The Text      




Morgonrådnad du som lyser
ock städz hyser
ljufste solen i din barm;
Skynda dig, lät solsens strimma
fägre glimma,
ock snart dagen gjöre warm.

Arla will wår herdeskara
lustig wara
ock förgjäta alt sitt qwal;
Si, i dag är gjord dän lagen:
hela dagen
sku de glädjas uthan tal.

Raske hjortar upp ock springer,
fåglar swinger
eder upp i lufften blå;
Skåder en här under polen
glädjesolen
som nu börjar oss upgå.

J som uthi floden simmen,
ljufligt stimmen,
Tritons snälle, qwicke djur:
jorden, hafwett, lufften skära
skola ähra
solen, hwar mäd sin natur.

Allt hwad som i himlen hwälfwer,
solen själfwer,
skall sig fägna åt dän stund;
som uthaf däss sköne strålar
härligt prålar,
här uthi wår nordske lund.

Hörer till J sånggudinner,
er infinner,
med ehr ljufste stämmor mång,
J wallguder uthur skogen,
hit ehr fogen,
gjören glädien, glädjen lång.

Amaryllis och Belinde,
samt Celinde,
Nympher alle uthan tahl.
skola nu all nymphers krona,
HEMELONA
hedra här i nordens dal.

Gack nu fram du siren unga,
du skall sjunga,
om wår skjönste Hemeloní;
Näcktergalen uthi skogen,
skall redbogen,
stämma in mäd ljufste thon.

Mer än hundratusen stjärnor,
såsom tärnor
till däss tjänst sku färdigí stå
Månen skall sig lycklig kalla
när hon alla
nymphers crona wörda må.

Ach, du himmel, himmel wida,
som kan wrida
allting efter titt behag
skydda tu wår herdarinna,
at hon finna
må en ständig glädiedag.

Höj däss sinní mäd högste nöje,
glädielöje,
fägnad, trefnad, ljufsta ro;
när du sluta sidst behagar
hännes dagar,
lät hänní i din hyddor bo!




Philomena såta lilla,
hwar är nu din förre frögd?
Ho tör dig din lust förspilla
och dig gjöra så mißnögd?
Se, din wän dän trogne slawen,
som Philander kallar sig,
ällskar dig in uthi grafwen,
dät må du insinna dig:
Ja, han swär wid herdestafwen
han dig ällskar högelig.

Will du dig äj låta nöja
mäd en sådan trogen wän,
som will hjärtat till tig böja,
finge han man dit igjen.
Flyg äj högt mäd dine tanckar,
som dän up i himlen will,
lyckan hel ostadig wanckar,
stundom af och stundom till:
Himlens hämd du på dig samkar,
om du äj beter dig milld.





Stäm sorgse in du sånggudinna,
wår sommar skyndar sig till södre pol,
Wår Norden saknar nu sin ljufwe sol.
som strida strömmar häfftigt rinna
i Thetis famn, ock stundlig sacktna af,
som liljan skjön afbildar oss sin graf,
så är ock mäd wår´ tusend frögder,
Jag träder fram hel oförnögder,
ock säjer fritt
at nöjet mitt
må liknas wid dän tiden
som är förlängst framliden.

O näcktergal nu rör din tunga
min luta skall äj häller finnas sen,
at gifwa ljud utaf sin strängar klen;
De ljufste nympher sorgse sjunga
ock bjuda oss så saktlig stämma in,
mäd sådan sång som qwäljer mod ock sinn
De höge bärg sin´ hufwud luta:
all Floras hop ock börjar sluta
sin prydnad stor;
ty hon äj bor
mer i de kalle lunder.
O sorgbemängde stunder!

De hjortar ock de snälle hinder
förkjusas af wår nymphers sorgesång
wallgudar all nu lida hjärtans twång;
Diana rask ock icke minder
sin jägarspetz ur handen fäller ner
mäd sorgsesinne hon till lunden ser,
ock saknar där sin störste trefnad,
Hon klagar så: hwi är min lefnad,
hwi är min lust
förbytt i pust!
Hwar skall jag återfinna
wårí liljors princessinna?

Män Echo kan äj länger lida
däs sorgerop ock hjärterörandí qwal,
dy börjar dätt mäd däße ord sitt tal:
Halt up Diana mäd din qwida,
din fägnad äj så platt sin ända gått,
Ditt hjärta äj nån ewig ängslan fått:
där Nympha, som dit hjärta saknar,
hos wännen sin i gjädje waknar
på holmen stor,
där Pallas bor,
kan du mäd nöje finna
wår Damons herdarinna.

Diana feck häraf stort nöje
wälan sad´ hon, I nympher börjen på
mäd frögdeklang på edra lutor slå:
Wallguder all ett gladlynt löje
nu wisen fram ock med wallhornen klen
upblåsen högt, lät frögd äj lida men,
Upwäcker djuren till att springa,
och fogler sig i lufften swinga,
skön näcktergal,
din frögdesal
lät klinga uti lunden,
lef äj i ängslan bunden.

Dy lätom oß war frögd äj spara,
jag lägger äj min luta ner till fot,
själf himlen gifwit har min ängslan bot.
O Echo säll du skall nu swara
mitt luteklang mäd ljuflig stämmor mång,
af Zephyrs wind skall dig äj ske förfång:
All berg ock dalar dig upwackta,
ock på din röst mäd wördnad ackta.
Mång sider qwäll
skall tusendsäll
mig skatta i de dalar,
där jag mäd Echo talar.

Sidst, skåda Damon här dän fägnat,
som himlens hand dig stadigt wisa skall,
af honom skänckes dig din lycka all,
Sin blida gunst han dig tillägnat,
hwad Amalthea i sitt skjöte bär
städz till din tjänst af himlen skickat är
Lef wäl förnögd hos din herdinna,
all nymphers croní ock princessinna:
Lef wäl förnögd
i ängla frögd,
tills himlen själf behagar
besluta dina dagar.





Hur länge skall jag fåfängt wörda
din skönhetz prackt, du änglabild?
Will du min trefnad framgjent wörda,
och låta mig få lefwa skild
från all dän ro jag tänker njuta,
skall jag min frögd mäd jämmer sluta?

Har fromhet dig så öfwergifwit,
at du äj anse will din träl,
som i sit minne inskrifwit,
och af alt hjärta menar wäl?
och at mig mullen måtte hysa,
om du ej låter fromhet lysa.

Lägg ner din hårdhet Castalinne,
dät är din skönhet alt förnär,
att mäd ett obewekligt sinna
städz hata dän dig håller kjär.
Hwad kan dig dock din wrede båta?
Hwi will du få din wän förlåta?

Hwad hjälper mig doch at jag qwider?
När hjärtat dit äj wekas må,
dock för din skull jag tåligt lider,
alt hwad mig ödet lägger på:
jag lefwer framgent i din lydna,
du nymphers zir ock skjönste prydnad.




Daphne min jordiske fägnad ock lust,
dig till all wördnad din herde i lunden,
rörer sin tunga, som warit hel bunden
uthaf mång enslig ock ängsliger pust:
Se jag mit offer för dig will frambära,
ock för din´ fötter här läggia dät ner;
Kan du min skönste wäl mera begjära,
när du min trohet så uppenbart ser?

Här uti lunden jag hafwer förnögd,
siungit dit minne till wördnad ock heder,
ritat dit namn uti marmor & ceder,
ock mig erindrat dän ljufwaste frögd,
som mig min himmel så ymnigt täcks skänka,
när jag dig wördar, du nordenes prackt:
ock, skjönste Daphne, du kunde betänckia,
at du mit hjärta städz har i din mackt.

Dock se, jag saknar min ljufwaste ro,
ty jag förmår äj dän fägnaden winna,
at dig här skåda, min skjönste herdinna,
ock för din skjönhet framställa dän tro,
som jag i hjärtat så stadelig hyser;
ock af mig himlen dän lyckan äj ter
at jag får skåda dän skjönhet, som lyser
likt mäd de stjärnor, som skina hit ner.

Lufftens små fåglar de skola för dig
bringa dän ängslan ock daglige smärta,
som har i fängslan mit sinne ock hjärta,
ock uthan uppehåld påbördar mig,
strida mot ödet dät hårde ock grymma,
som icke låter förändra sin lag:
skjönt jag nu dock skåda mång ängselfull dag.

Dock all min trefnad är uthi din,
du kan min jämmer ock ängslan förtaga
du kan förminska min qwida och klaga,
som mig har fängslat mäd hårdaste band;
Lät dock din fromhet förmera dän fägring,
som dig är gifwen af himmelen wid,
och lät din herde få winna sin lägring,
närmast din skjönhet, min herdarinní blid.

Sidst till valete dig önska will jag,
at du må njuta en tusendsäll lefnad,
uthi all önskeeligt nöje ock trefnad,
ock at dig lysa må lyckones dag!
Tänk dock uppå dän som högre dig wördar,
än alt hwad solen i lunderna ser,
at du däs hjärta mäd hårdhet äj mördar,
som för din skjönhet sin trohet framter.




Skjönste Lysette, en önskelig stund
har mig framkallat till Helicons högder,
at där, mäd tusendfallt fägnad förnögder,
skåda dän präcktigt utzirade lund,
som af er skjönhet har wunnit sin prydnad:
Flora er skjönhet mäd undran häfter:
Nympherna finnes er färdig till lydnad;
män wåre herdar er wörda än mer.

Offta har himmelen själfwer befalt
herdar i Norden mäd nöje framwisa,
hurí de mäd wördnad er {fägring} beprisa,
{skjönhet}
ock er tillägna all Floras gestalt.
Lät dock er skjönhet dän wördnad behaga,
som er wår herdaskar willigt beter:
Lät äj nån hårdhet dän trefnad förtaga,
som däm er skjönhet så stundelig gjer.

Präcktig herdinna, se, himmelens mackt
mig ock påminner at wörda dän fägring,
som hos er, nymphers croní, wunnit sin lägring,
och er mit hjärta till lydnad har brackt.
Kan nu dän wördnad wäl heta förmäten,
som jag bewisar er, skjönste herdinní?
Himmelen gjöre mig af er förgjäten,
om jag äj lyster et upricktigt sinní.

Himlen har satt er på skjönhetens thron,
lika som solen på himlen bland stjärnor,
ock som en drottning ibland sine tärnor,
wördar er lunden för nymphernes cron.
Venus ock Astrild oryggeligt swurit
wid all sin fägring ock sargande skått,
at aldrig lunden slik skönhet än burit,
som I af himmelens ynnest har fått.

Icke förmår jag nu prisa dän skatt,
som edert hjärta ock sinne städs hyser,
som utaf dygd oförlikelig lyser,
ock er beskyddar för glömskornes natt.
Jag kan dock icke förtiga herdinna,
at alle herdar i häpenhet stå,
antingen dygd äller skjönhet skall winna,
all hwem af dässe skall om er bild rå.

Ach, at jag kunde wäl zira min ord,
skullí jag bekjänna at himmelens kåning
själen er bygdt till all dygdeskatts wåning,
som där skjönt lyser lijk stjärnan i nord.
Ock som er dygder wår undran förmera,
så har ock skjönhet omgifwit dät slott
hwarest er ädla själ täckes regjera,
som en odödlig ock rådande drott!

Lycklig ock liuflig dän dagen wist war,
lyckligt ock ljufligt dän gläntzande solen
spridde siní strimmor till nordiske polen,
då I först tredde till nymphernes skar;
Ty se, er änglabild stjärnelikt strålar,
så at ock solen förtryter därpå:
Solen, som jorden så färgrikt bemålar,
måstí för er fägring i häpenhet gå.

Uthaf er skjönhetz mackt är jag nu förd
inför er skjönhetz thron, ljufste herdinna,
Ach, at jag kunde dän fägnaden winna,
at all min önskan där måtte bli hörd.
Högst jag åstundar, at njuta dän hyllest,
som mig kan tusendfalt gjöra förnögd:
Lät dock, min skjönste, er fromhet tillfyllest
bringa er herde dän ypperste frögd.

Nectar söt, med all sin sötma ock krafft,
aldrig förliknas kan emot dät nöje,
som af er änglabilds åtbörd ock löje
stundelig hämmer all nectar lik safft.
Zephyrus, som uti lunder ock dalar
hämtar af liljor dän härligste fuckt,
Själfwer de orden dock omsider talar,
at af er sötma förmeras däs luckt.

Dock, hwad kan Zephyr ock Nectar förmå,
när som själf Flora dät måste befinna,
at hon er wördar för sin princessinna,
ock oförnögder måstí skåda uppå,
huru er prydnad städz månde förklena
all hännes lysande, blomstrande prackt;
Män se, äj Flora dät klagar allena:
Venus erkänner ock sådan er mackt.

Jag will nu tystna i stillhet härwid;
Ty er fullkomlighet färdigt utnämna,
måstí jag de färdigste scalderne lämna,
som här wid Helicon zira wår tid:
Jag icke finner mig därtill så färdig,
som af mig fordrar min skyldige plickt;
Gjör dock, min skjönste, er herde så wärdig,
at I mäd ynnest uptager däs dickt.

Amor, som fängslar mit hjärta i band,
tändí i ert hjärta en lysande strimma,
at I mäd nöje dät måtte förnimma,
hurí all min fägnad är uti er hand.
Himlen er skänke all önskelig lefnad,
unna oß länge er skjöneste bild.
Dock när all sällhet förmerar er trefnad,
tänck på Sylvander, som lefwer afskild.



En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
uppå sin gyllen wagn. Ja, mellan sud och nord
dess mer än snälle lopp twå gånger hafwer warit,
sen I, min wackra, mig täckts säja dässe ord:

Min herde, om du will uthi mitt minne blifwa,
och njuta dän förmånn, som trogen wänskap gjer,
föruthan dröysel skall du mig till wördnad skrifwa
uthi en liten bok en wisa äller fler.

O mer än ljufwe ord! O ängelsöte stämma!
O rosenröde mun! som mäd sin store krafft
all Nectar-sötma kan mäd större sötma hämma,
ock twinga alt hwad förr sin frihet hafwer hafft.

Jag undrar mere än jag här förmår utsäja,
hur någon djäfwel sig dän frihet taga på
at för så ljufwe ord, samt dän befallning wäja,
som själfwen frihet kan uthi sitt fängsel få.

Män, ach, jag äfwen har, jag warit har förgjäten
af all dän plickt, som jag er fägrings förmånn bär;
Dock har jag häruthi mig icke wist förmäten:
dän last jag aldrig tror, at någon af mig spör.

Si, de gudinnor, som på Pindi wishetz högder
sin bonings säte ha wid Sala strander fått,
som wittre konster mångí, och alle wackre slögder
utskifta. Si, de om min frihet hafwa rådt.

Så må I, wackra, mig nu ingalund påbörda
beskyllning af en som sin plickt förgätith
ty huru högt jag er måndí i mitt sinne wörda,
jag himlens hägn kraft till säkrast wittne tar.

Fördänskull at jag äj må synes hafwa lämnat
dän wördnad, som jag för er fägringsstrålar bär
har jag dock uthan prål, mäd dässe rader ämnat
infinna mig hos dän, som Astrild själf har kjär.

Förlåt mig, wackra, at min pänna här äj wisar
dän prydnad i sin skrift, som hänne hafwer bordt,
Hwad sinnet hyser man fastmer än prålandí prisar.
när låfwen hållen blir, då är allt ricktigt gjordt.

Uptag, min wackra, nu de wisor jag er sänden
I dänna lille bok, förgjät och äj er träl,
som i ett wördsamt minní erí ängelrene händer
städs kysser utan mått. Min wackra far nu wäl




CASTALINN, min wackra syster
se dän wördnad, som jag drar
till dän flamm, som glimmar, hyster
i ert skjönste ögnepar,
har nu mig så wida drifwit,
at jag dässe dickter skrifwit
till er tjänst. min andra själ,
som jag ewigt unnar wäl.

Dock min pänna har äj warit
så försicktig, som hon bordt;
Ty hon uthi loppet farit
flycktig, iland, allt för fort:
Jag dock har mitt löfte hållit,
fast de snälle stunder wållit,
att min pänna intet prål
wisar för er fägrings strål.

Astrild, som sitt wälde idkar
i wår inre hjärtans sal,
som de hårde sinnen blidkar
i de nordske lunders dal,
tändí uthi er själ och hjärta
samma eld ock kjärleks smärta,
som jag hyser i mit sinní,
för min wackra Castalinn.

Jag mäd dässe orden sluta,
will alt hwad jag skrifwit här
Ack, att herden finge njuta
af gudinnan sitt begjär!
Att han hon sin, Castalinne
finnas må i gunstigt minne!
Far nu wäl min andra själ,
ljufste ängel far nu wäl.




Ach allerljufste sommartid,
du tiders fagre dråning,
Hos dig har själfwe Flora blid
sin hemwist ock sin wåning.
Du pryder allt
mäd skjön gestalt.
All creatur
i skog ock bur
dig wörda som sin kåning.

När du till oß hit träder an
ock till wårt kalla norden,
ifrån de warma söderland;
då fägnar sig här jorden.
Hwar stjälck ock gren, ja bärg ock sten,
sin fägnad ter.
Allt lifligt ler.
All frögd är börjad worden.

De wille djur i marcken gå,
mäd lust ock glädie springa;
I lufften skjär de fåglar små
sig glädjefulle swinga:
I lund ock dal, mång näcktergal,
på qwist ock gren mång fågel klen
sin röst nu låter klinga.

Rätt så will jag ock börja på,
ibland de herdar upgå,
ock mäd de ljufwe fåglar små
dit ärepris utsjunga:
O sommartid, som wärlden wid
mäd lust ock frögd gjör wäl förnögd,
dig prisa skall min tunga.

En skjön musik mäd stämmor mång
mig aldrig så förnöjer,
som när jag enslig mäd min sång
till himlen dig uphöjer.
På dänne stund i fager lund
jag prisar dig, som fägnar mig.
dock sig min ängslan röjer.

Ack, at min Nympha wor så blid,
som Echo ljufligt talar
mäd mig i dänne sommartid,
i dässe gröne dalar,
så skulle jag min suck ock klag,
som gjör mig matt, förgjäta platt.
dock hon mig äj hugswalar.

Så hårdt är hännes hjärtans sinn
som hårde bärg ock stenar;
Hon will äj höra klagan min,
min frögd hon mig förmenar.
Ack hårda själ, som mig så qwäl,
ack ödeslag, som mitt behag
och all min lust förkolnar.

Jag will mitt skjäncka dig;
män du will dät äj hafwa:
Din hårdhet will mig ynckelig
i jorden nedergrafwa
Jag ällskar dig, du hatar mig;
du säjer näj, du ällskar äj.
I håppet måst jag snafwa.

Upp, upp du mårgonrådnad skjär,
uplys dän dunckle lunden,
där jag i jämmer ock beswär
mäd ängslans kjed är bunden;
Upwäck min wän, at ällska dän,
som wälbetänckt har hänne skjänkt
dit dänne stunden.

Liksom dän ljufwe sommarnatt
mång Nympha skjön förlustar;
Så har ock ängslan fått mig fatt,
at jag här enslig pustar
i suck ock qwal föruthan tal;
Ej Nymphen min mäd hårdhet sin
sig nu emot mig rustar.

J fåglar, som lunden grön
min klagan all påhören,
jag ber, at J för nymphen skjön
min suck ock ängslan fören;
Mitt twång, min klagesång
inför min dam J fören fram
om J dätt wåga tören.

När hon i däße lunder går
mäd andre herderinner,
ock under däße linder står,
där hon i sitt nöje finner,
samt fägnad all af Echos skall;
och at hon då måttí höra få,
hur jag af kjärlek brinner.

Up hjortar, J, som liggen här,
J hinder, som här hwilen,
J djur, som dänne dalen bär,
in för min Nympha ilen,
ock säjen, att min sommarnatt
hel mörcker war: Cupido har
mig sargat hårdt mäd pilen.

Så slutar jag nu ynckelig
min sång mäd däße orden:
dän, som mig brackt at ällska sig,
är mot mig wreder worden.
Farwäl all frögd,
jag oförnögd,
i suck och qwal,
min dagars tal
tillbringar här i Norden.




Aldraskjönste ros och lilja
dygdgudinna, nymphers cron,
lät din hårdhet mig äj skilja
från din höga skjönhjetz tron.
Lät din hårdhet mig äj twinga
och i swarta mullen bringa;
ty jag ällskar dig fastmer,
än alt hwad som solen ser.

Dygdgudinna hör min klage,
lät min bön beweka tig,
lät min suckar dig behaga;
ock din ynnest wisa sig:
Wändt igjän at hårdhet öfwa,
ock din trogna träl bedröfwa
se dock ann dän trohet stor
som uti mit hjärta bor.

Se när som solen präcktigt skrider
till sitt lopp om morgonstund,
jag för den skull mit hjärta qwider,
ty din skjöne rosenmun,
ock de twänne solar plira
som din skjönhets boning zira,
minna mig din hårdhet på,
at min sol äj will upgå.

När som solen dagen ändar
ock ner under jorden far,
jag mång tusend suckar sänder
till dit skjöne stjärnepar,
som fast mer än stjärnor glimma,
präcktigt lyse, härligt strimma,
at de täckjas sända nid
i min själ en strimma blid.

Djuren uthi marcken wida,
fåglar med himlen blå,
fiskar uti hafwet sida
höra mäd stor ynckan på,
hur jag enslig mig beklagar
öfwer mine grymme dagar,
och din hårdhet utan tal,
som mig bringar hjärtans qwal.

Linden gröna, lundens heder,
ock de tusend liljor skjön,
samt dän ymnigtgrönskand ceder,
som uti de dalar grön,
prydde stå mäd ljuflig fägring,
jämra sig att jag min lägring,
här utwaldt i enslighet;
där jag ingen glädje wet.

När jag på min luta rörer
i min dunckla sorgedal,
Echo för min öron förer
alt mitt inre hjärteqwal.
Låter jag min luta hwila,
si då månd ock ängslan ila
inuti min hjärtans bårg,
och mig gjör en större sårg.

Kunde nächtergalen sjunga
mäd en himlaliuflig röst
si där kunde äj däss tunga
[Ö] nu bringa [...] tröst
Ty när Phillis är oblid
är min glädje slagen nid.
Luteklang och fåglastämma
äj förmår min ängslan hämma.

Dygdgudinna, Phillis skjöna,
lät min bön beweka tig;
höga himlen skall dig kröna,
mäd all fägnad stundelig
om du täcks min ängslan höra
ock därpå en ända gjöra,
som du ändat har min lust,
ock mig brackt i suck ock pust.

Se dock nu dän kärleks smärta,
som jag uti bröstet bär.
För din skull allt mit hjärta
mer än dödligt sargat är.
Dig at tjäna fins(?) jag färdig,
ängel skjön gjör mig så wärdig,
at jag äj må klaga sist,
dät jag all min glädje mist.




Min Daphne skjön, ach at jag äj får njuta
dän sällhet stor, at mine dagar sluta
uthi ett sällt ock mer än ljufligt band!
Ack at dit sinn äj står till at beweka,
ack at du will mig all min frögd förneka!
Ack oblid hand!

Se himlen själf mig hafwer täckts påbörda
din dygdens skjen ock gudafägring wörda,
dy bär jag ock din billd uthi min själ.
Män jämmer, at min Daphne icke kjänner
dän kärleks flamm som mig mitt hjärta bränner
Ack stadigt qwäl.

Mitt hopp had sig till stjärneborgen swingat;
män du har dät till jorden åter twingat:
din hårde själ har dät till jorden brackt.
Ack Daphne, kan du så stor hårdhet hysa
uti ett bröst, där fromhet borde lysa
mäd glimmand prackt.

En ljuflig min utaf din himlafägring
har brackt min själ, at sökja stadig lägring
hos dig, min wänn, min enda lust ock frögd:
Ack hjärtans själ lät mig dän ynnest winna,
at nämna dig min själ, min herdarinna
hel wäl förnögd.

Hwad båtar dock, at jag mig städs bemödar
at bli din träl, när mig din hårdhet dödar;
ty skjönt än man dän ljufste solen ser,
måst man dock för däs hete strålar wika;
så måst jag för din hårdhet undanfika,
ock twingas mer.

Ack, som du äst all nymphers täcke prydnad,
ock som du har min själ brackt till din lydnad,
så skall jag ock förbli din trogne träl.
Min Daphne skjön, ditt namn skall ewigt skrifwas
i hjärtat mitt ock alldrig tädan rifwas;
Min wänn farwäl.




Jag ällskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
min Daphnes skönhets mackt mig dät nu bjuder på,
dän ljufwe ödes lag jag äj undwika må.
Dy hoppas jag, att all min handel är tillbörlig.
Jag will mot himlens mackt äj föra strid och örlig,
som har uti sin hand min korte lefnads trå,
som himmeltrotsand sinn kan ner till jorden slå.
som ett ogörlig ting {Ö Ö Ö Ö} kan till {gjörlig}
Min herdarinna skjön, att jag dät wåga tör,
din dygd och skjönhets prackt dät nu allena gjör.
Jag kan äj strida mot min enda hjärtans drånning
män, ängel skjön, den du äj ter dig mot mig blid,
så ligger all min frögd till jorden slage nid
och ängslig i min sorg har jag en enslig wåning.

Jag swär wid Helicon /: dän klara wattukjälla,
som utur hwitan sand så ymnigt springer opp
där nympheskaran skjön se på Allbaster kropp
ock marmor länder skjär dät klara wattnet hälla i
att all dän skönhet, som i forna wärld mån gälla,
blir här förgjäten platt ock stadnar i sitt lopp,
Ja, som dän alldrig har mer öfrigt något hopp
ditt stållta lof ock pris måst ner i glömsko fälla
Ty här är mer änn som Helena grækers prål,
änn Isabell, som war all skönhets högsta mål;
Här ähr en herdarinn, som af en gudafägring
har wunnit sitt beröm, ock skattas gudalik,
af dygdens tusendtal en dygdgudinna rik.
där all fullkomlighet har wunnit stadig lägring.

Män, dygdgudinna skjön, ach at du kunde skåda
in i min själeborg, och se dät store qwal,
som jag för din skull bär uti min hjärtesal,
som om min fägnad all will ouphörligt råda!
Så skulle du din träl mäd fromhet stor benåda
och mig utföra ur dän dunkla ängslans dal
som gjör uppå min suck ett outtaligt tal
Ock will min fägnad all inunder fötter tråda.
Min stjärna lätt din glantz en liflig strål mig gjer,
Lät mig en strimma blid utaf tin ynnest se.
Du är dän stjärna skjön, som mig på jorden lyster
Förären mig dock dän nåd at heta få den träl,
så är jag tusendsäll ock njuter himblewäl,
intill dän sidste stund mig jordens skjöte hyser.




I lufftens fåglar snäll,
som under himlen blå
så mången sider qwäll
hwiler på gren.
När mörckrets swarte tjäll
er öfwerkomma må,
då sittjen I hel säll?
utan allt men.
Männ när som solen hon skräder ner,
börjar min jämmer att gånga då opp,
hwilcken äj ändas män ökas mer,
när åter solen förnyar sitt lopp.

Upp, upp du näcktergal,
upp mäd din stämmor mång,
du som din frögdesal,
fyller mäd lust;
Förtag mitt hjärteqwal
ock all min lefnads twång;
mäd dine stämmors tal
fördrif min pust
klinga lät rösten i lunden
där som de fagraste nympherne gå,
säj för min Daphne dän nymphen skjön,
allan min jämmers ock kjärleks åtrå.


I djur i skogar all,
hjortar och hinderí kjäck,
I hjordar, som där wall
gånger i bet.
I djur i hafsens swall,
fiskar i flod ock bäck,
hör på mit sorgeskall;
ty jag dät wet,
att I mädlidande hafwa lär,
mäd en bedröfwader herde i nord,
som af sin nympha sin Daphne kjär
ängsliger, enslig, olycklig är gjord.

Ach skjönste herdarinn
Nordennes högste prål,
wår tiders princessinn,
ock all wår frögd,
du äst en dygdgudinn,
som mäd en skjönhets strål,
kann både själ ock sinn
gjöra förnögd.
Unna din herde en strimma blid
utaf din ögons klarskinande mackt;
se dock min skjönste jag för dig nid,
har mig till fota i ödmjukhet lagt.








Melancholie hwad will du hos mig gjöra?
du täncker wist mitt sinne platt förföra,
ock sänkja hjärtat i ett stadigt qwal?
Skall jag nu så min frihet platt försällja
ock för all frögd en stadig ängslan wällja,
i sorgsens dal.

Jag är äj wan mitt sinne så nersänckja,
ock frögden min så obehagligt kränckja
mäd fåfäng sorg, som ingen winning har.
Hwad är dock åt, att lefwa städs i jämmer
som sinnets ro mäd hårda bojor klämmer
bort sorgedar.

Jag är förnögd mäd hwad mig himlen gifwer,
intill min död jag wäl förnögder blifwer,
Mitt hjärta städs föracktar jordisk ting.
Hwad werlden har, gjer mig slätt ingen trefnad;
eij jordiskt allt gjör oförnögder lefnad,
ock hjärtesting.

Kom frihet, kom, du ädle sinnens dråning,
hjärtat mitt gjör dig en ewig wåning.
Kom frihet kom, ty jag dig wördar städs.
Du äst min skatt, min frögd min fägnad
när jag hos dig får njuta ljuflig hägnad
mitt hjärta gläds.

Lät jordisk sinn städs sine skattar wända,
tills döden själf gjör däruppå en ända;
Mäd ringa ting jag lefwer dock förnögd.
Hos glimmand gullí kann jag äj nöje finna,
min frihet är min drottning, min gudinna,
min hjärtans frögd.

När jordiskt allt till jorden åter länder,
när wansklig frögd mäd ängslan återwänder,
när wärdsligt allt blir ner i mullen gjömdt,
så blifwer dock ett godt förnöjligt sinne
på jorden qwar i oförgängligt minne,
ock städs berömdt.





Storan en toker den wisserlig är,
som sig bemödar städz flickors gunst winna,
hiärtta i bröstet, sitt han icke bär,
fast än han kunde sitt nöje så finna:
Nöjet han finner wäl; men dät är ringa;
ty han till träldom stor måste sig twinga.
en jungfru pillt,
håller för gillt,
att han får wisa sig till tienst redbogen;
du lofwar han,
mer än han kan,
att han skall blifwa dess tiänar trogen.

Du Friggas tokar och yncklige träl,
illa du söker din tid då anläggia,
näír du will gifwa en flicka din siäl,
Venus hon månd wist därtill dig upäggia,
Venus af ållder en skökia(?) ju warit,
med sin skiörlefnad hon alltid har farit;
Sådan gudinn
härskar ditt sinn;
ynckelig, eländig må man dig kalla;
Äj ästu kar;
mod du äj har,
när du för Venus till föga måst falla.

Wore du stackare utaf friskt sinn,
flickors gunst föga du månde då wörda,
tanckar om kärlek du släpte äj inn,
alldrig så mång faveur du dig påbörda;
men engång därwid du ledsen wäl blifwer;
då lär du tänckia på hwad jag här skrifwer;
Önska du tör,
du wor som förr,
frijer och ledig från kärlekens snara!
Mot willjan dinn
måste ditt sinn
mången gång i kärleks fängselet wara.

Hierttat ditt blir utaf sorgen förtärt,
när dig äj allt effter önskan will swara:
Stackars du toker, som bätter äj lärdt,
i kärleks fängsell att tåliger wara;
Tålelig lida, hwad kärlek påbördar,
måste du kunna slätt ingen dig wördar,
om du äj kann,
ställa dig ann,
som wor du waner wid qwida och ängsel:
äj är dett åth
wisa nån gråt
när du är stadd i så liufligit fängsell.

Håll det till goda du som nu så är
stängder i Veneris grymmaste fängsell,
ingen dig derföre yncka nå lär,
fast du än sutte i hårdare trängsell,
Den sig påbördar sielf ångest och fahra,
måst under bördan sin tåliger wara;
Derför du tok
lär att bli klok,
när du ser flickors gunst litet kan båta,
och kom ihåg,
att om du låg,
af kärlek dödzsiuk, skull ingen dig gråta.




I ögon twå
som borrt från mig gå,
skall jag äj fägna få
min Castalinne?
O sorgedar,
skall I bli ständigt qwar
hos mig, som ängslan har
och sorgse sinne.

Ach, ach, jag ber
att I doch gunst beter
mot den, som wördar ehr
mehr än sin lefnad,
Kan I doch si
på dett Melancholi,
som jag är stadder i
med ringa trefnad?

Lef ewigt wäl,
du dygdfullkomne siäl,
Philander är din träl,
och ewigt wördar
skön Castalinn,
hwars fägring tagit in,
hans hiertta, hug ock sinn;
doch honom wördar.



Tee dig äj så wred, min Elisandra,
mot dän, som dig håller kiär;
Si! jag skall ju snart ifrån dig wandra,
och så föllja ditt begiär,
som är,
att aldrig bli mig när:
Ach! min
herdinn,
Du äst mer än alla flickor andra,
mot mig allt för hård och twär.

Elisandra, säj, om jag har brutit
mot din hårdhetz stränga lag
därmed, att jag i min tanckar slutit,
lefwa dig till allt behag;
Ach! jag
nu ser en dunckell dag,
som mig
snarlig
skilljer från den frögd jag hos dig niutit,
och mig bringar suck och klag.

Farwäl Elisandra liufst herdinna,
dig jag en gång skådat har,
men, då kunde jag din gunst äj finna;
ty du mot mig oblid war:
Jag far
wäl dit där som jag har
en wän
som än
låter mig sin trogna kärlek winna,
medan du din hyllest spar.





Ach, skönste herdarinn,
mitt hiertta fängslat är,
af gudaskiönhet din,
den du på jorden bär:
du äst den fagra sol,
som med sin strålar blid,
imellan ömse pol,
uplyser werlden wid.

När som din fägringzskien
af wredes molnen swart
betäckes, ach, hwad men
och jämmer med en fart
begynner wisa sig
uthi wår herda chor,
och plågar ynckelig
mig, som så enslig bor.

Jag har wäl önskat så,
att all min suck och klag,
förendring skulle få
och se en liuflig dag!
Men ach, ju mer jag tör
mig glädia i min sorg,
ju mer all jämmer giör
hos mig sin fasta borg.

Ach, Amaryllis skön,
ach, ach, min enda wän,
skall jag slik kärleks lön
undfå af dig igänn,
för all dhen trohet stor,
som i mitt trogna sinn
och i mitt hiärtta bor,
Ach, skönsta herdarinn.




Sex dagar i hwar wicka
oss giöra stort omak,
på siunde dagen dricka,
dät är en bätter sak.
Wi börjom sent om qwällen,
wi drickiom tre på rad:
ty på dhe swänske fiällen
är dhet wårt warma bad.

Wi drickiom hela natten
till klockan fyra slår,
allt medan warer skratten
med önskan till gått åhr:
Man finner inga frögder,
som tyda häremot.
Därmed är jag förnögder,
dät är min siukdoms bot.

Wi drickiom på god swänska:
godt åhr, min bror, godt åhr,
Avous uppå utlänska
här ingen ting förmår.
Hwad will fransöske glosan
uti wårt swänska lag?
Godt öl i silfwerkosan
det ällskar du och jag.

Stopp tobak i din pipa,
rök tappert, som en kar,
Sitt äj och illa lipa,
så länge du dät har;
Hel finer är den röken,
äj tycker där emot
den dimman, som ur röken
far up, bemängd med sot.

Så säja alla lärde,
som glugga i sin bok,
att tobak har sitt wärde;
Dock må äj någon tok
det tänckia, att den örten
må rökias utan mått:
Ät lagom utaf mörtten
så giör det magen godt.

Drick wackra pigors skålar,
och tänck på flickan din,
hwars skönhet fagert prålar,
nog täncker jag på min,
och önskar att jag låge
insöfder wid deß bröst,
där som mig ingen såge,
då hade jag stor tröst.

Men sällan får jag smaka
en sådan liuflig ro;
Hwar fogell har sin maka
men jag måstí enslig bo
och qwällja mig med sorgen
liksom en ensam katt,
från afftonen till morgon
är jag i ängslan satt.

Doch alltid lustig wara
skall bli min gambla lag,
äj kyß och famtag spara,
där i står mitt behag.
Den som det äj kan lida,
han må det låta bli,
En trumpen må äj bida
där han gör glädieskri.





Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
en fager lund bland andra lunder flera,
en liuflig ortt, ett jordiskt paradis,
En härlig bygd, en skiön ock prächtig wåning,
där Flora sielf, de wackra blomsters dråning;
gier lunden pris.

Sielf himlens hand har wård om denna lunden,
all liuflighet är där tillhopa bunden
uti ett band: Där är wår nordens prål:
Allt hwad man plär med fägringz namnet nämpna,
det måste här till widermäle lämbna
sin skönhets strål.

A! mer än säll och önsklig är den timma,
när solens mackt framter sin kärleksstrimma,
och wisar, hurí hon hyser i sin barm
en liflig elld, uptänd af kärleks minne,
där tusendtal af strålar dölljes inne.
A! kärlek warma!

Kom snart igien, O himbla dråning sköna,
och denna lund med frögd ock lust bekröna,
Kom snart igien i Floras blomsterlund:
Gif diuren lif, som här i beten wandra,
och wis hur du dem ällskar mer än andra
på jorden rund.

I fåglar snäll, som uti lufften flyga,
I raska diur, som här i lunden smyga,
I hjorttar all, I hinder, som här gå,
jag önskar: att ert tal må sig förmera
till tusendtal, ja hundra tusend flera,
wid Wäner blå

I hafsens diur, som uthi Wäner simma,
i fiskar små, som liufligt sammanstimma
wid Säby strand; farwäl I kalla små:
Jag får äj mer med er min ro föröka,
jag måste nu en annan ort besöka,
och från ehr gå.

Farwäl, farwäl, I herdar som här finnes,
ehr hugnad skall jag föra mig till minnes,
då jag ehr äj mehr här i lunden seer:
min himmell will mig nu från eder skillja
så måste jag, emot min willja, willja
förlåta ehr.

Jag måste ock, herdinnor, ehr förlåta,
Ach! jämmer, ach! min kinder werda wåta,
en hiärttans sorg bedröfwar nu min siäl;
Ty, sij! den frögd, som jag hos eder nutit,
har som en ström, ach mehr än snart framflutit
Fahrwäl, farwäl.




Ach min liufwa herdarinna,
dygdgudinna, ängell cron,
lät din herde hugnad winna,
som nu träder för din thron.

Alldreskönste ros ock lillja,
ängell sköna, nymphers prål,
lät äj någon hårdhet skillja
mig ifrån din skönhetz strål.

Af din fägring är jag wunnen,
till att wörda dig för allt,
och i liufwa kedior bunnen,
af din gudabilds gestallt!

Amaryllis lät mitt hiärtta
hugnas af din nåde blid,
lät mig äj med sorg och smärtta
uthi mullen giömmas nid.

Liufste ängell, lät en strimma
af din nåde wisa sig,
så skall du med frögd förnimma,
huru högt jag ällskar dig.

Lida will jag alltid giärna,
hwad du mig täcks börda på,
ty tu äst min sol och stiärna,
den jag önskar städz uppå.

Liufste ögon, himblastrålar,
rosenröda läppar skön,
kinder, I, hwars fägring prålar,
unnen mig min kärleks löhn.

Lycklig will jag mig då kalla
och mång tusend resor säll,
lycklig mehr än andra alla
i mitt ringa herdetiäll.






Allerskönsta Elisandra,
dygdgudinna, nymphers prål,
du äst den för alla andra,
som mig med din skönhets strål,
uthi band och bojor bunnit,
och mitt trogna hjärtta wunnit;
Sij, jag ällskar dig fast mehr,
än allt hwad som solen ser.

Dig har jag mitt hiärtta gifwit
från den första dag och stund,
som jag dig har warse blifwit
i wår nordske dal och lund:
bland mång tusend lilljor skiöna
i dhe fagra lundar gröna,
har jag alltid hugnat mig
att jag fått uthwällja dig.

Du har mig all trohet swurit,
och upoffrat (?) mig din siäl:
Jag har dig i hiärttat burit
och upricktigt menat wäl
till att alltid sälla wara,
monde wij oß sammanpara:
Lika lycka, lika frögd
har oß bägge giordt förnögd.

Lät fördenskull, herdarinna,
mig din trogna wän och träl,
ständig hyllest hos dig finna,
att min sorgse hug och siäl
må en liuflig lisa röna;
Så skall himblen dig bekröna,
med all dhen fullkomlighet,
som nån tunga nämpna wet.





Statt up du morgonrodnad klara,
träd fram du sol med dine strålar mång,
och skåda an mitt stora hiärttetwång,
hur jag nu måstí olycklig wara,
och genom himlens stränga hårdhetz lag,
förbyta all min lust i suck ock klag.
Min lefnad är en stadig jämmer,
som hiärttat mitt med ängslan klämmer,
I stiärnor små,
på himblen blå,
mig hiellpen att begråta
den frögd jag måst förlåta.

J hiorttar, hinder, rådiur snälla,
J fiskar som på hafsen grundar gå,
J luftens fåglar både storí ock små,
lät nu min klagan för ehr gälla
Du fagra lund med dina lilljor skiön,
Du sida dal med dine örtter grön;
J brantta berg, som himlen hota
J höga trän, som eder rota
i jorden ner
J andre fler,
som lif och kändslo tiga,
mig hiellpen att beklaga.

Ty si! Jag måste nu bortwandra
från all min lust, min frögd och fägnad stor,
ifrån en wän, som i mitt hiärtta bor,
Ifrån min sköna Elisandra,
som med sin dygd och stora skiönhetz pracht,
mitt hiärtta har i liufwa bojor bracht.
Ach! We! jag måstí emot min willja
mig från deß thron med ängslan skillja,
så blir min lust
förbytt i pust,
min kinder blifwa wåta
för wännen min den såta.

Ach! allerskönsta herdarinna,
afunnas äj, om jag bekänna tör,
att hierttat mitt för din skull stundlig dör,
du äst all nymphers princessinna,
Din gudabilld har himlen sielf nersändt,
och därmed i min siäl en eld uptändt,
som bränner med en tärand låga,
och ökar i mitt sinn den plåga,
som ständig står
och äj förgår,
förrän jag måste wandra
i mullen till dhe andra.

Men ach! ju mehr jag mig bemödar,
att ällska dig, som är all kiärlek wärd,
din billd, som är af himlens hand beskärd;
Ju mehr min kärlek öfwerflödar,
ju mehr mitt hiärtta tändes af den brand,
som ingen flod i werlden dämpa kan,
ju mindre får jag det åtniuta,
att i din tienst min dagar sluta,
Allena jag
mot werldsens lag
måst, förrän jag det ämna,
min frögd och sällhet lämbna.

Jag måste dit som himblen biuder,
olycklig är jag mehr än herdar all,
att jag min frögd så snartt förlåta skall.
Min luta aldrig mehra liuder:
min lust är wänd uthi en hiärttans sorg,
min roo är stängd inom all ängslans borg:
Mitt lutes klang är wändt i qwida,
dett måste jag för din skull lida.
ja för din skull
blir jag till mull,
doch skall jag dig berömma,
tills mullen mig månd giömma.

Ach! herdarinna, Nymphers prydnad,
betänck, hur högt jag dig har hållit kär,
för andra all, som jordekontzen bär;
Betänck, hur jag, till ewig lydnad,
mitt trogna hiertta dig upoffrat har;
Betänck, hur jag ditt sköna stiernepar
åskådat med ett trefallt nöje,
och yttrat mig till liufligt löje;
hur offta jag
din skönhets lag
mig willigt underkastat
och till din fötter hastat.

När som de andra herdar gingo
i lunden grön med sina hiordar späd,
och walde uth dhe skuggerika träd,
där lunden bästa beten fingo.
då har jag trädt fram för din skönhetz thron,
och wist, hur jag all Nymphers ährecron
mon skatta mehr än allt hwad jorden
har bildat i wårt kalla Norden;
På ditt alltar
jag offrat har
mitt kärleksoffer skära.
Hwad will du mehr begära?

Så lätt min bön nu för dig gälla,
Ach Elisandra sköna tänck doch på,
hur willigt jag månd dig tillhanda gå;
då du därmot dig månde ställa,
liksom en hund som uthi marcken flyr,
liksom ett lamb, som undan herden skyr:
Lät nu ditt sinne sig intala
en ängslig herde att hugswala,
som ällskar dig
så innerlig,
och högre än de liusen,
som pryda himblahusen.


När som jag ner i jorden kalla
blir lagd, och när min trötte wandringzstaf
med mig inhyses i min mörcka graf,
så sök då bland dhe herdar alla,
om någon finns, som liknas kan wid mig
i dett, att jag af hiärttat ällskat dig;
Men när du ingen mera finner,
som af så trogen kärlek brinner,
så kom ihåg
hur tidt jag låg
för dig till fota bögder,
doch i min siäl förnögder.

Lät mig uti ditt hiärtta hwila,
när som min kropp i mullen ligger giömd
lät äj din trogna herde bli förglömd;
Fast afundsstormen söker ila
fram till din thron, att där utplåna den
som warit har din städs förtrogna wän,
Så lät doch sådant äj förändra
din kärleks tro, min Elisandra.
gack till min grifft
och läs den skrifft:
Härunder är begrafwen
dän fordom trogna schlafwen.

Här stanna nu min hand och tunga,
min penna flyter af en tåreflod;
ty suck och ängslan qwäfjer fast mitt mod.
Ach! jag förmår äj mehra siunga,
dy sluter jag härmed mitt tal och sång,
och ber, du täcks påminna dig en gång,
att dhetta har en herde skrifwit,
som dig sitt trogna hiärtta gifwit.
Farwäl, farwäl,
min ädla siäl,
förwara i ditt minne
din herdes trogna sinne.




O Änglabilld, du skönsta i Norden,
Celis milld, O! himlaliufwa siäl,
Du städz är dän fagraste på jorden
jag har kär, och menar ewigt wäl.
Lät mig nu doch ha den frögd,
skiönhet din att prisa,
älljest blir jag oförnögd
och har ingen lisa:

Af de ting, som himblen sielfwer skillrar,
är äj ringí de sköna runda små,
som du bär och i ditt skiöte tillrar,
hwar du är, de wackra hwita twå;
himlens hand dig gifwit har
deßa sköna smycken,
de saphirer ren och klar
med siní änglatycken.

Händren din, och svanehwita lemmar,
siälen min, de fängsla hwarje stund,
Din ögon klar, som liksom solen glimmar
mitt hiärtta har sig giordt till boningz grund
Jag kan äj mehr tala om:
mig din skönhet fängslar;
doch om du äj ter dig from,
den mig mer beängslar.

Lät doch mig, en kärleks strimma lysa,
som jag dig och trogit ällska will,
Lät ditt sindí(?) en trogen kärlek hysa,
jag är din, som det nu biuder till;
Lät mig doch din skönhet få
prisa och lofsiunga,
att och stadigt tiäna må
till ditt lof min tunga.

Ej förmår din kärlek ledig wara
dän äj rår nu mehr om hiärttat sitt;
skönhet din mig för i kärleks snara:
Jag äj min numera är, tro fritt,
all min lefnad är nu bögd,
dig med wördnad tiäna,
och att jag må bli förnögd
mig din gunst förläna.

Far nu wäl, du skönste bland alla,
lef nu säll, du änglasköna billd,
tänck doch på den som din träl sig kallar
och måst gå från ditt umgänge skilld,
Skönsta ängell ewigt haf
den i gunstigt minne,
som dig wördar in i graf,
med upricktigt sinne.




Himmelen synes blid,
sänder sin strålar nid
blänckande, skinandí af nåde,
Solen nu lyser opp
den i sitt snälla lopp
frijar så mången från stor wåde:
Månen om midnatztijd
uplyser wärlden wid;
Äfwen de himmelska liusen,
stiärnor, planeter mång
i en naturlig gång
pryda dhe himmelska husen.

Winteren måste fort
wika för solen bort
alldralängst in under polen;
Mörcker och kölld är stor
hoos dem, som afsids bor,
ifrån den liufliga solen.
Doch börjar nu deß glantz
friska up mången stans
gräset som winteren kalla
uthaf köld, frost och snö
skyndat sig till att dö,
ock dhett ur jorden framkallar.

Dagen han skifftas om,
fast han är än så lång,
most han för natten doch wika;
Natten måst sammalund
på sin bestämda stund
undan för dagzliuset fika
Himmelen hwälfwes kring,
äj finnes någonting,
som hel beständig kan blifwa;
Suckar, sorg, klagí och pust
plär af wår frögd och lust
mången gång från oß fördrifwa.

Äfwen så är min frögd,
då jag som bäst är nögd
komma mång ängslige tanckar,
som qwällja siäl och sinn,
Öfwer dett lyckan min
för mig så oständig wanckar,
då jag will hugna mig,
blir jag så ynckelig
qwalder af Veneris låga
Ach! när skall mitt eländ
winna en önskig änd?
När skall jag slippa min plåga?

Cynthia kann du se,
att jag med sorg och we
hiärttat i bröstet förswagar?
Kan det doch hugna dig,
att jag så ynckelig
för dig min ängslan beklagar?
Cynthia ängell skiön,
skall det bli kärleks lön,
att jag skall plågorna lida?
Hwar är din fromhet då,
när jag skall plågas så
och för dig stundelig qwida?

Cynthia war nu blid,
sänd doch de strålar nid,
som dig sielf himblen har gifwit,
till din förtrogna träl,
som dig städz menar wäl
och i sitt hiärtta inskrifwit,
lefwer och oförnögd
utan all lust och frögd,
tills han din wänskap får niuta;
Lät doch din trogna schlaf
wara din till sin graf,
tills han sin ögon tillsluta.





Är det ditt behag?
min sköna, att löna mig med sådan lag,
att trängia och stängia mitt hiärtta i band
mig fängsla och ängsla på wattn ock land,
I stängsell och trängsell mitt är satt,
din dejlighets skatt
giör hierttat hel matt.

Jag finnes förnögd,
att lefwa ock sträfwa allt effter den frögd,
som löje och nöje hos Phillis mig gier,
jag längtar och trängtar allt stundelig mer,
att winna och finna hos Phillis min ro,
att hos henne bo
i kärlighhetz tro.

Men om jag äj får,
det niuta och sluta min dagar och åhr,
i lydna skall prydna utaf hennes dygd
min tanckar som anckar därpå hafwa bygd
Dy blifwa ock skrifwas skall om mig de ord:
att jag ällska tordí
den skönste på jord.

Min Phillis fahrwäl,
i minnen och sinne haf ewigt din träl,
som lider och bider att niuta din gunst,
Lät smärtta mitt hiärtta äj qwällja omsunst,
Lät jämmer, som klämmer mitt och siäl,
äj döda din träl
skön Phillis farwäl.






Skiönst Melette är det rätt,
att du på ett sådant sätt
will mig platt från dig förskiuta?
Är ditt hiertta doch af sten,
allt allen
jag din kärlek äj får niuta,
uthan meen.

Säg mig doch: Hwi har ditt sinn
hämttat sådan ogunst inn,
där jag dig doch stadigt wördar
och oändligt håller kiär
hwar du är,
Skönhet din mig dett påbördar
fiärr och när.

Jag swär wid den wänskap söt,
som jag städes af dig nöt,
att mitt hiärtta dig är gifwit
ock för dig till fota lagt:
Skönhetspracht
kan mig gie och ända lifwet
med sin mackt.

Si! din träl dig ödmiukt ber,
att du honom så anser,
såsom den där äj blir nögder,
förr än han din wänskap får,
Älljest går
han till sorg och ängslan bögder
åhr från åhr.

Derför skönst Melette min,
lät mig och få blifwa din,
lät mig in i grafwen bära
nampn utaf din trogna träl;
som min siäl,
skall jag ällska dig ock ähra.
Sidst farwäl.





Skönste Melette är dät dit behag,
at jag skall plågas ock ung merfort lida,
ymkeligt lefwa ock sorgefullt qwida,
ock aldrig njuta någon glädjedag,
ty fast jag dig uti händer har gifwit,
mackten ock wäldet, ja ock hjärtat mitt,
Bör du lell intet mig fängsla til lifwet,
ock mig bå gjöra lif ock anda qwitt.

Du west min skönste Melette ock själ,
hur jag dig ällskat och wördat för alla,
ock till dit nöje har låtit mig kalla,
wackra Melettes förtrogneste träl.
som jag ock willigt mig låtit påbörda,
ock äj förtegat, at jag haft dig kjär,
om ock än himlen had welat mig mörda,
ock jag skull utstådt all nöd ock beswär.

Lell så förmärcker jag ach ängslefull,
hurí du dit hjärta ock kärlek will dölja,
ock mig så länge mäd plågorna följa,
at jag blir andelösz, dock utan skull,
därtill du dock äj nån orsak kan finna;
uthan erkjänna måst jag trogen är:
Will du då framgent mig oskyldigt pina,
som dig för alla i wärlden har kjär.

Besinna Melette at himmelen blid,
slikan er hårdhet lär anse mäd ifwer,
ock dig kan hända fast svårare blifwer,
innan du ända får din lefnadz tid.
När du så söker dän tro du mig swurit,
helt at uprifwa ock tillintet gjörí
skjönt du wäl wet hwad för band, som jag burit
har ock will draga in till däs jag dör.

Jag will dock wara ock wisa min tro,
här uthi lifwet, ja mit uthi döden,
skönt du Melette mäd hårdaste nöden,
skulle mig fängsla och bringa oro.
Uthi dät hopp, at du engång får röna,
hur du har hatat en så trogen träl;
ty jag är säker, at himlen lär löna
dig min Melette, som jag ment så wäl.

Dock jag nedlägger mäd tårar min sång,
ock dig Melette wår kärlek påminner,
i dän förtröstan, at du dock besinner,
hwad som har warit, ock än blir engång.
Wisa din ällskare nu dock en gnista
emot där förre uthaf hjärtat dit,
ock lät äj länger i plågor mig brista,
så at jag blir både lif ock anda qwitt.





Så måste nu Philander wandra,
ifrån sin ro, sin frögd och fägnad stor,
från Castalinn, som i hans hiärtta bor,
och när han tänker på de andra,
på herdar, som hos henne blifwa qwar,
Ach! hwad stor ängslan då dess hiärtta har,
att han äj får den fägnad niuta,
och i dess tiänst sin dagar sluta!
Olycklig dag!
O stränga lag!
som mig min frögd afhänder,
och lyckan från mig wänder.

I ögon, som mitt hiärtta twungit,
att dyrka eder fägringz stora prackt,
jag äj förmår utsäja eder mackt,
Hur offta jag med wördnad sungit,
om edert skien, som fängslar mig min siäl,
som giör mig till ehr trogna wän och träl,
Jag måst ju eder evigt wörda,
ty himblen will mig det påbörda;
I wackra twå
lät mig doch få
förnögder hos ehr blifwa,
och så mitt qwal fördrifwa.

Äj hiällper bön, äj hiällper klaga,
hwad himblen will jag måste undergå,
Jag däremot äj widrig wara må,
fast ödet will mig från dig jaga,
Mitt hiärtta doch allt stadigt hos dig blir
så länge som jag solen lysa ser.
Kan du min wackra mig det wägra,
att hiärtat mitt sig så får lägra
hos fägring när?
Jag ödmiukt ber,
haf mig i gunstigt minne.
Farwäl min Castalinne.





Så far nu wäl du liufste ort för alla,
De bölljor små, som kring din stranden swalla,
lät Echo gie utaf min klagesång:
Jag fahr nu bort från hela Nordens prydnad,
från Hemelon, och måste wisa lydnad
ett ödetz twång.

J höga berg, J skyehögtrotzand skogar,
J dalar skiön från ehr jag mig förfogar,
J hiorttar rask, J hinder som där gå,
J Jofurs träd, som zira dessa lunder,
J lilljor, som frögdat mig mång stunder,
jag måst härfrå.

När Zephyrs wind på edra blader susar,
Och Æols mackt på edra grenar rusar,
Lät luften all af Echo warda full
uthaf dhet nampn, som finns på edra grenar,
på edre blad, träd, i jord, bland stenar,
mehr wärdt än gull.

När I få se herdinnan Hemelona,
all nymphers prål, all dygd ock skönhetz crona,
Wår Nordens sol, wår enda lust och frögd,
O Echo säll, tig då äj still ällí tysna,
Giör Hemelon, som på dig börjar lysna,
hel wäl förnögd.

Lät då min ord för hennes öron klinga,
J fåglar små, som up i luften swinga,
Skön nechtergal lät höras då din sång,
stäm liufligt in allt hwad i lunden finnes,
Lät Hemelon då föra sig till minnes,
sin herdes twång.

Dess skönhetz prackt har Damons hiärtta twungit,
så att han städz i desse lunder sungit
herdinnan fin den skönsta till beröm:
Dess luta har mång ängslig stund fördrifwit,
herdinnans nampn har liufste Echo gifwit
wid siö och ström.

Så far nu wäl du alldraskönst´ herdinna,
din Damon såt slut äj utur ditt minne
Tänck doch uppå ehr förra wänskapz mackt,
Lef ewigt säll, kom doch ihog den slafwen,
som blir din träl och wördar in i grafwen
din skönhetz prackt.





Daphne skön,
ach! att du kunde skåda
allt dett qwal,
som jag i hierttat bär;
Äj sku då
wid himla fägring låda
hårdhetz lag,
som obeweklig är;
Du sku trogne herden din
äj så ringa wörda,
och med obewekligt sinn
all hans trefnad wörda.

Offta har wår sol sin åhrban wandrat,
himlens här äj häller stille stådt
Se ditt sinn har likså oförendrat
i sitt lopp en stadig åhrban gådt:
Hierttat ditt har aldrig än
rördts utaf den qwida,
som jag för min skönste wän
stundligt måste lida.

Har du doch min skönste ängell swurit
wid den mackt och wällde som du har
och wid all den skiönhet som du burit,
sen du först blef sedd af herdars skar,
att du städz och utan tal
skall din herde plåga,
samt med ouphörligt qwal
öka mehr deß låga.

Si så har din herde jämwäl swurit
wid den flamm som han i bröstet har,
och wid all den wördnad som han burit
till din dygd och skönhet alle dar,
att han stadig finnas skall
dig till tienst redebogen
och dig fram för andra all
wara hulld och trogen.

Så skall jag dijn hårdhet städz bemöta
med den tro, som jag i hiärttat bär,
Skull än du min wänskap föga skiöta,
skall jag dig doch ha för alla kär.
Jag skall mig uti min sorg
därmed säkrast hugna,
att fast stormen rör min borg,
skall han doch sidst lugna.

Skönste se hur herden dig will tiäna,
i din mackt står all deß lust och frögd,
om du will nu honom gunst förläna
lefwer han bland herdar högst förnögd!
Men om du i stadigt qwal
will hans hiertta säncka,
skall han här i nordens dal
ingen frögd påtäncka.

Wäl förnögd jag dig städz önskar blifwa,
jag är den, som intet nöje har,
Himlens gunst skall dig all trefnad gifwa,
män hos mig blir ängslan städes qwar,
Ach du dunkla sorgedag,
som än mera målner
och förökar all min klag,
se mitt hiärtta kolner.

Lef nu säll min Daphne tusendsköna,
tusendsäll dig giöre lyckan blid,
himlens mackt skall dig med trefnad kröna,
och all frögd till dig hitsändas nid;
men när lyckan wisar sig
och är din hel worden,
tänck på den som ällskar dig,
herden uthi norden.




Skingra himmel blid min sorgedimma,
som mig har i mörckret satt,
lät den gyllne solen med en strimma,
snart förta min ängslans natt,
så att,
jag äj fördärfwas platt,
äll jag
med klang
måste för din hårdhet undanrymma,
som bort tar min glädieskatt.

Se doch himmel an dän stora qwida,
som jag i mitt hiärtta bär,
Hwad för stort beswär jag måste lida,
för min Elisandra kär,
som är
mitt hiertta mehr än när,
och mig
stundlig
twingar att emot din willja strida
med omöjlig tings begär.

Ach min Elisandra nymphers dråning,
du som med din skönhetz brand,
har uti mitt hiertta fått din wåning,
All min frögd är i din hand.
du kann
mig fängsla med sällt band,
om du,
will nu
röra wid min siäl med fromhetzhåning,
och med ynnest se mig ann.

Doch jag will äj med min bön dig qwälja,
ty ditt hiertta är af sten,
du will äj en trogen wän uthwällja,
dän du ällska må allen;
Ach men!
till ällska ästu sen.
Wälan,
jag kan
äj åt dig min ädla frihet föllja,
jag will ällska hwar och en.





Min sol :/:/:/: uplys min dag :/:
ty när som himlen målnar
mitt hiärtta ryser, kålnar,
ock täncker, att ödet will idka sin lag,
will idka sin lag,
ock dämpa mitt behag.

Min sol :/:/:/ framte dit skien:/:
jag ligger i en dwala,
och äj förmår mer tala:
Mig tyckes olyckan och bringar stort men,
och bringar stort men,
jag twingas här allen.

Min sol :/:/:/: skin up med frögd:/:
fördrif min sorgedimma,
med en din gyllne strimma,
Upfriska mitt hiärtta och giör mig förnögd,
och giör mig förnögd,
giör mig till nöjet bögd.

Min sol :/:/:/: uplys mitt tiäll :/:
när jag i mörckret famblar,
jag idell tårar samblar,
Olyckan mig bringar min mörckaste qwäll,
min mörckaste qwäll,
jag lefwer hel osäll.

Min sol :/:/:/: uplys mitt sinn:/:
min frögdesol lät skina
de klara strålar dina,
Jag älliest måst sakna all hugnaden min,
all hugnaden min,
och qwälljas i mitt sinn.

Min sol :/:/:/: jag prisar dig,
för dät du mig nu fägnar,
du giör det som dig ägnar,
Du har ju bortdrifwit min jämmer från mig,
min jämmer från mig,
min frögd nu wisar sig.



Damon
Ach kom, ach kom, ach kom, ach
kom, min herdarin,
Ach kom min herdarinn.
hielp mig uhr denna nöden,
jag ällskar dig i döden,
Ach kom Elisandra och ällska iginn,
och ällska iginn
din trogna träl och wänn.

Elisandra
Hwem är :/:/:/ som klagar sig? :/:
hwem hörer jag här tala?
hwem beder mig hugswala?
Dett är wist en ängsliger herde i nord,
en herde i nord,
som talar deße ord.

Damon
Ach kom :/:/:/: min herdarinn :/:
förtag den stora smärtta,
som qwälljer mig mitt hiertta,
som pinar, som plågar, som bringar mig nöd,
som bringar mig nöd,
ja nöd och yncklig död.

Elisandra
Jag hör :/:/:/: min Damon är :/:
den herden, som så qwider,
som allt för min skull lider,
Hwad will du, min herde, hwad är ditt begär,
hwad är ditt begiär?
Will du bli hållen kär?

Damon
Ja kom :/:/:/: min ängel skön :/:
om du will min förblifwa,
will jag dig hiärttat gifwa
och ällska till deß jag blir gömder i mull,
blir gömder i mull,
Ach skönste war mig hulld.

Elisandra
Jag will :/:/:/: min Damon kär :/:
min kärlek dig nu gifwa
och ewigt din förblifwa,
tills jordennas skiöte omfamnar min kropp,
omfamnar min kropp,
och ändar sidst mitt lopp.

Damon
Haf tack :/:/:/: min såta wän :/:
för sådan ädell gåfwa,
därför skall himlen låfwa
och prisa de dygder, samt fromheten stor,
samt fromheten stor,
som i ditt hiärtta bor.

Nu har :/:/:/: mitt hierta ro :/:
ty jag tilll målet hunnit,
och Elisandra wunnit,
med frögd och stor hugnad till wänast herdinn
till wänast herdinn,
lef säll herdinna min.





En herde söker, att med fölljande
sång kunna afbörda sig sine
kärleksbojor, hwarmed han,
för den sköna Elisandras skull,
länge fängslad warit.


Jag måste nu, min wackra Elisandra,
min hug och sinn mot dig så snart förendra;
Dock, märck, dett skeer med en bedröfwad siäl.
Dän trohetz ed, som jag dig engång swurit,
den kärleks eld, som jag i hierttat burit,
gier dig farwäl.

Ung är min blod, som i miní ådrar rinner:
den kärlek, som ditt hiertta wid mig binner,
är också ung; Hur kan beständighet
i sådan glöd till sidsta timan lysa?
Jag har äj mackt, att i mitt hiertta hysa
en slik förtret.

Liksom ett lius af wädret snart utsläckes,
liksom en dag med natten mörck betäckes,
liksom en eld i askan giömmes ner,
så måste jag mitt lius i mörckret giömma,
och alldrig mer mig därutaf
att jag dett ser.

Jag har wäl dig för allt mitt nöje skattat
men därmed har jag sielf min siäl utmattat,
ty kärlek är en hiärttetärand brand:
Du will, att jag skall, twärt emot min willja,
min hog och sinn ifrån all gläde skillja,
Ach oblid hand!

När du, min wän, will föra dig till minnes,
att du äj är den endasta som finnes,
bland nympher, täck du då wäl tänckia må
att än en billd kan elld i hierttat skiuta,
och twinga mig, att annat wid mig sluta,
än ängslig gå.

Upp öde, upp, och hielp mig att omskiffta
den hårda lag, som lyckan börjar stiffta
mot nöjet mitt, som jag så ällskat har;
O jag måste dhet, fast jag äj nånsin ämbna
uhr hierttat mitt emot min willja lämna
i glömsko qwar.

Så far nu wäl min wackra Elisandra,
jag ödmiukt ber, att du till herdar andra,
täcks wända dig, jag är äj mehra din:
Fast än jag din till denna stunden warit,
så har jag doch nu börjat först förfarit,
att jag är min.





Aldraskönsta herdarinn,
unn mig doch att blifwa din,
Lät mig till min mörcka graf,
bära nampn utaf din slaf;
Så skall jag i all min tid
wörda dig, du ängell blid,
för min enda lust och frögd,
som har giordt min siäl förnögd.

Alldraskönsta herdarinn,
tro, jag har ett redligt sinn;
Ty, jag brukar ingen flärd
mot dhen som är hierttat wärd.
Hierttat mitt jag gifwer dig,
samma gåfwa gif tu mig,
Unn mitt hiertta blij hos ditt,
så blir jag min ängslan qwitt.

Aldraskönsta herdarinn,
ängell sköna, glädien min,
Se din träl med mildhet an,
som äj mehr dig gifwa kann,
än sitt hiertta och sitt lif,
och ett liufligt tidfördrif,
Trohet uti lust och nöd,
trohet till sin bleka död.

Aldraskönsta herdarinn,
ty jag bär dig i mitt minní,
och kan äj mot himlens slut
dig uhr hierttat plåna uth.
Förr skall wärlden blij omwänd
och jag störtas i eländ,
än jag nånsin åter tar
dhet jag dig nu swurit har.

Aldraskönsta herdarinn,
will du blifwa wännen min
så gif mig ett gunstigt swar,
förrän jag i grafwen far;
Men om du samtycker äj,
uthan gier mig oblidt nej,
skall jag ock min wandrings staf
dig till tienst snart bryta af.

Alldraskönsta herdarinn,
jag flyr nu till thronen din,
till dhe twänne solar klar,
till ditt sköna ögnepar,
till din dygd och fromhet stor,
som uthi ditt hiertta bor,
och med wördnad faller ner,
för dig, som mig lifwet gier.

Alldraskönsta herdarinn,
alla nymphers princessin,
gif mig lif, äll gif mig död
att jag snart ur denna nöd
må bli frälst, giör som du will
och som du har hierttat till,
Lät ditt hiertta blifwa mitt,
som mitt hiertta blifwit ditt.

Alldraskönsta herdarinn,
lät doch mig af kärlek din,
sen den minsta gnista kleen,
lysa som min kärlek ren,
så får jag en hierttans frögd
och blir i min siäl förnögd,
ty då kann jag nöjsamt sen,
att du will mig lifwet gie.

Alldraskönsta herdarinn,
dett betänck, att jag är dinn,
och blir din till deß jag går
ner i mullen, där jag får
giömma ner min usla kropp
som här i sitt wandringz-lopp
hafwer hyst en trogen siäl,
som dig alltid menat wäl.

Alldraskönsta herdarinn,
jag nu slutar sången min;
men min kärlek alldrig tar
något slut, förrän jag far
i dhen mörcka grafwen ner,
där jag alldrig mehra ser
den mig bracht att ällska sig,
doch medh hårdhet dödat mig.





Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa
men tanckan war omsunst, jag mon försogt uplifwa, (?)
Med hug och åtrå min, förweten jag då war,
när jag ett sådant sinn uti mitt minne bar.

Jag war intryggiad så, att hwad jag monde tänckia;
sin wärckan skulle nå af lyckan sig wäl länckia;
men, ty, nu måste jag med stort mißnöje se,
att lyckan dag från dag sig will oblidan te.

Up, up, i herdar all som bor på deße hallar,
och seen det olycksfall hur sorgebölljan swallar
omkring mig allestäds; hur hiertat ängslas fast, (?)
ja, hur, när andra gläds, jag ej har ro ell rast.

Ty sij, olyckan wred har tryckt i Chloris sinne,
att hon emot den sed, som förr ej war i minne,
har sig förfogat bort ifrån sin såta wänn,
och tiden är ej kort tills hon lär kommí igen.

Doch om hon nöje har där hon sig up befinner
jag gärna sorgen spar, ell ock wid benen binner,
och löper gärna dit där som hon tar sitt boo,
i medler tid med flit, jag henne önskar roo.




Ach! min siäl mig qwällier det ena,
att din träl skall lefwa allen,
lät min siäl med din sig förena,
lät din träl ej lida mer men;
Will du ej tee dig emot mig blid, sköna,
är doch dit hiertta af hård demant?
med ett godt nöje skuí himmelen dig, kröna,
om du dit hiertta med mitt bebundt.

Charitill, du, war icke wreder,
Charitill all fromhetz gudinn,
att jag dig så troliga beder,
war städ blid i tanckar och sinn;
hwad kan dig båta, att du dig teer wreden,
och in i döden will hata mig,
wändt igien hata, jag elliest seer redan,
min sidsta timma fast yncklig.

Skog och marck de weta omtala,
kärlek starck jag drager till tig,
lid och lund mig kämpewist hugswala,
all den stund då sorg qwällier mig,
bergen och dalarne sammalund, weta,
huru af kärlek jag ängslas fast,
alldrig jag sofwa kan någon blund, leta
måste jag effter min roo och rast.

Kan du see att jag så bedröfwas,
kan du lee åt min stora nöd,
att min frögd så från mig bortröfwas,
ästu nögd, att jag blifwer död?
Snart kan jag dö men dig skall [...] städs
qwällia,
andan min alldrig skall du ha ro,
då lär du sörja för det du nu gläds,
wällia,
må du nu mig, att med dig sammanbo.




Du skall weta, Castalinne
att det sker med willian min,
att du kommer ur mitt minne,
ur mitt hiertta, hug och sinn,
sielf har du mig orsak gifwit,
att jag är dig så oblid
och det bandet sönderrifwit,
som wij knute för en tid,
nu förstmin har glädien blifwit,
du har jemmer, qwal och qwid.

Ingalunda jag beklagar,
att jag dig förlorat har,
aldrig slikt mitt hiertta gnagar,
bättre wen jag hafwer qwar,
än som någon tid du warit,
ty all falskhet i dig grodt,
och med flättia har du farit,
mera än jag kunnat trodt:
Redligheten har du sparit;
ty odygden hos dig bodt.

Och derföre giör mig ånger
uti hiertta, hug och siäl,
att jag har en tid så långer
tyckt om dig för mycket wäl
ty jag mins när jag mig skatta
lycklig att få blij din slaf,
lika som en klockarkatta,
smyger sig intill en graf;
lika så jag mig utmatta,
då du gyllnepiller gaf.

Men nu har jag blifwit waken
mine ögon öpne stå:
nu förstår jag bättre saken
aldrig paßar jag dig på.
aldrig mera jag dig wördar,
äller dig upwacktar mer;
ty jag sluppit har de bördor,
som mig wille tryckia ner;
Jag war utaf dig förförder,
derför jag nu åt dig leer.

Fast du mente, att mitt sinne
aldrig kunde blifwa fritt;
så war wiß på Castalinne,
att jag nu är worden qwitt
all den kärlek jag fly wärre
fordom stadder war uti,
jag är nu min egen herre
det må du medsamme sij,
och bland alla större och smärre
tillstå, att jag nu är frij.

Far nu wäl du Castalinne,
far nu wäl du falska siäl,
blif [...] wid dit wrånga sinn,
se dig om en annan träl,
och när du så redlig finner
som jag mot dig warit har,
så må du förutan hinder
gärna hålle honom qwar,
men ej mera du mig binder (?)
ty jag nu mitt affsked tar.

Än en gång, du Castalinne,
biuder jag dig fara wäl,
med din wrånga art af kynne
med din odygdsfulla siäl.
Tro fritt, att jag dig förgäter
liksom den dig aldrig såg,
mig din kärlek ej mer fräter
som mig förr i bröstet låg,
mig den matken ej mer äter
som mig qwalde förr min håg






Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig,
som skulle jag fattat stor kärlek till dig;
jag aldrig det tänckte och aldrig det skeer;
Lysette war stilla, och tänck ej så mer.

Du tör dig inbilla, det du skall mig få,
för det jag opwachtat en gång eller twå,
ditt kynne mig gifwer ej sådant behag,
att jag kan bli fängslat inunder din lag.

De minne du prisat af illfundigt sinn,
ey hafwa beröfwat mig friheten min;
min frihet jag älskar och gärna kan sij,
att du är densamma, som lämnar mig frij.

Jag wet, att du hycklar med flere än een,
slikt har jag förunnit (?) af dig allareen,
dy wore jag willer om du skulle få,
åtniuta hwad som du nu syfftar uppå.

Lät fara, Lysette, din kärlek du bör,
till mången, som mot dig ej redelig är,
och will du mig lyda, så wälj dig en wän,
som trogit dig ällskar, älsk honom iginn.

Jag kan ej dig älska som älskar så mång,
ty jag då mig satte i band och i twång;
Jag är icke waner att älska med flärd,
att älska dig trogit det ästu ej wärd.

Jag önskar mig häller att lefwa allen,
än ynckeligt lida af kärleken meen,
fast heller jag dricker godt öl och godt win,
än plågar mitt sinne med kärlekens pin.

Farwäl nu Lysette jag önskar, du må
dig ändtlig åtnöja med en eller twå,
men hundra tillika på engång ha kär,
lär lända (?) på skittet (?) tig sielf till beswär.




Att Charitilla i tanckarne fått
älskogen öfwa, det har jag förstått;
Är hon rätt lärlig i tankar af sinn,
tör hon ock winna snart älskogen min;
Kärleken öfwa
må man wäl pröfwa
och älska en wän,
som älskar upricktigt
samt troget försichtigt
och giör så igien;
fram för allí andre man älska bör den.

Den som all älskog ur sinnet will slå,
hur will den kunne en trogen wän få?
Kärlekslös lefwa är wara halfdöd,
himmelen skydde mig för en slik nöd;
Bätter är wara
i kärlekens snara,
än lefwa hel frij
från flickors umgänge
wid {bord} och i sänge;
dy längtar jag sij
dig Charitilla mig gunstigan blij.

Lät, Charitilla, mig winna den frögd
dig att så älska, som giör mig förnögd;
Lät mig få wara din såtaste wän,
till deß jag lägger min ögon igien.
Lät mig nu finna
ren kärlek städs brinna,
allt uti din kropp,
att kärlekens smärtta
ej plågar mitt hiertta
med ensligit hopp;
Lät så min lefnad ha liufligit lopp.

Härmed jag slutar, och till ett farwäl
ber att du älskar din trognaste träl;
om han ej winner ren kärlek hos dig,
lära hans dagar snart fullända sig.
Skön Caritille,
O! att du wille
af hierttat ha kär
och liufligt bemöta
med kärleken söta,
den som till dig bär
upricktigt hiertta af din egen är.






Skönste Belinde min såtaste siäl,
se, hur dig wördar din trognaste träl,
endaste nöje han finner hos dig,
kund´ han ditt böija dit hiertta till sig,
lät se min sköna,
att du belöna,
med likaste mått
den som dig högst skattar,
med kärlek omfattar,
och unnar allt godt,
Tro fritt, Belinde, du nöje då fått.

Skulle Philander din trognaste wän
emot sin trohet med otro igen
blifwa bemötter, insinna dig då,
att siefwer himblen dig anskåda må
med ett wredt öga,
liksom du föga
nån ära wor wärd
när du så förandrar
dit sinne och wandrar
alt efter din flärd,
utaf din skada då blifwer du lärd.

Men min Belinde, om du will blij
för himlens wrede och onåde frij,
låt se du ändrar då straxt sinnet ditt,
och det förenar alt framgent med mitt,
du skall erfara
hwad det mon wara,
at älska en slaf,
som will sig påbörda
dig älska och wörda
in uti sin graf,
Se doch hwad nöje, som där kommer af.

Aldrig skön Flora än med alt sitt prål,
har kunnat hunnit så önskeligt mål,
att som Philander fått bringa dertill,
att han skull giöra hwad häldst, som hon will
du är den ena
som han allena
städs skattar för frögd,
att han dig kär håller,
Din skönhet det wåller,
som giör honom nögd,
Endast till dig all hans kärlek är bögd.






O! aldraskönste dygdgudinne,
du fagert skinand färgrings pol,
Ä du priswärde herdarinna,
O du wår andre himmels sol;
du prydnad för allt qwinnokön,
min Rosimunda tusendskiön.

Du har mitt hiertta helt intagit,
du dygdestierna skiön och klar,
och så min siäl intill dig dragit
att du mig aldels fångat har;
Ja då du ligger i mitt sinn,
liksom min egen herdarinn.

Min skönste dine skönhets gåfwor,
fast wida Venus öfwergå,
du har ock fått Minerva håfwor,
ja Pallas för dig wika må;
sielf Chloris dig äj liker är
och Do(r)is för dig wördnad bär.

Liksåsom sommerblixten strålar,
enär som månen med sitt skeen,
mång pärlor uppå gräset målar,
så är din ögon utan meen;
mot dine kinners miölck och blod
ej hålles purpur lika god.

Ty dine kinner rosenröda,
så ock din honings söte mun,
de hafwa mången bracht till döda,
som dem doch älskat mergelund, (på många sätt)
ej någon mer slik skönhet bär;
ty du den andre Venus är.

Dine alabaster läppar plira,
hel med rubiner öfwersått,
liksom coraller röd dig zira,
du äst den högsta skönhetz skatt
ja, munnen din är säkert giord
att gifwa liufwa kärleks ord.

Dy träder fram i sånggudinnor,
och hielper mig med allo flijt,
att jag så wärde ord upfinner,
som med mitt nöje hinna dijt,
där sköne Rosimundas lof
står skrifwit främst i dygdens håf.

Men fast jag ej kan fyllest skrifwa
min skönste om din träfflighet,
så skall den doch i minnet blifwa
intill den långa ewighet;
Min Rosimunda unn alleen,
mig niuta få din kärlek reen.

Jag wet att jag ej kan beprisa,
dig Rosimunda, som sig bör,
doch skola nympher det bewisa,
att du går dem fort wida för,
all skönhet, dygd och fägrings prackt.
dem hafwer du uti din mackt.

Kom lät mig kyßa dine kinner,
min Rosimunda släpp mig inn,
och låt mig utan något hinder,
få hwila mig i famnen din;
Ach Rosimunda du min tröst
tryck mig nu hårdt intill dit bröst.

Sidst, blif nu gunstig Rosimunda
emot din trogne Filidon,
som dig skall swika ingalunda,
men nu framträder för din thron,
och med ödmiukast wördnad ber,
att du dig gunstig snart beter.





Tänk på mig min lilla flicka,
Jag så högt förbinder mig,
till faveur tig will jag skicka,
hjärtat mitt att tjäna tig:
Lefwa skall jag alltid färdig
i all stund din trogna träl.
Säll är dän, som blifwer wärdig,
at förenas med din siäl.

Intet kan mig så behaga,
som din såckersöta mun;
ty jag mente alltid laga
dig få äga i all stund:
Dig jag ällskar in i döden,
du är stadigt i mitt sinn,
finge jag man uthi nöden,
wärma mig i famnen din.

Blif fördänskull, som jag beder,
min wän trogen i all stund
Jag skall finnas städz din herde,
ty jag swiker ingalund.
Ingen wet dän store smärta
som jag daglig för tig drar
ty mitt ganska hela
sjelf Cupido sårat har.

Orsak till dän store plåga
är din skjönhet uthan tal:
Jag utaf osäjlig låga
bringad är i kjärleks qwal,
Trösta mig, ach du min lillja,
lät mig wärmas i din barm,
Ingen skall oss bägge skilja
unn mig sofwa på din arm.

Till ett slut, min flicka lilla,
Önskar jag dig en god natt!
Fritt utsäjer jag min wilja,
ty du äst min enda skatt.
Farenwäl min frögd dän enda,
slut mig aldrig ur dit sinn,
Dig will jag mitt sända.
Farenwäl du skjönste wän.


Made with Concordance