära Bröder slå nu alla fenstren opp;
Hej lif och mandom i vår tropp.

* * *

Hårfrisörn ur dansen, och Löparn ska in.
Oboe.Oboe fin.
Blås nu pianissimo; Ach sicken en!
Oboe.Med hvita ben,
Krummar sig
Qvick och vig.Oboe.
Klappa Löparn ut ur dansen där han går,
Och Hårfrisörn ska in. Gutår.

* * *

Hurra Kamerater! alt andas i frögd;
Oboe.Djuphet och högd;
Göken uti toppen och Löjan vid strand,
Oboe.Myran i sand.
Likså Vi.
Spela Ni,Oboe.
Spela Hoboister, gunga tak och golf;
Hvad slår nu klockan? hon slår Tolf.






Systrar och Vänner,
Och hvar en mig känner,
God dag!
Pukare skramla
Och ramla.
Låtom oss surra,
Med hattarna hurra
Som jag.
Hjerta i barmen,
Rör armen.
Hurra gutår!
Just kungligt jag mår.
Hör på pukslagaren hur han slår.

* * *

Ljusena glimma
Och flickorna stimma
Med ras;
Si hur de kriga
Och niga;
Solfjädren fläktar;
Marskalken slår nectar
I glas;
Si hur de dricka
Och nicka.
God dag Cousine!
Si strufvor och vin.
Si Jergen Puckel med Carafin.

* * *

Jergen sig bugar,
Han läspar och trugar
Så skönt;
Talar Fransyska
Och Tyska.
Blommor på armen,
Bouquetter i barmen
Och grönt;
Benen som krita
Så hvita;
Spänd på sitt sätt
Med Rock violett,
Blått foder under. Hej Menuett!

* * *

Qvinnor och Männer
Och Jungfrur och Svänner,
Allarm!
Bort med all smärta,
Friskt hjerta!
Saften är mustig,
Och Jergen blir lustig
Och varm.
Hör hur han pladdrar
Och sladdrar.
Hattarna på,
Kom dansa Ni två;
Ulla och Jergen lät dansen gå.

* * *

Fy tunnor tusen,
Det dryper af ljusen
Nu flott
På roberonder
Pomponer.
Står du och gråter
När Fröja uplåter
Sitt Slott,
Bland Ängla-bilder
Så milder?
Styr hjertat lätt,
Gif ögat sin rätt;
En Nymph cendrée och en ann' brunette.

* * *

Lisa med stubben,
Som niger för Gubben
Där står
Med stora buken,
Peruken,
Si hur hon fäktar,
Kring axlarna fläktar
Rödt hår;
Med öpna armar
Hon larmar,
Grinar mot soln;
Si guldgula kjoln;
I Jergens knä sitter hon på stoln.

* * *

Klinga Buteljer,
Min kronsup jag sväljer,
Gutår!
Kärleken sticker,
Jag dricker.
Låtom oss alla
Den Venus åkalla
Här står.
Töm mina safter
Och krafter.
Pukor ge ljud.
Si kärlekens Gud.
Hvem vil bli Brudgum? här har ni brud.






Gubbarna satt sig at dricka,
Klappa på bäljen och hicka,
Näsan i glasena sticka,
Sjunga hvar om sin flicka.
Jergen Puckel han drog nu en rök,
Med pipan han på stopet knacka.
Gubbarna gjorde på ölet försök,
Och drucko så svetten han lacka.

* * *

Glasena börja nu ringa,
Gubbarna lustigt at svinga,
Hoppa och dansa och springa,
Med hvarannan klinga;
Benjamin klef nu på bordet, fy fan!
Hier ist kamrat sehr schen zu tanzen.
Röder om näsan liksom en Tulpan
Vant han uti laget nu kransen.

* * *

Ölet kring golfvet det rinner,
Ljuset i pipan nu brinner,
Benjamin flämtar så stinner,
Ingen nu dörren finner
Men Perukerna falla utaf
Och Byxorna de lossna af medjan;
En den andra handen nu gaf,
Och höllo så styft uti kedjan.

* * *

Hurra! de skreko och tralla;
Undan ur dörren med alla;
Käftarna gröna af galla;
Öl och stryk; falleralla.
Jergen Puckel han ropte nu Schas,
Der teufel soll der fahn regiren;
Hohl mich der teufel, verdammte Calas!
Wir wollen nun recht poculiren.

* * *

Heer Jergen Puckel, frater,
Hast du nun praf ducater?
Wir Preusische Soldater,
Hurra Kammerater!
Hej vivat nun hej die Kajserin!
Der Kajser! Mere ehl på bordet!
Hej alliance und gut glas vin!
Gutår för det härliga ordet.

* * *

Benjamin lustig och kåter,
Skålarna börja nu åter,
Ögat sin hinna uplåter,
Bara öl det gråter.
Potts Schlapperment the smake so scheent;
Lät glasen klinga, klinga gubbar!
Gut glas ehl båd redt och chreent!
Skälm den som laget nu rubbar.






Trumslagarn kommer, flickor god dag!
Tamb.Hör hur han slår et slag.
Tamb.Trummor och Pipor, Bränvin och Smör.
Tamb.Kors tocka hvirflar! hör.
Käraste Bröder och Systrar slån up Edra Tjäll;
Våfflor och Strufvor i Gröngräset ställ.

* * *

Dansa på gröna backar och fält,
Tamb.Hoppa på krogen snällt.
Tamb.Systrar med hand i sidan, god dag!
Tamb.Barfota du och jag.
Trumla Trumslagare, Mandom och Kärlek och Vin
Fröjda i Själen hvar trogen Cousin.

* * *

Älskliga Systrar, full menuett,
Tamb.Trumma och Flageolett.
Tamb.Älsklige Bröder, fulla qvarter
Tamb.Och Basfioler fler.
Hej Pimpinella och Hoglands och sött Frontignac!
Hurra Mamseller, Gesäller och Pack.

* * *

Käraste Bröder fulla med dun,
Tamb.Systrar dra til Paulun.
Tamb.Kärlekens pilar hvässas i Öl.
Tamb.Båtsman klif på din köl,
Pipan i munnen och skönheten inom din arm.
Trumla Trumslagare, trumla allarm.

* * *

Ge Fader Berg en sup vid fioln;
Tamb.Rätt nu så skiner soln.
Tamb.Drick nu Värdinnans skål, ja gutår!
Tamb.Lustigt vår lefnad går.
Käraste Bröder och Systrar, Er blifver förunt
Denna Epistel, ja Amen! Trurunt.






Står du och gråter?
Valdthornet hör det låter.
Lustig och kåter,
Blås Fader Berg, det låter bra; Fin.
Blås til Batalje,
Nå prutta din Canalje.
Vacker Seralje;
Min Jergen Puckel nå hurra!
Hvita handskar, Chapeau-bas;
Stråpärlor uppå hatten;
Nu han satt'en
Bakfram, nu på sida;
Bida,
Jergen vill så ha. D.C.

* * *

Jergen han stretar;
Si Fader Berg arbetar;
Flickan hon letar,
Och vill i dansen gifva hand; Fin.
Jergen sig krummar;
Hör Fader Berg han brummar;
Valdthornet tummar,
Blir röd i synen, blå ibland;
Flickan hoppar litet grand,
Jergen han också hoppar;
Klang! han stoppar
Pipan och sig svänger,
Slänger
Benen uti sand. D.C.

* * *

Lustigt i harmen
Si hur han kröker armen;
Kråset i barmen
Det fläktar och det fladdrar ut.Fin.
Flaskorna skaka;
Valdthornen hör de braka.
Hufvud tilbaka,
Och Jergen rak i lifvet. Hut!
Hurra! dansa, blås och tjut,
Dansa på Norr och Söder
Mina Bröder.
Rigtigt Tolf Buteljer
Sväljer
Jag i en minut. D.C.

* * *

Sup drick och smutta.
Hurra! Valdthornen prutta.
Flickorna skutta
Kring golfvet, bröder, hej gutår! Fin.
Öl på minuten.
Se Fader Berg i truten;
Käften upbruten
Nu öfver mässings brädden står.
Käre Vänner Bacchus rår,
Venus mit lif föröder,
Mina Bröder,
Vinet i mit tycke
Mycke
Kärlek öfvergår. D.C.







Skyarna tjockna,
Stjernorna slockna,
Stormarna tystna, som örat upfylt,
Staden i dimma,
Tornena glimma,
Månen försilfrar hvad solen förgylt,
Hundarna skälla,
Portarna smälla;
Spänn nu din bas.
Hvart man sig vänder
Pottor i gränder
Klinga i gatan, hej lustigt Calas.

* * *

Ställ dig vid bänken,
Ragla mot skänken,
Känn dig nu före, hvar står din Butelj?
Grumla'n och skaka'n,
Och under hakan
Sätt nu Fiolen och klunka och svälj;
Spotta och trampa,
Fila och stampa,
Knäpp lite grand.
Himlen dig löna,
Se på den sköna,
Sömnen i ögat och ljuset i hand.

* * *

Käraste Bröder,
Hjertat det blöder,
Nu har jag flickor och flaskor och ljus,
Horn och Basuner,
Kistor, Pauluner;
Se Fader Berg med sin läder-carpus;
Ulla i särken;
Rör Speleverken,
Hoppa och fläng;
Vänner och fränder,
Klappa med händer,
Släng edra Satar, släng lagom, släng, släng.

* * *

Låtom oss stimma;
Ljusena glimma
Rundt ikring väggar, paneling och tak;
Nu för jag ordet;
Skinkan på bordet
Svept uti blommor som reta vår smak;
Alting oss retar;
Spelman arbetar,
Och gör en drill;
Flickorna blunda,
Lät oss åstunda
Lät oss åstunda hvad hjertat det vill.

* * *

Den som bedröfvad
Blifver bepröfvad
Båd utaf lycka och afund och tid,
Glömme sin lycka;
Afund at trycka,
Gör han hvar tima här lustig och blid,
Dansar i Salen,
Tömer Pocalen,
Ropar gutår,
Slänger med armen,
Tager i barmen
Tumlar med Nymphen i sängen där står.

* * *

Den som med pilar
Vakar och hvilar,
Gör för sin sköna alting hvad han gör,
Suckar och brinner,
Tappar och vinner,
Tar en bit skinka och bränvin och smör.
Hurra Camrater,
Trät som Soldater;
Stäm Fader Berg.
Vi oss förlusta,
Låtom oss rusta,
Än har vår himmel sin svartblåa färg.

* * *

Släng edra Satar;
Står du och pratar?
Sluta med pålskan det Fan far i dej.
Hurra Courage!
Släng ert Bagage,
Kasta Fiolen åt helfvite, hej!
Hej han är rutten,
Kasta'n i Putten;
Lustigt, ge fyr!
Lät mig få hurra,
Supa och surra;
Venus jag följer, med Bacchus jag flyr.







De dyrbaraste gåfvor utösas ofta af den lekande Naturen
under den mildaste himmel, då de dödliga med bleknade an­ 
leten ej mägta pryda sina kinder med den purpur, som de
lysande Blommor vid morgonstunden sprida. Man ser uti
frusande floder en Skönhet kasta sina pärlor. Hvad! kasta
säger jag? Jo med snöhvita finger, som täfla i glans med
de Orientaliska pärlor. De gyllende Fiskar i China upstiga
i svafvelgul ånga utur berliner-blå katsor, fästade med rosen­ 
röda bandvippor. Hvad säger jag? Skördemännen på
Åkrarne i det rika Indien kunna knapt i sina små glimmande
Jackor förliknas med de violetta silfver-ax, som skördas af
deras Agat-liar. Dryckes-kärlen vid de sorlande bäckar finnas
uti Castanie-trän högt upsatta med konstigt virkade förlåter.
Herdinnor i Nopkin och Gingang med Solhattar af Pärlemo
gunga i Pomerans-trän, och upfylla luften med förtjusande
röster. Där kostar et glas af Stora Mogols Afton-finkel,
Älskelige Bröder, circa fem tolftedels Svensk halföre; och af
det Käjserliga Myr-bränvinet, som de främmande Gesandter
undfå vid afskedstagandet, Älskelige Bröder, för en hvitten
får man så mycket, så at
Glasen darra mellan knogen.
Håll i glaset, du är mogen.
Käjsarn sitter där på krogen
Hela dagen trogen.
Huile de Venus och Persico
Växa der vildt uti skogen.

* * *

Det är ju sjelfva fan, mine Älskelige.

* * *

I en röd Scharlakans tröja
Sitter han och har en blöja;
Folket sig til Jorden böja,
Sina glas uphöja.
Torkar han glaset med blöjan? jo,
Det plär hans Höghet förnöja-

* * *

Älskelige Bröder, de dyrbaraste gåfvor utösas ofta af den
lekande Naturen ännu. Gutår! sup mig til.






Ach du min Moder! säj hvem dig sände
Just til min faders säng.
Du första gnistan til mit lif uptände;
Ach jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga,
Vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
När du dig svalka,
Brann min blod i dig.
Du bordt haft lås och bom
För din Jungfrudom.
För din Jungfrudom.

* * *

Tvi den Paulunen, tvi ock det verke
Man til din Brudsäng tog!
Tvi dina Ögon och dit Jungfru-märke,
Som min Far bedrog!
Tvi ock den stunden
Då du blef bunden
Och din tro förskref!
Tvi dina fötter
Då du blef trötter
Och i sängen klef!
Ell' kanske på et bord
At min bild blef gjord.
At min bild blef gjord.

* * *

Et troget hjerta platt jag föraktar;
Tvi både Far och Mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
Mina gamla skor.
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart som sot!
Si på Halsduken,
Lamskins-Peruken,
Och min sneda fot.
Det kliar på min kropp;
Kom och hjelp mig opp.
Kom och hjelp mig opp.

* * *

Känn mina händer magra och kalla
Darra vid larm och dån;
Se dem af vanmagt vid min sida falla,
Liksom visna strån.
Ögon och kinder,
Alt sammanbinder
Dubbel skröplighet.
Himmel! min tunga
Orkar ej sjunga
Om den frögd jag vet;
Om kärleks ro och qval,
Och en full Pocal.
Och en full Pocal.

* * *

Läska min tunga, ach! Söta safter
Spriden i kärlen ljud.
Jag är en hedning, hjerta munn och krafter
Dyrka Vinets Gud.
Fattig, försupen,
I denna strupen,
Fins min rikedom.
I alla öden,
I bleka döden
Läskar jag min gom,
Och i min sista stund
Glaset för til mund.
Glaset för til mund.

* * *

Men krogdörn öpnas, Luckorna skrufvas;
Ingen i staden klädd.
Stjernan af Morgon-rodnan liksom kufvas
Ned i molnens bädd;
Solstrålar strimma,
Kyrktornen glimma,
Luften blir så ljum.
Hvar är nu kappan?
Här ser jag trappan
Ned til Bacchi rum.
Gif mig en sup, min själ
Törstar snart ihjäl.
Törstar snart ihjäl.

* * *

Nå så gutår, jag vil mig omgjorda,
Ragla til bord och stop.
Nu ska de styfva leder blifva smorda,
Smorda all ihop.
Hurra Courage!
Lustigt Bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
Tapper och frodig,
Och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par.
Tack min mor och far.
Tack min mor och far.

* * *

Tack för hvart sänglag, Skål för hvar trogen,
Som gjort vid Brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Til min födslo-säng;
Tack för din låga,
För din förmåga,
Du min gamla Far;
Kunde vi råkas,
Skulle vi språkas,
Supa några dar;
Min bror du blifva skull,
Och som jag så full.
Och som jag så full.






Kära Syster!
Mig nu lyster
Med dig tala förr'n jag dör. :||:
Dubbelt Öl ger godt humeur;
Enkelt Öl jag aldrig smakar;
Bränvins ångst mit hjerta skakar,
Och jag står vid grafvens brädd
Som en Bacchi hjelte klädd,
Men föragtad och försmädd,
För min egen skugga rädd.
Kära Syster!
Mig nu lyster
At få taga mig en sup;
Sen gå i mit mörka djup.
Uret pickar,
Charon skickar
Slup.
Tag mig den och den,
Kära mor, jag hickar;
Bacchi safter fröjda mig än.

* * *

Usla tider!
Hvad det lider,
Bara Cursen nederslås, :||:
Bättre köp på bränvin fås;
Men då lefver jag ej mera,
Andra Hjeltar då hofvera.
Kan ni tro, då, kära Mor!
Jag skull' få en sup så stor,
Jag skull' supa om ni tror,
Liksom Runius, Lucidor.
Usla tider!
Hvad det lider,
Mit Benrangel faller ner,
Men min munn åt glaset ler.
Supar flera!
Ge mig mera,
Mer.
Bacchus, ingen ann,
Skal mig balsamera
Som en stor namnkunniger man.

* * *

Systrar hören!
När J rören
Uppå krogen glas och stop, :||:
Drick min skål då allihop,
Sjung om kärlek vin och lycka,
Om de qval en törstig trycka,
Och om hur en rusig man
Paradiset vinna kan,
Om den eld i blodet rann
När han första drufvan fann.
Systrar hören!
Bruna dören
Stäng för all ting väl igen;
Lät min hamn få bulta sen.
Inte droppen
Hålt, lät opp'en.
Men!
Jag måst gå; farväl
Båd med själ och kroppen.
Hit en sup, jag törstar ihjäl.






Blåsen nu alla,
Hör böljorna svalla,
Åskan går.
Venus vil befalla,
Där Neptun rår.
Simmen Tritoner,
Och sjungen milljoner
Fröjas lof;
Svaren Postiljoner
I Neptuns hof.
Se Venus i sin pragt,
Kring hänne hålla vakt
Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt;
Vattu-Nympher plaska kring
I Ring.

* * *

Foglarna titta
Och fiskarna spritta
Ur sit rum;
Gastarna de sitta
På hafvets skum;
Vädrena susa,
Sig böljorna krusa,
Bugna ner;
Skyarna bli ljusa,
Och Solen ler.
Venus på fältet är,
Snäckan som hänne bär,
Sirad med Vimplar och Blomster, den gula vassen skär;
En Triton med Solhatt stor
Nu ror.

* * *

Dån hörs från logen,
Och säden fullmogen
Blixtrar nu;
Göken gal i skogen
Så matt Kuku;
Kråka och vipa
Nu näbbarna slipa,
Flyga snällt;
Pan han tar sin pipa,
Och blåser gällt.
Hjortarna stångas, slåss;
Älgarna fly som bloss;
Glimmande, Simmande, Venus hon lemnar sin Caross,
Går in i Palemons Tjäll
I quäll.

* * *

Venus du täcka,
Fritt lemna din snäcka
Vid vår strand;
Lustan sku vi väcka
Med glas i hand.
Ach! mina Vänner,
Hvar en af Er känner
Mina drag;
Blåsen goda männer,
Valdthornen tag.
Du Ulla Winblad kåt,
Gunga i Roddar-båt.
Du är vår Venus, Mamseller, Gesäller gör din ståt;
Stig i land på Paphos ö,
Min mö.

* * *

Om denna Parken,
Rår Kärleks Monarken
Och en Kung;
Djurgåln heter marken;
Stöt Valdthorn, sjung!
Sjung til exempel
Om Fröjas små Tempel
Som här stå,
Med uråldrig stämpel
Och Måssa på.
Sjung här om Jungfru-mord,
Om hur en Brud blir gjord,
Hur under Valdthorn hon kämpar och spritter på et bord.
Ulla Winblad, ingen skymf,
Min Nymph.

* * *

Nig nu och buga,
Träd in i min stuga,
Dansa om.
Fröjas barn ä sluga;
Kom Ulla kom.
Hör du ej suset?
Si Värden i huset
Fader Berg;
Valdthornet och kruset
Ge Gubben färg.
Djurgårds Herdinna snäll!
Här är Palemons Tjäll;
Här ser du herdar som ragla båd morgon, middag, qväll,
Herdar utan lamb och får.
Gutår!

* * *

Blås Musikanter
För Ulla galanter
Och förnäm.
Skira Engageanter,
Och Diadem!
Putsa Chignonen,
Och sväng Roberonden
Vid och stor.
Blåsen i Portgången
Et ståtligt Chor.
Dyrka Cupidos namn;
Öpna din varma famn;
Pusta och flåsa och flämta och blekna som en hamn.
Hjertat klappar, Pulsen går,
Han slår.

* * *

Sjungom nu alla!
Lät kärlek befalla
Våra lif;
Lät oss Spelmän kalla
Til tidsfördrif;
Svalkom vår tunga,
Och låtom oss sjunga
Glädje-sång;
Dansa gamla, unga
Nu på en gång.
Nympher och friskt Calas,
Vällust i blod och glas,
Sömniga ögon, friskt hjerta, Fioler, Sång och Bas
Hvar Epistel innebär
Och lär.






Hvar står Fiolen? säj min Son.
Mutter gutår! där står han i vrån;
Skal jag dra til?
Gör som du vil;
Sätt dig vänd up och ned på Sån.
Hör Basfiolens klang och dån.
Movitz, nå kära börja.
Gråt ej, hvi ska du sörja?
Karl är karl, skal du vara så rädd om ditt skinn?
Lät mig se huru djupt hirtschfängarn tog in.
Mutter, i hufvud jag fått fyra hugg,
Et uti armen. Gutår nu i mjugg!
Mutter gutår!
Två hugg i mit lår,
Blott för mit tal.
Fan til Corpral!
Han ville jag skull' spela; jag svara hut!
Därmed så högg han mig på min trut. .

* * *

När skedde det? var karln besatt?
Mutter gutår! det skedde i natt.
Jag grep en drill,
Vips slog han till
Slog af peruken och min hatt,.
Och dansa golfvet kring med skratt..
Därpå så i minuten,.
Fick jag et slag på truten;
Och den besten var kär uti dottren som jag;
Och jag ropte på Lotta, hirtschfängaren tag.
Krögarn i skjortan han kom också ut;
Vips gaf han krögarn et slag på sin trut;
Krögarn han svor,
Och ropte på Mor;
Mor är bastant,
Hon gaf galant
Krögarn en örfil, och Corpralen han log
Och man och hustru jagså bedrog. .

* * *

Tyst, Mutter tyst! jag var ej känd;
Aldrig jag spelt i Kolmätar-gränd.
Satans alarm!
Mit lår och min arm!
Lårbenet, bröst och höft och länd!.
Nu har jag skrufvat strängen spänd.
Si nu hur knogen springer..
Mutter, mitt sjuka finger!
Aj! se skinntutan damp där in i Basfioln.
Aj! se plåstret där ligger det under stoln;
Stråken afbruten och taglet är alt;
Lotta är borta och bränvinet kallt.
Mutter gutår!
Mit bröst har et sår;
Den mig det gaf,
Öpnar min graf.
Kolmätars Lotta hon är ordsak til alt
Mutter i går gick hon, med en Palt. .






Gubben är gammal, urverket dras,
Visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har stält vid mit glas,
Kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min Stjerna och Sol.
Vandringsman hör nu min Basfiol
Movitz, din tjenare hvilar.

* * *

Klaraste sköte, ljufliga barm!
Sorgligt de blommors lif föröddes,
Som gaf min far, til min sveda och harm,
Vällust i den säng där jag föddes.
Men båda sofva. Gutår i förtret!
Sjung Movitz, sjung om hur ögat gret
Vid de Cypresser som ströddes.

* * *

Raglande skugga, brusiger min,
Skapad at Bacchus gå til handa;
Bläddriger tunga af bränvin och vin.
Känn där far min, känn där hans anda.
Fröja och Bacchus gaf kring den et sken.
Movitz lät bland mina fäders ben
Detta mit stoft få sig blanda.






I går såg jag ditt barn, min Fröja,
I Yxsmeds gränd,
Klädd i en svart garnerad tröja,
Så snörd och spänd;
En kullrig vidd af många stubbar,
Bjäfs och granlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar
Med långa svärd.

* * *

Hon vände sig, och floret fläkta,
Tyst af och an;
Dess ögons glans, så dyr ägta
Bland tårar brann.
Et qvinligt öga fullt med tårar
Och en darrande röst,
Säg mig hvad mer til ömhet sårar
Et manligt bröst.

* * *

Från topp til tå min Nymph jag granskar;
Bedröflig syn!
Hopknäpta sträcks två klippings-handskar
Med bön til skyn;
Dess kjortlar rycks och uret stannar,
Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar
Som Fröja gaf.

* * *

Du stränga magt som kärlek dödar
Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva,
Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva
Dess hjessa krönt.

* * *

Så skynda dig at Fröja lyda;
Glöm afunds hand;
Lät nöjets bloss din himmel pryda,
I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta
Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta,
Och lycklig blif.






Movitz tag dina pinnar,
På Templets höga tinnar.
Klang, Pinn' i vädret,
Plang, pinn' på lädret,
Klang, plang, klang, plang.
Pukorna ställ til vänster;
Opp dörrar och fenster.
Klang, Fröjas minne,
Plang, fäll din pinne,
Klang, plang, klang, plang.
Nymphen solfjädren fingrar och fläktar sin barm.
Trumla stolt alarm.
Lyfta opp din arm,
Och skåda de sköna i silke och flor.
Stolt! herrarna spassera i salen, min bror,
Stolta med hvita strumpor och knarkande skor;
Snusa, le,
Pudrade;
Handen uti barmen,
Hatten under armen
Af fin Castor. :||.

* * *

Fröknarna le och läspa;
De frysa och de jäspa.
Klang, stäm och ramla
Plang, slå och skramla,
Klang, plang, klang, plang.
Ers nåd på alla säten,
Och främmande läten.
Klang, sväng med pinnen
Plang, på pukskinnen,
Klang, plang, klang, plang.
Comment se trouve ma belle? Oui fort bien ma Soeur.
Pukarn hvirflar gör.
Movitz har gehör.
Ta hit Mandelmassa, klenäten och smör.
Grefven med guld på råcken och blixtrande hatt.
Hoppar nu främst i Polskan och gör Nymphen spratt.
Så charmant
Och galant
Gör han en herdinna
Til en sort grefvinna
Uppå en natt. :||.

* * *

Kors hvad för Caprioler,
Och gnäll utaf Fioler!
Klang af Bassister,
Plang, Capellister,
Klang, plang, klang, plang.
Flöjterna ljufligt susa,
Och Nymphren förtjusa.
Klang, pukan låter
Plang, Nymphen gråter,
Klang, plang, klang, plang.
Hvarföre gråter Nymphen? Jo ängslig hon ser
Nu sin Cavaljer
Hur han faller ner
Och Fröken där ute i farstun tilber.
Smäcken föll ner i trappan, Bouqueten försvann,
Kjortlen blef sönderrifven, Halsbandet tog fan;
Fröken skrek.
Ach hvad svek!
Ingen tro och heder,
Bäst man En tilbeder
Kränkes en ann'. :||.






Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår. :||.

* * *

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Ligger så sväld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
Knäpp nu och spela;
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad. :||.

* * *

Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker;
Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud;
Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker;
Mjuk som en svamp är sena märg och hud.
Andas. Fy tusand! hvad dunst ur din aska.
Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud. :||.

* * *

Utur hans kärl din död i droppar flutit
Helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja detta glas bedröfligt inneslutit
Glödande maskar, vil du Movitz tro.
Alt är förtärdt, dina ögon de rinna,
Tarmarna brinna.
Orkar du ropa än gutår? Jo jo. :||.

* * *

Nå så gutår! dig Bacchus afsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
Skull' du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? Nej, Gutår! :||.





Ob solum punctum caruit Robertus asello.

* * *

Se Movitz, hvi står du och gråter
Så blodig och svullen och stinn?
Dörrn up, nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in.
Än lefva ju dina patroner;
Förglöm den förtret du har rönt.
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
Du slår dina toner.

* * *

Gutår på en halfpart min broder;
Se här tag en sup, räck ut hand.
Vårt bränvin med guld och klenoder
Förgyller båd' tunga och tand.
Men har du ej feber? Hvad mera?
Då är en sup finkel ej sundt!
Pong pongtuli pongtuli. Strunt!
Er lagom moquera.

* * *

Är ögat utslagit? Åh inte?
Lät plåstret få sitta, din hund.
Mins du hur jag sist dig påminte
Om slagsmålet på gröna Lund?
Förstör nu den varma kristallen
Ge supen, ge hit, eller slåss.
Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen.

* * *

Det plägar ens oro ju lätta
At öpna sitt hjerta en vän;
Sätt på dig peruken, berätta
Hvarför' du blef sparkad i änd'.
Kund' du dig då intet försvara,
Men fumla och slogs som en so?
Pong pongtuli pongtuli. Jo
Det skall jag förklara.

* * *

Den tjugu och åttonde Juli'
I år, om jag mins, eller hur'?
Den dagen var klart, stundom muli'
Med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig til sinnes,
Den tjugu och femte, Nå säj.
Pong pongtuli pongtuli. Nej!
Nej, ve den som minnes.

* * *

Likgodt, om en afton jag råka
En Nymph med et hängande flor;
Jag börja med hänne at språka,
Fick veta precist hvar hon bor;
Gränd heter tyst lät mig fundera
Precist Jöran Helsinges gränd;
Pong pongtuli pongtuli. Känd,
Jag säger ej mera.

* * *

Jag bar just Fiolen på ryggen,
Gick efter och halta och skalf;
Med floret i ögat för myggen
Min skönhet slank in i et hvalf.
Men just i det samma hon stanna,
Vips kom där en långbent Drabant;
Pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna.

* * *

Han ropte, släpp Nymphen; jag släpte,
Och lustigt en örfil fick jag.
Din hund, knäpp på strängen; jag knäpte;
Da Capo, på truten et slag.
Imedlertid stod han och spjärna
Med handen i kjortel och barm,
Pong pongtuli pongtuli. Harm
I hufvud och hjärna.

* * *

Alt måste jag spela och brumma,
Och gå med Fiolen patrull;
Men hur jag på strängarna tumma,
Sprang qvinten och jag föll omkull.
Fan fari den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två.
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
Nu känner du saken.

* * *

Min skönhet han straxt sig tilegna,
Birfilare kalla han mig;
Och örfilar hagla och regna
Och smattra som kulor i krig.
Revange! Han ropte, Canalje!
Där har du för qvinten som sprang.
Pong pongtuli pongtuli. Klang.
Tvi sådan Batalje.






Kors! utan glas, du ser ut, din Canalje,
Som et rankigt skepp på böljan utan flagg, Fin.
Utan compass, och i brusande svalje,
Strandadt, plundradt, fullt af fattigdom och agg.
Stråken, lät se, är masten skeppet förer,
Skjortan blir seglet, Vimplen nattkappan är,
Klippor och skär
Ä krogar här och där. D.C.

* * *

Lik en Schebek som i vågen arbetar,
Drifves af och an, men stundom gör en lof, Fin.
Och som i tusende vinklar upletar
Ny förfriskning, kärl och tunnor, kap och rof.
Jag är Neptun, som våg och seglen rörer,
Och denna Liljans krog är hamnen jag tror,
Och krögar-mor
Hon är hvalfisken, Bror. D.C.

* * *

Lustigt plaisir, jag bara med dig skämtar.
Här har du dit glas, lägg ut, nu vinden blås. Fin.
Sök opp din graf, snart grifte-klockan klämtar,
Och din gamla Bränvins-skuta hon förgås.
Bacchus ditt skepp som Reddare tilhörer,
Änglarna berga själen uti en slup.
Sjunk i ditt djup;
Tag til valet en Sup. D.C.






Was ist das? Ge rum vid Roddar-trappan. Undan Bir­ 
filare, Skoputsare, Tullsnokar och Matroser! Hurra! Lägg
sillstjerten på ölkannan. Trumf i bordet! Tig Käring.
- Svafvelstickor här, sex knippor för en hvitten. Trumf
i bordet! Åtta styfver håller jag. Courage du gamla
Granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten. Kullerbytta
med Madamen i skjulet, Citronerna på duken, och Spinn­ 
råcken på taket, och Holländaren på Kistan. Ur vägen
Kolgubbar, Tvätterskor och Mjölk-Käringar. Gör inte af
med Nylänningen med sudna kringlorna om halsen. Gutår!
sup mig til. Släpp fram Movitz med Basfiolen. Mak åt
er Sillpackare, Bagarpojkar, Nyrenbergare, Skräddare och
Fogelfängare. Stig undan Herr Upsyningsman eller Ner­ 
syningsman eller hvad du är för en Brohuggare. Hjelp
opp blinda Gubben med Liran. Skuffas lagom. Slå'n
på truten. Släpp fram den där gullsmidda herren med
björnarna som dansa Pålska. Si tocken Amfojö, Susanna,
med en Markatta på axeln och en Säckpipa i munn.
Trumla Trumslagare, Harlekin dansar och slår benet i vädret.
- Friskt opp gossar, bottnen ur tunnan! Trumf i bordet!
- Ta fast tjufven. Grefvens Lakej sätter åtta styfver i
potten; Åtta styfver för Jungfrun; Två styfver för Husaren.
- Trumf i Klöfver. Där kommer Movitz. Åtta och
åtta gör mej Sexton, Fyra til så har jag Sjutton. Mera
Klöfver. Sex och Sex är Tolf. Åt du opp Hjerter Fru?
- Ja du har vunnit. Kors så du ser ut Movitz! Nog
känner jag igen Peruken; han har lånt Skoflickarens Peruk
som bor midt emot Wismar i Kolmätar-gränd. Lustigt!
Basfiolen på ryggen, Tulpan på hatten, Valdthornet under
armen, och Buteljen i fickan. Stig i båten. Hvad säjer
den där gullsmidda Äppeltysken med Markattan på axeln?
- Le diable! il porte son Violon, oui, par dessus l'épaule
comme le Suisse porte la hallebarde. Nu tar han til Valdt­ 
hornet. Prutt, prutt, prutt, prutt. Ach tu tummer taifel!
Er ferschteht sich auf der musik wie ein Kuh auf den mittag.
Movitz, bruder, willstu was Kirschen haben? Stig i båten
Susanna. Akta Köttkorgen. Hoppa ner lilla Syster med
Klippings-handskarna och Fisk-kassen. Hvar har hon varit?
- Borta och manglat. Håll ut, håll ut, håll ut! Hvart
bär det? Åt Varfvet. Le diable! oh que non. Dit
justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat
med gule pexerne sitter i packen und beschteller. Non,
non, non, non, Ce n'est pas lā. Richtich; Nå Djurgåln.
Oui Djurgål, oui Djurgål, oui par diefla besitta! Mäster
Nilses. Gantz richtich. Huta åt Krögarn på bryggan.
Där står han och skäller på Musikanten. Ah! il a peur
d'ętre battu. Fripon! Canalje! Hundsfott! Canalje!
Mäster Nilses? Oui, que le diable t'emporte! Hur hänger
det ihop? Excusiren sie mich; das ist alles lapperey; er
sagt nur der kläger dass er oftmahls seine bezahlung gefordert
und dass es der andere nicht geachtet hat, sondern ihm alle­ 
zeit mit smähworten begegnet ist. Hurra! Stöt i Valdt­ 
hornet. Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga.
Skjut ut.
Stolta Stad!
Jag nu glad
Förglömmer ditt prål,
Ditt buller, larm och skrål,
Dina Slott och Torn.
Movitz blås i ditt horn
Böljan slår,
Båten går,
Bland Jakter och Skutor Spanjefararn står
Segelstinn
Går snart in
I Cadix och Dublin.

* * *

Nalle, vil du ha nötter? Gå inte så nära Björnarna.
- Stilla! Nymphen sjunger och Zephiren följer hännes
stämma.

* * *

Klang och skott!
Kungens Slott
Mot skyarna höjs,
Och ögat ömt förnöjs.
I en åldriger dal
Syns en Arsenal.
På en mur
Syns en Kur
Med Gluggar och Flaggor, Mordgevär och Lur;
Från dess vall
Dån och Knall;
Från bergen återskall.

* * *

Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna för­ 
nöja. Kostar det på, Movitz? Gutår! Men se vid
stranden snedt öfver. Se hvad blågula och gröna bilder som
timra i skuggan af den up och nedvända mörkbruna kölen.
Hamrarna knacka så tätt. Märker du åt höger en Grekisk
Tempelbyggnad på en högd? och nedanför i vattubrynet,
se hvad för en skog af gungande master med fladdrande
vimplar. Solen baddar, Klockorna ringa, Trummorna dundra,
Fanorna fläkta, Pikarna glimma, Klockspelarn drillar och
klämtar. Korken ur buteljen. Movitz kastar hatten och
peruken i böljorna, och dricker hela Verldens skål. Klang
i hornen! Hvila på årorna. Sjung Susanna.

* * *

Hvad jag ser!
Ulla ler.
Solhatten i hand
Med rosenröda band,
Bröst-bouquet, gröna blan,
Nopkins-kjol, Falbolan.
Skön och känd,
Snörd och spänd
Hon hoppar ur båten med en kullrig länd.
Kära du,
Jag ref nu
Mitt förklä midt i tu.

* * *

Raillerie!
Lät nu bli;
Jag skulle bara gå
Til Slagtarhuset. Nå!
Men nu sitter jag här;
Det i hjertat mig skär.
Innan kort
Vår Transport
Är framme. Sitt stilla, tag min ros ej bort.
För Mossiö
Skal jag mö
I dessa böljor dö.






Ach hvad för en usel koja!
Spräckta rutor, brutna lås!
Tuppen gal en sträf hoboja;
Trumman hörs i gränden slås.
Wer da! Wer da! Larm på gatan.
Jeppe blås i tornet, blås.
Som en gås
Kacklar den Satan.
Klockan klämtar, vatten fås.

* * *

Niclas torn som röda gulle'
Blänker i den mörka natt;
I en hövålm på en skulle
Slås två kärngar om en skatt;
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt;
Straxt besatt
Hundarna tjuta;
Larm och buller, gråt och skratt.

* * *

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström.
Manskap sväng i divisioner,
Skylra, marsch och flaskan töm,
Stjäl och göm,
Marsch i plutoner,
Stör de skönas midnatts dröm.

* * *

Skådom nu Kolmätar gränden,
Smal och smutsig, full med grus;
Rådstu-taket syns vid änden,
Sen blott krog och Jungfruhus;
Ur et bugnadt fönster-galler
Syns en nymph med skinn karpus;
Straxt burdus
Slagsmål och squaller,
Nakna hjessar, toma krus.

* * *

Mot en vägg med skalmar tryckta
Står en kärra full med drank;
I en sönderslagen lykta
Ryker en utbrunnen dank,
Och i rännsten på sitt öra
Hvilar en gesäll så pank.
Kors hvad stank!
Hvad ska' vi göra?
Vräk den saten mot et plank.

* * *

Kors! bland dessa Sodoms murar
Är det svårt at hitta rätt;
Mörka hvalf och heta skurar
Brylla ögat på alt sätt.
Här bor Movitz, kors hvad buller!
Brand-Signal och Bajonett,
Menuett,
Tjufvar, patruller,
Jungfru-röster, clarinett.

* * *

Där hans port, där skylten hänger.
Skål, min bror, af hjertans grund.
Löjet sig så mildt framtränger
Ur en gul och bleknad mund;
Gubben Movitz ler och nickar,
Men från Charons mörka sund
Dödens blund
I dina blickar
Bådar snart din sista stund.

* * *

Skratta Movitz, blif ej sjuker;
Märk, bland pikar och gevär,
Themis mantlar och peruker
Syns i rännsten här och där;
Guld-galon i röda flamman
Bjuder lydnad och besvär.
Drick, förtär,
Klingom tilsamman,
En bit tuggbuss åt dig skär.

* * *

Vräk på nacken Basfiolen;
Eld i skrufven röd och varm;
Tag den stora Läderstolen;
Akta dyna, fot och karm;
Flöjten, Lyran och Bassongen,
Häng dem framman för din barm.
Lustigt larm!
Glöm ej Hoftången;
Stick Valdthornet på din arm.

* * *

En Aeneas lik vid Troja
Movitz utur porten går;
Clarinett, Fiol, Hoboja,
Alt i ljusan låga står;
Elden fladdrar i peruken,
Sprutan han i nacken får;
Slangen slår
Movitz på buken
Vatten sköljer ben och lår.

* * *

Jordens Gudar, all er lycka,
Är et stoft, et glitter-grus;
Fattigdomen vid sin krycka,
Lemnar lätt sitt trånga hus;
Movitz går til nästa krogen,
Borgar där förnöjd et krus,
Tar et rus,
Tapper och trogen,
Somnar vid et sex-örs ljus.






Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men intet om krogen;
Alla de hitta til drufvornas land.
Drick bröder, drick litet grand.
Hör hur de stulta och skrapa i sand,
Famla på dörrar och bulta med knogen,
Ragla och tumla med stopet i hand,
Och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
Natt och dag jämt i fylleri,
Skal all min sorg gå förbi.

* * *

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid Ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka et qvarter i hast,
Och draga klingorna hvasst;
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt discurera
Än om et kyrktorn och än om en qvast;
Men Kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

* * *

Ja jag har gett hänne skänker och guld;
På barnhuset skaffa jag Barnet;
Barnet det dog; med Calas på dess mull
Jag söp Dödgräfvaren full.
Ofta ha Paltarna gått på patrull
Jag har då friat det lid'liga skarnet,
Vågat för hänne båd' ryggbast och hull,
Och slagit de hjeltarna kull.
Men, min Anna Greta! men!
Nu är jag lik fogeln snärd i garnet,
Som vil ut til sin frihet igen,
Och har knapt döden til vän.

* * *

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
Af safternas ljufliga syra.
Tårarna rinna på näsan; Gutår!
Mitt hjerta bättre nu mår.
Knapt har jag lefvat i femtio år,
Dock kan jag tryggt för Er alla bedyra,
At sådant Finkel som jag söp i går
Är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp en droppa eller två,
Och häll den på hjertat, häll man fyra;
Svedan skal ta mig tusand förgå;
Tag blott en sup ofvanpå.

* * *

Aj! när jag tänker uppå hännes hy
Och ögonens brinnande lekar,
Hjertat af ängslan så tungt som et bly
Vill från buteljerna fly;
Bröstet det liknar en sväfvande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
Händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ach himmel! min sorg blir nu ny.
Men, min Anna Greta! nog,
Nog vet du nu väl på hvem jag pekar,
Fan i dej så du mig bedrog!
Slå kypare i. Det är nog.






Vår Ulla låg i sängen och sof
Med handen under öra,
Och ingen mer än Krögarn fick lof,
På nyckelhålet röra.
Utan för på krogen, Bror!
Var det så tyst som om natten;
Intet öl fans, om du tror,
Nej knapt en droppa vatten.
Tyst på tå så nöjd och quick
Kring sängen gubben vandra,
Tog på täcket, log och gick,
Och hviska vid de andra.
Ulla snarka,
Frös och sparka,
Täcket öfver hufvud drog;
Kröp inunder
Med et dunder
Vände sig och log.

* * *

Regnbågen vid en glimmande skur
På fönster-rutan glittra;
I taket på sin pinne i bur
Ren Krögarns hämpling quittra;
Vid Zephirens ljufva fläkt
Fönsterna darra på haken;
Ulla blef ur sömnen väckt,
Men kunde knapt bli vaken.
Af och an hon kasta sig,
Och svängde kring med armen;
Gret i sömnen bitterlig,
Och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
Än hon fatta
I Sängstolpen och i stoln;
Tog fram skona,
Och på rona
Knäpte underkjoln.

* * *

För Spegeln Ulla stänkte sin barm,
Med vin och rosen-vatten;
Sen knöts et pärlband kring hännes arm,
Och flor kring schäfer-hatten.
Liksom när på Paphos ö
Kärleks-Gudinnan upvaknar,
Allting tycks i vällust dö,
Och sorgen blott man saknar;
Likså Krögarn mer och mer
Af ångst och vällust stamma,
Då vår Ulla satt sig ner
At sina lockar kamma.
Folk och näring
Och förtäring
Glömde gubben i sitt qual,
Debitorer,
Creditorer,
Majshus och Fiscal.

* * *

Kring Ullas hjessa pudrad och grann
Nu flögo trenne Gracer;
Cytheren sjöng och kärleken brann
Bland lockar, flor och gazer;
En Zephir mot spegeln flög
Fram med en örslef och spada,
Och en ann sin vällukt smög
I lockar och pomada;
Med en tång en Cupidon
I spisen satt och flåsa,
Brydd' en ann' i vredgad ton,
Höll på et eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
Qval och nöjen
Skifta prägtigt om hvarann;
Krögarn blunda,
Mer han grunda,
Mer hans hjerta brann.

* * *

En ängla hy, en leende mund,
Et blottadt bröst af våda,
Ach! himmel, ach! hvar tima och stund
Nytt paradis bebåda;
Men af all naturens pragt,
Hjertat til vällust och plåga,
Röjde mest sin ljufva magt
Två ögons vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes alt,
Och blunda hon med öga,
Rördes blodet varmt och kallt,
Med suckar til det höga.
Maken tunga
Til at sjunga,
Och en röst så skär och klar,
Och så böjlig,
Fins omöjlig;
Det sad' Krögar-far.

* * *

Nej aldrig såg man Krögarn så fatt,
Så kär, en peine, och nyter;
Kring Ullas ben på stoln där hon satt,
Han strumpebandet knyter;
Drog på skon, och af och an
Smorde med borsten på lädret;
När hon jäspa, jäspa han
Med näsan högt i vädret.
Hännes hals en rutig duk,
Af brandgult silke höljde,
Och dess barm så hvit och mjuk
De yra lustar döljde;
Håret hängde
Och sig slängde
Uti mörka bucklor fritt;
Tröjan spänder
I små ränder
Skifta rödt och hvitt.

* * *

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med Pontac öfverslagen,
Sprang in i krogen, fylde en kopp
Med fin likör för magen;
Sockerskorpan til sin sup
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup,
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick alt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silfver-ur
Til Tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
Öl och viner
Ge en Guda frögd. Gutår!
Slikt herberge
Ej i Sverge
Fås på många år.

* * *

Men himmel ach! hur bytes alt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
I dörrn på tröskeln, gissa hvem kom,
Jo fyra halta gubbar:
En med värja sned och vind,
Och med en tågstump den andra,
Och den tredje som var blind,
Tog Nymphen bort och vandra.
Himmel ach! hvad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar;
Hvarje gäst satt blek som lik,
Och krögarn fälde tårar.
Qvar på bänken
Fram om skänken,
Där står Ullas Bränvins-glas,
Tomt och spruckit
Och utdruckit.
Så slöts vårt Calas.

* * *

Farväl min Nymph! Apollo mig skänkt
Din sköna bild at måla;
Nu går du bort, sen länge du blänkt,
Och fått min duk bestråla;
Men kring Fröjas fria fält
Sjunges ditt lof vid cymbaler,
Liksom Vestas lof så gällt
Sjungs af de små Vestaler.
Hölj dig med ditt hvita dok,
Spinn kammull på din slända;
Spinn och sjung och läs din bok;
Din Sol kan återvända.
Tiden lider,
Dagen skrider;
Tro at lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
Snart dig svingar
I sitt paradis.






Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
Stilla på din post, Fältväbeln befaller;
Stå som en docka rödblommig och trind
Inom Floras grönskande galler.
Prägtig med tofs din blanka karpus
Lyser i fronten bland bajonetter,
Stolt dina ben i hvita stöfletter
Trippa beständigt kring gångar och hus.

* * *

Bror min, din upsyn förråder et blod,
Som med våld och mord ur hjertat upstiger,
Så at du verklig kan kallas för god
När du bara skyllrar och tiger.
Se hvar han vandrar med sitt gevär,
Lång och högbröstad, breder i truten,
Halsduken svart, stångpiskan upknuten,
Hårlocken pudrad, upvicklad och tvär.

* * *

Men inom gallret hvad blomstrande prål!
Sammanvridna hvalf, blompottor och stoder,
Bugningar, nigningar, löjen och skrål
Vid et sorl af sprutande floder.
Stolt här och där med dyrbara släp
Mötas och trängas Herdinnor, Grefvinnor;
Nedslagna Män, högmagade Quinnor
Sitta på säten bland krukor och skräp.

* * *

Se huru Flora hon öpnar et fält,
Som det lystna ögat rör och förtjusar.
Titta åt gallret, hur sad' du? jo snällt
Trägårdsmästarn gångarna krusar;
Innom en list af Buxbom och grönt
Ritade namn i hundra faįoner,
Neglikor täckt bland röda Pioner
Sira hvar vinkel och lukta så skönt.

* * *

I perspectivet så långt som du ser,
Innom dessa murar, fönster och rutor,
Orpheus Flora sin dyrkan nu ger
Vid Cymbaler, Flöjter, och Lutor.
Fordom förtjuste denna vår park
Grenzer, La Hay, Anzani, Camilla,
Och dessa trän så lugna och stilla,
Delat sin skugga åt landets Monark.

* * *

Se där på bänken med mandom och hull
Sätter sig en kämpe, Iris han klappar,
Rustad i stöflor med bälte af gull,
Och i rocken glimmande knappar.
Under en skuggrik och susande gren
Lutar en ann' sitt hufvud på armen;
Sömnig och varm med handen i barmen,
Ler han och pustar vanmägtig och klen.

* * *

Skyldra, se Löparn han trippar så snäll,
Med sitt blåa skärp och guldgula tröja,
Framför två Hingstar som stolt vid en smäll
Sina halsar gnäggande höja.
Bullrande hörs en gyldne Caross,
Där som en Kusk han kröker och väjer;
Bakpå en Turk bland fyra Lakejer
Gungar så frodig med sprakande bloss.

* * *

Åldrig i purpur med stjerna och band
Går en Landets Drott, strax Mollberg han spritter,
Ropar Gevär! tar Musköten i hand,
Skyldrar långsamt, torstig och bitter.
Stolt med en plume i glimmande drägt,
Nyter och spänd framstiger en annan,
Röd emot soln med hatten för pannan,
Blixtrar på fingret juvelen så täckt.

* * *

Himmel! hvad bugningar, höghet och damb!
Klang, hvad silfversmidda tjocka Boråser!
Vindögda, torstiga, fromma som lamb,
Med en trut som idliga blåser;
Bergström, kutryggig, rödblå och tjock,
Med gula upslag fingrar bassongen;
Och bland en flock som sorlar på gången,
Hvälfvas af mässing två glimmande lock.

* * *

Gosse en gång om du stupar i fält,
Ser du Arsenalen, pryd dina anor;
Mars har oss båda vår svepning bestält
Inom slitna, blodiga fanor;
Där skal din sabel hänga vid min,
Rostad i blod och krökt i Cossacker;
Skjortan du bär, skal blodig och vacker
Tekna de kulor som träffat ditt skinn.

* * *

Mollberg, Gutår! hvad slog klockan kamrat?
I Jacobi torn står säjarn på åtta.
Fruktar du ej? nej Kungens Soldat
Fruktar aldrig bröstet at blotta.
Skyldra, marschera, stå division!
Skyldra, lös af, stå rätt, alla nio!
Rätta er, marsche! hvad slog hon nu? Tio;
Brandvakten ropar på Slagtarhus-bron.






Undan ur vägen, se hur' Profossen med plumager
Svänger guldyxan tils alt blir undanröjdt.
Tamb. Se piparn stolt med små Mustascher
Trind och rödblommig tar fram sin mässings-flöjt.
Trumslagarn trumlar,
Mollberg framför går på tå,
Ryter och mumlar,
Och ropar, stå.

* * *

Se den där token så desperat han armen svänger,
Hvälfver en pinne och dunkar på et skinn;
Tamb. Två tallrikar en annan slänger;
En i et Valdthorn han pruttar tjock och stinn;
En går och pinglar
Med en grytring mot et spjäll,
Samlar i ringlar
Et dödligt skräll.

* * *

Tjenare, Mollberg! Se hur han tätt och hjulbent klifver,
Gråtögd och blixtfull, och som en anka from;
Tamb. Och efter trippa i full ifver
Lejon, och Lustig och Lax och Dunderbom.
Skörtet han viker
Och uppå gehänget ser;
Hör hur han skriker:
Stå, rätta Er.

* * *

Nicka åt Mollberg; ser Mutter intet hur han nickar
Lyfter på hatten, och grinar uppå skämt;
Tamb. I takten han på klacken vickar.
Ett, tu, och ett, tu; håll takten, trampa jämt.
Se hur han sprätter
Med ny piskperuk och skor,
Hvita stöfletter
Och sorgeflor.

* * *

Se Dalbergs Cajsa, hvar hon i gluggen står och gråter,
Blödig och vindögd och med en svarter kjol.
Tamb. Hör in i gränden harpan låter;
Krögarn han skrattar och spelar på fiol.
Liksom en nunna,
Bomans Enka prydd med dok,
Full mot en tunna
Står med sin bok.

* * *

Där går Processen; kamrater hvem är död i gränden?
Jo Corpral Boman, som låg så vattusjuk.
Tamb. Se Christian Wingmark, närmsta fränden,
Med hviter näsduk och svart rosett-peruk;
Han midt i lede
Går vid Bergström, så därnäst
Kyparen Ede,
Och så en Präst.

* * *

Där går Orgtramparn, och så Tornväktarn i Cathrina,
Krögarn på Sodom och Krögarn på Kryp-in.
Tamb. Rör spelet, lät trianglar hvina;
Trumslagarn hvirflar och dunkar på et skinn.
Tätt framför vakten
Lunkar Klockarn röd och full,
Bär efter takten
En skofvel mull.

* * *

Ja Corpral Boman han har nu kastat plit och balja,
Nu är han döder Ach! är han död? Bevars!
Tamb.Han sista gång Mustaschen talja
På Bruna Dörren i fjol den sista Mars.
Vi tyckas raska,
Men hvad är vårt lif? et bloss!
Boman din aska
Hedras af oss.

* * *

Rider Er djefvuln? Stå rätt i ledet, rätta felet;
Höger omvänder Er, skyldra med Musköt!
Tamb. Musköt på axel! Rör på spelet!
Lägg an i vädret! Ge fyr! För fot, dit nöt!
Bomans mandater
Prisas uti Bacchi trakt.
Hurra kamrater!
Tack för god vakt.






Storm och böljor tystna ren,
Himla-hvalfvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas,
Molnen simma,
Qualm och dimma
Bådar solens bleka strimma.
Vädren spela fritt och täckt,
Fönstren ristas vid hvar fläkt,
Lönn och aspar susa,
Kärr och källor brusa,
Orren spelar,
Tömmar, selar,
Bonden åt sin fåle delar.
Ren i hvar spis,
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs,
Redan vällings-grytan kokar.
Ren med yfvig lugg,
Torparn uti mjugg,
Efter tobaks-elden snokar;
Och på ängen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.

* * *

Krögarn stöfveln på sig drar,
Skurar bränvins-pannan klar,
Ren i stopet fattar,
Står i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kämpar, barn och gossar.
Gumman på sin vagn vid grind
Håller handen under kind,
Af och an hon vickar,
Slumrar in och nickar;
Solen sticker,
Gumman qvicker,
Vaknar och ur stopet dricker.
Qvarnar och hjul
Börja sin fart;
Hör, från et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända up til medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger nu sin morgonbön.

* * *

Luften spelar frisk och skön,
Minsta blomma, växt och frön,
Öpna sina knoppar,
Le åt daggens droppar,
Prägtigt randas,
Vällukt andas,
Med Zephirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå,
Berg och kullar prydda stå,
Med båd' Lamb och qvigor;
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
Fläktar så sval,
Tuppen i byn
Flaksar och gal;
All naturen börjar vakna
Til ny glans och prål,
Nya göromål;
Och at ingen skönhet sakna,
Steg nu Movitz opp,
Tog sin färge-kopp,
Satt' sig vid sin tafla ner.

* * *

Nå, Bergströmskan! hvad jag ser!
Med Bindmössa, kors jag ber!
Bröst-bouquet i barmen,
Och en Mops på armen,
Girandoller,
Parasoller,
Ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt! jag dör af skratt;
Se den Son i Schäfer-hatt,
Prägtig som en annan,
Med en Musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhakan
Hänger på den gamla draken.
Bröstet så spändt,
Skjuter hon fram,
Och excellent
Liljans Madam
Har du skildrat, Bror, på väfven.
Men säj mig reson,
Hvarför sitter hon
Med en fogel uti näfven?
Jo reson är den,
At dess ägta vän,
Fader Bergström lefver än.






Ge rum i Bröllops-gåln din hund!
Jag slår dig med geväret.
Kors hvad trängsel!
Ingen stängsel!
Släpp in en kund.
Stig in. Tack för besväret.
Korsgeväret
Sätt för porten;
Slån i lorten,
Om han käftar mot.
Vakta port och fenster.
Ögonen til vänster!
Musköt för fot!
Aj i skorsten brinner sot.

* * *

Aj! skorsten kastar eld och mull.
Hvart geck nu Movitz, Gubbar?
Där vid grinden
Under linden
Sitter han full.
Hvad står du där och skubbar?
Hurtigt gubbar!
Ta'n i kragen,
Slå'n för magen
Så det säjer sqvätt.
Håll, din dumma satan,
Ordning håll på gatan.
Fäll Bajonett!
Stå då uti ledet rätt.

* * *

Allarm! är stora tunnsån fyld?
Så spruta friskt på planken.
Phænix sitter
Full med glitter
Ståtligt förgyld.
Mer vatten hit på skranken;
Hugg ner planken;
Klang i tornen;
Stöt i Hornen;
Spelman var på vakt;
Si nu kommer Bruden
Som hon vore buden,
Skyldra! gif akt!
Venus lik i dygd och pragt.

* * *

Gevär! och släpp Marschalken fram;
Han trippar så beskäftigt,
Discurerar
Och Raillerar
Wingmarks Madam.
Se, Chapeau-bas så häftigt
Och beskäftigt,
Grann och buden,
För han bruden
in i bröllops-saln.
Blåsen Musikanter
Polskor och Andanter.
Hvar är Corpraln?
Skyldra och töm ut Pocaln.

* * *

Hvem är som intet slipper in?
Åh det är brudens Moder.
Skyldra gossar;
Gumman trossar
Blott med sin min.
Mer vatten hit, Maroder,
Brudens Moder
Står vid trumman;
Släpp in gumman
Stilla manskap! Hau!
Christian Wingmark, vänta,
Ej på dörren glänta.
Hej Gevärau!
Si Hans Casper mit sein frau.

* * *

Släpp Svarfvarn in, hvad stoj och spring!
Hvad skrål af Barn och Pigor!
Gat-Mamseller
Och Gesäller
Stöfva ikring.
Hör liror, horn och gigor
Barn och Pigor
Ta bort ordet.
Si vid bordet
Står Brudgummen där.
Hvad står du och trampar!
Tyst! Magistern stampar.
Lägg ner Gevär!
Psalmen nu begynnas lär.

* * *

Fiolen stäms, Magisterns röst
Mot Basfiolen dundrar;
Bäst han sjunger,
Hes och tunger,
Slår han sitt bröst.
Se bröllopslaget undrar
När han dundrar
På Sanct Paulus,
David, Saulus,
Och vårt synda-klot.
Marsch! Valdthornet klingar.
Här nu växlas ringar
Musköt för fot!
Ringen tog Magistern mot.

* * *

Kors! Brudens hvita handske sprack,
Brudgummen svär och gråter;
Stolt Marskalken
Bär fram kalken
Med Frontignac;
Skänkskåpet han uplåter;
Bruden gråter;
Först drack Prästen,
Bruden Resten,
Och Brudfräman neg.
Gevär! håll jämna leder.
Herr Magistern vreder
Skull ta et steg,
Vips damp han i vrån och teg.

* * *

Sist vanka slängar hvar om an;
Nu träter Bröllops vakten;
Men Corpralen
Går i Salen,
Slår alt han kan,
Med glaset stampar takten.
Bröllops vakten
Sköflar faten,
Och den Saten,
Brudgummen var kåt.
Ståtligt på det sättet
Röfvas Lazarettet;
En tog en plåt,
Prästen två, sen skildes de åt.






Mollberg satt i paulun,
Full med fjäder och dun,
Klädd uti en skinntröja brun,
Och med en väst af cattun;
Skjortan syntes ibland,
När med kärlet i hand,
Gubben stod så bredbent i sand,
Hosta och fukta sin tand;
Böxbandet i böxorna sprack;
Nu gick han til fönstret och drack,
Skrufva luckorna opp,
Såg uppå stjernornas lopp.

* * *

Stugan däri han bor,
Är ej synnerlig stor,
Hvitlimad och hvälfd som et Chor,
Men utan stolar min Bror;
Dörren är utan lås,
Sängen liknar et bås,
Bolster eller kuddar gunås!
Intet, platt intet där fås;
Men borta vid fönstret bakom
Ligger en Halfankare; kom,
Kom och se hvar han är;
Skrufva up luckan, Mon cher.

* * *

Mollberg, se hvar han står,
Bakom örat sig klår;
Si uppå des knorliga hår,
Röda filt-mössan; gutår!
Drick betrakta kamrat,
Hur hans arm desperat
Håller uti yxan helt flat,
Bultar och sprundar et fat.
Mollberg, si god morgon! Stor tack.
Hvad har du i ankaren? Rack.
Än i stånkan Signor?
Idelig dubbelt öl Bror.

* * *

Aber hur är det fatt?
Du är svullen och matt,
Mollberg du har slagits i natt;
Se huru Näsan är platt;
Se Fiolen så grann,
Sönderslagen står han;
Hur har väl den leken gått an?
Valdthornet blodigt min sann.
Lägg munnen til ankarn och tig;
Bror, aldrig bli rädder i krig;
En gång slås jag hvart år,
Då är min namnsdag, Gutår.

* * *

Aber hvarföre då
Skall du prygla och slå?
Jo därför det faller sig så;
Vänta din rygg skall bli blå.
Drick håll truten och tig;
Sen befaller jag dig,
Vid tappen var quicker och vig,
Sjung sen en visa för mig.
Kan du intet sjunga? Å nej.
Orkar du då dansa med mej?
Du är Luxenburg stor,
Och jag är Fan, kära Bror.

* * *

Dansa Wingmark, alarm!
Jag skall hålla dig varm.
Aj aj aj aj aj aj, min arm!
Aj aj nattkappan, hvad harm!
Mollberg skona mit blod;
Släpp nattkappan, var god;
Aj aj aj! Du bränvins-marod,
Rättnu så repar jag mod.
Nå nå jag skal klaga för mor;
Nattkappan i trasor, min Bror.
Mollberg släpp mig, farväl!
Hustru min slår mig ihjäl.






Ren Calad jag spår och tror,
Förhand har du, Mollberg Bror,
Knäpp af ljusen, du skal fria,
Ropa tria,
Kära Bror.
Klöfver Äss gutår, bekänn;
Tuan, trian; skål min vän.
Kungen högst, för högsta ordet;
Trumf i bordet!
Såg du den?
Sötaste Mor Wingmark, Mor Wingmark stick öfver,
Mera Klöfver, mera Klöfver,
Mera Klöfver än.

* * *

Ulla klädd i grått och grönt
Med sin lifrock lyser skönt,
Halsen med et pärlband randas,
Bröstet andas
Hvitt och skönt.
Hur står spelet, spela du;
Ruter Fyra, Klöfver Sju,
Kungen, Damen, Femman, Sexan;
Tvi den häxan
Hjerter Fru!
Gråt intet Bror Mollberg, hvad hjelper du tjuter?
Mera Ruter, mera Ruter!
Hvem skal blanda nu.

* * *

Spader Knekt, nå det var bra;
Bums den ville Ulla ha;
Ässet föll ej, det var felet;
Lät si spelet,
Hvad vi ha.
Nej stor tack, förlåt jag ber;
Skål! Lät Ässet falla ner;
Mins i förgår hvad Calader;
Mera Spader,
Spader mer;
Ruter, mera Ruter, lät Hjerterna damma.
Stramma! Stramma! Stramma! Stramma!
Syster Ulla ger.

* * *

Lilla Ullas vackra hand,
När den skymtar fram ibland,
Båda korten lust och löjen;
Fröjas nöjen
Käns ibland.
Se hur småögd Ulla ler,
Hur hon sitter och ser ner,
Och på fingret se juvelen
Mellan spelen
Strålar ger.
Ropa! hvem skal ropa? Jo Movitz, släpp stopet;
Gissa ropet, gissa ropet:
Ruter Tre jag ber.

* * *

Men mit Herrskap titta ut,
Öpna fönstret en minut;
Vintrens skärpa tycks bortrinna
Och försvinna
Hvar minut.
Nå, Mor Wingmark, se hur täckt
Stjernan tindrar i sin fläkt!
Si hur Mån' på himlen lyser,
Vatnet fryser
Vildt och fräckt.
Svep om dig saloppen; Ach! dog du min Ulla,
Tårefulla, tårefulla
Stod då all vår slägt.

* * *

Si hvad slädar syns på sjön,
Som vid bjällrors klang och dön
Trotsa böljan tils hon bister
Sönderbrister
Med et dön.
Si den Hästens varma länd
För den gyldne Slädan spänd,
Hur han mod i språnget hämtar,
Hur han flämtar,
Dyr och känd.
Hej! titta åt skogen, si bönderna åka,
Le och språka, Le och språka,
Hålla pipan tänd.

* * *

Se den gula Kampen brydd,
Med de ljusblå tofsar prydd;
Minsta sats kan ögat gläda,
Ingen släda
Är så prydd.
Wingmarks Fåle löper kapp,
Som en Ren framför en Lapp;
Klang, det klingar uti isen,
Han surprisen
Undanslapp.
Pojken där på skridskor han klingar i viken,
Djärf, nyfiken, djärf, nyfiken
Efter några rapp.

* * *

Än den Hingsten i fullt sträck,
Hur han löper ung och käck,
Brun och hvit med svarta fläckar,
Ibland skäckar
Rar och täck.
Men den hvita Gångarn där,
Som de gröna seldon bär,
Märk hur snällt han går i dansen,
Fläktar svansen,
Stolt och tvär.
Hör långt ut på sjön Åkarn slåss och kör sönder,
Full bland Bönder, full bland Bönder,
Åkarn fullast är.

* * *

Vargar tjuta öfver alt,
Ren det snögar och blir kallt;
Stäng til fönstren, tänd på brasan,
Som i Casan
Är det kallt.
Märk hur skogens toppar små
Luta sig helt silfvergrå,
Bygdens fält och blomster-sängar,
Berg och ängar
Gömmas må.
Mollberg ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser!
Ach jag ryser! ach jag ryser!
Och kan intet gå.

* * *

Lyss åt luckan hur det yr,
Hur det smattrar, sprids och flyr.
Eol stormar, luften tjocknar,
Stjernan slocknar,
Månen flyr.
Därför i så lustigt lag,
Och på en så kulen dag,
Lät oss Bacchi safter prisa
Med en visa;
Glasen tag.
Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,
In i döden, in i döden!
Hvem skal blanda? Jag.






Värm mer Öl och Bröd,
Län Madam Wingmarks kanna,
Lägg Kummin i, Susanna,
Värm vår stora Kopparpanna
Illene röd. Fin.
Fort bädda en Säng,
Med Svandun, Silkes-täcken;
Gesvindt, precist på fläcken,
Vagga, Stol och Mässings-bäcken,
Skaffa i fläng;
Stäng dörren, stäng;
Fäll gardinerna helt sakta;
Astrild kom, din Nymph upvakta,
Kom och Hännes glans betrakta,
Hännes känslor vänta ömt ditt understöd. D.C.

* * *

Renskt Vin, Mjölk och Mjöd,
Mer Ölost-vassla, kära!
Mer Socker, Ingefära,
Alt hvad skönt hon vil begära.
Lätta dess nöd; Fin.
Sjung Nymphen en sång,
Dess hjerta ängsligt brinner;
Det blod där inne rinner,
Snart en ljuflig svalka finner,
Delar sitt språng;
Skönhet, hvad tvång!
Tusend dödar kring dig stimma;
Ända i din kärleks timma,
Måste du en död förnimma;
Masken dold i blomman bådar blommans död. D.C.






Movitz helt allena
På Tre Liljor satt en gång;
Harpan mellan bena
Glimma bred och lång; Fin.
Roligt se hvar sena
Och hvart finger i fullt språng
Öfver harpan skena
Under klang och sång.
Harpan var förgyld och grön,
Prydd med Myrten, Tusenskön,
Med en Cherubim utmålad,
Prålad,
Utaf Hoffbros vackra rön. D.C.

* * *

Harpans klara läten
Rör til andakt hvar person,
Ifrån herdars säten
Up til Gudars tron; Fin.
Verlden blir förgäten,
Hjertat blöder vid hvar ton,
Sjelfva ängla-fjäten
Käns i själn, och hon
Gaf nu Movitz dubbel pragt,
När han söng mot afgrunds magt,
Slog accorder efter noten,
Foten
Hördes intet stampa takt. D.C.

* * *

I sitt stoft med tårar
Movitz ligger lik; må gjordt!
Hvem des hjerta sårar
I min sång blir spordt. Fin.
Kör i Bacchi fårar
Up til Fröjas myrten-port,
När du dig utkorar
Någon Brud så fort;
Drick ej mera än du tål,
Tänk på dina göromål,
På din Chloris, där hon ligger
Pigger,
Visar dig sin blomsterskål. D.C.

* * *

Movitz ville blänka
Uppå Astrilds vädjo-ban;
Råkte på en Enka
Väl försökt och van; Fin.
Lat och full, kan tänka,
Låg där Movitz hela dan,
Honom lyfta, sänka
Måste ske med kran;
När han nu, förstå mig väl,
Skulle eldas i sin själ,
Somna han mot väggen krumpen,
Trumpen,
Som en gammal Bacchi träl. D.C.

* * *

Bröder, om Er lyster
Til at veta hvem hon var,
Så är hon en syster
Til Bror Bredströms Far; Fin.
Eljest blek och tyster,
Säflig uti tal och svar,
Men förträffligt yster
När hon bröllop har.
Saken blef nu slutligt den:
Movitz gaf hon djefvulen;
Därför han vid harpan åter
Gråter,
Spelar psalmen om igen.D.C.






Tjenare Mollberg, hur är det fatt?
Hvar är din Harpa? hvar är din hatt?
Ach! hur din läpp är klufven och stor!
Hvar har du varit? svara min Bror.
Til Rostock, min Far,
Min harpa jag bar;
Där börjas krakel,
Om mej och mit spel;
Och bäst jag spelte, Pling plingeli plång,
Kom en Skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.

* * *

Hur såg han ut? jo surögd och klen,
Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
Upfästad hatt med guldträns och band,
Randiger nattråck och käpp uti hand.
Just så såg han ut,
På västen et spjut,
Satt i et gehäng,
Och när han blef sträng
Slog han i verkstan, Pling plingeli pläng,
Så at där darra båd' fållbänk och säng,
Fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.

* * *

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens Pålska i Pålen, G dur;
Rundt kring mig satt förståndiga män;
Den drack et stop, et halfstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en af min hatt,
En ann' sad' åt mej:
Hvad fan angå dej
Pålens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej Pålska, men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

* * *

Hör min Mæcenas, hör hvad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mit qvarter,
Talte helt högt om Pål'ns conjunctur,
Veten god' herrar, sad' jag, och drack ur,
At ingen monark
I verlden så stark
Förmår i sitt land
Förbjuda min hand
At på min harpa, Pling plingeli pläng,
Och det så länge där finnes en sträng,
Spela en Pålska. Pling plingeli pläng.

* * *

Nu satt i vrån en gammal Sergeant,
Tvänne Notarier och en Stånd-drabant;
De ropa slå, Skoflickarn har rätt,
Pålen är straffadt, des öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
En vindögd Madam,
Slog Harpan i kras
Med flaskor och glas;
Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.

* * *

Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mit land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang,
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang.






Undan ur vägen, ge rum för Courirn, gå ur vägen för
Mollberg utan stryk och tvång!
Pitsch! hör han smäller med piskan; Allons!
Sitter rak i sadeln som en stång.
Råcken upfästad, på hatten Cordon,
Med Pistoler i bältet och en stor Basson.
Pitsch! hör han smäller i flygande språng,
Och med hatten viftar än en gång.
Tyst! nu i ring
Rundt ikring
Han galopperar i harmen;
Än guppar han
Af och an,
Helt lik en rusig man.
Mollberg, märk, har flor om armen
Och uti pistolerna flor
Bröst-bouquetten märk, i barmen
Gjord af buxbom, Bror!
Se hur han tar up sin lista,
Hör hur han nu läser käckt:
Primo Vin, secundo Kista,
Tertio tags Confect.

* * *

Undan ur vägen! Adieu och allons! Vänta Mollberg,
håll tygeln, stadna litet där.
Pitsch! hör han smäller och hojtar och svär;
Kan du vänta Mollberg, jag begär.
Riddar Sanct Jöran, hvad är din affaire?
Vil du spänna på draken? säg mig hvad det är.
Pitsch! til begrafning jag bjuder, Mon frere,
Klockan Sex i afton ungefär.
Vet du ej Bror,
Krögar-mor
På Wismar dog klockan fyra.
Jag är befalt,
Öfveralt
At rida; hej gevalt!
Mollberg skal allting bestyra,
Köpa Strufvor, skaffa Musik,
Tigga Svepning, Lampor hyra,
Och gå framför Lik,
Skölja glas och stå vid disken.
Lät se listan; ingen nöd:
Qvarto Pontac, quinto Fisken,
Sexto Saffrans bröd.

* * *

Undan för tusen! det pinglar och slår i klockstapeln
vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken.
Sådan Madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som Cristall;
Mitt bröst dess fotapall.
Hännes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörn ibland,
Med bindmössa, krusadt stycke,
Och et glas i hand.
Hännes ögon jag berömmer,
Men dess hvita barm, Hi, hi!
Gör at jag alt skönt fördömmer,
Och vil ensam bli.






Kommer intet Mollberg? Jo nyss på stund
Så gnägga hans Fåle vid dörrn på Grönlund
Där stod han och växla, med pipan i mund,
Och klappa sin lurfviga hund.
Klädder var han i sin mörkblå Surtout,
Med bälte kring lifvet, pistoler och spjut;
Stolt floret kring armen var slängt med en knut
Som bröts i en blomma til slut.
Mosters Brunte på Wismar långhalsig och ful
Stod och sörpla ur tunnan i Krögarens skjul
Mot en resvagn med knektar, mångfärgad och gul,
Med söndriga skenor och hjul. :||.

* * *

Helsa Kamerater! Gubben är känd;
Se där! hvar han kommer högbröstad och spänd;
Pitsch hör hur han smäller med Piskan på länd,
Pitsch, Pitsch, hör han smäller i gränd.
Se hur håret fladdrar baktil och fram,
Med små papiljotter upvickladt på kam,
Stigbyglar och spårrar kolsvarta af dam
Och Fålen så spak som et lam.
Hurra Mollberg! God morgon! God morgon kamrat,
Säj hvad har du i korgen? Confect och Succat.
Än i byttan på armen? Kolrötter, Spenat,
Och Finkel et stop delicat. :||.

* * *

Bror uti fullt sträck til Nyboda krog
Jag flängt sen i Brännkyrka tie hon slog;
Där smorde jag Klockarn, och Bror, det var nog,
Fem supar i qvarten han tog.
Vägen, vet ni gossar, huru den var?
Jo sumpig med gyttja, Gutår kära Far!
Hvar Herrgård nedrutten, eländig och bar,
Och Skogen durchsigtig och klar.
Platt omöjligt at finna en enda röd grind,
Bara törnen och tistel och tufvan helt trind,
Toma sjöar med nordan och kylande vind.
Gutår! Jag blir surögd och blind. :||.

* * *

Där är för Madam, som ligger på bår,
Et lakan til svepning Lät si hvad i går
På listan jag pricka; lät si hur där står.
Slätt inte mit minne förmår.
Fisken dansar qvick i katsen, och här
I knytet låg kringlorna Gudar jag svär!
Hvad glömde jag Gossar? på listan si där!
Processen och Kistan, Mon cher.
Tog du bränvinet då? Jo i skrubben jag gick,
Si på färgen! hvad tycker du? Alt i godt skick.
Tag dig frukost, Bror Mollberg, beställsam och qvick,
Och torka din Fåle och drick. :||.






Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.

* * *

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har at göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.

* * *

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläckt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.

* * *

Movitz stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du hvad kostar Tjurn?
Lyssna hvad de svara.
Hör hvar är ni hemma ni?
Ifrån Lofön komma vi
Med Grönsaker, Silleri,
Mjölk och Äplen klara.

* * *

Si en Julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin löfbrodd, mjölk och lam
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärs-korgar frammanför;
Marjo nu sin lofsång gör,
Snyter sig och snyftar.

* * *

Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid Solens strålar,
Jäspa ej, lös up din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din Salopp igen
Nös du? Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

* * *

Ulla, Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvilla.

* * *

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

* * *

Vid et träd uppå en slätt
Syns en Skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Foglens sång och qvida;
Bakom trädets tjocka stam
Bössan syns och skymtar fram,
Hunden trogen som et lam
Står vid skyttens sida.

* * *

Morgon supen, Movitz, går;
Ljufligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar.

* * *

I en löfsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa trumf, och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sofva godt och snarka ren,
Hvila hufvud mot en sten
På en blomstermatta.

* * *

På den klippan, där vid strand
Sjelf Chinesen prålar,
Bildar, af en näfva sand,
Skönsta blomster-skålar;
Uti leret brännes in
En Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur jag målar.

* * *

Såg du nu Mariæberg,
Så se längre neder,
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen J
Ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder.

* * *

Fällom lodet på vårt djup,
Jäspa ej och nicka,
Sof ej, öpna flaskan, sup,
Bjud Mamsellen dricka;
Vakna Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För hvar vacker flicka.

* * *

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma,
Morgonrodnans klara sken
Syns i vattnet strimma;
Barnet leker gladt vid strand,
Samlar stenar i sin hand,
Slungar stenen dit ibland
Där som gässen simma.

* * *

Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

* * *

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

* * *

Allstäds godt, men hemma bäst!
Sagta lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Hvälfva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den pragt för ögat står
Sjunga de som kunna.

* * *

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Hvisslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd' Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.

* * *

Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
I Neptuni sköte.

* * *

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalle,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klef så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju til oss alla.






Mamsell Ulla, märk Mamsell
Hur vårt månsken nu i qväll
Täckt försilfrar och bestrålar
Grindar, pålar,
Berg och tjäll.
Mälarns bölja lugn och skär
Tyst en mängd af kölar bär,
Öfversvallar
Fält och vallar,
Som försvinna här och där.
Syster se nu dit åt hvad Jakter och Sumpar!
Skepparn pumpar, Skepparn pumpar,
Solbränd, tyst och tvär.

* * *

Se hvad åkrar rundt kring sjön,
Som af tusend blommors frön
Ge en vällukt rundt kring stranden
Och åt handen
Arbetslön.
Kors hvad många Bacchi kök!
Ur hvar klyfta syns en rök,
Minsta vinkel
Osar finkel,
Minsta bro bär fulla ök.
Mollberg styr då dit åt, åt bryggan til vänster;
Ren sitt fenster, Ren sitt fenster
Öpnar fader Hök.

* * *

Titta dit åt, dit åt strand,
Ut åt sjön, på vänster hand,
Dit midt öfver åt det huset,
Där som ljuset
Syns ibland.
Nej min ros, min sockerbit
Dit åt, där jag pekar, dit,
Dit åt skogen
Åt den krogen
Med en skorsten röd och hvit;
Dit där som den torparn med ljustret vid kullen,
Står i jullen, står i jullen,
Han som koxar hit.

* * *

Ljufva vindar, blåsen opp!
Hissa vimpeln högt i topp;
Lät nu seglen fladdra, fläkta,
Vi ä ägta
I vår tropp.
Klang, vid vallhorns glada ljud!
Lät oss prisa vinets Gud.
Vid det ropet
Rör på stopet
Värm up ådror, blod och hud.
Drick lilla min Syster, drick Mollberg i botten,
Klang! hör skotten, klang! hör skotten
För vår lilla brud.

* * *

Lägg i land vid krogen. Hvar?
Just vid dörn; Gör skutan klar.
Där står krögarn med sin quinna;
Tjenarinna,
Kära far.
Tack för sist, Skål! lägg i land;
Wingmarks Mor ta mig i hand.
Svep om kappan,
Stig på trappan,
Skrapa tofflorna i sand.
Kappråckar och Knyten, Matbylten, Cantiner,
Öl och Viner, Öl och Viner
Hämta up från strand.

* * *

Jeanna tappa sin Rubin.
Aj mitt Örhäng tog Cousin.
Lottas Muff låg i sängtäcket,
Och på däcket
Violin.
Pappas Handskar, jag blir sjuk,
Svepta i en mangelduk,
Låg på skutan,
I Kajutan
Bredvid Morfars Piskperuk.
Sötaste Bror Petter, ach jämmer! Peruken
Låg i duken, Låg i duken,
Pudrad, stolt, och mjuk.

* * *

Stöt ej Basfioln, kamrat.
Stjelp ej kull vårt Våffelfat
Bär Smörbyttan under armen
Brynt i varmen
Som succat.
Sicken Tårta, bränd och stel,
Strödd med socker och canel,
Med bruneller
Carameller,
Och Ansjovis til en del.
Lät oss nu bli glada och rasta en timma,
Slås och stimma, Slås och stimma
Under sång och spel.

* * *

Fader Hök, din skål hvar dag!
När du ler så skrattar jag.
Nå kom väds du flaskan fatta;
Jag må skratta
Åt dit lag.
Tag vårt sällskap i dit skygd,
Skänk oss af din varma brygd;
Dina safter
Ge oss krafter
Och förskingra köld och blygd.
Men hör hur det blåser, fäll seglen, fäst slupen,
Tack för supen, Tack för supen!
Vivat Bacchi bygd.






Phoebus förnyar
De gyllende skyar,
Kring städer och byar
Bestrålar vår syn;
Hästarna blänka,
I vattnet sig sänka,
De stampa och stänka
Och gnägga til skyn. Fin.
Åskan bullrar,
På molnena kullrar;
Diana ren knallar
Bland Ekar och Tallar;
Där blixten ljungar,
Sjelf Jupiter gungar
Bland Gudar och Kungar
I vattubryn. D.C.
Hästarna lyfta svansar
Med fläktande man;
Sjelf Neptun dansar 
Med gaffel kring Ocean;
Hjeltarna fälla lansar;
Sin pipa tar Pan;
På kärleks ban
Syns med bloss och kransar
Båd' Ängel och Morian;
Böljorna glittra, gunga,
Tritonerna blåsa, sjunga.
Ulla Winblad!
Ulla Winblad!
Kärlek dig öfvervann.
Mars sjelf med guldgaloner
Står blodig och grann,
Och uti bergena tänds Canoner
Af hvar en Neptuni man;
Gastar och Cupidoner
Omfamna hvarann'.
Men Ulla syns! skrålen Postiljoner. 

* * *

Skeppsklockan skurrar,
Man pumpar och surrar;
Holländaren hurrar
Med hatten i hand;
Ängelsman skjuter,
Hvar knall fler minuter
Et echo utgjuter
Bland bergen vid strand. Fin.
Se på ståten,
Se Ulla i båten;
Dig böljorna skaka
Från Paphos tilbaka;
Gupp, gupp min Fröja,
Jag skådar din slöja,
Din himmelsblå tröja
Med röda band. D.C.
Hurra! håll flaskan luta,
Kringsvinga din hatt;
Och Movitz tuta 
Vid gastarnas sorl och skratt.
Hej! från en gammal skuta
Det blixtrar så matt;
Är du besatt?
Akta dig, de skjuta.
Hurra hvad de sjunga gladt!
Solen i ögat sticker;
Blås Movitz när Fredman dricker.
Ulla Winblad!
Ulla Winblad!
Hurra! Hurra! Hurra!
Neptun, min Nymph, galanter
Befalt böljorna
I dag från Djurgålns förstörda kanter
Dig lyfta och stilla dra;
Fäll dina engageanter,
Saloppen nu ta.
Farväl min Nymph! blåsen Musikanter. 






Movitz blåste en Concert
På Tre Byttor en afton sen balen var sluten;
Hvarje ton liksom en ärt
Den föll så kullrig och rulla ur truten.
Först höll Bergen en harang,
Sen söng Ulla et par utaf Filtzens Duetter
Vid et accompagnement
Utaf två Flöjter och sex Clarinetter.
Hör båd' folk och fäClarin.
Orphei Oboe.Clarin.
Lät oss vara glada, barn,
Och klappa systrarna hvar på sitt knä.

* * *

Mollberg satt uppå sin stol,
Jämt med fingren han drilla och flög som hin håken;
På sin stora basfiol
Han spelte solo och surra med stråken.
Bravo! hör en Fantasi
Ur B moll, ur G dur, en Harpeggio, jag tackar.
Hurra! hurra och slå i,
Vi skola dansa och slåss som Polackar.
Blås nu Movitz gälltClarin.
Bravo, det var snällt!Clarin.
Bravo bra bravissimo!
Hej lät oss lefva vällustigt och sällt.

* * *

Röd om näbben som en tupp
Stod nu Movitz, slog takten, och stampa och ropa:
Blås en air utaf Galupp,
Utaf Galuppi skrek strax allihopa.
Hej, sad' Bergen, ge oss vin,
Ge oss öl uti byttor; Hej lustigt courage!
Systrar hör min violin,
Kom dansa polska och sjung ert bagage.
Blås nu Movitz. Jo.Clarin.
Bra bravissimo!Clarin.
Hvem har nånsin kunnat tro
At du skull födas Olympen til ro.

* * *

Ulla söng en liten air,
Hvita bröstet det svälde och lyfte halsduken;
Wingmark med sin flöjtraver
Han stod och smålog och riste peruken.
Bergström stod i vrån och drack,
Stämde qvinten, plang, plang, satt fioln under armen;
Ulla söng, han ropa: ach!
Och flög så Nymphen burdus uti barmen.
Bullra intet där.
Håll din trut ma chere.
Lät oss höra ännu mer;
Åh kära Wingmark blås mer flöjttraver.

* * *

Wingmark såg ut accurat
Som på solfjädrar där man en herde ser lipa,
Som i lunden står så flat
Och har i truten sin ljusgula pipa;
Hatten satt uppå en sned,
Bruna västen var upknäpt, updragen på magen;
Stundom när han flöjten vred,
Så nicka hufvud och fläkta upslagen.
Hör nu på en chor.
Hej, Da Capo, Bror!
Sjungom alla nu i chor,
Och lät oss sluta en högtid så stor.

* * *

Eol stormar uti skyn,
Nattens facklor de släckas; det regnar och sqvalar,
Neptun utur vattubryn
Han kastar up sina Gastar och Hvalar.
Ach hur ljuflig då den ton
När Apollo med mildhet förlustar vårt öra!
Sjung Bror Wingmark, min Patron!
Ach sjung en skål som är lustig at höra.
Blås bassonen stark.Fagotto.
Vivat vår monark!Clarin.
Skråla Clarinetters klang
Vi dricka skålen med högmod och rang.






Movitz, mitt hjerta blöder!
Movitz! Movitz!
Jag sett din Fästmö kall och döder;
Grymt jag hör hur' Bacchi bröder
Med gråt bestorma skyn.
En vrider sina händer,
En sitt hufvud bort han vänder,
Ömt en annan suckar sänder,
När i de sälla länder
Hon gömmes för vår syn. :||.

* * *

Skål Bacchi män och qvinnor!
Charlotte! Charlotte!
Bland Fröjas trogna tjenarinnor,
Til en afund för Gudinnor,
Gjort Movitz frihet snärd;
Des ögons glans och låga,
Hännes fägring och förmåga,
Då hon sig på fältet våga
Under Cupidos båga,
Var Gudars åsyn värd. :||.

* * *

Som i den klara bölja
Du ser, du ser
Den ystra fisken sig fördölja,
Och Zephirens hvirflar följa
Med tryckning up och ner,
Så din Charlotte, min Frände,
När hon til din bädd anlände,
Som en fisk hon qvickt sig vände,
Nymphen en tryckning kände,
Jag sjunger intet mer. :||.

* * *

Ach! för hvar gång jag skåda
Charlotte! Charlotte!
Hos Fabrikörn, vid råck och låda,
Då hvar lördag hon bebåda
Hvar balen skulle stå!
Mig tycks jag ser Charlotta
Med två nystan i en potta
Vid sin härfvel stå och måtta;
Vips öpnas Plutos grotta!
Och Nymphen sjunker då. :||.

* * *

Lät från din syn försvinna,
Movitz! Movitz!
Hvar skymt utaf din älskarinna;
Lät nu dina tårar rinna,
Och ställ Fioln i vrån;
Fly Bror, fly Fröjas skara,
Och din frihet ömt försvara;
Förr du snärdes i en snara,
Nu får du på krogen vara,
Nu är du fri min Son. :||.






Vid et stop Öl och några Supar
Fladdrar Snillet mörkt och plumpt;
Det från sin högd sig så fördjupar,
At dess prål blir kallt och dumt.
Men lät oss höra.
Bergen, må göra!.
Hur vid Fiolen han på Rosenlund
Står rödblommig, frisk och sund.

* * *

Utan båd' eld och lust och tanka
Han Fiol'n i famnen får,
Blir då så trög som denna Anka
Här vid Danto bommen går.
Hör hur han grälar!.
Dumheten trälar,.
Dödar Olympens små qval och behag
I hvar knäppning och hvart drag.

* * *

Längst bort, Gutår! bort vid Grimshage
Ligger krogen Rosenlund;
Krögarn är känd för röst och mage,
För musik och friska sprund.
Drick och slå takten..
Kring denna trakten.
Syns Tobaks-lador, Trägårdar och Fält;
Kråkors skrän hörs skarpt och gällt.

* * *

Si Krögar-Far! hur godt han skrattar,
Sqvalpar Ölet i sitt glas,
När Fader Berg i stråken fattar
Til en Solo på sin Bas.
Hör hur han kolrar,.
Leker och jolrar,.
Nickar med hufvud och småler åt skyn,
Under tunga ögnabryn.

* * *

Så ser han ut vid nattens dimma,
Klädd i Nattråck dumt och platt;
Mellan hvart drag Tennknappar glimma,
Vissna blommor bär hans hatt.
Hör hur han spelar,.
Måttar och felar;.
En Sko har mässing till spänne, och en
Bär ett spänne utaf tenn.

* * *

Skål kära Far! man måste skratta
När man på vår Spelman ser,
Hur han är lik en brun Markatta
Som åt stången vindögd ler.
Tusende fukter,.
Krumsprång och bugter.
Gör han behändig och snabb i sitt lopp,
Opp och ner, och ner och opp.

* * *

Krögarn är full, och full är Krogen,
Full med kärl och ledsna lif;
Än en Gesäll med glas i knogen,
Än en Båtsman syns med knif;
Somliga slunga,.
Somliga gunga.
Mellan två linor högt upp i en gran.
Spela Spelman snäll och van.

* * *

Bröder gutår! Skål Fröjas Gummor!
Med solhattar, hvita ben,
Som under klang af blanka trummor,
Vältra sig vid månans sken,
Som vid Fiolen.
Lyfta på Kjolen,.
Sjunga om Herdar och Vaggor och Säng,
Natt och dag uti fullt fläng.

* * *

Här är oss godt, gutår min Sköna!
Tag en Våffla och Melon;
Drick et glas Öl med stjelkar gröna,
Fyldt med Muskot och Citron.
Spela, var yster..
Drick kära Syster..
Hurra! hvad Båtsmän och Systrar i takt
Dansa på vår gröna trakt.

* * *

Men hvem är den med Skinn-karpusen
Surögd mäst af allihop,
Som med sin Nubb tätt vid kardusen
Står och flåsar vid et Stop?
Si hur han smilar,.
Klunkar och hvilar,.
Bugar och tackar och sväljer och ler,
Sen sit glas Kamraten ger.

* * *

Än då den där som sig nu lutar
Med en piska mot en ek,
Som åt en mängd af Hundar hutar,
Och betraktar Korpars lek?
Längst bort vid bergen
Synes till färgen.
Stugan helt grå, nederfallen och ful,
Och en Kråka på et hjul.

* * *

Än då den där? Han Sjögren heter,
Visitörn vid Danto Bom,
Som mellan Skrindor och Karreter
Smyger sig så snål och from,
Där står Kamraten;.
Tolf i qvadraten,.
Med smorda Ögon och kippade Skor,
Halfva Näsor, rifna Klor.

* * *

Hugg'en i Skallen, vrid opp Truten,
Kasta Balja och Gehäng,
Bryt af hans Käpp, slit af Surtouten,
Flaskan för hans ögon sväng.
Han är den samma.
Som nyss anamma.
Slangen och Pannan i Ormsaltargränd,
Af sin hud och blånad känd.

* * *

Innom vår Krog, vet glädjen andas,
Och vid krogdörrn död och mord.
Vet med ditt blod skall Finkel blandas,
Och din skål bli sagd vid bord.
Forte, Canalje!.
Stäm till Batalje..
Huggen på truten och damma hans kolt,
Slå'n i hjernan! Slå'n Nej hålt.




.

Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand
Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela,
Som i ro :||:
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.

* * *

Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!
Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets Tupp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten
Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta;
Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en hvilostad.

* * *

Templet det hvilar uppå en sandig mo;
Innom gyldne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjertat til rysning och örat til en harm
Ned från Jofur faller
Et tordöns brak, vid klockors larm.
I det djup Cyclopen viggen svaflar
Har han en gång störtat Templets gaflar;
Nu des pragt :||:
Morgonrodnans afbild sammanbragt.

* * *

Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är en Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor, :||:
Hemma båd' på Söder och på Norr.

* * *

Kom lät oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm;
Movitz, om du orkar,
Förskingra hjertats ångst och qvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,
Som sitt öga torkar,
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.
Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna!
Slå i mer. :||:
Ach min Boman! jag dig aldrig ser.

* * *

Tack du min Boman, tack för hvar enda dag,
Båd då du mig klappa
Och då du svor med hugg och slag!
Nå, denna hatten min Solhatt blifva skall;
Denna Gardes-kappa
Blir min Mantille i alla fall.
Bomans Enka, håll nu opp at gråta.
Lät nu Movitz ljufva Harpa låta.
Glöm ditt qval; :||:
I en fållbänk välj en ny Corpral.






Så ser Han ut midt bland de strålar
Solen sprider i sin nedergång;
Dufven och lång;
Håret med nålar
Bär en Hatt båd trind och trång,
Som med Cordon
Glimmar och prålar
Mellan klotets mörka språng.

* * *

Råcken är blå, Upslagen hvita,
Halsen bär svart Bindel af taft!
Fåfängt med kraft
Skjortan frånslita,
Den är bykt i Bacchi saft;
Slå vad han haft
Kimrök och krita
Til Mustascher och Stöfvelskaft.

* * *

Stundom hans bild skyms af de ekar
Som på gål'n kring Kägelbanan stå;
Stängd i en vrå
Står han och pekar
Midt bland dem som käglor slå,
Stiger på tå,
Grälar, och nekar
At i slaget ramla två.

* * *

Pipan i munn, slanten vid foten,
Hatten bakfram. Mollberg du har rätt.
Vik din Manschett,
Vältra fram Kloten,
Sedan maka Käglorna tätt.
Klotet gick rätt;
Skål hela Roten
Som nu svärmar på vår slätt.

* * *

Vädret är lugnt, skyarna simma,
Blixt och Norrsken lysa vatnets plan;
Slott och altan
Börja at glimma,
Mån försilfrar kägelban.
Stäm Dulcian,
Gyckla en timma
För Diana Mars och Pan.

* * *

Kring dessa plank, grindar och murar
Echo suckar vid din sång och tal;
Hvar Näktergal
Tystnar och lurar
På din Flöjt med ömma qval;
Vid din Cymbal
Qvigor och Tjurar
Para sig i äng och dal.

* * *

Mollberg gutår! hör Näktergalen
Långt kring Nacka, lyss åt Hammarby;
Än högt i sky,
Än ner i dalen
Trotsar han dit qval och gny;
Sången är ny,
Sjung vid Pocalen
Floras lof med brusig hy.

* * *

Under vår Ek tänd nu din Pipa;
Gräla fritt i spelet kring en hvar.
Röken så klar
Ur din munngipa
Bort i ljusa hvirflar far.
Men bäst min kar
Flaskan vil gripa,
Sig et Slagregn sammandrar.

* * *

Under et skjul Bröderna krypa
Mellan flaskor och utbrända ljus;
Hatt och Karpus
Glänsa och drypa,
Klotet göms i slask och grus;
Ur en Kardus
Somliga nypa,
Andra slås om toma Krus.

* * *

Men bäst et moln sprider sin väta,
Syns Regnbågen med et gyldne prål;
Strax nya mål
Brödren utmäta
Under blixt af blanka stål;
Tolf kring en Bål
Skratta och träta,
Och två kyssas vid en Skål.

* * *

Skål! det var bom, Mollberg slog åtta;
Bom för Wingmark, ta mig den och den!
Två föll igen;
Kom ska vi lotta;
Udda om två halfstop än.
Bom, kära vän,
När du vil måtta
Ögat blott på Hörnan spänn.

* * *

Hur sa? hva ba? föll inte båda?
Hörnan föll, fem supar håller jag;
Bom i hvart slag,
Bom utaf våda;
Ölet gör hvar sena svag.
Klang i vårt lag!
Bacchus skal råda.
Mollberg sjung til ljusan dag.

* * *

Flickornas skål, milda och tvära!
Skål för den som ingen maka fått!
Om de förmått
Oss at besvära,
Skål för dem det gjorde godt!
Slutom vår pott.
Bacchus til ära,
Vi ha krans kring hjessan fått.






Se Mollberg med svart Råck och Flor,
Med Rucalvans-handskar och Bockskins-skor,
Med lurfvigt hår, svart som en Mor;
Hans sorg är stor,
Bror Movitz, Bror!
Hans sorg är stor,
Hans sorg är öm och stor, Bror, Bror!
Betrakta hur han modfäld står,
Drar up hvita Näsduken vid hvar tår,
Med handen sig för bröstet slår;
Hans ångst, gutår!
Är öm och svår,
Hans ångst, gutår!
Hans ångst, blir år från år svår, svår.
Men Clotho med sin sax,
Hon klipper som et ax
Vår svaga lifstråd af;
Blott en hand
Full med sand
Döljer nu en fordom Fröjas vackra slaf,
En sträng Vestal i sit qvalm i sit qvaf.

* * *

Men ach! vår Enkling så bestört
Han håller för ögat sit råckeskört
Han flåsar Finkel, svettas Vört;
Ach oerhördt!
Hans hus förstördt!
Ach oerhördt!
Hans hus förstördt, förstördt, förstördt.
För Krogdörrn dubbelt lås, min vän,
Tilbultad med bomar och spikad sen;
Bror, ser du Skylten, ser du den,
Guldbägaren
Ej fins igen,
Guldbägaren,
Den fins ej mera den; men, men!
Men Clotho med sin sax &c.

* * *

Så sätt dig ned vid denna graf,
Du Nymph i din brånad på lustans haf;
Betänk, en blomma bröts nu af,
Som vällust gaf,
Magnat och slaf
Hon vällust gaf,
Tils hon af dödens glaf bröts af.
Ja detta stoft som trampas här,
En bild af Mor Maja det innebär,
Som leta systrar med besvär,
Båd här och där,
Hurdags och när,
Hon sågs ju kär
I Astrilds små besvär; tvär,tvär.
Men Clotho med sin sax &c.

* * *

Bind en Bouquet af Sippor blå,
Bryt de Narcissor kring grafven stå,
Jasmin, Löfkojor; sen, hå hå!
Så skänk dem då
Åt Mollberg: Nå!
Åt Mollberg då,
Som suckar i sin vrå; hå hå!
Ach Mollberg! gråt din Vän ej mer,
Dess stoft ren i blomstren en vällukt ger;
Tag din bouquet och sätt dig ner,
Drick et qvarter;
Din skål, jag ber;
Drick et qvarter;
Lät se om munnen ler. Mer, mer!
Men Clotho med sin sax &c.






Allting är rigtigt clareradt och gjordt;
Betsla din Brunte och stoppa din Pipa;
Smörj dina Stöflor; Ja dem har jag smort.
Fäja dit Remtyg och Sporrarna slipa.
Kan du begripa hvart hän du skal fara?
Nej det begriper jag intet min Bror.
Jo du skal ut i galopp och förklara
Verlden en nyhet och helsa från Mor.
Se på Hästen hur han dansar;
Vikla ner ditt gröna Schabrak;
Din Trumpet med silfver-fransar
Fästa fast vid hängslorna bak;
Stig i stigbygeln och klappa på länden;
Lycka på resan, lät portarna opp.
Pitsch! hör han smäller och hoitar i gränden;
Hör hur han blåser i gupp och galopp.
Ödmjuka tjenare.
Hurra, farväl!
Fröjas Enspännare
Sporrar sin häl.

* * *

Bida nu Mollberg, gör halt och vänd om,
Mollberg vänd om dig och koxa tilbaka.
Ryttare, Ryttare, hör du ej? kom;
Sporra Kamelen och Rustningen skaka.
Först skal du smaka den röda Likören
Som nyss til Barnsölet brygdes af Mor;
Sen skal du prägtigt med hängslor och snören
Bjuda oss faddrar. Gutår kära Bror!
Skål! hvad tycks dig om den klunken?
Bravo Bravo! dugtig och skön.
Sådan Sup, väl bränd och sjunken
Stillar magens buller och dön.
Bror, med et handtag jag svär dig och säjer;
Nu far jag dit uti fyrsprång, du vet;
Pitsch! hvarken kyrktorn ell' rännsten jag väjer.
Farväl god' vänner, och hör min Trumpet.
Tjenare, tjenare!
Tack kära far.
Som en Ukränare
Rid och var snar.

* * *

Bida nu Mollberg, och tugga ur mund.
Nej jag skal spänna på berg och redouter .
Nej han hör intet, han hvislar åt Hund,
Som trippar framföre lurfvig och butter.
Mutter hon helsa och nicka och ropa.
Nej han arbetar i blixtrande språng.
Armen åt lifvet, håll benen tilhopa,
Linda kring hatten din silfver-cordon.
Pitsch! hör piskan ner i gränden.
Pitsch! allons nu kommer han hit.
Hästen röker varm på länden,
Svettig, skummig, löddrig och hvit.
Se hur han flänger framstupa och nickar,
Nickar åt skyltar och hälsar på stop.
Pitsch! hör han smäller, ger öfver, och hickar,
Står i stigbygeln med ögonen hop.
Skål fader Krögare!
Gif mig besked.
Aldrig på trögare
Fåle jag red.

* * *

Mutter hon helsar och ber dig Kamrat
At du vil hedra den lilla vår planta,
Bjuda oss faddrar och samla med stat
Jungfrur och Bussar, förnäma, galanta.
Sitt ej discanta om mej och min gumma,
Peka ej fingret åt hufvud på mej;
Pojken är lik mig och gjorder in summa
Borta vid Danto, det fan far i dej!
Samma ögon, samma miner,
Samma upsyn, butter och tvär;
Redan pojkens näsa skiner
Likså röd som min ungefär,
Skål nu bror Mollberg! bjud Caisa på Draken,
Brita på Laxen, och Krögarn på Soln;
Rid nu i fyrsprång, var munter och vaken,
Smäll nu i luften ett skott af pistoln.
Vifta med hattarna.
Hurra! hurra!
Skramla med trattarna;
Mor vil så ha.






Hjertat mig klämmer,
Sorgligt jag stämmer
Quinten på min fiol. Pling plang.
Ljuset utbrunnit,
Glaset utrunnit;
Ej fins en enda stol. Kling klang.
Krogdörn står på gafvel mina bröder,
Och där bakom disken ligger döder
Kilberg, ach! mit hjerta i mig blöder.
Klingeli plingeli klingeli plang.

* * *

Himmel, elände!
På en bordsände
Står et utdruckit glas, Pling plang.
Och på tapeten
Hänger trumpeten;
Ach sorgeligt Calas! Kling klang.
Bortnas där i hörnet där på spiken
Hänger sorgligt hela Jul-musiken.
Kilberg nu med döden är bortviken.
Klingeli &c.

* * *

Jag vil framstulta,
Klappa och bulta
Fins ingen mänskja här? Pling plang.
Ingen i huset,
Kullstjelpt står kruset;
Hvad är det som står där? Kling klang.
Ölet är ur tunnan alt utrunnit;
Stånkan tror jag döden ock har funnit.
Ja Vasserra! han den töma hunnit.
Klingeli &c.

* * *

Nå som jag skådar,
Charon bebådar
Mig på sin svarta älf, Pling plang.
Så vil jag glömma
Flaskan at tömma,
Och hänga up mig sjelf. Kling klang.
Far då väl o verld med all din snara!
Bränvins förbudet må nu gärna vara.
Kilberg står nu bland en ängla skara.
Klingeli &c.






Hurra Courage, Bagage! God dag Bröder! friskt i flaskan!
Undan med Dam-spelet. Du Beckböxa med din långa Hol­ 
ländska pipa där. Du skall bli Dam-Jan. Slå i och sup mig
til. Hirr! det blixtrar ur Castell-gluggarne. Petter Ivarsson
kommer ifrån Bourdeaux. Han ligger ju i Cattegat, Canalje.
Gutår! han kommer från Dantzig bi de vind, ja han kommer
från Dantzig. Ja det gör'n. Ser du röda flaggan? Blå ä
han. Än en sup! Gutår! Han ä röd, säger jag. Han ä
grön, säger jag. Hurra! Hurra! Hurra! stryk på Fiolerna.
Vakta fensterna. Hej flickor! svinga med hattarna. Ta hit
Ölstopet. Klinga och drick. Gutår Fader Berg! det skall
vara Petter Ivarssons skål. Hej san! Topp-seglets skål! Jag
har den äran å dricka Topp-seglets skål. Hej tocka Tolf­ 
punningar! Hurra! Hurra! Hurra! Nu få vi Vin och Dant­ 
ziger Doppeltbier, Flaskor med Silfver-tulpaner i kanterna och
Gull-brännvin. Stryk på Fiolerna. Stöt i Trumpeterna. Bjud
opp och dansa. Dansa Edra Papgojor. Blås Edra Torndyflar.

* * *

Båtsman tag nu din lufva,
Tugga din strufva,
Och i din stufva,
Dansa med din Nymf,
Gör hänne ingen skymf.
Kuttra du lilla Dufva;
Pass på dig grufva;
Lyfta din hufva
För den där Munsiörn,
Som grälar där i dörrn.
Sjögren! Svetten af dig lackar.
Hör Valdthornet hur det hackar.
Hör duNymf med hvita klackar :||:
Med Corsett och Girandoller; jag är kär,
Burdus ditt bröst begär.

* * *

Fria i helfvite Sjögren, kan du bli kär i et Troll med
svart Flanells-kjol, et par röda Boucles de Nuit, och en
barbent Fot med en utsliten Triumphants-toffel. Sjögren! hör
du Sjögren? Hvad tycker du om Hänne med gula Dammast­ 
kjolen och Kalminks lifstycket? Hon som står barfota där
och skrufvar på Basfiolen. Hör du Sjögren. Werda! Hvem
är det? Hej där kommer en Tysk. Det är, en Italienare är
det, med de Tolf Apostlarna på ryggen. Hvad kostar Kung
David til häst med en Löpare fram för sig? Acht Schtiber.
Ta mej sju tusan! alla ä di från Bourdeaux. Gutår! Hej
flickor! Godag Herre! Gutår Herre! Dolce Vino della Pace.
Hej han tycker om Calase. Än en Sup. L'ira di Dio ar­ 
rivera bentosto a questa cittā. Regera och besitta! Si på
Dansken hur han svänger sig. Ratsch Far lille. Sup eller
ska vi banke dig. Blir du bange? J ägte mänds horer! J
Rumpevrickere! Är der ingen skam i jer? Tör J raabe sådan
udi Bormästerens Gade, Fanden selv maa logere paa Raad­ 
huset. Jebiona mat. Hej blås i Trumpeterna. God dam
you! How do you do? Machen sie mir kein Schpasen nicht.
Palla vinno ja olta tånnä. Hurra! blås i Trumpeterna.

* * *

Lät nu Musiken skråla.
Nympherna pråla,
Stjernorna stråla
Kring det hvälfda blå.
Lät nu Trumpeten gå
Dansa bort klack och såla;
All ting vi tåla;
Lät oss afmåla
Fröjas lifs behag;
Och lydom Hännes Lag.
Sjungom Bröder, sjung min Visa:
Kjärlek skall mitt hjerta spisa,
Verldsbekymret til en lisa :||:
Sjungom Systrar nu med Brödren gör som jag,
Och drick båd' natt och dag.






Sitter du ännu och ljuger
Och ur flaskan suger,
Hvälfver stopet och så sluger
Uppå spelman ser?
Kulkus! intet åt du krusar,
Parten in nu rusar;
Præses sitter ren och snusar,
Räknar mynt och ler,
Sportlen delar; Spelman spelar..
Klockan är, om jag ej felar,
Elfva eller mer.

* * *

Bredströms kärsta illa låter,
Niger djupt och gråter;
Caisa Wingmark skickar åter
Præses ett tjog ägg.
Uprop! Kulkus tag din värja,
Du skall in och svärja.
Kan du själen intet bärja?
Hand på boken lägg.
Fan är listig, jag är dristig,.
Lagen klar, men rätten tvistig.
Stryk dig om ditt skägg.

* * *

Caisa se med stora buken,
Hvit och ren och struken;
Præses ruskar på Peruken,
Och blir jäfvig sjelf.
Hur han bläddrar uti Lagen,
Præses denna dagen
Synes sjelf med Themis tvagen
Uti Fröjas Elf.
Caisa niger, fram hon stiger;.
Præses och Notarien tiger.
Hvälf om stopet hvälf.






Kära Mor!
Slå nu hand på kiolen,
Hör på Bas-fiolen,
Dansa tjock och stor.
Kära Far!
Fader Movitz klinga,
Lät nu qvinten springa;
Friskt Du stråken drar.
Stryk och knäpp och sup och dundra,
Lät hin Håle stå och undra
Hvem som är hans kar.

* * *

Mutter hör!
Skaffa Vin och Flickor
Båd' med smäck och brickor;
Alt mig lika gör.
Stopet fullt!
Häll i Musikanten;
Här uppå Fyrkanten
Rätt nu blir tumult.
Hurra! Flickor och Fioler;
Brutna ben i Caprioler
På hvar fyllebult.






Movitz Valdthornet proberar,
Och sin Tuggbuss valkar i mund,
Springer kring golfvet, funderar,
Pålskan i fyrkant formerar,
Städar och slåss och befaller,
Eldgafflar, Skärmar och Galler,
Allting ramlar nu denna stund;
Stolarna skjutas åt väggen,
Hirschfängarn brynes på äggen.
Friskt courage på Gröna Lund.

* * *

Hvad står du där och bekikar
Tak och väggar dum som en so?
Ramar och Taflor och Spikar,
Kyrktorn och Sjöar och Vikar?
Jo det är vackert för öga.
Nymphren på klackarna höga,
Höja sig och titta och glo.
Runka på hufvud så sagta,
Fälla Solfjädren, betrakta
Gamla verldens lustar och ro.

* * *

Titta i taket; jag låfvar;
Kors, hvad Helgon, Solar och sken;
Hoffbro vårt öga begåfvar
Både med Änglar och Påfvar.
Goliath sielf, vill jag svärja,
Med röda strumpor och värja
Mot Kung David slungar en sten.
Absalon tumlar af öket,
Kung Ahasverus i köket
Ligger emellan Esters två ben.

* * *

Movitz! på Taflan se marken,
Där sju nöten betade gräs.
Där ser du Noach i Arken.
Kors hur' det rägnar på parken!
Där rider Drottningen Disa;
Där kör Propheten Elisa
Up til himla uti en chaise.
Glas-ögon opp på din näsa,
Där står historien at läsa
Om Susanna; Movitz nu läs.

* * *

Gapa nu Movitz ej länger,
Ljusen spraka, Flöjterna hörs!
Marskalken syns med ducriner,
Handsken i handen han slänger.
Strufvorna glänsa af såcker,
Nymphren med ur och berloquer,
Putsa sig och kjortlarna rörs.
Alla på Pålskan nu vänta,
Folket i dörrarna glänta,
Balen öpnas; Snart han förstörs.

* * *

Movitz Valdthornet nu lutar,
Och med Pålska öpnar han Baln.
Rätt som han börjar han slutar,
Hör hur han drillar och tutar.
Ögonen spända på noten;
Hvar gång han pruttar rörs foten;
Hur han stampar! kors han är gal'n.
Se hvar han står i surtouten;
Munstycket blänker i truten,
Och Ljus-kronan glimmar i saln.

* * *

Echo mot pelarna svarar;
Salen hvälfd, hvitlimmad och ljus.
Gubbarna skumpa som harar;
Hvar med sin maka sig parar.
Somliga Systrar galanta,
Somliga stå så moquanta,
Ropa Hyrkusk, fara burdus;
Somliga stå på en sida,
Handskarna vända och vrida;
Gubben Movitz bjuder dem snus.

* * *

Prosit Mamsell Wilhelmina!
Håll ut ringen Hurra! var snäll.
Du där på Laxen Regina!
Båtsmännen skratta och grina.
Toffeln på häln på dig kippar;
Flunsig och tungrodd du trippar,
Altinunder svart som et spjäll.
Muschen på tinningen borta,
Armarna intet så korta.
Håll ut ringen Hurra Mamsell.

* * *

Snyt dig din Lymmel! probera,
Profva Hornet, snyt dig och blås!
Nympherna qvickt sig rangera,
Prusta och nysa, spassera,
Wingmarkens Kärsta åt höger,
Skuttar med Svarfvarn så tröger,
In med föttren liksom en gås,
Rödbrun i barmen som koppar.
Tvi dig din Skurk så du hoppar,
Med din tumstock, kappa och Krås.

* * *

Stampa med föttren tillika,
Klappa med händren, klapp klapp klapp!
Hand öfver hufvud Ulrica,
Stå intet där och predika;
Armarna ut, kryp inunder,
Hvad är för konster och funder?
Jungfru Ulla! Hut trafvarlapp!
Sök dina Jungfrur på gatan.
Stöt i valdthornet din satan.
Smäll Canaljen ge'n några rapp.

* * *

Wingmark med stora Peruken
Går och stånkar, friar och ber;
Nattkappan stärkter och struken,
Fläktar och slinker på buken;
Se hur han dansar så krumpen,
Byxorna långt ner på gumpen.
Hand i sidan futtigt maner!
Hatten på hufvud med glitter,
Bakfram på Wingmark den sitter,
Gubben hostar, hvisslar och ler.

* * *

Stampa canaljer nå stampa!
Håll ut ringen håll bara i!
Trampa och stampa och trampa,
Stöt intet krona och lampa,
Släpp Svarfvarn in, vrid i kring'en,
Mästare kom in i ringen.
Stöt i hornet, blås symphoni.
Armarna kasta på ryggen.
Tvi den där Svarfvarn den styggen!
Stöt i hornet Bergström slå i.

* * *

Folket nu farstun inspärrar,
Släpp in Krögarn, Krögarn vår vän.
Sig detta öl ej förvärrar;
Skål mina gunstiga Herrar!
Hurra, stå hjelte mot skotten!
Kärlekens skål! drick i botten.
Svarfvarns skål! kom dansa ja men!
Ut genom Saln i Förmaket!
Dammet det står opp i taket.
Håll ut ringen, vänd om igen.

* * *

Hand öfver hufvud nu börja,
Alla börja friskt på en gång,
Movitz skall all ting besörja
Valdthornet fick litet smörja.
Knacka med klackarna Flickor.
Tvi, Edra dumma Borrickor!
Sicken Åsna med Roberonde;
Si hur hon tiljorna mäter,
Sminkad i flor och corneter,
Med mustascher, hjulbent och lång.

* * *

Hon är min Fästmö, Canalje;
Är hon Åsna? ja är hon så!
Rundstycke, Slant och Medalje!
Klang! Jag nu vågar batalje.
Alting för hänne jag vågar;
Dej din Canalje jag sågar,
Midt i tu. Lät Flöjterna gå!
Här är du Damjan i huken.
Släng utom fenstret Peruken.
Christjan Wingmark, Dej ska vi slå.

* * *

Hör, hur på tröskeln han stiger
Och parlerar om sin peruk.
Svarfvarens Kärsta hon tiger,
Jolrar och hickar och niger.
Krögarn tar Svarfvarn i lufven;
Flintskallig, blodig och klufven,
Blir han höflig, tålig och mjuk.
Facklorna släckas i glansen,
Gumman får misfall i dansen,
Klämd och kramad, skuffad och sjuk.

* * *

Håll uti ringen Malena.
Hurra lustigt håll nu god min!
Bergströmskan hoppar allena.
Skena til helfveti skena.
Kors tocke Flängmål din Satan!
Nattyget blåste åt gatan.
Aj en Palt står där vid Gardin.
Sluta med Pålskan, var tyster,
Paltarna! Aj Kära Syster!
Tåckna Baler gör vår Ruin.






Fader Bergström, stäm up och klinga,
Öpna kråset för bröst och bringa,
Vi ska dansa och vi ska svinga,
I ditt glada hus.
Lät oss ge våra små Mamseller
Vin och Sviskon och Carameller;
Pimpinella Mor Maja häller
Uti glas och krus.
Vi ä vana at jämt tractera,
Och med glaset i hand orera.
Fader Bergström nu qvintillera,
Under sus och dus.
Se där dansar Flickan,
I sin rosenröda Koft och Kiol;
Hvar är nu den brickan,
Som hon bar i fjol?
Korgen med Citroner
Tynger intet mera hännes arm;
Nu ibland Baroner
Dansar hon sig varm.
Med Solfjädren hon bröstet fläktar,
Niger djupt, och med armen fäktar,
Såckrar Våflor, och dricker Nectar,
Under Pukors larm.

* * *

Fader Bergström, ren månan glimmar,
Nyckelharpan i rummet stimmar,
Och Mor Maja vid skänken primmar
Med sin sneda trut,
Gladt på Djurgåln kring alla backar,
Skymta kjortlar och hvita klackar;
Första Nymph som på dörren knackar
Inom dörren skjut.
Långt til Måndan, J raska Bröder,
Lika långt som från Norr till Söder;
Morgondagen blott oro föder
Hela året ut.
Väljom Nattens sköte,
Under Afton-stjernans klara brand,
Til vårt glada möte,
Med Pocaln i hand;
Och i mörkrets dvala,
Res Cupidos Altar där du spör,
Bacchi Källar-svala
Drufvans ångor strör.
Lät den dumma i oket tråka,
Och den sluga sin hjerna bråka;
Vin och Flickor och Fredmans Stråka
Natten ljuflig gjör.






Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa;
Komma på Baler och intet ha skor!
Dansa vid valdthorn som tungfotad klåssa!
Kalla Baroner och Grefvar för bror!
Movitz knäpp nu din ljufva tenor;
Din konst är stor. D. C.
Valdthornen hörs;
Stråkarna förs;
Movitz på stolen.
Stämmer Fiolen,
Slår eld på pipan, gömmer pung och stål,
Röker och pustar,
Dundrar och rustar,
Hvälfver ölkannan, dricker lagets skål.

* * *

Lotta, jag tilstår, med guldur din Satan!
Roben en stöld från en sparrlakans säng.
Brudar från Skottgränd, Brudgummar från gatan,
Tag nu hvarandra i handen och sväng.
Movitz stäm up din skorrande sträng,
Och nacken släng. D. C.
Där dansar en,
En Sjö-Capten.
Talar han Svenska?
Nej blott Holländska.
Se på hans isterhaka och peruk;
Märk på hans miner;
Se hur han skiner,
Rödbrun i synen med en kullrig buk.

* * *

Hvem är den Flickan med Styrman där ligger?
Hon som så flåsar och bröt sin corsett.
Lördan hon dansar, om Söndan hon tigger,
Måndan hon hvirflar sin spinråck så lätt.
Tisdan står hon för Kämnärs-rätt,
Så snörd och nätt. D. C.
Valdthornet stöt,
Movitz dit nöt!
Glo ej på vakten,
Håll bara takten.
Styrman med knifven dansar mot Capten.
Tig på minuten,
Håll bara truten.
Fan far i dej, du mister arm och ben.

* * *

Knifvarna blixtra och Nympherna dåna,
Käppar och klingor de splittras i skyn.
Bleknade näsor med blodsår och blåna,
Svällande kindben och koppärrig hy.
Oboe.Movitz i fönstret skådar på ny,
Oboe.Med hufvudbry. D. C.
Hornen ge ljud,
För Vinets gud.
I Fröjas Tempel,
Ger han exempel.
At han är rusig, tapper, kär och qvick.
Kärleken brinner;
Vinet det rinner;
Paltarna skyldra, Bacchus ropar drick.






Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. Fin.
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.
Gevär! Ifrån Grafölsgåln på Söder. D. C.

* * *

Jag stått i fyra timar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, Fin.
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. D. C.

* * *

Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. Fin.
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. D. C.

* * *

Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. Fin.
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. D. C.

* * *

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, lät si,
Vid Artilleri. Fin.
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. D. C.

* * *

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, Fin.
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. D. C.






Se hvar Movitz sitter där
Vid sin tafla tyst och kär,
Ler och målar
Med et ljuft besvär.
Verkstan glimmar glad och ljus,
Full med pottor, krukor, krus,
Glas och skålar,
Guld och glitter-grus.
Prägtigt sig en ställning för vårt öga höjer,
Där den spända duken sträckes kall och flat;
Framför sitter Movitz och sin pensel böjer,
Bildar en herdinna med sit blomster-fat;
Af des munn, söt som succat,
Hvarje kyss värd en ducat.

* * *

Gubben ser för rolig ut,
Med filtmössa och surtout,
Penslar, Stifter,
Blandas hvar minut.
I lifstycket hvitt och blått
Har han mässings-knappar fått,
Tröjan skiftar
Purpur, gult och grått.
Af grönt sidentyg märk Ögonskärmen prålar,
Som den röda näsan ger en skugga grön.
Två glasögon vid hvar tinning skjuts med nålar,
När han tyst proberar sina färge-rön.
Movitz gör din Tafla skön;
Drick och tag din arbets-lön.

* * *

Töm din flaska, gif dig tid,
Sen i din Olymp i frid
Värm dit snille
Och din tekning sprid.
Blunda vid hvart pensel-drag,
Gif din skönhet det behag
Som du ville
På din bröllops dag.
Än sjelf Fröja kring hans vackra ämne sväfvar,
Än en Astrilds pil hans bröst til intet gör;
Än han vid den lätta Penseln ler och bäfvar,
Än innom et rosigt flor två prickar strör.
Movitz du ej tekna bör
Hvad Apelles blott tilhör.

* * *

Se Herdinnan trind och snörd,
Uppå Astrilds vingar förd,
Hvar hon sitter,
Stor til blod och börd.
Håret som bland pärlor knyts,
Uti mörka bucklor bryts;
Blodet spritter;
Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,
Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;
Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin.
Knapt Apellis pensel fin
Bildat har så skön Cousine.

* * *

Movitz i sin andakt dör,
När han sist i vågor strör
Tvänne prickar
Med et flor framför.
Märk hans eld är fin och stor;
Täckt de gömmas i et flor.
Gubben nickar,
Och på Nymphen glor;
Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,
Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tafla stiga opp,
Där han i sin blomster-knopp
Bildar Fröjas vackra kropp.






Fader Movitz, Bror!
Spänn igen dina skor,
Kom tag ditt Valdthorn. Jo kära Mor.
Stampa takten och blås,
Vickla fram ditt krås,
Och stå ej som en gås;
Talja Mustascherna
Min Son,
Och vältra Fastascherna
I vrån;
Öpna kärl och sprund;
Du är stark, din hund,
Stolt, frodig, frisk och sund.

* * *

Mor på Tuppen, du,
Är en ståtelig Fru,
En rasker Gumma, hör din Filou.
Fast jag just nu i vår
Fyller sjutti år,
så vet at jag förmår
Brottas med drängarna
Och slåss,
Och tumla i sängarna
Med tross.
Se min ludna barm,
Sicken knubbig arm,
Och känn hvad jag är varm.

* * *

Sätt peruken rätt,
Valka strumporna nätt,
Tag fram skoborsten, smörj din stöflett;
Där i burken du sett,
Där står ister och fett,
Kom badda lädret hett.
Fall ej på flaskorna,
Min vän;
Min Son, knäpp damaskorna
Igen.
Si så där; Charmant!
Nu är du galant;
Kom, kyss din gamla Tant.

* * *

Tag ditt Valdthorn. Topp.
Lät nu fönsterna opp,
Och blås för Fröjas prägtiga tropp.
Där ser du en vagn;
Ge Valdthornet klang,
Och gör din Complimang.
Klappa med händerna.
Stor tack.
Och hvissla i gränderna,
Ert pack.
Det gör ingen ting;
Kör med vagnen kring;
Och spring mot Ulla, spring.

* * *

Kors hvad blomster, flor,
Silkesstrumpor och skor,
Och Guldur! Guldur! Guldur! min Bror.
Maka åt Er på bron,
Släpp nu fram den Kalkon;
Blås opp en ståtlig ton.
Fukta pocalerna;
Och vänd;
Och piska Fiskalerna
Ur gränd.
Drag för tusand Fan
Far i den Sultan!
I kjol och farbolan.

* * *

Jag ger balen Fan,
Alla Nympher i Stan;
Skenbarlig Satan står i Sultan,
Med sin svarta klo.
Ä de listiga? jo,
Jo det må Mutter tro.
Ändå om qvällarna,
Blixt full,
Så slår jag Mamsellerna
I kull.
Men god natt, farväl!
Kom slå vad, i qväll
Har Movitz sin Mamsell.






Movitz, i afton står Baln
Hemma hos Mollberg Corpraln;
Just där du ser ljuset,
Och lyktan uppå huset,
Där accurat står Baln. Fin.
Stöt i dit Valdthorn gå på,
Lät man brandvakterna gå;
Hvad står du och undrar?
Stor sak, Trumslagarn dundrar,
Och klockorna de slå.
På det mörka blå
Den blanka månen glimmar,
Tils om några timmar
Stjernehvalfvet strimmar. D.C.

* * *

Echo är stolt här i gränd;
Hornet åt byggningen vänd;
Blås den Menuetten,
Som han med Clarinetten
I går söng här i gränd. Fin.
Ulla i fönstret där står.
Tjenare, Syster, gutår!
Släpp oss in i salen;
Den hund den där Corpralen,
Han står vid dörn och slår.
Släpp oss in; du får,
Din skurk, en het batalje.
Slår du hit Canalje,
Tar jag dig i svalje. D.C.

* * *

Tack kära Syster, stor tack!
Barfota sluskar och pack,
Såg ni, Ert bagage,
At den som har courage,
Skal altid in. Stor tack! Fin.
Skål Madam Wingmark, allons!
Det var en sup som var bon.
Hurra! jag skal blåsa
Så fint som en fiskmåsa,
Och dansa på en gång.
Hurra, lust och sång!
Jag mig en Chloris väljer.
Kärlek hjertat qväljer.
Klang hvad Vinbuteljer! D.C.

* * *

Helsa nu Movitz Vet hut!
Bocka dig, Cajsa gick ut.
Bror hörde du inte?
En sup hon dig påminte,
Och därför gick hon ut. Fin.
Hurra hvad strufvor och vin!
Herrskapet mumsar som svin.
Bergströmskan hon skrattar,
I skinkfatena fattar,
Och tömer Carafin.
Och den där Cousine
Som uppå våfflan äter,
Hon som är så feter,
Säj mig hvad hon heter. D.C.

* * *

Stöt i ditt Valdthorn. Ja men.
Mollberg nu dansar igen,
Färdig uppå foten,
Liksom stod han i roten,
Och språng för fienden. Fin.
Västen upknäpter och gul;
Skjortan som tvättas hvar Jul,
Fläktar uti trasor;
Med ullstrumpor och hasor
Står han i Bacchi skjul.
Gammal, fet och ful
Han Bacchi kransar binder,
Visar glad och trinder
Sina blomsterkinder. D.C.






Se Dansmästarn Mollberg, Bröder,
I vår Krögar-stuga,
Hur mot väggen han sig stöder,
Med en röd Fiol.
Konstigt har han lärt sig buga,
Och med foten skrapa.
Aldrig såg man större Apa
I en Capriol.
Hjelp Himmel nå!
Nu sprang han öfver Disken,
Bums i en Så,
Där Krögarmor har Fisken.
Himmel ach! Se på hur luten
Dryper af Surtouten.
Näsan tätt med blommor guten
Skiner som en Sol.

* * *

Ser Ni Krögarfar med kannan,
Hvar han står och gluttar,
Torkar svetten gladt ur pannan,
Och slår til et skratt,
När Dansmästarn hjulbent skuttar
Och kring golfvet svänger,
Och när han i taket slänger
Opp sin trinda hatt.
Ulla blir arg,
Och sig ur dansen kastar;
Vild som en varg,
Han efter lammet hastar.
Båda skratta, båda skrika,
Med musik tillika.
Rak i lifvet, rak Ulrika!
Ropa Movitz gladt.

* * *

Släpp mig Farbror! Nej min Syster!
Släpp min Dotter! Inte!
Jag din hjärna sönderkryster.
Inte det jag tror.
Kärlek ömt mitt bröst påminte
Fordna qual och tårar;
Samma pil mitt hjerta sårar
Som i Påskas, bror!
Min Menuett,
Hör på hur den nu låter,
Helt rätt och slätt.
Men ach min Ulla gråter.
Gråt ej Syster, stå helt stilla.
Quinten gnäller illa.
Vickla förklä opp min lilla,
Skrapa dina skor.

* * *

Galet Syster! håll in magen,
Håll in magen stygga!
Skänk ditt bröst, så hvitt som dagen,
Mera fritt behag.
Altid vil du foten rygga;
In med vänstra klacken.
Ler du tåssa? Bums i nacken
Slår jag dig et slag.
Mer ledig taille!
Stå intet dum och trumpen.
Petite Canaille!
Hvad sad' jag dig om gumpen?
Gumpen in; Hvad åt jag skrålar
Och din glans afmålar?
Mera eld, mer eld och strålar!
Drag på munn et drag.

* * *

Se på mig; ge hand, mitt såcker!
Fram med vänstra foten!
Non; Ma Chere, för tusand pocker!
Vänstra foten fram!
Rak som knekten står i roten!
Se på mig, stå stilla.
Quickt, la Chaine min Ängel lilla.
Ma foi Madame!
Märk, sköna vän,
At hon pro primo niger,
Bakvänd mot den
Som fram om hänne stiger.
Sväng dig sen och balancera,
Balancera mera.
Skönsta vän mit bröst charmera;
Dansa mer mit Lam.

* * *

Sjung min ängel när jag dricker,
Dansa när jag spelar.
Säj, är intet Mollberg quicker?
Öfvermåttan quick.
Nig nu. Nej, Ma Chere, hon felar;
Knäna få ej böjas;
Minsta tvång får intet röjas;
Alt i ledigt skick.
Som på Madame
Skal bröstet öfversvalla,
Magen ej fram.
Fallalleralleralla.
Opp med bröstet, in med rona,
Som en Brud med krona!
Lät nu foten golfvet bona;
Dansa, sjung och drick.






Movitz vik mössan högt öfver öra,
Glänta på ditt hvita tält,
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra,
Ditt Corpralskap ren sig stält,
Aftonrodnan sprider ren sin flamma,
Vägarna damma,
Posterna glamma,
Krögarna stamma
Redan;
Krigs-signalen längsen smält.

* * *

Tältet insveps i mörker och dimma,
Af Canoners eld och dam;
Stolt inom röken skyllrande glimma
Mörkblå leder fältet fram;
Än af trummans hvirflar nejden gungar,
Än elden ljungar,
Än kulan slungar,
Än Fröjas ungar,
Hajja,
Skala bergen kring som lam.

* * *

Bussarna stoja, hör du ej skriket
Af en svärm i svett och harm,
Som där kring Mörsarn trängas i diket,
Och uplyfta arm mot arm?
Se på deras ögon, morska, tända,
Hur de stå spända,
Uff! när de vända
Mörsarn på ända,
Movitz!
Hviner kulan blank och varm.

* * *

Klang! vakna Movitz, Cheferna ropa,
Framför Bataljonerna;
Fyrkanten redan drages tilhopa,
Och ren lyftas hattarna;
Chorum in i skogens kamrar skallar,
Ekar och tallar,
Diken och vallar,
Alt återskallar
Echo.
Vakna Movitz; Klang! Hurra.

* * *

Vakna, se Soln i molnena skrider,
Luften svalnar mer och mer;
Koxa dit åt där vägen sig vrider,
Där du hjulen damma ser;
Se hvad sköna skarar, ystra, lätta,
Snörda och nätta;
Ögat nu mätta,
Där är den rätta
Venus,
Från Olympen kastad ner.

* * *

Ser du två röda hjul hur de rulla
I det späda gröna gräs;
Där inom skärmen prägtigt vår Ulla
Gungar i sin öpna Chaise;
Fålen, loddrig, frustar och sig höjer,
Än hufvud böjer,
Än sig förnöjer,
Än slår och flöjer
Fålen,
Öfver dälder, kärr och näs.

* * *

Skynda dig Movitz dit ned til skjulen,
Til din Ulla varm och skön;
Kullstjelpt är Chaisen, där trilla hjulen
Bort med hela Åkarlön.
Ren kring luntan Hymens Facklor brinna;
Men blott besinna,
Härnäst at finna
Slik en Gudinna,
Movitz!
Trotsar Gudars list och bön.






Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda
Rödaste Smultron i Mjölk och Vin?
Eller ur Sumpen en sprittande Ruda,
Eller från Källan en Vatten-terrin? Fin.
Dörrarna öpnas af vädren med våda,
Blommor och Granris vällukt ger;
Duggande Skyar de Solen bebåda,
Som du ser. D.C.
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet! Hvad?
Gudomligt at beskåda!
Än de stolta Stammar som stå rad i rad,
Med friska blad!
Än den lugna Viken
Som går fram? Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
Åkrarna!
Ä'ke det gudomligt? Dessa Ängarna?
Gudomliga! Gudomliga.

* * *

Skål och god middag i Fenstret min sköna!
Hör huru klockorna hörs från Stan.
Och se hur dammet bortskymmer det gröna
Mellan Calescher och vagnar på plan. Fin.
Räck mig ur fenstret där du ser mig stanna,
Sömnig i sadeln, min Cousine,
Primo en Skorpa, Secundo en kanna
Hoglands vin. D.C.
Ä'ke det Gudomligt &c.

* * *

Nu ledes Hingsten i spiltan, min Ulla,
Gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörn dess ögon de rulla
Stolt opp til fentret, til dig just dit opp. Fin.
Du all naturen upeldar i låga
Med dina ögons varma prål.
Klang! ner vid grinden, i varmaste råga,
Klang din skål! D.C.
Ä'ke det Gudomligt &c.






Glimmande Nymph! blixtrande öga!
Sväfvande Hamn på bolstrarna höga!
Menlösa styrka!
Kom, kom nu at dyrka,
Vid et smalt och utsläckt ljus,
Sömnens Gud, vår Morpheus.
Luckan ren stängd, Porten tilsluten,
Natthufvan ren din hjässa kringknuten,
Ren Norströms Pisk-peruk
den hänger på sin spik.
Sof, somna in vid min Musik. :||.

* * *

Bofinken nyss, nyss, Caisa Lisa,
Slumrande slöt sin qvittrande visa;
Solen nyss slocknat,
Och Fästet har tjocknat,
Enslighetens tystnad rår;
Jag til Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga,
Hvälfver i skyn sin brandgula båga,
Som randas lugnt och skönt
Af purpur guld och grönt,
Sen jorden Jofurs åska rönt. :||.

* * *

Somna min Nymph! dröm om min Lyra,
Til dess vår Sol går opp klockan fyra,
Och du dig sträcker,
Och armarna räcker
Til min kanna och min famn,
Eldad af mit blod och namn.
Caisa du dör, Himmel! hon andas;
Döden ger lif och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
Så blundar ögat gladt.
Håll med Fioln; god natt! god natt! :||.






Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra;
Hej! bullra i dörrarna bullra;
Sparka Fiolerna,
Bullra med stolarna;
Satan är kommen på baln.
Granris kring skänken;
Trumf! är du galn?
Ankarn på bänken;
Och tom står Pocaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
Ner i källar-svaln.
Ach ich pin ein elend sinder
Min Contract til ente går;
Heert's ein mahl, jak mik ferpinder,
Noch zwey år.
Jak schall alle flicker kränke,
På Schpelhusen vare flink,
Altrich på min huchstru tänke,
På Catrink.
Schent Fiolen Schtemmer.
Bringt mir pleck und penne
Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink.

* * *

Skynda dig Lotta och väggarna fäja,
Rör föttren din gamla Galeja;
Fönstren på hakarna,
Ljus uti stakarna;
Luckorna skrufva och stäng;
Skumpa Canalje,
Rör fötterna, fläng;
Råstig i svalje;
Nå snyt dig och släng;
Damma och sopa,
Och Movitz nu ropa,
At hvirfla skruf och sträng.
Mit min rete plut jak schriver
Tich nu thette Refersal,
Thet jach mich nu öfvergifver;
Kantz fatal!
Thet jak ei vil vare nikter,
Selten uti Kirken gå,
Truget fille mine plikter,
Klunke på,
Chlemme alle kremper.
Stockholm then Nofemper,
Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.






Min Son!
Dina kärl, dina skålar
Kring din pensel i ordning stå, :||:
Där du tyst i din vrå
Din Fröjas ungdom målar.
Min Son!
Hör ej efter hur Krögarn skrålar,
Se på den som din pensel afmålar;
Dess ögons eld hå, hå!
Som Stjernan prålar. Fin.
Movitz! ach! hvad du lycklig är!
Ljufva besvär
Båd för din hand
Och snillets kraft!
Från Paphos Land
Et lån du haft,
Ach et dyrbart lån! D.C.

* * *

Hvad fägring och behag! O Gudar hvad för tycke!
Bindmössan skjuter fram et fint och krusadt stycke,
Som uti bubblor bryts och ned åt nacken går,
Där sist et rosigt band hopflätar Hännes hår.
I öronen, hvad glans! en glans som högröd skiner;
Dess Hängen menar jag, dess Hängen af rubiner,
Som til förtjusning mer kring ögats vackra krets
Fördunkla med sin brand en blommig silfverspets
Det gröna Sidensars hvaraf bindmössan prålar,
Fint vattrat, mörkt och slätt, just som Bror Movitz målar.
En duk kring Hännes hals, mjällhvit som sjelfva snön,
Sjelfsvåldigt fläktar opp, smårandig gul och grön;
Och på de höga bröst en dubbel gullkjed spelar,
Som prydd med en Smaragd i flere hvarf sig delar.
Jag undrar just min Son Slå i och sup mig til
När ögat bjuder dig, at hjertat intet vil.
Men ach! hvad hon är skön när hon med hufvud nickar!
Kolsvarta Ögonbryn, helt mörkblå Ögon-prickar,
En mund som lifvets vår på sina läppar bär,
En hy som helsans Gud en dödlig knapt förär.
Nej du har ingen färg så liflig i din kruka,
Så dyrbar på din sudd, så len och fin at bruka,
Den ej naturens prål och tekning öfvergår;
Et enda ögnakast din pensel ej förmår.
Säg Movitz, har jag rätt? hvi penslar du och dröjer?
Säg hvad den hvita kjoln för ädel fräckhet röjer?
Liftröjan af hvitt taft och skor af gull-brocad.
Ach! måla Movitz mer, men gör din tekning glad.
Bergströmskans skål Gutår! hvars bild på duken prålar!
Apelles led hans hand! Jag driker, och du målar.

* * *

Madam!
Sitt nu ner, sitt helt stilla,
Blunda med ögat en kärlig blund; :||:
Dra nu litet på mund,
Se hit min skönhet lilla.
Madam!
Något vackert sitt hjerta inbilla;
Tänk på mej, Se på mej nu min lilla!
Skjut bröstet litet fram;
Min syn ej förvilla. Fin.
Men! den min pensel bildat har,
Sjelf mig bedrar;
Ja jag blir kär,
Förvillad, yr.
God vänner här
Om ram bestyr,
En förgylder ram. D.C.

* * *

Hålt Movitz! Gudar hjelp! du vandrar ju i drömmen.
Hej Krögar Far! kom ut! han kastar sig i strömmen.
Hålt Movitz! hålt min Son! din kärlek får sin lön.
Nej nu går jag min väg och kastar mig i sjön;
Hvar är min Sabel? Marsch!.






Skratta mina barn och vänner;
Säg om någon af er känner
Den som står och spänner
Stora Dulcian,
Än den med Peruken,
Med Skinn-förklä för buken,
Och Kappråcken af buldan.
Bistert han mot noten grinar;
Hör hur han Hobojan pinar;Oboe.
Gubben blåser så han tvinar.
Un poco lento!Oboe.
Röret strängt han kniper,
Och med truten piper,
Gammal snäll och van.

* * *

Cajsa Lisa, lilla Piga!
Fäll ej ögonen och bliga;
Skall hon intet niga,
Höra och se?
Hör huru det klingar,
Hur kärligt han nu tvingar
Sitt knöliga Oboe.
Alt för din skull, Cajsa Lisa;
Movitz vill din Namnsdag prisa,Oboe.
Gubben vill sitt hjerta visa.
A tempo gjusto!Oboe.
Spela du, var glader;
Dikta dina rader,
Och min Nymph tilbe.

* * *

Broder Movitz, blås nu sakta,
Så vill jag min Nymph upvakta,
Vid mitt glas betrakta
Skönhetens prål.
Himlen nu förkorte
Alt ondt! Hurra! blås Forte.
Kling klang! Cajsa Lisas skål!
Hännes ögon hjertan sårar.
Blås din Lymmel, hon mig dårarOboe.
Du och jag vi fälla tårar.
Ditt Nöt, Piano!Oboe.
Hännes Fest vi fira;
Astrild kom och zira
Nu mitt tungomål.

* * *

Mycket Guld och dyra skänker,
Alt hvad som ditt hjerta tänker,
Och för ögat blänker,
Blifve ditt val!
Barn-fader åt Barnet,
Jämt Fästmänner i garnet,
Och Plåtsedlar utan tal!
Borga intet Cajsa lilla,
Lät Ducaten til dig trilla.Oboe.
Riktigt Movitz, blås och drilla,
Un poco forte!Oboe.
Tag ditt glas min broder,
Dränk i Bacchi floder
Kärleks harm och qual.






Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring hufvud och plåster på mund,
Svarta håret i hängande lockar
Flaksar kring öronen som på en hund;
Med stopet i näfven han på Krögarn sir.
Niemals Schvachbier, bringt mir Doppeltbier.
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich. Schteet på tin kranne;
Gesundtheit, plaisir.

* * *

Mässings-kammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Hvar gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick!
Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun;
gleich im augenblick.

* * *

Lustigt! Jergen klunkar sig mätter,
Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp;
Händerna hvirfla med långa Manschetter;
Satan och kärleken plåga hans kropp.
Nu halka du Jergen; stötte du ditt lår?
Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår.
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; Nun ganz piano,
nun forte; kutår.

* * *

Jergen tyst! ej musiken förvilla;
Nympherna sjunga, nå tig nu din hund.
Midt uti dansen står han helt stilla,
Rätt som han står, dansar han om en stund,
Med handen på ryggen trippar han så lätt.
Ach meine Seel wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss
der kleine flageolette.

* * *

Mutter se uppå Tysken den dåren,
Guldguler råck och väst af cattun,
Skjortan hänger ut mellan låren,
Byxorna fulla med fläckar och dun.
Kör ut'en på porten; Marsch nu, ett, tu, tri!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, carnalje,
und Racker-parti.






Klang mina Flickor! se skyarna glimma,
Stjernorna försilfra båd vatten och land,
Månan i molnet sin guldgula dimma
Kastar öfver klappträn och såar vid strand;
Lokatten lyser med tassar och klor,
Skylten på stången, den knarkar och hviner,
Och guldgramanen uppå Krögar-Mor,
Glittrar kring Mössan och skiner.

* * *

Skepparn vid Stånkan med svarta Peruken,
Han med bruna kolten och hatten på sned,
Han som nu kasta, och Brickan i huken
Med sin ullgarns vante i brädspelet vred,
Samma Capten som är altid så kär,
Som femton gånger har lägrat Sophia,
Där i Cajutan, om bord på det där
Snau-skeppet Jungfru Maria.

* * *

Klang! Gamla Fredman vil fukta sin aska,
Kling klang! mina flickor, slå i för Contant.
Eljest den dära Capten vid sin flaska,
Ska ni veta Flickor, är från Alicant,
Om han er vinkar och lockar åt strand,
Och slår i fönstret med knogen på rutan,
Tre, fyra Mösstyg med spetsar och band,
Ligga på stoln i Cajutan.

* * *

Men se hur Vimpeln den fladdrar och flyger,
Och den röda Flaggan hur bugtig och rund,
Hon sina snibbar i vågorna smyger,
Mellan Roddar-båtar och Pålar och Grund,
Nalle på däcket i kedjan han står,
Månan i länkarna ljuset fördelar,
Och uti skuggan af seglet Gutår!
Sitter Birfilarn och spelar.

* * *

Kors huru Relingen gungar och vickar,
Och hur stora Masten den knarkar Nå hör!
Hör hur på kistan Besökaren hickar,
Där Märkrullan ligger vid Stånkan framför.
Här har du Tuben Bror Mollberg Gutår!
Väpna ditt öga, och klunka ur pipen,
Se där på däcket, den där med grått hår,
Den där gemena den Gripen.

* * *

Skål mina vackra och kostliga ungar!
Men O Fader Bacchus! jag hickar och dör;
Stoln går i ring kring, och golfvet det gungar,
Uti stånkan ligger båd syn och gehör;
Nog tyckes mig det var sjungande köp,
Sådan en huggare prompt i sig dräja;
Men til at säga hvad sort som jag söp,
Det kan jag just intet säja.

* * *

Se hvar han skalkas den tjocka Captenen,
Hjulbent och tokrolig, dum som en spån;
Strumporna glänsa brandgula på benen,
Och de stora Spännena skina på tån.
Klang min Sophia! nu är du för täck:
Håret kring axlarna, Mössan på öra,
Förklä i trasor Och Fartyget läck.
Men si Capten! Lät oss höra.

* * *

Himmel där kommer Capten! Bia, bia,
Käppen öfver hufvud och doppskon i skyn,
Stoln hvälfd i näfven Aj aj Sophia!
Aj-aj-aj! mitt ryggbast det smålar som gryn.
Söta Capten! Nå God dam you, din hund!
Aldrig Sophia jag mera vill söka,
Aldrig min fot, ifrån denna här stund
Mer skall i Lakanen spöka.






Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in,
Trumslagarn knapt hant lyfta på pinn,
Förr'n Bergen med sitt Oboe d'Amour,
Stod tyst på lur.
Ja! oljan knapt i lyktan utbränd,
Förr'n Basfiolen surra i gränd;
Kors! Bergen blåste Oboe så sött,
At snart jag dött.
Grälmakar Löfberg, gammal och van,
Vid Krogdörrn stod och blåste Dulcian,
Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt,
Och näfven mot Krögaren knöt.
Men Åkerblommen, snål som en varg,
I röda mössan blängde så arg,
Befalte oss draga för den och för den,
Slog dörrn igen.

* * *

Längst gatan fram sågs aldrig en katt,
Helt tyst i skorsten Murre han satt,
Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand
Sin svarta hand.
Och nedanför bland Fartyg vid bron,
Holländarn än ej, med permission,
Hint sina Permissioner knäppa hop,
Vid Tuppens rop.
Ej minsta knark i blockar och tåg;
Så tidigt at Besökaren såg
Hur', under det luften blef kulen och hög,
Fiskmåsen kring masterna flög.
Så dags at Bergen ren i krakel,
Tog sig en half och dito en hel.
Och Summa summarum, tre qvart uppå tu
Slog klockan nu.

* * *

Vasserra! hvad den Bergen han svor;
Fan sjelf mest in i Oboe for;
Han ville blåsa, men ogörligt, nej!
Det stämde ej.
Et Rör så propert, blankt som en dag,
Af svarfvad Björk med Mässings-beslag,
At det ej gaf sin klara kammar-ton,
Säj mig reson.
Lång-Anders i sin randiga rock,
Vid Basfioln stod grönögd och tjock,
Och svor på sin tumme til kropp och til själ,
På stunden slå Krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som et lik,
Förbanna sej och all sin musik,
Och slog så Dulcian bums i väggen, och dog
På nästa krog.

* * *

Men Gumman, hvad hon har för en själ!
Hon vill så hjertans väl och så väl;
Hon gaf oss alla Färsköl fyra krus,
Och hvar sitt Ljus.
Och som det var Sanct Didrik i dag,
Och Didrik är en skurk, det sad' jag,
Så skänkte Gumman oss hvar en sin sup;
Jag buga djup.
Vi drucko hennes skål än en gång.
Jag bugade och tog min Basson.
Lef käraste Mutter i hälso och frid!
Kamrat rör på strängen och gnid.
Hurra! Värdinnan hon är galant,
Men värden är en skurk, det är sant.
Hurra och hurra för vår ädla Madam
På Amsterdam.






Charon i Luren tutar,
Stormarna börja hvina,
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu til slut;
Månan sin rundel slutar,
Stjernorna sorgligt skina,
Til sin förvandling lutar
Snart min lifsminut;
Snart nu mitt Timglas utrinner,
Charon ror alt hvad han hinner,
Vattnet vid åran,
Pollrar i fåran,
Och på det blanka
Sväfvar en Planka,
Kolsvarta Lik-paulunen gungar floden fram,
Vid rök och dam :||:
Och Gastars tjut.

* * *

Krögar-Madamer raska,
Stärken mig på min resa,
När jag til Fädrens aska
Samlas skall i natt.
Krögarne stå så baska,
Rödblommiga och hesa,
Borga mig knapt en flaska,
På min gamla hatt.
Mor där på taflan vid disken,
Stryk ut två öre för fisken;
Dito, det öret
För gamla smöret;
Noch för den ålen
I gröna skålen;
Noch för den där Potates, som jag i mig drar,
Hvad den var rar :||:
Och trind och platt.

* * *

Jag gör mitt Testamente,
Där jag vid stånkan sitter;
Läs du sjelf opp Patente,
Läs Mor Maja sjelf;
Bort verldsligt Regemente,
Verlden blir mera bitter,
Stjernklara firmamente,
Mig nu öfverhvälf.
Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, hvad den Vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser,
Dropptals från truten,
Ned på Surtouten.
Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang.
Klang Mutter, klang! :||:
Vid Charons Älf.

* * *

Hufvud på axeln hänger,
Kroppen sig framåt lutar,
Nacken den slår och slänger.
Men, O Gudar! men
Ögat med tårar blänger,
Uppå de granna klutar,
Som fordom med Ducriner,
Knäptes trångt igen;
Men se på Böxorna bara;
Säj ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
Lappad är resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta,
Och den där dyra Skjortan var, Mor Maja märk!
Beckmanskans Särk :||:
För tu år sen.

* * *

Nu står jag midt i båten,
Kors hvad det roret gnislar,
Skuggorna hela bråten,
Squalpa bak och fram;
Eolus quäfver gråten,
Charon på pipan hvislar,
Hjelp! hör den mörka ståten
För et hiskligt larm;
Blixt, Norrsken, Dunder och fasa,
Rundt kring om skyarna rasa,
Karlvagnen hvälfver,
Glimmar och skälfver,
Stjernorna slockna,
Stränderna tjockna,
Tils i den svarta skuggan inga himlar syns;
Mitt qual begyns. :||:
God natt Madame.






Liksom en Herdinna, högtids klädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar i lekande qval.

* * *

Så höljde min Nymph på Floras Fest,
Et enkelt och skiftat flor;
Då hon utaf Mollberg buden til gäst
Ut til Första Torpet for.
Det Torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftan ljustras röd i Kastrulln,
Och dit Brunsvikens bölja klar
I vatrade vågor sig drar.

* * *

Helt tunn i en Nankins Tröja snörd,
Vår Ulla sitt Intåg höll;
Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd,
I vicklade skrynklor föll;
Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd,
Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd,
Ej vådligt mer i ögat stack,
Och Skon bar nu ingen hvit klack.

* * *

Märk, mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur' Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.

* * *

Just där innom Torpets högda gräs,
På granrisadt farstu-golf,
Steg Ulla utur sin gungande Chaise,
En Söndag, så klockan Tolf,
Vid pass då Jofur åskan bestämt,
Och Dandryds klockor pinglade jämt,
Och Tuppen gol i källar-svaln,
Och Svalan flög långt in i saln.

* * *

Nu började Tumlarn gå ikring,
Och Mollberg han damp af stoln;
Vår Nymph med sin arm och blixtrande ring,
Slog Tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog,
Och kjorteln öfver axlarna drog;
Och Mor på Torpet, utan krus,
Måst borga vårt Herrskap sitt rus.

* * *

På backen mot luckan Hästen gul
Upreser sin man i sky;
Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul
Med lossnade skrufvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos,
Och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjelpt som en Fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.






Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Innom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
Byts til grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf,
Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår Syster.

* * *

Ach längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Til et stoft förenar!
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.

* * *

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen opp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.

* * *

Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Hänne alla lustiga lag;
Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi ä torstiga alla.







Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa:
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.
Klang hvad Buteljer, Ulla!
I våra Korgar öfverstfulla,
Tömda i gräset rulla,
Och känn hvad ångan dunstar fin,
Ditt middags Vin
Sku vi ur krusen hälla,
Med glättig min.
Hvila vid denna källa,
Hör våra Valdthorns klang Cousine.
Valdthornens klang Cousine.

* * *

Prägtigt på fältet pråla,
Än Hingsten med sitt Sto och Fåla,
Än Tjurn han höres vråla,
Och stundom Lammet bräka tör;
Tuppen på taket hoppar,
Och liksom Hönan vingen loppar,
Svalan sitt hufvud doppar,
Och Skatan skrattar på sin stör.
Lyft Kitteln; hör.
Lät Caffe-glöden kola,
Där nedanför.
Prägtigt på fältet pråla
De ämnen som mest ögat rör.
Som mest vårt öga rör.

* * *

Himmel! hvad denna Runden,
Af friska Löfträn sammanbunden,
Vidgar en plan i Lunden,
Med strödda gångar och behag.
Ljufligt där löfven susa,
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla tag,
Vid denna måltids stunden,
Ditt glas som jag.
Himmel! hvad denna Runden,
Bepryds af blommor tusen slag!
Af blommor tusen slag.

* * *

Nymphen, se hvar hon klifver,
Och så beställsam i sin ifver,
Än Ägg och än Oliver,
Uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den Mandeltårtan skär.
En Kyckling där,
Af den hon vingen rifver,
Nyss kallnad är.
Nymphen se hvar hon klifver,
Och svettas i et kärt besvär.
Och svettas i besvär.

* * *

Blåsen J Musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen små Kärleks-Panter,
Bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
Klang Du och Jag!
Klang Ullas amaranther,
Af alla slag!
Blåsen J Musicanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Hvar en sin kallsup tag.

* * *

Ändtlig i detta gröna,
Får du mitt sista afsked röna;
Ulla! farväl min Sköna,
Vid alla Instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur Surtouten,
Afklipt en knapp vid Charons bud.
Kom hjertats Gud!
At Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud.
Ändtlig i detta gröna,
Stod Ulla sista gången Brud.
Den sista gången Brud.










Glimmande Nymph: blixtrande öga
Swäfwande hamn på Bolsterna höga :||:
Menlösa styrka
Kom, kom nu at dyrka
Wid ett smalt och utsläckt lius
Sömnens gud, wår Morpheus. ./. fin:
Knäpp af din stubb, med wanmagt och längtan
Öpna din barm, min liufliga trängtan
Och lägg på denna stol
Särk, byxor, kåft och kiol
Och somna in wid min Viol. Basso /././. Da Capo.

 

Lustan begyns, hör Caisa Lisa
Foglarna fly och sluta sin wisa :||:
Solen nu slocknat
Och fästet har tiocknat
Enslighetens tystnad rår
Jag till Fröijas Tempel går. ./. fin:
Skiut sängen ut, bolsterna skaka
Blif hwarje qwäll, hwar Främling en Maka
Och öpna din Paulun
Med fiädrar, damb och dun
Hör min Viol, stark som en basun. Basso /././. D:C.

 

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder :||:
Kiänslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör. ./. fin:
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt Lårben himmel ack
Håll med violen, Movitz stor tack.B: /././. D:C.






Mutter porten är stängder
Luckan skrufwad, hör min Violin
/././. Lustig god morron och win fin:
Lotta är du befängder.
Sömnig, rödhårig och dum som ett swin
/././. Surögd, koppärrig och stinn
Ulla med lurfwiga håret
Hon med ofärdiga låret
Lät henne komma in.
/././. Cousin
/././. Fäll gardin. Da Capo.

 

Inga böxor din satan
Kappråcken slarfwig, du fryser jag tror
/././. Warmare i mitt Contoir. fin:
Mån' försilfrar nu gatan
Biällrorna klinga, slädtrafwaren stor
/././. Blixtrar med glimmande skor.
Duns uppå duns uti gropar
Hör du hur Brandwagten ropar
Nu Tyska påsten for
/././. Tenor
/././. Hur' sa Mor. D. C.

 

Här är dörr'n till Contoiret
Eld på spisen, uppassning, respect
/././. Flickor och Kärleks Confect. fin:
Hwem är Nymphen med floret
Med klippings handskar och armen utsträkt
/././. Si hur hon gäspar så täckt
Lät meij din blomma få plocka
Hwarifrån är hon min dåcka
För Ku af Finsker slägt
/././. Perfect
/././. Blef hon wäkt. D. C.

 

Mutter! än några slantar
Än en styfwer i byxsäcken si
/././. Mowitz giör en symphonie fin:
Spela satan med wantar
Kyler du fingren, ta friskt då uti
/././. Rätt nu en pålska få wi.
Tornwäktarn snarkar i Tornet
Påst Poiken blåser i hornet
Wär da? Patroulle förbi
/././. Lät bli
/././. Raillerie. D. C.

 

Dra up klinkan på bandet
Dörren på gafwel, här trifwes jag här
/././. Hwem är den Flickan, den där? fin:
En Mamsell ifrån landet
Systren ligger wid wäggen och swär
/././. Blek som ett Lik och så kiär.
Unnan ur dörr'n edra satar
Mutter! hwad står du och pratar
Hit bränwin till oss bär
/././. Begär
/././. Och förtär. Da Capo.

 

Movitz känner hwar Flicka
Samma Systrar i fiol som i år
/././. Mutter adieu och gu tår. fin:
Hurra lustigt wi dricka
Korfwen på trumman han ramlar och slår
/././. Korss sådan winter så swår.
Mutter adieu, hör patroullen
Strupen är stelnad och swullen
Nu wärker arm och lår
/././. Jag går
/././. Illa mår. Da Cap.






Är det Confectio? :||:
Är det Confectio al Chermis, säij gubbar?
Neij blott Persico :||:
Skaka dess glittrande skum: :||:
Bröder! gubben är gammal och stum,
Raglande, darrande, sur-ögd och dum
Ändå han dricker
Blir rusig och qwicker
Och älskar sitt födelse-rum.:||.

 

Hwad är för datum? :||:
Win på min födelsedag, jag mig skubbar
Hurra grasatum :||:
Skål för min ungdom och Wår :||:
Aldrig Öl, Win och Bränwin förslår
Ge mig en sup för hwart födelseår
Skål pack och slödder
Heij Fredman är födder
Just år siuttonhundra, gu tår.:||.

 

Kiärleken gråter :||:
Kyskhetens Tempel helt menlöst jag rubbar
Ömt jag uplåter :||:
Dess förlåt och hängande duk:||:
Skinande nafwel och glittrande buk
Fostret du kastar, giör dygden helt siuk
Stor sak i dygden
Jag firar i bygden
Min födelse dag; det är bruk. :||.

 

Kors långt för Pästen :||:
Kunde jag sitta och jollra på Klubbar
Bränwins attesten :||:
Utan Winruta och Lök:||:
Bort ísculapius, bort med ditt kiök
Alla små krämpor förswan som en rök
Jag tog min flaska
Och döden min aska
Ej mylla mot tusend försök. :||.

 

Heij! Huile de Venus :||:
Heij på min namns dag! all werlden jag dubbar
Bacchus, Galenus :||:
Döden blef uptäkt och rögd:||:
Siung mina bröder med hälso och frögd
Siung blott om winet och kärlekens högd
Jag i calaset
Nu siunger wid glaset
At jag är blixt full och förnögd. :||.






Si Fälenubben
Movitz si gubben
Spiälkar ur Stubben
Bränsle och wed
Slår yxan ned
Drar mund på sned
Och klår sig om skägget så wred.

 

Pipan han röker
Flaskan försöker
Ryggbastet kröker
Och hugger ett hugg
Giör kil och plugg
Sen full i mjugg
Han hostar och spyr ur en glugg.

 

Månan han blänker
Rimfrosten stänker
Stiernan sig sänker
Men skyarna gå
Kyrktornen stå
Helt silfwergrå
Det dagas hör klåckorna slå.

 

Klåckan slår åtta
Up lilla Lotta
Fyrugn och potta
Skura och släng
Stäng dörren stäng
Bred up din säng
Och kiorteln på rona nu häng.

 

Snöra dig flicka
Gäspa och hicka
Nattståndi dricka
Nu spruta i hand
Drick litet grand
Skölg gom och tand
Och klå dig på Låret ibland.

 

Lifstycke snöra
Klå dig på öra
Börja nu giöra
Med naglarna mord
Smäll på hwart bord
Läs några ord
Bestorma sen himmel och jord.

 

Gråt och begrunda
Skratta och blunda
Sen sammalunda
Gråt åter ömt
Om hwad du drömt
Hwad hiertat gömt
Sist skratta åt den dig har glömt.

 

Tåfflorna kippa
Börja sen trippa
Med nyckelknippa
Med sqwaller och larm
Med flåttig arm
Med öppen barm
Högt swällande brusig och warm.

 

Lotta hon löper
Krånglar och kiöper
Skummar och stöper
Liusflott och lius
Alt går burdus
Nu katt och mus
Krin hwälfwa båd diskar och krus.

 

Ögonen hota
Läpparna knota
Hiertat till fota
Faller en hwar
Märk kärlek drar
Hans tron syns klar
I spisen ett tempel han har.

 

Movitz den sällen
Nu på spishällen
Tusen tillfällen
Kärleken ger
Gupp up och ner
Gupp gupp än mer
Ställ kiöksdörrn på glänt Movitz ler.

 

Kiorteln är struken
Struken halsduken
Förklä på buken
Strukit och grant
Gullspets galant
Flors engagant
Och kläde kring hufwu charmant.

 

Akta nu kiolen
Stöt ej violen
Runka ej stolen
Herrskapet hör
Alt hwad du giör
Hörs innan för
Aij Movitz jag swimmar jag dör.

 

Nu är jag lagder
Stå ej försagder
Wis dina bragder
Dyrka den magt
Som Paphos prakt
I spisen lagt
Som mig i ditt sköte nu brakt.

 

Si denna barmen
Flåsar i harmen
Kärleks allarmen
Dess blixt och revolt
Jag älskar båldt
War Movitz stållt
Min Engel, min herde, nå hålt.>

 

Movitz den dåren
Så lurfwig i håren
Med förklä för Låren
Si tåcken man
När fröija brann
Så gäspar han
Och lemnar sin skörd åt en an.

 

Gryt ringen slamrar
Stekspettet skramlar
Stekwändarn ramlar
Och Lotta wår wän
Slog kiöksdörrn igen
Hwad skedde då se'n
Jo Movitz hon sparka i änn.






Mutter jag kommer med lycktan upptänd
Med mitt glas, med mitt walthorn och Basonen spänd
Ända till stan dit Basonen är wänd
Höres Echo in i gaffel gränd.
Skyarna blixtra bland skurar och bad
Ser du skylten på Lilljans mellan löf och blad
Bröderna dantsa fem sex uti rad
Må ej Fredman också vara glad?
Klang! huru lång
Min Basson
Och swår han är att handtera
Röret är trångt
Och för långt
Det gnisslar hest och wrångt.
Systrar lätt oss promenera
Tag du mutter lycktan och bär
Jag skall för er Qwintilera
På Basonen här.
Fagotto.Hör hwar ton så klar och skär
Fram den bringas
Höijs och twingas
Som på fleuttravers.


Lotta god afton god afton Mamsell
Se Bror Lars Bror Carl Petter och en an gesäll
Maija på Vismar och Caisa Rydell.
Wi få roligt gåssar nu i qwäll.
Lys mig med lycktan och fäll henne ner.
Där en puss där vid plancket, stupa ej jag ber,
Hurra Cousiner jag dantsar och ler
Se Blå Porten öpnas nu för Ehr.
Hör hwad för klang
Sicken wagn
Wid porten wände tillbaka.
Hör hwad för rop,
Allehop
Nu slåss om glas och stop.
Systrar hållen eder raka
Mellan Sablar, piquar och Spett
Denna Sabel skall få smaka
Båtsmans blod och fett.
Fagotto.Spän Basonen blås i ett
Storma huset
Intill gruset
Det bort läng'sen skedt.


Skiut in i fönstret, bryt sönder hwar karm
aij min arm! aij mitt ben, aij aij aij aij min arm!
Stöt i Trompeten skrik Molberg allarm
Och ränn Sabeln i hwar enda tarm
Söla den hunden i blod, och i träck
Slån på truten den där som är så örfilstäck
Sparka den åsnan som dantsar så fräck
Och giör huset tomt till minsta fläck
Ut alla man
Hwar om an
Canailler ut hufwud stupa
Stäm Violin
Ge oss win
J Sodoms gödda Swjn.
Lätt oss rusta, slåss och supa
Squadronera med Sabeln så snält
Ärr och blånor skorsor diupa
Bagatelle i fält.
Fagotto.Hör hur Echo swarar gält
Mars nu hwilar,
Göm dess pilar
Under Bacchi tält.




Ulla krögarn ropar,
Tag ditt tenstop på hyllan och spring--
Fåfängt att du sopar
Och strör granris på tröskelen kring.
Fäll förklät spring
Geschwindt din lilla fiolla
Hör Movitz härmar nu Colla--
Strunt, det war ingen ting.

 

Ysch barn! lät oss höra
Kors hwad luftsprång, drill och Cadance--
Klang,plang, spänn ditt öra,
Drick och lyssna, bort all reįonance
Än encadance
Skiönt Movitz, skiönt det låter
Hit bränwin, eljest jag gråter--
Gie oss en sup pomerantz.

 

Ysch Barn! hör det klingar,
Snyt dig Movitz, hielp gu! nu han nös--
Stråken han nu swingar
Och slår driller på qwinten helt lös.
Hielp gu! han nös,
Det kostar på Canaillen,
Tänk om du war i Seraillen--
Bror Movitz, hwar Nymph då frös.

 

Ulla krögarn skriker,
Se den oxen så giödder och flink--
Brusig, röd och riker,
Med lifstycke af rosigt Calmink,
Spring Ulla flink,
Lät Movitz dig eij hindra;
Men Ullas ögon de tindra--
och Movitz fick en wink.

 

Löp eij i din yra,
Dubbelt öl will han ha jag förstår--
Stopet Numro fyra
För Movitz islagit ju står.
Ja, jag förstår,
När du har inga pengar,
Så klingar dina strängar--
En Polska Movitz går.









Bacchi Härolder med guld och beslag,
Blir det Capitel? nej intet i dag.
Blir det intet Riddarslag?
Intet, intet säjer jag.
Hvarför då Kåpor och Spiror, min vän?
Jo kära hjertandes, saken är den,
Kolmodin och Holmström sen
Sku nu blifva Adelsmän.
Nå, så säjer jag, må göra;
Värdigt Kolmodin uphöjs;
Hvad Namn och Vapen skal han föra?
Jo han heter Källarcreutz,
Han heter nu von Källarcreutz.
Bacchus sjelf hans Vapen målar:
I rödt fält en Guld-pocal,
Rundt omkring et Löfverk prålar
Med Tulpaner och Bregal,
Öfverst ses i gyldne strålar
Riddarns Namn och Åretal. :||:

* * *

Tvi tocka vapen vil jag inte ha!
Bacchi härolder, så granna, hur sa?
Gula kåpor, nå hurra!
Spiror med - hur sa? hva ba?
Men kära hjertans, förlåt mig jag ber;
Blefvo då ej några adlade fler?
Kära hjertans, många fler;
Holmström fick ock sitt baner.
Tag en sup på skorpan tugga;
Holmström; hör hans Adelsnamn:
Han heter nu von Ehrensugga;
Vackert barn i Bacchi famn!
Et vackert barn i Bacchi famn!
Aldrig han Baneret mister,
Ty han kämpar i sin tro;
Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!
Under tvänne oljo-qvistar
Står en Sugga vid en ho. :||:

* * *

Tvi tocka vapen! jag passar ej på
Bland Bacchi krymplingar välboren gå;
Jag vil ej hans lagrar få.
Blef ej flera än de två?
Jo kära hjertans, ändå en god vän,
Han, Officianten med asken? ja den,
Kilberg. - Den du? ja just den;
Rör på tappen, drick igen.
Kära säg hvad namnet heter.
Jo han heter Adlerstop;
Fioler, Valdthorn och Trumpeter
Kring hans Vapen fästas hop,
Omkring hans Vapen fästas hop;
I rödt fält et Tennstop glimmar,
Och en Örn på låcket står,
Midt i skölden Solen strimmar,
Och i soln en Kräfta går,
Nedanför en Hvalfisk simmar,
Och i gapet står Gutår. :||:

* * *

Tvi tocket vapen, det ger jag åt hin!
Kräftor och Hvalfiskar, Örnar och Svin;
Valdthorn, Flöjter, Violin.
Men hvad eljest hölts för min?
Jo kära hjertans, en Nystedt vi se,
Har uti vapnet långt mer än de tre,
Verklig mer simplicité
Än de andra adlade.
Kära säj hvad namnet blifver.
Ach hvad dårskap på vår ö!
Jo Ölheim han med OE skrifver,
Meisner skrifver bara Ö;
Ja Meisner Ölheim har med Ö.
Tvänne Tigrar skölden fatta,
Hvilka sig på ändan stält,
Rundt omkring ä Rankor satta,
Öfverst flyr en Bisvärm snällt;
Men se vapnet, se och skratta,
En blå Näsa i rödt Fält. :||:

* * *

Tvi! Fader härold, så när had' jag spytt;
Gammal familje, fast vapnet är nytt;
Stamfarn var, som man uttydt,
Noach eller Lillepytt.
Ölheim med OE det är nu då hans;
Hvad har det andra för färgor och glans?
Är det prydt med hjelm och krans,
Trummor fanor pik och lans?
Kära hjertans hur du frågar,
Hvem kan repetera alt?
Jag är så törstig, du mig plågar,
Hit en sup, det är så kallt,
Tag hit en sup, det är så kallt.
Meisner Ölheims vapen, kära!
Är uti en fyrkant stält,
Tvänne kattor skölden bära.
Hit en sup, ich hab kein geldt.
Meisner Ölheim bär med ära
En röd Näsa i blått Fält. :||:






Ordens-Härolder ta'n Edra spiror,
Och Stendecker trumla nu.
Bom bom bom bom med Pukor och liror!
Bacchi fest vi fira sku;
Riddare-Capitlets våta Gubbar!
Klang! Bacchus dubbar :||: Lundholm,
Bränvins-brännarn - Värdig du!

* * *

Ordens-Capitlet ingen må rubba;
Lundholm han är värdig han;
Hodie mihi, cras tibi, Gubbe,
Du uti din stjerna fann.
Riddarn Apelstubbe, Tull Inspectoren,
Klang! är friboren :||: Bacchus,
Bland hans hjeltar ålderman.

* * *

Hjelte vid tunnan, stå intet flater,
Riddar-kåpan knäpp igen.
Patria ubi bene, Kamrater,
Står i stjernan, ser du den?
Vivat semper Bacchus, glas och buteljer!
Står du och sväljer, :||: Österman?
Österman, Stolmakaren.

* * *

Främst ibland Bacchi hjeltar han tråkar,
Hjelper andra i sin mull,
Men när som klotet käglorna råkar,
Dimper kägel-kungen kull.
Veni, vidi, vici, står uti stjernan.
Klang! Bacchus ärna'n :||: längesen.
Vivat Bacchus och hvar full!

* * *

Riddare, Bacchus vill Er betrakta.
Sockerbagar Halling stå.
Puka Stendecker intet så sagta,
Lyft up pinnarne och slå.
Aut Cësar aut nihil hans valspråk blifver.
Klang! Bacchus gifver :||: Halling
Tappen til at suga på.

* * *

Än fins en stjerna målad och prickad
För Tullskrifvaren Agrell.
Promt till Norrköping varder han skickad
Som Mercurius qvick och snäll.
Semper adsum Riddarns valspråk heter,
Pukor trompeter :||: pukor!
Nu Capitlet slöts i quäll.






Se menigheten,
Hör på Trompeten,
Pukorna vid Bacchi Riddareslag;
Två Serviteurer
Bli Commendeurer
Af hans Orden denna dag;
Ordens Härolder Glock och Kämpendal
Bär sina spiror utan alt förtal.
Bom bom bom bom bom :||: Utan alt förtal.

* * *

Trohet bör lönas,
Tapperhet krönas,
Romersk dygd bör Romersk ära få,
Segrande Lansar
Bindas med kransar;
Bacchus tänker likaså;
Skattmästarn utaf Orden, Kolmodin
Bär uti korset två förgylda Svin.
Bom b. &c. Två förgylda Svin.

* * *

Klinga med Glasen,
Rör Orgel-basen;
Riddarena up i Choret nu gå.
Klang Bacchus dubbar
Två käcka gubbar,
Stora hjeltar bland de små.
Meisner til valspråk TOTA DIE för,
Nybom PLUS ULTRA. Hör Pukslagarn, hör.
Bom b. &c. Hör Pukslagarn, hör.

* * *

Undan för ropet!
Nystedt för stopet,
Planberg går som Ordens Canceller;
Truppen sig sluter,
Ordens Statuter
Joseph Israelson bär;
Ordens peruken bäres i ett skrin,
Jensen den sätter uppå Kolmodin.
Bom b. &c. Uppå Kolmodin.

* * *

Alt skal sig skicka;
Låtom oss dricka
Friskt de nya Riddarenas skål!
Friska humeurer!
Hej Commendeurer!
Lustigt i vårt våta prål!
Orden uplifvad, gammal är och vis,
Äldre än Ordo Aurei Velleris.
Bom b. &c. Aurei Velleris.






Hör Pukor och Trompeter!
Hvar Riddare står så feter,
Med rosor och guld-beslag.
I dag blir det Riddar-slag.
Stig fram du Bacchi hjelte,
Knäpp igen dit Riddar-bälte;
Och, Lundholm, stå ej så tvär;
Stig Riddare fram och svär.
Hör Knapen han spelar.
Lundholm var värdig! Tag stjernan här. :||:

* * *

Jag, Lundholm, jag bedyrar,
Af bränvin min hjerne yrar,
Af bränvin är all min blod,
Och flaskan är min klenod;
I Stjernan jag nu vinner,
Mitt timglas det sagta rinner.
Ach! Ach! tocken stjerna, lull!
Aj aj! om hon vor af gull!
Hör Knapen han spelar.
Var Apelstubbe värdig! Fall ej omkull. :||:

* * *

Jag Apelstubbe lofvar,
Om lyckan mig väl begåfvar;
Ell' om hon mig intet ger,
At fäkta vid ditt baner;
Jag tjent min Kung vid bomen,
Men Bacchus min Far med gomen;
Jag skrattar inför din tron
Åt syssla och suspension.
Hör Knapen han spelar.
Österman var värdig! Stå rätt på skon. :||:

* * *

Jag Österman allena,
Contract i min minsta sena,
Jag står nu här vid ljus,
I nattråck och i karpus;
Jag svär och jag bekräftar,
Den stjernan man på mig häftar,
Skal dingla och dangla våt;
Mitt öga det går i gråt.
Hör Knapen han spelar.
Agrell var värdig! Låt, Knape, låt. :||:

* * *

Hör Jensen! - Hvad befaller?
Hit flaskor utaf kristaller!
Skattmästar-peruken fram,
Pomada, och tång och kam!
Agrell han skal nu bära
Skattmästare-kors med ära.
Ja Vivat i Bacchi tjäll
Skattmästaren Pehr Agrell!
Hör Knapen han spelar.
Dubbningen i Capitlet slöts nu i quäll. :||:






Så ofta jag äger ledighet, försummar jag ej at
tilskrifva M. H. som en kär vän; men mina bref
blifva, i anseende til mitt myckna arbete för
min Konung, hans krono och landom, icke så
lustiga och glada som jag önskade, utan lika så
matta som min tankegåfva denna postdag, ty jag
har sorg! Si! för detta Notarien vid Södre För­ 
stads Kämnärs-rätt, sedermera Primarie Kämnären
vid Norre Förstads Wästra Kämnärs-rätt, samt
Härolden vid Bacchi Ordens Capitel, Herr Johan
Glock, är med döden afgången i början af den­ 
na månad; efter hvilken Herre och Man Paren­ 
tation kommer at hållas d. 11 nästk. Aug. af Ce­ 
remonimästaren, Ordens Parentatoren, Oratorn
och constituerade Dansmästaren i Choret, Janke
Jensen. Härvid blifver minsta pragt som är mö­ 
jelig; ingen Procession med buller och larm, utan
endast knäppning på pukorna, då Ordens Baneret
bäres af den Härolden som utnämnes efter Glock.
Här gissas på åtskilliga, som kunna anses värdiga
at intaga vår Dödas ämbete i Capitlet; man undrar
hvem lotten faller på, i anseende därtil at Hä­ 
rolds Ämbetet är en Poste d'honneur, så vida de
äro förklarade lika med Riddare af högbemälte
orden. Vår afledne Härolds förtjenster äro drå­ 
pelige i Bacchi rike, och hans grift hedras med
drufvor och Cantater, hans aska bestänkes med
Hoglands-vin och Öl. Klockorna skola klämta i
Templet, och därefter Oratorn stiga up och hål­ 
la et til ämnet lämpeligt tal, hvarefter hela Fe­ 
sten slutas med en Elegie eller sorgelig Cantat om
des afgång, några Qväden om Bacchi safter, och
Rusige Mäns Glädje och Raglande Qvinnors Tan­ 
kespel, om Verlds-bekymrets förakt vid glas och
buteljer, och om den himmel som hvälfver öf­ 
ver Bacchi Länder.
Jag torde upmuntra M. H. med några af
Ordensbröderne vid detta tilfälle författade Graf­ 
Cypresser; til exempel:



Dyrbart Afton-offer vid för detta Hä­ 
rolden i Bacchi Riddare-Capitel Herr
Joh. Glocks öpnade och tilslutne Grif­ 
te chor, uptändt på Gröna Jägaren e­ 
mot morgonen vid Solenes upgång d.
9 Julii 1770, af Von Bercho, Com­ 
mendeur.

Så vandra våre Store män
Ur ljuset in i skuggan;
Här ligger denne Riddaren
Utaf Förgylda Suggan
I grafvens mörka vinkel gömd
Och svept i bara kransar.
Förträfflig man och vidtberömd
I Bacchi lek och dansar!

* * *

Din Härolds Spira brytes af
Af mig och dig och döden,
Din Flaska krossas på din graf
Och klingar dina öden;
Hvar droppa til den sista tår,
Som sprids i blanka strålar,
Din vinter, sommar, höst och vår,
Din dag och afton målar.



Välment Sorgesyn, imaginations-vis förkla­ 
rad vid Häroldens i Bacchi Ordens-Ca­ 
pitel Johan Glocks afgång från jord­ 
klotet, af von Ehrensugga, om aftonen
på Förgylda Draken d. 11 Julii 1770.

Se svarta böljans hvita drägg,
Ach se hur Charon stretar!
Han vrider vatnet ur sitt skägg,
Och med sin båt arbetar;
Med åran vil han vågen slå,
Men vågen slår tilbaka,
Och himlens fönster öpna stå,
Och alla skyar braka.

* * *

Förgänglighetens fält jag ser,
Fast mörkret mig förblindar,
Min Glock i Charons båt går ner,
Och vräks af storm och vindar.
Farväl med vin och dubbelt-öl!
Och bort med glas i handen!
Rättnu min vän så är din köl
Vid Eliseiska stranden.



En Gyldne och Blomsterrik Urna, enfalde­ 
ligen nedsatt på de Eliseiska Fälten,
den ottonde dagen i Hömånaden 1770,
in Tumulo Glockii, af Kämpendal, nu
varande Förste Härolden i Bacchi Or­ 
dens-Capitel.

Så slår min Glock nu locket til
Uppå sitt stop och vandrar,
Hvarthän, jag icke veta vil;
Gutår! jag dig ej klandrar;
Du har förfall, du måste dö,
Och skiljas från vår lusta,
Men vi med glas på denna ö,
Ditt lof i klunkar pusta.

* * *

Du druckit så din saft til slut,
Så lärt din drufva prässa,
At varma oljan rinner ut
Uppå din kalla hjessa.
Din hydda var så våt i dag,
Jag kan dig ej befria,
Så våt, at döden vid sitt slag
Har rostat full sin lia.

* * *

Men ach! din tunga, hur var hon?
I bara honung guten;
Och bäst du stod vid Bacchi tron,
Hur blef hon stum och sluten!
Hur blekna dina läppar af,
Och ingen sötma kände!
Hur blef ditt paradis din graf,
Och vällust ditt elände!

* * *

Välan Gutår! min döde bror!
Din skål, gutår i grafven!
Jag tumlar i ditt Grifte-chor,
Och raglar med Prestafven;
Men törsten är ej mer ditt qual.
Min hjerne nu förbryllas.
Din Urna skal af Kämpendal
Med vin och blomster fyllas.







Hör klockorna med ängsligt dån
Nu ringa för en Bacchi Son,
För Riddarn Lundholm där i vrån,
Af döden upsluken!
Se Ordens Peruken!
Se Stjernan på'n!

* * *

Hör klockorna vid mörksens tull!
Sof gamle Lundholm, sof lull lull.
Cupido sjunger vid din mull:
Om nånsin din Maka
Skull' kysst på din haka,
Hon blifvit full.

* * *

Din morgonsol brann sällan klar,
Din middag blott en skymning var,
Din näsa aftonrodnan bar,
Så rödlett och trinder
Af mörkblåa kinder
Hon skugga har.

* * *

Så slås din kammar-dörr i lås,
Din Ordens-kåpa, kors och krås
I jorden multna och förgås.
Din kista man rörer,
Ta i Commendeurer,
Trompetare blås.






Kärlek och Bacchus helgas min skål;
Bägge sku firas af ungdom och ålder;
En ger jag hjertat den andra min bål;
Ty Bacchus ger Astrild Härolder.
Femton års Flicka och fuller Pocal
Är hvad i verlden helst mig behagar;
Ach! hvad jag önskar uti mina dagar,
Hos Venus bli Fändrik, hos Bacchus Corpral!






Ach om vi hade, god' vänner, en Så
Ungerskt vin för vår strupa,
Och at vid såstången vi voro två,
Som hade lof til at supa!
Vi skulle ligga, Gud signe Guds lån!
Jag och kamraten med tungan i sån.
Ach! om vi hade, god' vänner, en Så
Ungerskt vin för vår strupa!

* * *

Ja! fast den sån vore tunger som bly,
Skull' han bli lätt til at bära;
Jag skull' med krafter och rosende hy
Lyfta min börda och svära;
Och min kamrat skulle ta mig i famn,
Dansa med stången och sjunga mitt namn.
Ach! om vi hade, god' vänner, en Så
Ungerskt vin för vår strupa!

* * *

Ej på trehundrade steg någon själ,
Nej ingen käft på trehundra;
Nej våra portar skull' stängas så väl,
Ingen skull' bulta och dundra;
Bulta nå'n dit, skull' vi lyfta vår stång,
Fäkta som bröder och dö på en gång.
Ach! om vi hade, god' vänner, en Så
Ungerskt vin för vår strupa!

* * *

Båd' uti urväder, solsken och slask,
Dunder och blixt och i torka,
Ja om från himlen föll änglar pladask
Neder i sån, skull' vi orka,
Orka at slås, köra opp dem til mån,
Taga basunen och dricka ur sån.
Ack! om vi hade, god' vänner, en Så
Ungerskt vin för vår strupa!






Nå ödmjukaste tjenare, gunstig Herr Värd!
Klang! en klunk uppå Skinkan innan Steken
blir skärd.
Hvad den Soppan den var delicat utan flärd,
Och de Fricadellerna, charmanta Herr Värd!
Sill-salaten förträfflig med äplen och lök!
Delicieux den Kalkonen i sin flottiga rök!
Maken Bringa näplig fins i Konungens Kök!
Råga mer i glasen, och den Punschen försök.
Samtlige vänner kring denna Bål
Ha den äran vid Fru Värdinnans skål
Buga oss.
Nå ödmjukaste tjenare, gunstig Herr Värd!
Den skålen blir dig tilkänd, tömd och förärd.

* * *

Nå så klang för de Sköna, än ryker vår Bål;
Klang! min nådiga, drick och stäm nu in i vårt
skrål.
Har den äran dricka gunstiga Herrarnas skål.
Klinga granne, präss i bottn, drick hvad du tål.
Min Herr Bredström ödmjukaste tjenare! - Tack.
Skål Högädle Herr Rådman! Det var kostelig Rack.
Min Herr Tullförvaltare, förlåt mig jag drack.
Hvad den varma Punschen är storståtelig! ack!
Samtlige vänner kring denna Bål
Ha den äran vid Fru Värdinnans skål
Buga oss.
Klang! J Skönheter, se ännu ryker vår bål,
Med slefven full af rack, Citroner och prål.

* * *

Din ödmjukaste tjenare dricker dig til;
Klang! en klunk lilla Iris, vil du blott som jag
vil,
Skal vår brudsäng bäddas så där medio April,
Och Fiolerna sku drilla, drill uppå drill;
Men den handen som detta mit hjerta försmår,
Och det ögat som sneglar nu på mig - du förstår,
Och det vackra bröstet som nu sväller - gutår!
Skal väl tryckas til min ömma famn nästa år.
Samtlige vänner kring denna Bål
Ha den äran vid Fru Värdinnans skål
Buga oss.
Din ödmjukaste tjenare dricker dig til
Ett styckfat fullt i botten - hit med en Sill!






Supa klockan öfver tolf,
Lefva bland förryckta!
Jorden är mitt kammargolf,
Solen är min lyckta!
Jag bryr mig om ingenting,
Blott at hjernen löper kring
Löper kring
Löper kring
Löper kring
Löper kring,
Intil dess hon domnar,
Och jag fattig somnar.

* * *

I min Farfars gamla rock,
Hål uppå armbågen,
Står jag bland en lustig flock,
Super bara rågen,
Tar mig ur de vackra krus
Morgon-, middags-, afton-rus
Afton-rus
Afton-rus
Afton-rus
Afton-rus,
Och så blir jag röder
Som de ägta bröder.

* * *

Stode salig Far min opp,
Och mig hörde hicka,
Sade han: min gosse, topp!
Vi sku brorskål dricka.
Ja min Bror, så svarte jag:
Drick med mig til ljusan dag
Ljusan dag
Ljusan dag
Ljusan dag
Ljusan dag,
Sedan må du ila
Åter til din hvila.

* * *

Blefve jag en riker man,
Finge mynt i pungen,
Skulle jag til Jul min sann,
Klä mig grann som Kungen,
Köpa mig förr'n någon tror,
Rock och väst och nya skor,
Nya skor
Nya skor
Nya skor
Nya skor,
Och så pung i håret,
Och så ur på låret.

* * *

Men min strupe vil bli full,
Tål ej denna torken;
Guld ej annat är än mull,
Gubbar ta ur korken;
Låtom oss i ro och fred
Svälja sista klunken ned,
Klunken ned
Klunken ned
Klunken ned
Klunken ned,
Och oss sedan döda
I det våta röda.






Portugal, Spanjen,
Stora Britanjen,
Ach om jag ägde de kronor i quäll
Uppå min hjessa!
Skull' en Prinsessa
Hvila i famnen liksom en Mamsell;
Jag och min lilla
Somna så stilla.
Af mina björnar jag böd då farväl.

* * *

Bomber, raketer,
Pukor, trompeter
Skulle oss väcka med dån och med knall;
Våra drabanter
Spela sitt lanter,
Dricka vår skål utur krus af christall;
Jag skull' ock dricka,
Vivat min flicka!
Sen skull' det smälla tils dagen blef all.

* * *

Ostron jag väljer,
Renska buteljer
Skulle min Drottning och jag töma ut;
Pudding med russin,
Vofflor et dussin
Blefve vår frukost, en kallsup til slut;
Skönaste knaster,
Hundra piaster
Skålpundet kosta skull' uti minut.

* * *

Skål kamerater,
General-Stater,
Helige Fader i Rom och din ätt!
Slut på min mässa;
Farväl Prinsessa,
Kronan är borta, hon kom också lätt.
Ände på Psalmen;
Jag går til Malmen,
Och på credit tar en sup och cotlett.






Venus, Minerva,
Mars bland de djärfva,
Han som med trummor och döden går på,
Pallas och Clio,
Muserne Nio,
Jupiter, Pluto, Apollo också,
Gudar, Gudinnor,
Hjeltar, Hjeltinnor,
Hela Olympen gutår i min vrå!

* * *

Eder til ära
Törs jag begära
Af edra nåder den lycka och grace,
Utan at ljuga,
At i min stuga
Hålla til godo et litet Calas;
Värden är ringa;
Skinka och bringa,
Pepparrot, senap och vin några glas.

* * *

Bacchus han språka
Hur han skull åka
Uti en vagn med Pan och Sylvan;
Phoebus ej mägtar,
Han sig ursäktar,
Gubben har durchlopp och dras med qvartan;
Ja, Melpomene
Har ondt i bene;
Fröken dock skicka mig en Parmesan.

* * *

Juno har snufva,
Nattrock och hufva
Ärna Gudinnan at kläda sig i;
Jag blef villrådig,
Dock var hon nådig
Sade, jag kommer uti chauve-souris.
Vördnad i hjerta,
Bäfvan och smärta!
Gudar, Gudinnor, kom gören parti.

* * *

Men, jag mig stärker,
Fast jag förmärker,
At fråm Olympen är icke en själ.
Sorgen å sido!
Bacchus! Cupido!
När jag har Er, jag ej ledsnar ihjäl.
Lappri i skymfen!
Strunt i Olympen!
Tyst! jag nu somnar så roligt. Farväl!






Det var rätt curieust; i går aftons så satt vi och
talte om Finance-verkets nu varande tilstånd,
sedan cursen blifvit reglerad til al pari. Det sup­ 
ponerades af en viss, at du vore Bank och låge
uti Munkens trappor, jag krånglade mig up til
dig efter vederbörligt tilstånd; in bona fide ger
jag dig min Ego i underpant; du vil, men jag
kan intet; jag kan, men du vil intet; skulle du
då blott för omöjlighetens skuld skuffa mig utför
åt Lokatten och de trapplösa trapporna?

* * *

Lokatten! Lokatten! min frände gutår!
Där finnas Fioler och Jungfrur på spår;
I fönster, i gluggar, i vinklar och vrår;
En Kjortel, en Båtsman och Kärleken rår.

* * *

Hvad frågar jag efter Finance och Balance,
Blott fyrken och flaskan och jag gå i dans?
Medborgare, Bank, Alpari och Fan,
De quitta mig lika, blott öl fins i stan.

* * *

Men Italien - se nu - Holland, Spanien:
månne deras politiska byggnad i anseende til A­ 
chiska freden, Westphaliska freden, Consilium
Tridentinum, Börsen och Inquisitionen, kan äga
bestånd?

* * *

Består du mig bränvin, och pipor och krus,
Jag agtar en Krona liksom en Cardus,
Carduser som kronor och ziffror som null,
Westphaliska skinkor som spiror och gull.

* * *

Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
En öltunna mer än en Kungelig thron;
Men finge jag råda, skull dagligt i söl
Båd Kung och Minister få simma i öl.






Hade jag sextusende daler
I quartaler :||:
Och en tunna guld i arf,
Si då skulle jag hålla baler,
Med pocaler :||:
Glömma bort vårt tidehvarf.
Men framför alt så skulle jag dricka,
Och så nicka,
Och så hicka,
Och så dricka,
Glömma verldens små besvär.

* * *

Löpare och Kusk och Lakejer,
Som jag säjer, :||:
Skulle jag då också ha,
Mumsa Nebbens kräft-pastejer,
Jag ej väjer, :||:
Ropa natt och dag hurra.
Men framför alt &c.

* * *

Jag skull sätta hatt på min hjesse,
Ta på Esse', :||:
Kungen, Femman, vinna til slut;
Gubbar, sen som riker en bjesse
På intresse :||:
Låna mina pengar ut;
Men framför alt &c.

* * *

Handla, vandla skull jag så frier,
Rederier, :||:
Stora skepp i Ocean,
Köpa mig sen gods i partier,
Säterier, :||:
Röda grindar kring vår plan.
Men framför alt &c.

* * *

Min paulun med blomster och kransar,
Gröna fransar, :||:
Och blompottor ofvanpå.
Hjertat i mig spritter och dansar,
Jag mig ansar, :||:
Til min brud dit vil jag gå.
Men framför alt &c.

* * *

Ach hur lätt et ord skull mig vinna!
Tjenarinna, :||:
Hur mår du min söta man?
Hjertat börjar darra och brinna;
Min gudinna, :||:
Krama mig så ömt du kan.
Men framför alt &c.

* * *

Men ach! det til slut med mig lider;
Usla tider! :||:
Snart mitt ödes mått är fyldt;
Blir jag gift, en ting i mig svider,
At man vrider :||:
Mig en krona oförskyldt.
Men då til tröst så skall jag ock dricka,
Och så nicka,
Och så hicka,
Och så dricka,
Glömma verldens små besvär.






Kom sköna Källar-flickor
I hurtigt språng, i tripp och traf,
Slå upp båd' sprund och svickor,
Och lät mig supa braf;
Torstig är jag,
Natt och dag,
Matt och svag;
Gif mig vin af femton slag.

* * *

Hur ljufligt månd' det vara
At tappert dricka glasen ut,
Och se sig sjelf i fara
At dimpa hvar minut!
Hurtigt! jag ler,
Rättnu ser
Jag ej mer
At gå hem til mitt qvarter.

* * *

Jag vil ej vara nykter
För alt för mycket mycket godt;
Man lefver så betryckter
När intet vankas vått;
Jag håller för,
Strupen bör
Som ett rör
Läskas, vätskas, tils man dör.

* * *

Så drickom nu i botten,
Ach hjertans gubbar! gör er flit;
I denna sällhets lotten
Så vankas ingen nit.
Klingande glas
Gå i kras
I Calas,
När där många klunkar tas.

* * *

Så väckas glada tankar
I Bacchi ägta Paradis.
Friskt bär up många ankar
Af Franskt och Portugis;
Ingen nu tål
Någon skål
I vårt skrål,
Supa är vårt ändamål.

* * *

Se stjernorna de blänka,
Och nattens kulna dimmor stå;
Jag orkar ej mer tänka,
Ej se, än mindre gå;
Gubbar min sann,
På hvarann
Måste man
Nu förlikas som man kan.

* * *

Jag dimper öfver ända,
Min hjertans Supe-bror, jag ber,
Din skål min vän, kan hända
Vi aldrig råkas mer;
Nu ha vi fått
Mycket godt,
Mycket vått,
Som vårt hjerta efterstått.






Är jag född så vil jag lefva
Och må väl på bästa vis,
Som en Adam med sin Eva
Uti Paradis;
Stekta Sparfvar uti munnen få,
Dricka nectar, sofva sött och uppå rosor gå,
Klappa den mitt hjerta tänker på,
Sjunga visor, dansa polska, tumla då och då,
Vid min flaska vil jag somna,
Vid min flicka vakna opp,
När min hjerne börjar domna,
Sagtar sig mitt lopp.

* * *

Mina dagar då försvinna
Lustigt på min sorge park;
Venus blif vår Hjert-Gudinna,
Bacchus Strup-Monarch.
Snäser någon mig för fylleri,
Hut för tunnor tusend! han skal altid torstig bli.
Får jag intet Chloris ta uti,
Ta mej tunnor tusend i förtreten supa vi.
Kom Kamrater lät oss stimma!
Punsch och Bischoff upp i skyn!
Til dess döden med sin dimma
Skymmer för vår syn.






I Januari månad, Gutår!
Så köpte jag mig en väst drap d'or;
Sen köpte jag i Stakens gränd
En råck nyss vänd;
Och uti Martii månad, Cousine
Så köpte jag, oändligt fin,
En Nattråck af pärlfärgadt satin.
Slå i mer vin.
Hurra! från Mars til Maj, kära vän,
Så hade jag ingen fyrk mer igen,
Och hvarken Byxor, Råck eller Skor.
Drick, drick, drick, drick min Bror.
Från Junii, Julii, så til August,
Intil September söt och förtjust,
Så satt jag naken, full och ful.
Och så kom Jul.






Snart är jag rykt ur tidens sköte,
Och snart ur Bacchi armar förd;
Farväl du saft, du söta skörd,
Som under Vingårdsmännens möte
Nu prässas vid mitt lefnads slut;
Förtviflan kom! kom vid det ropet,
Kom, slingra repet kringom Stopet,
Och häng mig sen jag tömt det ut.

* * *

Mitt kärl, som fordom lif och lusta
I sina varma droppar gaf,
Står tomt och kullstjelpt vid min graf,
Då andras krökta halsar pusta
Ikring det bord där förr jag satt.
Jag Brödren ser i Öl-coulisen
Med Tobakspiporna kring spisen;
Men på min spik en annans hatt.

* * *

Nog skönjer jag när Preses dricker,
Hur han med tobaks pipan tänd,
Vid bordet mot den ena änd'
Sin krönta stånka åt mig sticker;
Men han, som jag, ser blindt och snedt.
Min munn slätt intet mer kan smaka,
Likt Flugan på en sockerkaka,
När innan-mätet är för hett.

* * *

Min vän med Stopet Numro Fyra,
Rödblommig som den skönsta ros,
Så stursk och fräck som en Matros,
Med tio pund i Engelsk hyra,
Fördömmer mig til afgrunds djup;
Han hade lust mig söndersåga,
Om jag ej i min kulna plåga
Vid paroxysmen tar en sup.

* * *

Men nej! nej aldrig denna tunga
En enda droppa mer förmår,
Hon knappast hväser fram Gutår,
Förn kölden stelar blod och lunga,
Och benen domna i min bädd;
Min hand blir is, och näsan vatten,
Min fot som glas, och hela natten
Regerar själen yr och rädd.

* * *

Ja! där som fordom på min kista
Ur Flaskan Bacchus åt mig log,
Står nu en skål från Liljans krog
Med Ölostvassla til mitt sista,
Och Hafversoppa i mitt stop!
Et Turkiskt papper med Jalappa,
En tom Butelj, och Doctorns Kappa
Blir Bouptekning altihop.






Ach! döden är en faslig björn,
Han kräfver lifvet hvarje timma;
En Tätting och den stolta Örn
De måste samma våld förnimma;
Alt suckar för Naturens lag :||:
Men Bacchus ler, likså gör jag.

* * *

Men, til exempel, om så sker,
At jag får Stämning utaf döden,
Min lifs-Revers förfallen ser,
Och slut på mina glada öden;
Så må det hända som det vill :||:
Men för'n jag dör, så drick mig till.

* * *

Sen vill jag ställa an min färd,
At bara Björnar sku mig bära;
En Björn har jag till vän och värd,
Och bara Björnar bo mig nära.
Kom Björnar kom i tripp och traf :||:
Och Grimmen för min Sorg-prestaf.






Mina Björnar samlen eder,
Hvita handskar hvar person,
Svarta kläder med all heder,
Och i näfven en Citron;
Samlen Eder til at följa
Och at bära tyst min bår,
Pimpinella skall nog skölja
Hvar en strupa om jag rår.

* * *

Ja min matta hamn sig lutar
Liksom blomman till sin mull,
Och min hydda sig nu slutar
I sitt hvilorum så full.
Farväl Skönhet, Glans och Styrka!
Farväl Lycka, Lif och Hopp!
Gud lät Blomberg intet dyrka
Äfven Grafdörn för mig opp!






Så lunka vi så småningom
Från Bacchi buller och tumult,
När döden ropar, Granne kom,
Ditt timglas är nu fullt.
Du Gubbe fäll din krycka ner,
Och du, du Yngling, lyd min lag,
Den skönsta Nymph som åt dig ler
Inunder armen tag.
Tycker du at grafven är för djup,
Nå välan så tag dig då en sup,
Tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
Så dör du nöjdare.

* * *

Du vid din remmare och präss,
Rödbrusig och med hatt på sned,
Snart skrider fram din likprocess
I några svarta led;
Och du som pratar där så stort,
Med band och stjernor på din rock,
Ren snickarn kistan färdig gjort,
Och hyflar på des lock.
Tycker du &c.

* * *

Men du som med en trumpen min,
Bland riglar, galler, järn och lås,
Dig hvilar på ditt penningskrin,
Innom din stängda bås;
Och du som svartsjuk slår i kras
Buteljer, speglar och pocal;
Bjud nu god natt, drick ut dit glas,
Och helsa din rival;
Tycker du &c.

* * *

Och du som under titlars klang
Din tiggarstaf förgylt hvart år,
Som knappast har, med all din rang,
En skilling til din bår;
Och du som ilsken, feg och lat,
Fördömmer vaggan som dig hvälft,
Och ändå dagligt är placat
Til glasets sista hälft;
Tycker du &c.

* * *

Du som vid Martis fältbasun
I blodig skjorta sträckt ditt steg;
Och du som tumlar i paulun,
I Chloris armar feg;
Och du som med din gyldne bok
Vid templets genljud reser dig,
Som rister hufvud lärd och klok,
Och för mot afgrund krig;
Tycker du &c.

* * *

Men du som med en ärlig min
Plär dina vänner häda jämt,
Och dem förtalar vid dit vin,
Och det liksom på skämt;
Och du som ej försvarar dem,
Fastän ur deras flaskor du,
Du väl kan slicka dina fem,
Hvad svarar du väl nu?
Tycker du &c.

* * *

Men du som til din återfärd,
Ifrån det du til bordet gick,
Ej klingat för din raska värd,
Fastän han ropar: Drick!
Drif sådan gäst från mat och vin,
Kör honom med sitt anhang ut,
Och sen med en ovänlig min,
Ryck remmarn ur hans trut.
Tycker du &c.

* * *

Säg är du nöjd? min granne säg,
Så prisa värden nu til slut;
Om vi ha en och samma väg,
Så följoms åt; drick ut.
Men först med vinet rödt och hvitt
För vår Värdinna bugom oss,
Och halkom sen i grafven fritt,
Vid aftonstjernans bloss.
Tycker du &c.






Ach hör ett roligt giftermål!
Tänk Venus skal stå brud
Med Bacchus som hon gärna tål
I sina gästabud!
Bacchus brudgum :||:
Står i sin skrud.
Vi ä budna allihop :||:
På hans bröllop dansa med hvarann,
Til at dansa :||:
Qvinna och man.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Sjelf Fuhrman Marskalk är så grann
Med stor peruk til dans;
Hos Bacchus högste Ämbetsman,
Och Pascha af en Svans.
Bacchus brudgum :||:
Står nu med krans.
Vi ä budna allihop :||:
At på bröllop dricka med hvarann,
Til at dricka :||:
Drick hvad du kan.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Min granne är du bröllops-klädd
Uti så vackert lag,
Så träd då in, var intet rädd,
Och buga liksom jag.
Bacchus brudgum :||:
Står just i dag.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, sjunga med hvarann,
Til at sjunga :||:
Qvinna och man.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Sitt stilla granne på din stol,
Tils du blir buden opp;
Lät dundra Bacchi Bas-fiol;
Courage i hvar kropp!
Bacchus brudgum :||:
Frögdar vårt hopp.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, hurra och må bra,
Til at dricka. :||:
Tack skall du ha.
Vi ä budna allihop. :||:






Så slutas våra Sorgedar
På verldens vilda haf!
Tänk, Fuhrman som sist Marskalk var,
I dag han för prestaf;
Fader Bacchus :||:
Nu somnat af.
Vi ä budna allihop :||:
I processen vandra par om par,
I processen :||:
Efter vår far.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Ring samman ring, ring, ring kära barn.
Vår hederlige vän vän,
Tänk Bacchus, unga friska karn,
Han är nu död, ja men!
Men Buteljen :||:
Hvar är nu den?
Vi ä budna allihop. :||:
Första ledet skall nu träda fram.
Första ledet. :||:
Drick som små lam.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Den gamle Schmidten går förut,
Som härold, med en tapp.
En tunna Bacchus bar til slut,
Helt uttömd, klar och knapp.
Bacchus dödde! :||:
Drickom i kapp.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka äta och må väl,
Til at dricka :||:
Utan alt gräl.
Vi ä budna allihop. :||:

* * *

Slå Bacchi sköldemärke i kras
Du redelige Schmidt.
Drick gubbar, i vårt sorg-calas,
Drick, drickom rödt och hvitt.
Bacchus sveptes :||:
I silfver-glitt.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, dansa på hans mull,
Til at dricka. :||:
Rätt nu blir jag full.
Vi ä budna allihop. :||:






Bortt vid en grind uti en skog
Ett litet gammalt Tempel stog,
Dit hvarje man med längtan drog;
Det hade två fenster,
Och dörren till vänster,
Och hete Krog.

* * *

Ett Tempel utan torn gunås!
En Kyrkodörr förutan lås;
Ej minsta bok där kunde fås;
Församlingen surra,
Och Psalmen var Hurra,
Och Choret, Bås.

* * *

En syndare där i sin nöd
Ej nånsin bad om dagligt bröd,
Ej eller om sin sälla död;
I skjortan stod Prästen,
På tröskeln låg Gästen,
Så rosenröd.






Cornelius lefde femti år,
Vår Herre honom tog i går,
Han nykter nu bland änglar står;
Vid Abrahams sida
Är fåfängt förbida
En bränvins tår.

* * *

Cornelius dog uppå en krog,
Just då han uti glaset slog,
Och spelman til fiolen tog;
Men tiden var inne;
Cornelii minne
Det varar nog.

* * *

Cornelius vi dit lik bese;
Benragel, Knotor - Ach och Ve!
Din lefnads flaska tömd - Må ske!
Blott bränvin dig födde,
Du lefde och dödde
En Krögare.






Ur vägen och vik,
Se på ståten
Och hör på låten
Utaf trompeten för Bacchi lik
Hör trompeten igen!
Käre vänner,
Mån någon känner
Den gamle Fredman, Urmakaren?
Stå stilla vid en sida
Och lät processen skrida;
Ur vägen god vänner, hålt!
Trompeterna blåsa stolt.
Min granne styrk ditt mod,
Värm din blod.

* * *

Kolmodin vår vän
För Prestafven,
Och nu til grafven
Han rider närmast Trumpetaren.
Se på Kilberg så rask;
Helt allena
Han för' orena
Nu et par halfärmar i en ask.
Stå stilla vid en sida,
Lät Lundmark ock få rida,
Med en klocka som stått i pant.
Trompeterna gå galant.
Min granne styrk ditt mod,
Värm din blod.

* * *

Fredman lefde och dog!
Bröder alla,
Vi kunna kalla
Hans själ et urvärk, hans kropp en krog.
Vår lefnad är kårt,
Bäst vi rusta
Och oss förlusta,
Så kommer döden och tar oss bort.
Stå stilla vid en sida,
Och lät processen skrida.
Här i verlden är mycken harm.
Trompeterna blåsa larm.
Min granne styrk ditt mod,
Värm din blod.






Ur vägen :||:
För gamla Schmidtens bår! :||:
Här ligger Hjelten bland de stumma!
Sorgpukor tumma, mumla och brumma.
Kling klang :||:
Hej klinga och gutår!

* * *

Fall neder :||:
Du nykterhetens vän. :||:
Är ej processen snygg och täcker?
Se på Pukslagarn, sjelfve Stendecker.
Kling klang :||:
Han står på läktaren.

* * *

Du suckar :||:
Ja döden har sitt qval. :||:
Planberg han för med floret glafven.
Ach aldrakäraste täck är Prestafven!
Kling klang :||:
Du täcka Kämpendal.

* * *

I Choret :||:
Där stadnar vår Prestaf. :||:
Nu stämmas up musik redskapen,
Och på sin hautbois spelar nu Knapen.
Kling klang :||:
Kom drick vid Schmidtens graf.

* * *

Här hvilar :||:
Vår redelige Schmidt! :||:
Glasögon opp Herr Gutenschwager.
På Basfiolen hör hur han gnager.
Kling klang :||:
Sitt stilla granne, sitt.

* * *

Bland hjeltar :||:
Har Bacchus mist sin man. :||:
Chorus i choret suckar och gråter,
Nystedt han spelar, mungigan låter.
Kling klang :||:
Drick granne hvad du kan.

* * *

Åt läktarn :||:
Min granne titta opp; :||:
Där ser du Bacchus sitter tyster.
Uti vår andakt, nu Broder och Syster,
Kling klang :||:
Drick i vårt sorgelopp.

* * *

Min granne :||:
Vil du i choret? Topp! :||:
Där får du flaskan ned ifrån lafven.
Kilberg har nycklarna sjelf til grafven.
Kling klang :||:
Er tjenare - lät opp.






Movitz skulle bli Student;
Han Upsala betrakta,
Börja mumla excellent
Grammatica contracta;
Dum och tjock,
Hic hëc hoc
Han sig genast lärde,
Hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde.

* * *

Där satt han som misanthrop,
Men röder som en vallmo,
Vid sin stånka och sit stop,
Och conjugera Amo;
Hur han drack,
Ölet stack,
Kärlek hjärnen brydde;
Movitz tog sit pick och pack,
Och lärdoms sätet flydde.

* * *

Med en vredgad min han tog
Båd Puffendorff och Grotius,
Och dem bus i väggen slog,
Så bister som Stygotius,
Sjöng hurra,
Skrek Verda,
Och åt Krögarn panta
Lexicon, Colloquia,
Och Zopfens varianta.

* * *

Tre Studenter, certim tre,
Til Stockholm sig utstyra,
Stadna på Tre Remmare,
I Skrubben Numro Fyra;
Movitz stolt,
I sin kolt,
Satt sig där som Prëses,
Drack så bålt, så det var bålt,
Och utgaf nya Theses.

* * *

Första Thesis blef nu den:
Om med moraliteten
Enligt är för Bacchi män
At ändra om dieten.
Pro och Pro,
Contra, jo,
Nej och Ja nu skalla;
Movitz ropte Posito,
Och Posito skrek alla.

* * *

Andra Thesis blef den här:
Hvad skilnad sig besticker
Mellan Öl pluraliter
Och en Person som dricker;
Ratio? jo,
Dubito,
Skrek en och orera.
Movitz ropte Habeo,
Och Kyparn slog i mera.

* * *

Tredje Thesis skulle ges,
Men Prëses damp af stolen,
Och en Opponent så hes
Damp med i Capriolen.
Fredman kom,
Filibom!
Med musik och flickor;
Och de lärde vände om
Som åsnor och borickor.






Grannas Lasse! Klang på lyran,
Lät oss dänga, flänga.
Spela Jerker, slå ut fyran,
Femman, sexan, hej!
Trumf i bordet; mera klöfver;
Se hvad trumf de slänga.
Olle du en trumf behöfver.
Pelle akta dej!
Olle stå ej der å nicka;
Kan du intet sticka?
Kerstin lilla, hör du flicka,
Ge mig än ett stop;
Hör på myntet, hör du klangen?
Guld är mer än rangen;
Olle! spänn för tre pars vangen.
Ut nu allihop.

* * *

Häng ej skägget uti stopet;
Torka dig om truten;
Hållkarn ropar, hör du ropet?
Vräk dig ut på gåln.
Drick mig til, bjud Marjo dricka,
Tag hit tobaks struten.
Men ändå så mått jag licka
Ut och vatna fåln.
Prutt och Pro! håll hästen stilla,
Selpinn sitter illa.
Lät nu Pinnkarreten trilla,
Och kör i fullt språng.
Farväl Lasse, Jöns och Lisken;
Olle län mig Pisken;
Vanten ligger där på disken.
Kör nu. Hej Allons!

* * *

Kerstin dansar, rör på spelet,
Olle ler och juckar;
I hvar dans har han det felet,
At han pruttar till;
Och när Olle sig utskämmer,
Kerstin står och suckar.
Hör hur Lasse lyran stämmer,
Spelar som han vill.
Ring i ring, och sväng på klacken,
Viga som Polacken!
Ut ur stugan, ut på backen!
Hållet kommer in.
Sluten gubbar nu vårt lanter;
Ifrån alla kanter
Komma Skälmar, Arrestanter;
Hvar en skjutsar sin.






Hör Trumpetarn, alarm!
Han blåser för sqvadronen;
Så stolt i divisionen
Den modige Dragonen
Han lyfter sin arm;
Han med sin blanka klinga
Trotsar Martis harm,
Vill döden sjelf omringa,
Lustig röd och varm.
Stöt i trompeten, larm!

* * *

Vänster sväng, rätta Er!
Ach se hvad equipager!
Lakejer med plumager
Och Turkar med moustacher
Så prägtigt man ser;
Se Turken med Turbanen
Huru mildt han ler;
Den mordiska Morjanen
Iris hjertat ger.
Stöt i trompeten mer!

* * *

Fönstren öpnas, slå i
Båd caffe och liqueurer;
Gif famntag och douceurer;
Adonis Astrild förer
Ifrån Barbari.
Den där med manteln röder,
Hvem är den? lät si;
Det är Hof-slagtarn, bröder,
Ifrån Tripoli.
Alarm och röfveri!

* * *

Sicken Turk, se på den!
Se hur Turbanen strålar
Af pärlor, guld och nålar;
Förgylda vagnen prålar
Med Sjöröfvaren;
Han andas tungt och flåsar,
Och den djefvulen
I sina tiggar-påsar
Samlar penningen;
Sen far han hem igen.






Opp Amaryllis! vakna min lilla!
Vädret är stilla,
Luften sval,
Rägnbågen prålar
Med sina strålar,
Randiga målar
Skog och dal.
Amaryllis lät mig, utan våda,
I Neptuni famn dig frid bebåda;
Sömnens Gud får icke mera råda
I dina ögon, i suckar och tal.

* * *

Kom nu och fiska, noten är bunden,
Kom nu på stunden,
Följ mig åt;
Kläd på dig tröjan,
Kjorteln och slöjan;
Gäddan och löjan
Ställ försåt.
Vakna Amaryllis lilla, vakna;
Lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
Bland Delphiner och Sirener nakna
Sku vi nu plaska med vår lilla båt.

* * *

Tag dina metspön, refvar och dragen;
Nu börjar dagen,
Skynda dig.
Söta min lilla!
Tänk icke illa,
Skulle du villa
Neka mig?
Lät oss fara til det lilla grundet,
Eller dit bort til det gröna sundet,
Där vår kärlek knutit det förbundet,
Hvaröfver Tirsis så harmade sig.

* * *

Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skal råda
I vårt bröst.
Eol sig harmar,
Men när han larmar,
I dina armar
Är min tröst.
Lycklig uppå havfets vreda bölja,
I din stilla famn kan jag ej dölja
Hur i döden hjertat vil dig följa.
Sjungen Sirener och härmen min röst!






Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

* * *

Ditt täcke gömmer alt, betraktom Floras gårdar.
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
På svarta kullar stå.
Och, under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
Ur sina kamrar gå.

* * *

Vid källan alt är tyst, knapt rör sig minsta myra,
När mot dess klara djup Timantes i sin yra
Bespeglar månans klot.
På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra,
Och slumrat vid des fot.

* * *

Det späda vatten-sorl, som ned i mossan spelar,
Och uti ränlars språng kring fältet sig fördelar,
Gör ögats sömn så söt,
At döden liksom käns hvar droppa blod förstela,
I sjelfva helsans sköt.

* * *

En ljum och kylig blåst emellan löfven susar,
Och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
Kring Roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
Den glupska Gäddan slår.

* * *

Där ligger Jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, at minsta buller höra,
Sig Hunden lagt i ring.
Och Fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
Och plaska stranden kring.

* * *

På trädgårds sängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne Åbon syns, vid månans halfva dager,
Med vatten-kannan fyld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
Försilfrad och förgyld.

* * *

Vinrankans dufna prål åt muren vil sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
Vid Regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta
Vallhjonet i sin lur.

* * *

Nu sitter Lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
I Rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper,
Vid Syrsans fräna ljud.
Helt låg syns Svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
Til regnets förebud.

* * *

Ur gräset skymtar fram Ringblomman och Hvitsippan;
Just där Sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
Med sina snabba tripp,
Hör Sparfvens späda qval, och ungarne på klippan,
Kip kip, kyp kyp, kip kip.

* * *

Kring nattens Majestät sig alt i dvala sänker,
Mot rådnan af ett moln en åldrig Urna blänker,
Uppå en ättehög.
Bland Drakar där på gods, bland gyldne bloss och skänker,
Sig Plutos skugga smög.

* * *

Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
Lägg bortt din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
Och sjung i skogens hvalf!
Cycloper, Fauner, tyst! hålt, Gastar! opp at tjuta
Vid storm och jordeskalf.

* * *

Bjud Eol vid dit spel, at vädrens ras förvilla,
Bjud tystnad upp i skyn! bjud Neptun sitta stilla
På sina mörka grund;
Befall at klippans spets må tysta floder spilla
På denna dyra stund.

* * *

Tillåt Najaden ej vid stranden sig få löja,
Bryt den Tritonens arm som brottas om dess slöja,
Och grumlar flod och älf.
Må Sunnanvädret ej den minsta ilning röja;
Apollo spelar sjelf.

* * *

Arachne! fäll din nål och lät din ränning stanna;
Kan du dit öma bröst mot lutans våld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan! lägg släggan ner, håll handen för din panna.
Men nu - nu somnar jag.






Magistraten uti T fiker
At vid Riksda'n vinna få justice;
Hvarje Rådman uti staden skriker,
Jämrar sig nu öfver prejudice.
Man kan tänka saken är också vigtig,
Hela Rådstun pliktig
At ge contra-plan.
Man tror ej at saken snart afstannar;
Rådstun nu förbannar
Hvarje galt i stan.

* * *

Saken var den, när Rätten skulle sitta
I en ganska sträng och svår qvestion,
Kom en Sugga fram vid bordet titta,
Satte sig vid Preses sans faáon.
Preses steg då up och complimentera,
Sade intet mera
Än gack ut din Fan.
Nej sad' suggan, jag har så bedrifvit
At jag också blifvit
Rådman här i stan.






På Gripsholm är alt för roligt,
Men i M**** mins jag,
Var Policen något svag,
Och fastän det syns otroligt,
På min ära står det fast,
Ej fans där en enda qvast;
Damborst, viska eller skåfvel
Är där likså rar som mat;
Ja den ädle Magistrat
Tror jag får ej annat såfvel
Än pannkaka, lök och frat.
Där ser ut som Sancte Påvel
Hängt ut Bönedags Placat.
Ingen skorsten såg jag röka,
Ingen matmor gå och stöka,
Jag såg bara toma fat,
Tallrik hvarken djup ell flat.
Hela staden genomsöka,
Fans där aldrig en ducat.
Men hvad tycks om sådan stat?
Stadens vakt är en Soldat,
Som tillika slår på trumma;
Är han krank, så går hans gumma,
Lika döf och desperat.
Slutlig måste just in summa,
Hvarje dödlig blifva flat;
Tänk hvar Husvärd är Castrat!






Gubben Noach, Gubben Noach
Var en hedersman :||:
När han gick ur arken
Plantera han på marken
Mycket vin, ja mycket vin, ja
Detta gjorde han.

* * *

Noach rodde, Noach rodde
Ur sin gamla ark, :||:
Köpte sig buteljer,
Sådana man sälljer,
För at dricka, för at dricka
På vår nya park.

* * *

Han väl visste, han väl visste
At en mänska var :||:
Torstig af naturen
Som de andra djuren,
Därför han ock, därför han ock
Vin planterat har.

* * *

Gumman Noach, Gumman Noach
Var en heders fru; :||:
Hon gaf man sin dricka;
Fick jag sådan flicka,
Gifte jag mig, gifte jag mig
Just på stunden nu.

* * *

Aldrig sad' hon, aldrig sad' hon
Kära far nå nå;
Sätt ifrån dig kruset;
Nej det ena ruset
På det andra, på det andra
Lät hon gubben få.

* * *

Gubben Noach, Gubben Noach
Brukte egna hår, :||:
Pipskägg, hakan trinder
Rosenröda kinder,
Drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!

* * *

Då var lustigt, då var lustigt
På vår gröna jord; :||:
Man fick väl til bästa,
Ingen torstig nästa
Satt och blängde, satt och blängde
Vid et dukadt bord.

* * *

Inga skålar, inga skålar
Gjorde då besvär, :||:
Då var ej den läran:
Jag skal ha den äran;
Nej i botten, nej i botten
Drack man ur så här.






Gubben Loth och hans gamla Fru, :||:
Bägges Döttrar och andra flickor!
Bort med tärningar, kort och brickor.
Deras skålar vi dricka nu. :||:

* * *

Änglar ha hvarken kropp ell' ben, :||:
Men de kunde hos Loth dock gästa,
Dricka hurtigt och ta til bästa,
Sofva stilla bort ruset sen. :||:

* * *

Gubbens Döttrar, et artigt par, :||:
Trodde verlden skull' gå til ända,
Blefvo på Bibliskt sätt då kända
Uti dryckom af söta far. :||:

* * *

Gumman Loth hon tilbaka såg, :||:
Och i salt genast hon förvandlas.
Skull' med alla nu lika handlas,
Blef på salt snart nog cursen låg. :||:






Glada Bröder när vi dricka
Våra nya Vänners skål,
Sku vi med ett rågadt mål
Tömma den til pricka;
Men en gammal Stamfar bör
Ännu mindre glömmas;
Och fast han dör, :||:
Skall hans stoft berömmas.

* * *

Abraham, den heders-gubben,
Fick i sina unga år
Vacker hustru som en vår;
Skål för understubben!
Hälften rädd och halft jaloux
Sad' han, om dig lyster,
Vill jag at du :||:
Kallar dig min Syster.

* * *

Men den stackarn blef bedragen,
Kungen tog hans flicka bort.
Sådant nöje är för torrt;
Dränk din harm i magen.
Nog vor' hedern vacker nu;
Men som Kungens Svåger,
Mista sin Fru, :||:
I min smak ej dåger.

* * *

Dock om alla gifta hade
Samma tröst som Abram fick
När som Sara hemåt gick,
Glömde de sin skade.
Lät oss dricka hemkom-öl;
Se hvad morgon-gåfvor:
Åsnor och föl, :||:
Får och fä och håfvor!

* * *

Abram var en riker bjesse,
Reste fram med mycken ståt,
Kunde slås, när så bar åt,
Mot en krönter hjesse;
Med sitt folck han seger vann,
Drick och Vivat ropa!
Men hvad vann han :||:
Af dem allihopa?

* * *

Hör nu på en ting som hände:
Abram var til älskog böjd,
Han med hustrun intet nöjd,
Sig til Pigan vände.
Abram sjelf var rasker nog,
Likaså hans flicka;
Tro mig det tog! :||:
Vi sku barnsöl dricka.

* * *

Vis mig en som gör det samma;
Abram, fulla hundra år,
Lagar så at Sara får
Börja heta Mamma;
Nitti år hon räknat har,
Första barnasängen;
Abram var kar. :||:
Drick! men glöm ej drängen.

* * *

Sara dör och Abram gråter,
Likväl skulle han til vägs,
Gifta sig, få söner sex
Med den Fruen åter.
När vid hundra fyrti år
Abram slikt uträttar,
Dricker vår Corps, :||:
Och hans låf berättar.






En Potiphars hustru med sköna maner
Joseph til kärlek vil locka,
Rycker'n i manteln, och suckar och ber,
Sitt ner, sitt ner.
Inunder Paulunen den skönaste ros
Stod för vår Joseph at plocka,
Men som en lymmel han flydde sin kos.
Det tros, det tros.
Ach! om jag varit i Josephs ort, :||:
Jag vet hvad jag gjort.

* * *

Men Joseph den token på dörren han for,
Nymfen hon vinkar och beder;
Aldrig en dåre i verlden så stor
Gått i två skor.
Friskt äta och dricka i Potiphars sal,
Eld uppå spisen af Ceder,
Inga dueller och ingen rival,
Och ej förtal.
Hurra kamrater för Potiphars fru! :||:
Hon sofver ännu.

* * *

Men felet var det at vår Joseph han var
Nykter, betrykter med mera,
Och för en flicka et uselt försvar,
En dålig kar.
Vid Pharaos Garde en usel Capten
Potiphar var som de flera,
Och i en brudsäng, så sömnig och klen,
Sin Fru til men.
Hurra Kamrater för Potiphars Fru! :||:
Hon lefver ännu.






Alt förvandlas, alt går omkull! :||:
Gubben Moses han hvilar trötter,
Aron kaller om sina fötter.
Drickom graföl på deras mull! :||:

* * *

Gubben Moses det var en kar! :||:
Trots så bister som nå'n i Sverge,
Han slog taflorna uti berge;
Säj mig då om han nykter var. :||:

* * *

Gubben Moses för tusend år, :||:
Han slog tappert, som man fått höra,
En Egyptisker man vid öra,
Så han tumla. Men drick, gutår! :||:

* * *

Gubben Moses, en präst med horn, :||:
Lefde hurtigt, sin kappa svängde,
Dog dock ärligt, och sig ej hängde,
Som en ann' för en tunna korn. :||:

* * *

Konung Pharao stod sig slätt: :||:
Intet bränvin i Kunga huset;
Eljest Moses nog uti kruset
Hade glömt både lag och rätt. :||:

* * *

Gubben Aron han var så där; :||:
Men han gjorde dock bäst miraklet
Bakom skärmen i tabernaklet,
Där han smutta och drack så här. :||:

* * *

Gubben Aron ock därför fick :||:
Sig en bjällra just bak i nacken;
Kling sad' den när han damp i backen.
Gubbar klinga och drick och drick. :||:

* * *

Nå må göra då, Moses skål! :||:
Chorus ropar at du var rasker;
Fader Aron det var en Tasker.
Lät oss klinga med glas och bål. :||:

* * *

Men vi lefva i annan tid, :||:
Andra hjertan och andra tankar!
Hurra lustigt! töm krus och ankar;
Lät oss dricka, det blir därvid. :||:

* * *

Ring nu samman med glas och krus! :||:
Moses får nu en krans på hjessen;
Här är grafven och här processen;
På hans aska vi ta et rus. :||:






Ahasverus var så mägtig,
Med en Persisk krona prägtig;
Ja, hans riken voro, drick kära du,
Hundra tjugu sju.
Ahasverus satt så guldgul och sur,
Som et lejon i en jungfru-bur;
Vällust var hans ära.
Lät oss nu förtära,
Och vår flaska töma ur.

* * *

Slottet fullt af härligheter,
Och skarlakan til tapeter;
Bänkar voro där af bara gull,
Aj aj aj lull lull!
Stort calas nu uti Susan var,
Jämt ett hundra åttatio dar;
Kungen sjelf tractera.
Lät oss dricka mera;
Lät oss klinga par om par.

* * *

Ahasveri bord det prålar;
Vin bars fram i gyldne skålar;
Spicke skinka, härlig sommar mat,
Låg på silfverfat.
Liksom hos vår Konung plägar ske,
Fick Landshöfdinge och Öfverste
Vid hans tafel spisa.
Sjungom nu vår visa,
Lät oss vänligt hjerta ge.

* * *

Man ser af de helga skrifter,
Ahasverus han var gifter,
Drottning Vasthi hette hans gemål;
Drickom hännes skål!
Hännes Majestät i Persien
Bröt mot Kungen som sin ägta vän;
När han ville leka,
Börja hon at neka;
Mången gumma gör så än.

* * *

Kungen uppå sjunde dagen,
Utaf vin och kärlek tagen,
Skickar sina två Camrerare
At sin Drottning be;
Gud nå den som när han flickan ser,
Ej går sjelf men skickar sin Camrer;
Den är at beklaga.
Lät oss glasen taga,
Lät oss dricka mer och mer.

* * *

Drottning Vasthi vil ej lyda,
Lät en ann' sin krona pryda;
Pigan Esther fick en gyldne skrud,
Blef en Kunga-brud.
Hon had' en Cousin Mardochai;
Judar äro skälmar, veta vi.
Skål för gamla Juden!
Skål för unga bruden!
Skål för hela frieri!

* * *

Juden satt vid Kungens trappa,
Släpte flickor in som klappa;
Lagom sysla för en Jude nog,
Jungfru-bur och krog.
Två Camrerare vid dörren stå,
Hviska at de skulle Kungen slå;
Saken sig förvärrar,
Och de gode herrar
Blefvo hängde både två.

* * *

Hör nu på hur Drottning Esther
Böd til måltids många gäster;
Sjelf hans Exellence Herr Haman kom.
Gubbar drickom om!
Ahasverus drack och Esther gret;
Skönhet gör i verlden stor förtret.
Haman med ducriner
Sig i galgen svänger,
Pussig, stinder, blå och fet.

* * *

Ahasverus ful och bister,
Såg sin Premier-Minister,
I en galge femti alnar hög;
Säj mig om jag lög.
Juden sen som Kungens bästa vän
Svängde sig i purpur-mantelen,
Med en gyldne krona,
Vacker hufvud-bona.
Lät oss dricka, drick, ja men.

* * *

Si så ser man verldens snara!
Höghet ofta står i fara;
Lyckans tempel är en hisklig brant,
Är det icke sant?
Stolte Haman rep och mössa bär,
Sådan hufvud-bonad gör besvär.
Ahasveri lära,
Dricka och förtära,
Är det enda jag begär.






Joachim uti Babylon
Hade en hustru Susanna.
Töm vår kanna; :||:
Skål för des person!
Joachim var en genom ärliger man,
Frun lika ärliger också som han;
Fru Susanna :||:
Många hjertan vann.

* * *

Tacka vil jag Joachims fru,
Skål för hvar dygdiger maka!
Lät oss smaka :||:
Denna saften nu.
Klinga med glasen, lät oss sjunga i chor!
Gosse, Flicka, Gubbe och Mor!
Lät oss sjunga, :||:
Skålen är så stor.

* * *

Joachim var för riker spord,
Kunde tractera sin nästa,
Ge til bästa :||:
Vid et dukadt bord;
Frun uti huset vann så mycket behag,
Hungriga friare hvar endaste dag.
Hurra gubbar :||:
I så lustigt lag!

* * *

Käraste bröder, hör nu då på
Hvad den Frun månde hända:
Två uptända :||:
Kring om hänne gå.
Gubbarna flåsa, krypa tyst om hvarann;
Skönheten fans just där kärleken brann.
Fru Susanna :||:
Trogen var sin man.

* * *

Joachims trägård var med maner;
Lusthus, tapeter af siden.
Middags tiden :||:
Gick Susanna ner.
Ekar och Lindar stodo rundt om en Dam.
Sköna Susanna hon plaska och samm.
När hon plaska, :||:
Skymta liljor fram.

* * *

Ner uti blomster-gården nu
Gingo allena två bofvar,
Slogo lofvar :||:
Kring vår lilla fru.
Hej, sade bofven til den andra så slem,
Hej det är middag kom lät oss gå hem.
Två Canaljer :||:
I hvar enda lem!

* * *

Väl förstår man gubbarna nog,
Hvad de hade i sinne;
Hvita linne :||:
Ögat lätt bedrog.
Ögat drog hjertat, men Susanna drog alt.
Lås var för porten, det var så befalt.
Hurra gubbar! :||:
Blodet blifver kallt.

* * *

Så var sakens sammanhang,
Himlen Susanna belöna,
Bland de sköna :||:
Har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, lät oss lefva väl!
Vackra små hjertan uti tankar och själ.
Lät oss dricka :||:
Utan larm och gräl.






Judith var en riker Enka.
Korss det talet låter stort.
Hopp i brudsäng kan man tänka
Har hon ofta gjort.
Men nu sofver Judith!
Ja lät hänne sofva.
Ej är förbudit
Hjeltinnor at låfva;
Ja för Manasses fru
Vi klinga, jag och du.
Ja för Manasses fru
Vi klinga, jag och du.

* * *

Judith var utaf naturen
Liten, knubbig, röd och hvit;
Vackert barn i Jungfru-buren,
Värd en natt-visit.
Men nu sofver Judith!
Och vi ännu lefva.
Ej är förbudit,
Små döttrar af Eva,
At dricka hännes skål.
Drick Chloris hvad du tål.
At dricka hännes skål.
Drick Chloris hvad du tål.

* * *

Far Manasse, hännes maka,
Dog vid sexti år omtrent.
Gubbar, saften som vi smaka,
Är ju exellent?
Men nu sofver Judith!
Och vi äro raska.
Ej är förbudit,
At hedra dess aska.
Manasse gubben dog,
Där han vid ladan stog.
Manasse gubben dog,
Där han vid ladan stog.

* * *

Gubben gick med bara magen,
På sin åker kornet skar;
Af stark hetta midt på dagen
Dödde kära far.
Men nu sofver Judith!
Manasse är döder!
Ej är förbudit
För oss, kära bröder,
At sjunga Judiths låf.
Sof sött Hjeltinna, sof.
At sjunga Judiths låf.
Sof sött Hjeltinna, sof.

* * *

Nu var mycken sorg och fara
Rundt omkring Bethulien;
Holofernes med sin skara
Var ej Landets vän.
Men nu sofver Judith!
Lät sofva den sköna.
Ej är förbudit
Dess hjesse at kröna;
Men ett mitt hjerta skär,
Dess krona blodig är.
Men ett mitt hjerta skär,
Dess krona blodig är.

* * *

Judith gick som en hjeltinna
Juda barn til et försvar,
Abra hännes tjenarinna,
Vin och olja bar.
Men nu sofver Judith
Helt tyst i sin gömma!
Ej är förbudit
Vår flaska at tömma;
Så drick min granne då,
Lät vår hjeltinna gå.
Så drick min granne då,
Lät vår hjeltinna gå.

* * *

Vinets kraft och qvinno-tårar
Elda Holofernis blod,
Lilla Judith honom sårar,
Tar hans lifs Klenod.
Men nu sofver Judith
Som blotta en klinga!
Flickor förbudit
Et hjerta så stinga.
Men Holofernes, hör,
I Judiths armar dör.
Men Holofernes, hör,
I Judiths armar dör.

* * *

Holofernes hela natten
Legat drucken i paulun;
Judith kom, han kände patten
På den lilla Frun.
Men nu sofver Judith,
Som högg'en vid öra.
Altid förbudit
En flicka så röra.
Fru Judith skön och rik,
Vår tids Mamseller lik.
Fru Judith skön och rik,
Vår tids Mamseller lik.

* * *

Holofernis bussar hoppa,
Judith kom med lagrar täck,
Pigan Abra hufvud stoppa
I en gammal säck.
Men nu sofver Judith!
Hon orkar ej tala.
Hufvud var ludit
Och blodet det sqvala.
Et spel med blodig trumf.
Se Judith i Triumf!
Et spel med blodig trumf.
Se Judith i Triumf!

* * *

Judiths stoft uti en masse,
Fins bland våra Fäders ben;
Holofernes och Manasse
Äro multna ren,
Men nu sofver Judith,
Och saken må glömmas.
Det är dig budit
At flaskan bör tömmas;
Ja, för Manasses Fru
Så klinga jag och du.
Ja, för Manasses Fru
Så klinga jag och du.






Adams skål, vår gamla far!
Du en hedersman visst var.
Skinböxor, kappa.
Kära Grand' pappa!
Du och Eva
Viste lefva,
Och i glasen nappa.

* * *

Fru mor Eva om du skull'
Stiga upp nu ur din mull,
Skulle du dricka,
Jäspa och nicka,
Röd och sköner;
Dina söner
Flaskan til dig skicka.

* * *

Salig Malin, Pål och Per
Hvila från alt verlds besvär,
Hvar i sin gömma.
Det månd' oss ömma;
Lät oss dundra
Som sju hundra,
Och vår flaska tömma.

* * *

Salig Noach med sin Fru
Sofva sött och hvila nu;
Sofve de båda
Fria från våda!
Lät oss dricka,
Muntra, qvicka,
Och vårt lif beskåda.

* * *

Bara en är til af dem
Som bodt i Jerusalem,
Skomakarn gamla
Som måste famla
Kring med lästen,
Säger Prästen,
Tils vår verld skal ramla.

* * *

Gamla helgon, pick och pack,
Fly från mig med tusend tack;
Bacchus min fader
Han gör mig glader,
Där Han andas,
Rättlig blandas
Lyckans fagra blader.

* * *

Slå då glasen fulla i,
Bort med verldens bryderi,
Ängslan och nöden,
Och sjelfva döden!
Goda magar,
Glada dagar,
Blifve våra öden!






Gamle bror Jockum, klang vid denna rågan!
Hur mår din täcka fru! - Hvaba?
Tackar ödmjukast för god efterfrågan,
Efter omständigheterna.
Ja, ja, ja, ja! jag må vist gråta. -
Kära bror Jockum lilla! - Innan kårt
Så blir all ting för mig en gåta;
Jag kan aldrig Mor förlåta. -
Strunt! tag dit glas, slå sorgen bort.
Strunt! tag dit glas, slå sorgen bort.

* * *

Hvad är det då som dig så hjertligt söker?
Posito litet kärleks gnabb. -
Nej, när på Nobis jag min pipa röker,
Måste jag höra jämt begabb.
En visar Jockums gamla panna
Skrattar i näfven, gluttar och ser ner,
Så at jag just, ja vid min kanna,
Just har lust den karln förbanna. -
Hå! bagatell, hvad är det mer!
Hå! bagatell, hvad är det mer!

* * *

Men ā propos ä flera än den långa
Som vältra sig i din Paulun? -
Ja, Gunstig bror! de äro många, många,
Fler än i bolstren finnas dun.
Gråten står mig i halsen broder. -
Hå, hå! hvad dricker du för sort? hå, hå!
Häll på af dessa Vinets floder. -
Snart jag står vid Charons roder -
Hå, bagatell! drick du ändå.
Hå, bagatell! drick du ändå.

* * *

Men säj, bror Jockum, plär hon ej dig klappa,
Ge dig en kyss när du går ut? -
Å, jo hon säjer: Pappa lilla Pappa,
Blif intet kall, tag din Surtout;
Skrufvar Peruken tätt kring öra;
Men, uti pannan har hon mycket gräl.
Kära bror, hvad skall jag göra? -
Med din Rörom såckret röra,
Dricka i botten och må väl.
Dricka i botten och må väl.






Om ödet mig skull' skicka
En skön och dugtig flicka, :||:
At med sitt pip och qval mit öma bröst bedra;
A a a a
Jag skull' ej som andra göra,
Efter folkets sqvaller höra,
Den hänne ville röra,
Skull' mig betala bra.
Ha ha ha ha :||:
Den hänne ville röra
Skull' mig betala bra.

* * *

När hon gick ut til andra
Så skull' jag hemma vandra :||:
Emellan Skafferi och Källarsvaln, hvaba?
A a a a
Jag skull' intet bry min hjerna
Om den prydnad hon mig ärna,
Blott Bacchi saft och kärna
Flöt i Buteljerna.
Ha ha ha ha :||:
Blott Bacchi saft och kärna
Flöt i Buteljerna.

* * *

Om hon mig sängen neka,
Ell' ut åt dörren peka, :||:
Det kosta kanske på - men Mor hon vill så ha.
A a a a
Om de främmande, kan hända,
Med Pistolerna upspända,
Mig kasta öfver ända,
Hvad skull' jag göra? hva?
Ha ha ha ha :||:
Mig kasta öfver ända,
Hvad skull' jag göra? hva?

* * *

Där kommer till exempel
En andlig man ur Tempel :||:
Som med en vördig min drar af sig handskarna;
A a a a
Som han är en man af värde,
Och jag trifs ej bland de lärde,
Så går jag mina färde
Och lämnar tofflorna.
Ha ha ha ha :||:
Så går jag mina färde
Och lämnar tofflorna.

* * *

Om sen af garnisonen
Kom den och den Baronen, :||:
Min hatt i fenstret såg, bland andra hattarna,
A a a a
Och jag skulle blott bejaka
At jag sofvit hos min maka,
Helt säkert jag mig staka,
Och stode Chapeau-bas.
Ha ha ha ha :||:
Helt säkert jag mig staka,
Och stode Chapeaubas.

* * *

En an gång kunde hända,
Jag ville hem åt vända, :||:
Och ljuset ännu brann emellan luckorna,
A a a a
At min Ängel börja spotta,
Mig båd' prygla och hundsfotta,
Och kanske ur sin potta
Gaf mig et cetera.
Ha ha ha ha :||:
Och kanske ur sin potta
Gaf mig et cetera.

* * *

Men säj på tro och ära,
Säj, kan man mer begära, :||:
Än at jag sjelf ser bort och håller ljusena,
A a a a
Sen när jag dem sjelf insöfver;
Kanske om jag då behöfver,
Knapt et glas vin blir öfver
För mitt besvär - hvaba?
Ha, ha, ha, ha :||:
Knapt et glas vin blir öfver
För mitt besvär - hvaba?






Un Roman, sans blesser les loix ni la coútume,
Peut conduire un Héros au dixičme volume.
BOILEAU.

M. Hur du dig vänder,
Och plirar och ler,
Tankan du tänder
Än längre ner.
Foten är nätt,
Gången är lätt,
Ögonen blå, -
C. Så!
M. Och dina händer
Mjuka och små.

* * *

M. Säj min Camilla,
Säj ja eller nej!
Hjertunge lilla!
Vill du så säj?
Damon han går
I dina spår,
Liksom en Skytt.
C. Pytt!
Er alt inbilla
Är intet nytt.

* * *

M. Fritt Er förtreta
Min nådiga Ni;
Fruntimren heta,
Och likså vi.
Men mins ändå,
Hur i en vrå
Han kyste dig.
C. Tig!
M. Fåfängt at streta!
Fölg nu med mig.

* * *

M. Tillåt mig fråga,
Hvart ärnar hon sig?
Glöm Damons låga,
Och tänk på mig.
Hvad innebär
Knytet det där,
Du med dig för?
C. Smör.
Och till full råga
Fin mag-liqueur.

* * *

C. Mollberg, nej söta,
Nej släpp min person;
Jag går at möta
Vår Celadon.
Knytet är hans,
Med pomerans,
Löjor och nors, -
M. Kors!
C. Färska och blöta
Ur hafvets fors.

* * *

M. Hvad det skull' smaka,
På fisken en tår;
Kom flaskan skaka,
Lät den bli vår.
Jag ligger här,
Lägg du dig där
Vill du så säj?
C. Nej!
Vår Damons maka
Kniper du ej.

* * *

M. Om hon berömmes,
Camilla, så mins,
Fägringen gömmes
Bäst som hon fins.
Kärlekens qval
I en Pocal
Dränkes galant.
C. Sant.
Och trohet glömmes
Vid glasets kant.








Bacchus snyfta, gret och stamma
I Concursen där han satt,
Och sitt fluidum anamma
Ur sin fordna gyldne tratt,
Då vid tunnan
I skymunnan,
Stod en Nalle i sitt hörn.
Bacchus böd de bästa sorter
Öl och Porter
Åt sin Björn.
Hur han där glamma
Om ett och det samma,
Och rusta och damma
Med Björn;
Viste han sit Proclamma. :||:

* * *

Hur han bläddra, hur han tumma
Rådstu-Rättens Protocoll,
Fick han Debet i full summa,
Och i Credit netto Noll;
Hvad han ägde
Mindre vägde,
Än hans minsta hufvud hår.
Litet Bischoff stod i glaset,
Och kalaset
Slöts i år;
Tunnan var rutten,
Och ölet i putten,
Och strunt hela tutten.
Gutår!
Och därmed slöts Bankrutten. :||:






November den femtonde dagen,
Et tusen sjuhundra och åttio tre,
Blef Bacchi Concurs företagen
Af samtlige Rådmän och Borgmästare,
Hos Mutter på Rostock vid bordet,
Så fromt vid den upgånde Soln;
Högädle Herr Preses tog ordet,
Och hängde sin Scharlakans kappa på stoln.

* * *

Kring rundeln af bordet utbreddes
Intekningar, Panter, Contracter och Köp.
Af Krögare Krögare leddes,
Den ena han hicka, den andra han söp,
Den tredje placat liksom denna,
Han stod där med ögonen hop.
Notarien formera sin penna,
Men stack henne miste i Krögarmors stop.

* * *

Herr Preses med skorpan i truten,
Och Lagboken bredvid sin Pontacs-Terrin,
Fant Rätten nu vara fullsuten,
Och Parten tilstäds på beramad termin;
Alt så med en sup han nu varna
Den nakna vår Bacchus på ed;
Gesundheit! J Ädle Lagfarna,
Sad Preses, och ragla med klubban på sned.

* * *

Bror Mollberg Curator ad litem,
Framräckte Patentet, och däri befans
I fast, en Ölkanna, och item
I löst, en Half ankare god Pomerans,
Som fast den fans redan utdrucken,
Togs up til sex daler Contant,
En dito Butelj något sprucken,
Som just til det högsta togs up til en slant.

* * *

Af klädes Persedlar als inga,
Förutan denväst däri Bacchus nu står.
Kling klang! ropa Preses, och klinga,
Det plagget i värde tolf öre; Gutår!
Och dessa nedkippade hasor,
Där tårna de hämta frisk luft,
Med öfriga paltor och trasor,
Kan intet värderas af menskligt förnuft.

* * *

Sålunda värderadt och skrifvit,
Och ingen ting saknadt; Hur sa' el hvaba?
Och som vi vid lagen förblifvit,
Så sjungom kamrater nu lustigt hurra!
Strunt i mina Björnars examen,
Er tjenare dricker er skål;
Jag skänker Er lif och lekamen
Blott Punsch och Citroner förgylla vår bål.






Som nu och emedan
Rätten funnit alla redan,
At Bacchi Parter
Tagit in så många qvarter,
At ej mer
Någon ser
Hvarken himmel, ny ell' nedan,
Altså må
Saken då
Hvila til och med til Fredan.






Parterna syns kring Bacchus så röder,
Domare sitta de samma som sist,
Hvar en sin arm på ölbägarn stöder,
Under Templets förgylda list.
Du där längst in i vrån,
Hvad heter du min Son?
Hvad heter du min Son, som dig föder och göder?
Utterquist! jo, så heter jag Bröder.
Vivat, vivat Bror Utterquist!

* * *

Ni där Betjenter äldsta på Staten,
Hör är det fredag ell' torsdag i dag?
Nej dä ä måndag gissar kamraten.
Klang fri måndag och lustigt lag!
Du där med halfva skon,
Hvad heter du Patron?
Hvad heter du Patron, du som sköflar nu faten?
Jag heter W&hellip2;z och skumpar för maten,
Och Instantierna känner jag.

* * *

Uff! si den där med Pontac kring truten,
Kors hur han frögdas i flickornas famn!
Ä'ke det du, som pantat Surtouten
För vår Bacchus - Hvad är ditt namn?
Skrif skrifvare, nå skrif -
Ditt namn du usla lif? -
Ditt namn du usla lif? - Skuffa till'n och kör ut'en. -
Mörtberg mitt namn, från Tullen förskuten,
Fordom Tullnär i Cimbritshamn.

* * *

Än då den där, Fullmägtig, ty värre,
För Mor på Wismar vid Danto Staket? -
Min Principal så väl som min Herre
Prima Regula juris vet. -
Än namnet då? Sitt ner. -
Det angår intet er. -
Den blånan under ögat, i pannan det ärre'. -
Bland Advocater, fast bland de smärre,
Lik som ni lik så tjock och fet.

* * *

Klang då gutår! lät klockorna klämta,
Domrarne jäspa och himlen är blå.
Ännu en bål med fluidum hämta;
Och lät parterna bara gå.
Hvart hän då med förlof? -
Ponera Castenhof;
Ponera vid en bål at där svettas och flämta. -
Aldeles rätt, och utan at skämta,
Sen en kall sup där åfvan på.






Utterquist - Ja!
Mörtberg - Hur sa?
Och du Bror W&hellip2;z räck alla fingrarna,
Tummen på glaset - Klang J Bacchi män.
Skranket igen.
Närmre min vän.
Läs nu efter mej som det vore pränt.
Gaf han er
Något mer?
Inte mer än tolf procent. :||:
Klang Utterquist!
Tack bror för sist;
Hvad har du borgat? Huru stor är summan Mörtberg?
Intet så stor,
Blott et par Skor,
Som han söp opp i höstas tror jag mest;
Item en Rock, dito en Väst,
Dito et par Byxor som skifta i grått.
Det var godt;
Fyll ditt mått,
Och var nögder med din lott. :||:

* * *

Du med grå rock
Hjulbent och tjock,
Tungfotad jämt och pirrögd som en bock,
Släpp fram Bror W&hellip2;z med Documenterna.
Klang det var bra!
Vivat! hurra!
Tummen uppå glaset, läs efter mej.
Hvad vill du
Säja nu,
Huru stor är fordran säj? :||:
Jo, alt i hop
Är för et stop
Bästa Sötkummil och en bål med Pomeranser,
Dito en Kjol,
Noch en Fiol,
Dito en Stubb i trasor lapp på lapp,
Item en Käpp, dito en Knapp,
Dito et par Lakan som skifta i grönt.
Det var skönt!
Nu du rönt,
Hur vår Bacchus dig har krönt. :||:






Närvarande vid fluidum,
I Rättens stora rum,
Högädle Preses Bacchi vän!
Drick om igen,
Så Rättens respective män,
Och så Notarien,
Kämnären just den där, ja den,
Primarien.
Bjud parterna
I glasen ta,
Och Domar-klockan rör.
Nu Protocollet parten för
Justeras bör. :||:

* * *

Uplästes hvad i denna tvist
Anförts af Utterquist:
Hur han ej mer än han bekänt,
Fått tolf procent.
Sen hur han tuskat, hur han länt,
Och krånglat excellent,
På Bacchus et par skor förtjent.
Så där omtränt.
Vidkändt - ja visst.
Klang Utterquist!
Stig opp och gör så här.
Hvad Protocollet innebär
Justeradt är. :||:

* * *

Hvad anbelangar W&hellip2;zens stop,
Ren lögn är alt ihop;
Han sjelf utklunkat där han står,
Hvar enda tår.
Sötkummil sa du, du ditt får,
Väl sämre i dig går.
Du plundrar Bacchus än et år
Om du förmår.
Vidkändt - och sant.
Bror W&hellip2;z, charmant!
En kallsup, klang mon cher!
Ditt Protocoll och ditt besvär
Justeradt är. :||:

* * *

Notarien anbefaltes sen
At leda Bacchi män
Längst fram til Rättens stora Bål
Och Högtids prål,
Til andra glada göromål,
Til Fröjas dans och skrål.
Drick ropar Preses, drick en skål
Ur denna Bål:
Hvad ögat rör,
Hvad sällhet gör,
Och hjertat ömt begär!
Vårt Protocoll nu ungefär
Justeradt är.






Som af Handlingarne, Bröder,
Syns hur intricat
Brodren W&hellip2;z sin fordran stöder
Blott på prat,
Och nu alldenstund som saken
Är så delicat,
At man näpplig funnit maken
Surrogat;
Alt så
Får gå
Med alt ihop til Kungs;
Och vivat Bacchi göromål!
Men ach!
Mer Rack
Och Pontac i vår bål!
Se här et glas med rågadt mål.

* * *

Såleds meo voto, mera
Stadgar ej vår lag;
Lät då Bacchus få cedera,
Så gör jag.
Den som intet har Contanter,
Må, om han är svag,
Borga fritt på ur och panter.
Vin i dag!
Men du,
Hör nu,
Din skål vid glaset sjungs,
Och vivat Bacchus Vinets Far!
Men känn,
Min vän,
Den Punschen han är rar;
Se här en saft så varm och klar;
Såleds meo voto, mera
Stadgar ej vår lag;
Lät då Bacchus få cedera,
Så gör jag.






I närvarande Parter,
Som i Concursen äga rätt och talan,
Som med dom och lagfarter
Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan;
Ingen invändning mer at göra,
Quëstio an? är nu denna,
At vi prompt, som vi alla böra,
Fri vår Bacchus bekänna.
Lef vår Broder,
Vår Bacchus fri,
Så fri som vi!
Hvad säger ni?
Oui, oui.
Låtom oss nu vara glada,
I hans varma floder bada,
Hvar med sin flicka,
Hvar i sin ficka
Hafva något i.

* * *

I anledning af saken,
Så är nu bara sjelfva hufvud frågan,
Om Herr Preses är vaken,
Och om han uti dryckjom har förmågan,
At han dommen ej annan målar
Än lagstiftaren menar,
Eller om han för några Bålar
Sig med Parten förenar.
Ja! skrek Mörtberg,
Hej fylleri!
Det må så bli,
Släpp Bacchus fri,
Och häll uti.
Låtom oss i nya Bålar
Se hur morgonstjernan strålar.
Klang Creditorer!
Klang Debitorer!
Klang hvad sägen J?

* * *

I anledning af lagen,
Och Rättgångs Balkens tjugufemte mening,
Bör ske uprop på dagen,
Jämt fjorton dagar mellan hvar förening.
Paragraphen är ren och tydlig,
Hur du bläddrar och söker;
Medlertid märk nu huru prydlig
Bålen sqvalpar och röker.
Ja! skrek W..zen,
Nå fan fari
Filuteri
Och Vingleri!
Hur ska det bli?
Huru går nu med Crediten?
Strunt, sa Bacchus, i den sk…n;
Den är i putten,
Strunt hela tutten.
Men hvad sägen J?

* * *

I anledning af detta
Och meo voto, falli ralli ralla,
Ropa W&hellip2;zen med rätta,
Bär hit en dugtig kallsup Uddevalla. -
Hvad är sen ditt petitum Broder,
Vill du ha oss at gråta?
Eller vill du i vinets floder
Nu vår broder förlåta?
Nej! skrek W..zen,
Platt intet, nej;
Det händer ej,
Och huru hej! -
Men kära säj
Har ni något mer att bjuda?
Klang! jag gapar som en ruda;
Safterna klarna,
Ädle Lagfarna,
Säj, hvad säjen J?

* * *

I anledning af bristen,
Så finna vi vår Bacchus bör cedera.
Glaset tomt, Tunnan gisten,
Och ingen droppa fins i Bålen mera;
På ny räkning vår Bacchus borgar,
Och vi borga tilbaka,
Ur hans kittlar och ur hans korgar,
Bästa drufvor som smaka.
Rigtigt, Rigtigt!
Och ny Credit,
Och ny Debit;
Bär bara hit,
Båd rum och sprit.
Lät oss våga hvad vi kunna
At uphjelpa Bacchi tunna,
Töm alla måtten
Rent uti botten.
Men hvad sägen J?

* * *

J närvarande Parter,
Som i Concursen äga rätt och talan,
Som med dom och lagfarter
Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan;
Ingen invändning mer at göra,
Quëstio an? är nu denna,
At vi prompt, som vi alla böra,
Fri vår Bacchus bekänna.







Mollberg höll flaskan och Bredström satt mitt emot i dörrn,
Klädd i sin randiga hemväfda råck och väst;
Klacka en toffel, små pigorna nicka i hvart hörn,
Gubben han nicka och gräla med pryl och läst.
Utan för Bod-dörrn, min Bror,
På luckan himmelsblå och grann,
Vändes två målade skor
Emot hvarann;
I en grå och sprucken sky
Står en stöfvel stolt och spänd,
Underst syns en toffel vänd,
Vänder åt Bollhus gränd.
Mollberg ropa, skål mina dufvor okänd och känd,
Grek, Turkinna, Tatterska och Morjan!
Mot min flaska och mot skinn-förklä kring min länd
Astrilds pilar blänka som rödt saffjan.

* * *

Bredström klacklappa en stöfvel och än han smorde skon,
Karfva sin rulle, sjöng visor kring hela plan;
Där bor, sjöng Bredström, den tjocka Malena bred i ron,
Hon med rägnkappan och trasiga farbolan,
Hon Malena du vet,
Med Chirandollerna, - Hva ba? -
Breder i gumpen och fet -
Bor hon där? - Ja. -
Har hon lika vacker hy? -
Nej nu är hon ful och grå,
Hännes vackra ögon blå
Kunna ej mer förmå;
Där mitt öfver, högt öfver porten, ser du då?
Där bo flickor ända högt upp i vind,
I hvar säng så flissa och rasa två och två,
Under sång och kyssar på mund och kind.

* * *

A-p-pel-bomskan, - Nå stamma din hund, säj rigtigt ut -
Bo, bo, bo, bor hon där? - Ja, där står hon i dörrn,
Prydd med plumager, blå krage och grå Camlotts surtout.
Skörtena flägta med sniljor i alla hörn;
Toffeln framskjuter sin tipp,
Så hög röd som det röda lack,
Nedvikt, updragen på kipp,
Med snö-hvit klack;
Parasollen grön och ny,
Fladdrar stolt i Nymphens hand,
Förklä, bröstlapp, flor och band
Jämkar hon litet grand;
Baktil göms den ljusbruna luggen ofta ibland
I en gammal urblekter Phaeton,
Fram i fronten glittrar en blomma, där en rand
Af små perlor framtittar någon gång.

* * *

Få, få, få, fåfängt at slippa i köket in - Å jo,
Klappa på luckan och hosta och bulta på;
Katten i spisen han jamar och krafsar med sin klo;
Vist ä hon hemma, ja det ä hon, posito.
Hör på Fidella i fälln,
Hon skäller uti canapén,
Vist ä hon hemma Mamselln,
Å längesen.
Här ä intet annat råd,
Bulta på och namnet säj,
Släpp bror Wingmark in och mej,
Söta min lilla nåd.
Lät upp dörren, här kommer nu ett herrebåd,
Si min sköna, här ä min hand och din;
Agta kjorteln, si hur han fladdrar i hvar våd;
Släck ut ljuset, nu ä min Lotta min.






När jag har en plåt at dricka,
Nota bene godt renskt vin,
Och därtil en vacker flicka,
Nota bene som är min;
Är jag nöjd af hjertans grund,
Nota bene blott en stund.

* * *

Ja vår tid är alt för härlig,
Nota bene litet svår,
Ovän uppå blod begärlig,
Och förtjensten slagen går,
Mången tror sig fri och säll,
Nota bene bagatell!

* * *

Lät då alt sin cirkel löpa,
Men dock Nota bene håll;
Ålderdomen ej må stöpa
Om min sköna till ett troll.
Vin och skönhet mig uprör,
Nota bene tils jag dör.






Sjung och läs nu Bacchi böner,
Se det våta Titelblad,
Där han tröstar sina söner,
Och gör en bedröfvad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
Sjungom då alla båd stora och små,
Gutår! Gutår!

* * *

Kära Bacchus hjelp min maga,
Gif mig min beskärda del
Lät en sup mig ej försvaga,
Lät min hjerne ha sitt spel,
Gör mig förnöjder til vatten och land,
Tag du min granne nu bok uti hand.
Gutår! Gutår!

* * *

Mig från törstig granne agta,
Som vil titta i min bok,
Lär mig sjunga tyst och sagta,
Under verldens tunga ok,
Lär mig förglömma båd sorger och qval
Och i dig Bacchus blott hafva mit val,
Gutår! Gutår!

* * *

Fader Bacchus om så händer,
At ditt barn ej mer förmår,
Men på gator, torg och gränder,
Som en skugga går och står;
Värdes du barnet då sjelf til dig ta,
Och til friskt vatten det leda och dra.
Gutår! Gutår!

* * *

Låt mig ställa så min vandel,
At jag altid har contant,
Intet tappar på min handel,
Fast jag dricka skull' bastant,
Intet bli surögd och trumpen och tvär,
Intet, min Bacchus, bli tokug och kär.
Gutår! Gutår!

* * *

Laga at när vinet tryter,
Jag ej sticken blir och arg,
Ej mot värden mig förbryter,
Intet snålas som en varg,
Lär mig at hedra värdinna och värd,
Skönt jag vor nykter och maten förtärd.
Gutår! Gutår!

* * *

Gif mig tålamod at vänta,
Tils man slagit för mig i,
Lät sen mina ögon pränta
Hjertats ro i fylleri.
Granne var lustig och munter och kär,
Tiden och lyckan förglömma vi här.
Gutår! Gutår!

* * *

Sen som jag fått alt fullkomna,
Frisk som blomman i sin fröjd,
Så lät mig då sagta somna
Väl otorstig och förnöjd,
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
Lefve då alt hvad som hjertat har kärt!
Gutår! Gutår!






Nej fåfängt! hvart jag ser,
Ej minsta Nymph ger ögat ro;
Om ej i grus och ler
En klacklapp af en sko. Fin.
Ej visar mig en täck Bergere
Sin fot i språnget blyg.
Hvad ser jag? Toffeln ligger där
Förutan öfvertyg. D. C.

* * *

Fast Soln hvart tak förgylt,
Vid tusen Foglars morgonsång,
Syns ändå ingen skylt
På minsta Krögar-Stång. Fin.
Ach hade Fredman blott förlag,
Sågs här i hvart et hörn
En målad kanna med beslag,
Och på dess lock en örn. D. C.

* * *

Ja! hvart jag vänder mig,
Emellan gropar, kärr och dy,
Förvillad är min stig,
Och alla Nympher fly. Fin.
Hvem hör min sång från denna sten,
På en så sumpig plan?
Blott Skatan på den torra gren,
Och Kråkan där i gran. D. C.

* * *

Syns åkrens gyldne prål
Nedbugnande vid vädrens sus?
Hörs Skördemännens skrål
Bland lior, glas och krus? Fin.
Nej fåfängt söks en stackad vålm,
Och ingen Lyra hörs,
Fast vägen bär til Drottningholm,
Dit Sång-Gudinnan körs. D. C.

* * *

Nej vid min klagoton,
Jag Bromsars trumpna mummel hör;
På klippan råmar Kon,
Och Tjuren nedanför. Fin.
Vid gärdsgårds-grindens brutna led
Sig Hästen stielpt så matt,
Där den som nyss så modig red,
Nu snarkar utan hatt. D. C.

* * *

Hvad sqvalpning i hvart stig!
Tallkottar, stickor, ris och barr!
Där Ufven grufvar sig
Vid gamla Stammars knarr. Fin.
Ej plockar Herdens trogna hand
Åt lilla sin Jeanette,
Ur dessa tufvors sqvalp och sand,
En enda Bröst-Bouquett. D. C.

* * *

Så sitte längre hin
Här törstande, och intet jag!
Gladt hjerta och godt vin
Är lifvets sammandrag. Fin.
Du som från släp och gräl och tvång
Til Bacchi Vinpräss går,
Sjung här din rätta frihets sång,
Ditt glas islagit står. D. C.






Har du något i flaskan qvar?
Hurra, så lät oss då lustiga supa!
Har du något i flaskan qvar?
Kära far!
Häll då i glaset för en hvar,
Häll kära far; :||:
Lät det då rinna medan du har.
Håll kära far; :||:
Nog af denna spiritus, för vår torstiga strupa.
Klinga Gubbar glas mot glas,
Lät oss då lefva medan vi kunna,
Lät oss friskt om kransen dras,
Rida med Bacchus på tunna.
Sitter du trumpen vankas det stryk;
Aj aj aj aj. :||:
Sitter du blyger, ränn då och ryk!
Aj aj aj aj. :||:
Drick i botten som en karl,
Värden han vill oss det unna.






Du har at fordra af mitt sinne
Vänskap, sad du? - Nej,
Nej vänner har jag nog här inne;
Hit med vin åt mej.
Så rigtigt, häll i dig och svälj,
Och tumma din egen butelj.
Klunk i botten, och klunka, klunka glas på glas,
Och prisa din värd och beröm hans Calas.

* * *

Du har at fordra, vill jag minnas,
Svara mig i hast -
Alt hvad uti ditt våld kan finnas
Uti löst och fast.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra ur min tunna,
Säj hvad vill du ha? -
Den sista droppan mig förunna
Af ditt Mallaga.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, välj det bästa,
Säj hvad vill du ha? -
Jo natt och dag at hos dig gästa,
Supa och må bra.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra hvad dig fägnar,
Säj hvad önskar du? -
Jo men, at få på dina vägnar
Sofva hos din Fru.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, säj, må göra,
Hvad dig faller in. -
Jo men, om du blott orkar höra,
At din Fru blef min.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, säj nu åter,
Säj alt hvad du vet. -
Jo men, du nycklen mig tillåter
Få til din Pulpet.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, lät oss dricka,
Fölg du din natur. -
Gutår! tillåt mig ur din ficka,
Ta ditt vackra Ur.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, säj nu mera,
Hvad som anstår dig. -
Jo denna Jackan just, ponera,
Bättre kläder mig.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, dessförinnan,
Blir jag ej i fred. -
Rätt sagt, til minne af Värdinnan,
Tar jag denna Sked.
Så rigtigt &c.

* * *

Du har at fordra, nu uprepa,
Hvad dig fägna skull. -
Jo men, at jag dig sjelf fick svepa,
Och ta ditt Schatull.
Så rigtigt &c.

* * *

Så vill jag då med dig clarera,
Utan list och flärd.
Din skål som Värd, och därtil mera,
En storståtlig Värd.
Så rigtigt häll i dig och svälj &c.






Se god dag min vän, min frände,
Se Buteljen, menar jag;
Aldrig bättre vän jag kände;
Var välkommen i vårt lag.
Gutår! :||:
Blif hos oss i dag. :||:

* * *

Hur står til min vän med Eder,
Alt för gladlynt synes du,
Complimenter bort jag beder,
Lät oss vackert kyssas nu.
Gutår! :||:
Lät oss kyssas nu. :||:

* * *

Hvarfrån kommer du min frände,
Ifrån Mosel eller Rhen?
Från Bordaux ell' verldsens ände?
Lika godt, du är ej klen.
Gutår! :||:
Godt, du är ej klen. :||:

* * *

Länge väntat har min strupa
Uppå dig min gamla vän,
Res nu neder hufvudstupa,
Men kom aldrig mer igen.
Gutår! :||:
Kom ej mer igen. :||:

* * *

Nå så drickom, friska bussar,
Hej courage! håll god min;
Lät man halsarna bli slussar,
Där nu vinet seglar in.
Gutår! :||:
Vinet seglar in. :||:

* * *

Himmel tack för mund och maga,
Men jag orkar intet mer,
Mina krafter de aftaga,
Glaset jag ej mera ser.
Gutår :||:
Jag ej mera ser. :||:

* * *

Skicka Gubbar efter Prästen,
Jag mitt testamente gör,
Dock jag måste dricka resten,
At jag intet törstig dör.
Gutår! :||:
Intet törstig dör. :||:






Aldrig et ord!
För ta mej tusand! Bänkar och Bord
Och Solar och Månar och Himmel och Jord
Sku darra
Och knarra
För mig om min vrede blir spord.
Vet du väl kar
At ta mej tusand! Turk och Tartar,
Hin Håles Fru Mamma, Beelzebubs Far
Mig nånsin förskräcker så länge buteljen jag har.
Hin och hans Guffar!
Puffar,
Knuffar,
Skuffar
Rägna de sku i Calas.
Väggmellan :||:
Om du ej tömmer ditt glas.

* * *

Öpna din trut,
För ta mej tusand! smäller til slut;
Buteljen för skallen så vettet går ut.
Lät rinna,
Besinna,
At Bacchus han tål intet prut.
Hatten på sned,
Til höger, vänster, bakfram, må ske;
Och rocken utaf så at alla må se
Hur Bacchus vår fader oss biktar liksom en Abbé.
Alla i västen,
Gästen,
Prästen,
Resten,
Sku dricka om i calas.
Väggmellan :||:
Om du ej tömmer ditt glas.






Mäster Petrus från det helga höga,
Med calott och långa raka hår,
Himlar sig, och för et nådigt öga
Dundrar, och uti et bräde slår;
Med sin hvita näsduk han sig torkar;
Gud vet hur han orkar
Rusta så med fan.
Pusta vackert kära far och hvila,
Satan lär ej ila
För en Bond-Caplan.

* * *

Nej Herr Pehr, den mödan intet räntar,
Se Ert timglas andra gången tömdt;
Kålen står på bordet, supen väntar;
Har Ni väl Ert kära Ölstop glömt?
Torka vackert svetten utaf kragen,
Trött om högtids dagen,
Efter gammalt lag, -
Petrus hunnit första delen bara,
Resten lät han vara
Til en annan dag.






Fjäriln vingad syns på Haga,
Mellan dimmors frost och dun,
Sig sitt gröna skjul tillaga,
Och i blomman, sin paulun;
Minsta kräk i kärr och syra,
Nyss af Solens värma väckt,
Til en ny högtidlig yra
Eldas vid Zephirens flägt.

* * *

Haga, i ditt sköte röjes
Gräsets brodd och gula plan;
Stolt i dina ränlar höjes
Gungande den hvita Svan;
Längst ur skogens glesa kamrar
Höras täta återskall,
Än från den graniten hamrar,
Än från yx i björk och tall.

* * *

Se Brunsvikens små Najader
Höja sina gyldne horn,
Och de frusande cascader
Sprutas öfver Solna torn;
Under skygd af hvälfda stammar,
På den väg man städad ser,
Fålen yfs och hjulet dammar,
Bonden mildt åt Haga ler.

* * *

Hvad Gudomlig lust at röna
Innom en så ljuflig Park,
Då man hälsad af sin Sköna,
Ögnas af en mild Monark!
Hvarje blick hans öga skickar,
Lockar tacksamhetens tår;
Rörd och tjust af dessa blickar,
Sjelf den trumpne glädtig går.






Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren blandar sin
bölja,
Gråtögd och yr, beklämd och försagd at icke min Konung få
följa,
Följa det folk som pryder hans köl, bland båtsmänner klänga i
tågen;
Än vid mitt glas besjunga hans flagg, än le åt den brusande
vågen;
Än vid dess lugn, dess squalpning och flägt, Monarken til
välgång och lycka,
Stränga mitt spel, beundra hans färd, och ögat med tårar
besmycka.
Uppå et skråf, kullvältradt och stjelpt, som bugnar af buller
och slammer,
Skuffad och trängd af gubbar och barn, gesäller, mamseller,
madamer,
Står jag på tå med kikarn i hand, och suckar vid blixt af
canoner,
Ser huru Neptun i glittrande språng framkallar de nakna
Tritoner,
Som ur sitt skum med fladdrande hår upstiga på tusende ställen.
Vatnet så klart i rinnande sorl försilfrar de mörkgröna fjällen;
Armarna knytas med löjen och skratt, de stimma, de dansa,
de kriga,
Flyta i ring med rygg emot rygg, och somliga buga och niga.
Andra igen ur blomstrande kärl utösa de vackraste floder,
Blåsa i horn så väldiga skall, at Roddarne släppa sitt roder;
Tils i ett svalj, helt tätt vid hvarann' de plumpa och dyka i vågen,
Höja sig up och spruta en rymd, som sköljer båd master och
tågen.
Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor på marken;
Pan sträcker ut sitt grönskande hvalf; Diana hon helsar
Monarken;
Valdthornet hörs vid gastarnes sång, som mumla och tumla i
botten,
Sprutande up en vattu-column, af fruktan och bäfvan för
skotten.
Holmar och skär i ljusblåa fält et Tyrus för ögat utbreder,
Där än et skepp, än en båt, än en sump framlodar i bugter och
leder.
Foglen i skyn med qvittrande näbb til låfsång bereder sin tunga;
Ankor och gäss kring bryggor och skrank på vågorna flaxa och
gunga.
Flaggornas flägt förvillar min syn bland masters oändliga skara;
Ryss och Spanjor, Holländare, Grek och Ängelsman skotten
besvara.
Stränderne prydas med tusende lif, som skimra af färgor och
ränder,
Lika den rand, det brokiga prål, då regnbågen stormen afvänder.
Brantaste berg förvandlas i fält, där Fröja med hela sin skara
Sitter förnäm, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell' svara,
Lutar sig fram, betraktar så ömt den glimmande slupen i fåren,
Där med sitt skärp hon roddaren ser kringhvälfva den glittrande
åren;
Squalpar en dryck af mandel och mjölk, tils ändtlig det blixtrar
vid skotten,
Då hon bestört ser Kungen ombord, och orkar ej dricka i botten.
Alting är gladt, alt andas så fritt, och solen i molnena glimmar,
Tils i en blink båd mörker och qval förändra de ljufliga timmar.
Spädaste Nymph, med kläde i hand, hon hviftar och niger och
gråter,
Frågar så ömt, oskyldigt och godt: när kommer vår Konung
väl åter?
Syster och bror i fallvalk och kolt, på marken de stimma och
kriga,
Kungen han far; de brista i gråt; Föräldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn uplyfter på armen och frågar:
Ser du vår Kung? nu reser han bort: Gud vet hvad mitt hjerta så
plågar.
Ser du hans skepp? där glimmar hans vakt; där blåser hans
mägtiga flagga;
Mins hvad du sett; sof sött på min arm; rättnu skal jag bädda
din vagga;
Tag mig i hand, omfamna mitt bröst. - Så vandrar hon bort
och försvinner;
Vandrar förbi en krympling på bron; hvar ådra med mildhet nu
rinner;
Mild ur sin pung sin endaste skärf hon räcker den usle som
klagar;
Firar en dag så dyrbar och öm; det hjertat Regenten behagar.
Åter en ann' utarmad och blek han höjer sig up på sin krycka,
Svingar sin hatt, ser bestört up åt skyn, och ropar: Gud gifve
Dig lycka!
Rik och förnäm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
Vänder sig bort och tränger sig fram bland folket, med hatten
för pannan,
Råkar sin vän och helsar bestört, tils båda de helsa och stanna,
Taga hvarann' upriktigt i famn, med tårar sin önskan besanna.
Somliga gå under yrsel och sång, begrunda hvart vimplarna
flägta;
Åter en flock på säten vid bron af qualm och bekymmer
försmägta;
Andra igen, med gnäggande spann, sig långt utom vagnarna
luta,
Vifta med flor, solfjädrar och löf, när båtsmännen hurra och
skjuta.
Hästen han yfs med flägtande man, det gnistrar om fötter och
länder,
När vid et dån af pukornas klang, det flytande Slottet sig vänder.
SCHRÖDERHEIM, nej, jag orkar ej mer den saknad och
längtan afmåla,
Som i vår stad gör gladaste bygd så ängslig och mörk som en
håla.
Därföre, Bror, så går jag min väg dit Gudarna vilja mig föra,
Virkar mitt nät, tar bössan i hand, och kastar min lyra - må göra;
Vandrar min väg långt bort til et torp, at skogens Gudinna
besöka:
Stolt af min hand dess altare skal med vildbråd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min drägt? Säj mig, är jag värdig
Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt, på denna min blodiga bana?
Hängslet af taft, guldblandadt och grönt, är fästadt så hårdt som
en sena;
Prydd med en plume på min kullriga hatt vil jag mandom och
vällust förena.
SCHRÖDERHEIM hör du; hörde du nu, huru ljuft valdthor­ 
nen de klinga?
Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot Hararne springa;
Luften är sval, i stillhet och lugn, de grönskande ängarne pråla;
Skällorna höras på getter och lamb, och tjurarna flämta och vråla.
Ned i en däld et vallhjon med horn hon tutar och boskapen
vårdar,
Som på en äng långhalsiga stå, och koxa åt stugor och gårdar.
Där skull' du se en Vallkulla täck fullmjölka sin bonade stäfva,
Under det kon med slingrande svans vil bromsar och myggor
förquäfva.
Där går en vagn med dammande hjul, där rider en Marjo allena.
Full på et klöf en bonde i sömn vil ingen sin kosa förmena.
Men vid en knut en prålande skylt för ögonen börjar at glimma;
Där ligga lass kullstjelpta i sand, och hästarna stå utan grimma.
Torpet nu syns bland skuggrika trän, af aspar och lönnar och
alar,
Inom hvars hägn en rinnande bäck försvinner i vikar och dalar.
Redan jag ser et bord mot en vägg, där torparen sitter med
hatten,
Under en gök som gal i et ur, tätt utmed en kruka med vatten;
Bryner en knif på en skoklack och skär en hjulpinne nätt af en
sticka,
Dricker en gång, lyfter hatten och ler, och bjuder mig också at
dricka.
Rummet är prydt med taflor och språk, mångfärgade, röda och
gula;
Saul med et spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
Här vid en säng med tofsar af garn en gungande vagga arbetar,
Där på en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar;
Stafvar en rad på registret med sång, fast tonerna falla sig hesa;
Ber för vår Kung andäktigt och fromt, och önskar hans lyckliga
resa.
Full på en stol med piskan i hand en bonde han gnolar et quäde;
Nickar så godt vid Konungens skål, berömmer sit herliga säde;
Tittar ibland åt fönstret och glor, betraktar båd' stjernor och
måne;
Lofvar god vind, sen pekar med hand hvar Åbo det ligger i Skåne.
Hållkarlen lyss och rensar sin nubb, förbannar sit fnöske och
flinta;
Men med en suck af hjertat til skyn han följer de redliga sinta.
Smackar så godt, utpustar en rök, och menar, om Gudarne vaka,
At, med Guds hjelp, til Jul eller så vår nådige Kung är tilbaka.
Åter en kärng båd skrynklig och brun hon vrider en härfvel och
nystar;
Gnabbas med en som står vid en spis och mjölken i kittelen
ystar;
Gissar, i år, som kornet är rikt och axena frodiga bugna,
At få sin säd förvandlad i drank, och önskar at vädrena lugna.
En med en tång de glödande kol kring fräsande bräddarna
makar;
Men bäst hon står, hon niger och ber för den hännes hydda
bevakar;
Klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål, och nämner sin Ko­ 
nung med smärta.
Därför märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste
hjerta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skålen förlustar mitt
sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, alt börjar nu dansa här
inne.
Kärngar och barn, skjutsbönder en svärm, hållkarlar, förlupna
gesäller
Taga i ring; men Skytten går bort, och knaps uti bergena
smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär, och några små vipor i taskan.
ELIS, God natt! jag dricker din skål til yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt qual; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
Lefve vår Kung, så älskad och stor! Farväl! Se där har du min
lyra.

* * *

Månan tändes, dundren ljunga,
Under Vimplars blåst och prål;
Och de mörka Jullar gunga,
Under Folkets glada skrål.

Hurra, vår Konungs skål!
Sväng hattarna.Hurra!
Hurra!
Hurra! i rågadt mål!
Vår Konungs skål! :||: