The Text      



Sant va dä, ingen dricker; drick käre Bröder; Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom; märker huru det glänsande tennstopet, som Cajsa Stina står där och håller, liksom talar til dig: Hej kära Själ! fukta din aska. Friliga, kära Systrar, Friliga mina Bröder: veten J huru det kommer mig före? Jo det kommer mig så före, som ingen kan komma sig före förr än vi ta oss en klunk. Hur sa? Hva ba? Gutår kära Själ! Gutår båd natt och dag! Ny vällust, nytt behag! Fukta din aska; Fram bränvins flaska; Lydom Bacchi lag; Gutår båd natt och dag! Si vår Syster Cajsa Stina; Si hur hännes flaskor skina. Kära ta hit stopet, :||: grina; Grina, svälj och drick, som jag. Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i, och det ären j käre Bröder, som hafven at beställa om ölet, at oss intet af saftene tryta må. Manquerar oss bränvin, fallerar oss öl; si så fallerar oss alt Courage. Ytterligare, Courage! Huru många ärom vi? Legio, ty vi äro många. Gutår Jergen Puckel! Hej Benjamin Schwalbe! Sein Diener Eric Bergström! Dricker du Anders Wingmark? Redelige Broder Berg! och du Christian Samuel Bredström! som ligger under bordet, Gutår! Trampa intet på öket; knäpp på fiolerna; slå på trummorna; häll saft i stopet. Gutår, et laga fång; Vår sorgedag är lång; Lång är Buteljen; Trumla Reveljen; Supom om en gång; Vår sorgedag är lång. Cajsa Stina står och tappar; Hela hjertat i mig klappar; Bara ingen stopet :||: nappar; Då gör jag min svane-sång.
Nå skrufva Fiolen, Hej! Speman skynda dej. Kära Syster, hej! Svara inte nej, Svara Ja så bli Vi glada. Sätt dej du på stolen, Och stryk din Silfversträng; Röda stråken släng, Och med armen sväng; Gör ej Fiolen skada. Du svettas, stor sak, I Bränvin skall du bada; Ty under detta Tak Är Bacchi Lada, [V:ello] - - Ganska rigtigt, Ditt kall är vigtigt Båd för Öra, Syn och Smak. Bland Nymphernas skara Är du omistlig man; Du båd vill och kan Mer än någon ann De unga hjertan binda, Och kärlekens snara På dina strängar står; Hvarje Ton du slår, Du et hjerta får, At konstigt sammanlinda. Just på en minut, Små ögon blifva blinda, Och flickorna til slut De bli så trinda. [V:ello] - - Hur du bullrar! Men Nymphen kullrar, Och du skrattar med din trut. Jag älskar de sköna, Men Vinet ändå mer; Jag på båda ser, Och åt båda ler Men skiljer ändå båda. En Nymph i det gröna, Och Vin i gröna glas: Lika godt Calas, Båda om mig dras. Ge stråken mera kåda; Confonium tag där Uti min gröna Låda; Och Vinet står ju här. Jag är i våda. [V:ello] - - Supa, dricka, Och ha sin flicka, Är hvad Sancte Fredman lär.

[Corno.] - - - Fader Berg i hornet stöter; Si hur lilla Nymphen söter Svingar sig i en Dans. [Corno.] - - - Si hur fader Berg han gapar; När som Jergen Puckel skrapar, Stöter han en Cadance. Hurra! si Ulla dansar; Engageanter, flor och fransar, Hvit Sultan och blomster-kransar, Hvita ben! :||: Si Ljus och Lampors sken. [Corno.] - - - Valdthorn bör man ha på Baler, Strufvor, Nympher och Pocaler; Stor sak uti Fioln. [Corno.] - - - Si, hon slänger handen trötter; Hvita ben och röda fötter; Si himmelsblåa kjoln. Hurra! si bröstet jäser. Minsta veck i kjolen fräser. Si hur fader Berg han läser Noterna. :||: Hej! kära far blås bra. [Corno.] - - - Käre, blås som sjelfva Satan, Håll Valdthornet ut åt gatan, Herrarna ska gå in. [Corno.] - - - Friska Grefvar och Baroner, Och Husarer och Dragoner. Hej friskt humeur och Vin! Hurra! si Ulla skrattar; Si hvad Galonerta Hattar, Paris sin Helena fattar, Röd och varm. :||: Blås Fader Berg Allarm. [Corno.] - - - Valdthorn hörs i luften mumla, Och Sirener kring mig tumla, Under Apollos Ljud. [Corno.] - - - Ulla Winblad kära Syster, Du är eldig, qvick och yster, Hvar dag så står du brud. Hurra! jag hör dig sjunga, Jag ser Fröjas Tempel gunga, Eldar kring i luften ljunga, Full och våt :||: Står jag i Charons båt.

Hej Musikanter ge Valdthornen väder, Spotta ut Tuggbussen blås. - - - [Corno.] Här mellan kistor och byttor och bräder Kärlekens förlåt upslås. - - - [Corno.] Blås edra hundar så ska ni få Vin, Änglar och Hjärtan och Bränvin och Buska; Nu Valdthornen ruska; Stå inte och fuska, Men håll utom fenstret Valdthornet, ditt Svin. Stugan är vacker med hundra Tapeter; Köket i kammarn, hur sa? - - - [Corno.] Flickan i sängen, i särken så feter; Hej Anna Stina, hva ba? - - - [Corno.] Blås era lymlar till dygdens ruin; Låt oss tilbedja båd' Bacchus och Fröja, Vår lusta vi röja, Vår strupe förnöja, Vi dö utaf Kärlek och lefva af Vin. Valdthornen lyfta, håll styft uti Armen, Blås era bytingar, blås. - - - [Corno.] Si Anna Stina så hviter i barmen! Dyrka up Skönhetens lås. - - - [Corno.] Käraste kommen ihåg mina ord: Kärlekens Tempel, Dess Länder och Städer Ä bolstrar och fjäder, Trappstenar och bräder Och gator och gränder och stolar och bord.

Käre bröder, så låtom oss supa i frid, I denna här verldenes ondsko och strid: Låt oss streta, Arbeta, Stampa, Trampa, Drufvorna prässa, ty än är det tid. The Ölepheser ä stridbare män, The Gutårinter hofvera, ja men, Blifva besatta, Och skratta Och supa Och stupa Emellan Buteljerna sen. Slå i stopenom Bröder, slå låcket ihop, Fly allan förargelse, töm Edra Stop, I all kättja, Och flättja, Stampa, Trampa, Nu Bacchi prässar vid klingade rop. Bränvins Apostlar upstiga hvar dag, Stöta Basuner, förkunna vår Lag, Rusta och rasa, Och flasa, Och mumla Och tumla Som Hjeltar i blodiga slag. Gå då ödmjukt til Flaskan, inbördes gutår! Gå baklänges bort där som nykterhet rår; Var nu listig Och dristig, Stampa, Trampa, I Bacchi vingård stå qvar där du står. Drick min Theophile, strupen är djup; Si i Damasco där ligger en Slup, Fuller med Flaskor, Damascor, Cantiner Och viner. Åh kära! ro hit med en Sup.

Käraste Bröder Systrar och Vänner Med helso och frid, Med Öl som bränner, Hjertat kringränner, Fetmar och spänner, Gör krog-dörren vid. Drick, drick nu är tid. [Fin.] Hör på Fiolerna Systrar med sång; Ruska på kjolarna, Hoppa i språng. Ulla bjud opp, Sväng din salopp, Skönhetens knopp, Blommar i topp; Ögat vil blunda och fingret det känner. [D.C.] Bort med all ängslan käraste själar, Sitt ner på en stol; Hör spelman grälar, Stryker och trälar; Med sina hälar Han slår sin fiol, Och raglar mot bol. [Fin.] Men fyll i krusena Bränvin och vin, Och tag af ljusena Lilla Cousine. Lotta gif hand, Nig litet grand; Sup ock ibland; Kärlekens band Bindas i sängar, på ängar och fjälar. [D.C.]

Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva, [V:ello.] - - - - Skjut skrufven in; Pip och kuttra som en turturdufva [V:ello.] - - - - för makan sin; Släng din Peruk och bulta din Hjessa, Blif ej svartsjuk, blödig och rädd; Låt mina ögon tårar prässa Uppå Ulla Winblads bädd. Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer, [V:ello.] - - - - Mitt hjerta känn, Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer, [V:ello.] - - - - Och svider sen, När jag ser dig så tänk att jag finner Kyla, svalka, ro i mitt bröst, Ty med ditt glas du mig påminner At mot kärlek finnes tröst. Men mitt öga ser som i en dimma [V:ello.] - - - - Just Fröjas graf; En Paulun kring hvilken Lampor glimma. [V:ello.] - - - - Drag skorna af; Helga det rum, där skönheten kastar Sina liljor döden till rof. Du min Vestal til målet hastar, Och min själ är i behof. Si den hvita barmen hur han flämtar, [V:ello.] - - - - Knäpp lite grand. Si hur hon sin Myrten-krona hämtar [V:ello.] - - - - Utaf min hand. Si hännes ögon trotsa just döden Med sin klarhet, styrka och färg. Hör hännes sång om Jungfrurs öden; Hör du, hör du Fader Berg? Si nu kött och blod i skönsta prydnad [V:ello.] - - - - Förklara sig. Mina känslor från förnuftets lydnad [V:ello.] - - - - Nu draga mig, Draga mig dit, just dit där du ligger. Än får du ej lida utaf; Nu skal du dö min Nymph! - Jag tigger. Qvickna åter i din graf.

Dörrarna öpna, Fiolerna klara!> Kom och gå in. - - - [Corno.] Här är oss lustigt, god vänner, att vara; Här få vi vin. - - - [Corno.] Knäpp nu på Basen och stryk Violin, Låt nu Valdthornen tala och svara, Och skönhetens skara, Sig lägra och para, Och vi oss försvara Med plit och carbin. Kom mina Bröder och dansa på baler, Hoppa i fläng. - - - [Corno.] Ingen gemen, här ä bara Corpraler. Svinga dig sväng. - - - [Corno.] Gör entrechaquer, med benena släng, Skramla med löspengar, ören och daler, Hvad du är fataler Och långer och smaler Och fuktig och haler! I morgon din häng. Lustiga Bröder! hvar tage sin flicka, Släng hänne kring. - - - [Corno.] Hej! i fult flygande buga och nicka, Stoja och spring. - - - [Corno.] Armarna ut, edra lymlar i ring. Dra in i helfvite, stå ej och hicka, Ty nu ska vi dricka Så hjertat ska picka Och buken ska spricka; Det gör ingen ting. Blås edra satar och hållen er raka, Hvisla och tjut. - - - [Corno.] Fönsterna öpna, trossbottnarna braka; Hoppa nu ut. - - - [Corno.] Armar och ben ska vi krossa til slut; Ut genom fenstret och hoppa tilbaka. Nu flaskorna skaka, Och safterna smaka, Och piska din maka, Och håll nu din trut.
Käraste bröder, systrar och vänner, si, fader Berg, han skrufvar och spänner strängarna på fiolen, och stråken han tar i hand. Ögat är borta, näsan är klufven: si hur han står och spottar på skrufven, ölkannan står på stolen. Nu knäpper han lite grand, grinar mot solen, pinar fiolen, han sig förvillar, drillar ibland. Käraste bröder, dansa på tå, handskar i hand och hattarna på! Si på jungfru Lona röda band i skona, nya strumpor, himmelsblå! Si, Jergen Puckel fläktar med hatten, pipan i mun, och brännvin som vatten dricker han och gör fukter med hufvud och hand och fot. Gullguler rock med styfva dycrenger; tätt uti nacken hårpiskan hänger, ryggen i hundra bukter och kindbenen stå som klot; gapar på noten, skrapar med foten. Pipan han stoppar, hoppar emot. Käraste systrar, alltid honnett: bröderna dansa jämt menuett, hela natten fulla. Rak i lifvet, Ulla... Ge nu hand - håll takten rätt! Si, hvem är det i nattrock, så nätter, med gula byxor, hvita stöfletter, som dansar där med Lotta, den där, som har röd peruk? Ta mej sju tusan, se, två i flocken sydda manschetter, snören på rocken... Drick, fader Berg, och spotta! Tvi...svagdricka gör mig sjuk. Kruset ska rinna, huset ska brinna: ingen ska klämta. Flämta, min buk! Käraste systrar, tagen i ring, dansa och fläkta, tumla och spring! Var nu blind och döfver! Spelman nu ger öfver, raglar med fiolen kring. Hej, mina flickor, lyfta på kjolen, dansa och skratta...hör basfiolen! Ge fader Berg konfonium och hogiands med gröna blan! Hör, fader Berg, såg du, hvad hon heter, hon där vid skänken vindögd och feter? "Gumman på Thermophilium!" Hon är det - ja, ta mig fan! Trumpen och blinder! Gumpen är trinder... Hals-fräs - min gumma! Brumma, dulcian! Käraste bröder, här är behag: här är musik och flickor hvar dag, här är Bacchus buden, här är kärleksguden, här är allting - här är jag.

Systrar hören min musik Utaf Flöjtraverer. - - - [Flauto.] Ljuder örat skärer. - - - [Flauto.] Under löje, stoj och skrik Verldsbekymret vik. Kära Systrar låt oss alla glada blifva; Låt oss våra lustar fria tyglar gifva; Hvar en följe sitt begär; Glöm alt lifs besvär. Ge nu Flöjterna en ton, Blås för hela laget. - - - [Flauto.] Nymphen är i taget, - - - [Flauto.] Och vid Kärleks Gudens Tron Dansar jag och Hon. Skjöna ögon hvälfva kring och kasta strålar; Nymphen ger sin hvita hand, kors hur hon prålar! Hur hon sjunger, Ma Bergere! Glöm alt lifs besvär. Kors hvad pragt i Fröjas tjäll! Flöjtraverer klinga - - - [Flauto.] Och de skjöna springa. - - - [Flauto.] Flöjten ännu högre ställ; Blåsen bra i qväll. Si Cupido med sin fackla hur han ljungar; Fötterna i språng, och hela golfvet gungar. Bara vällust finnes här; Glöm alt lifs besvär. Mina Bröder, lif och mod! Dansa hör de spela. - - - [Flauto.] Kom och hjertan dela. - - - [Flauto.] Ingen svart och ängslig blod; Flaskan vår klenod. Mina Barn förr'n skönhet skall Ert hjerta fåra, Låten Bacchus häldre få Er hjerna dåra; Och i Vinet glad och kär Glöm alt lifs besvär.

Hej! sade Fredman hvar gång han hörde Valdthorn börja skråla, Och spelmän såg: - - - [Corno.] Verlden är ej så ful, som vi hänne ängslig afmåla Med storm och våg; - - - [Corno.] Alt leker för vår håg, Skönhet i hvar ögna stråla, Bränvin och dubbelt Öl ha vi nog, Fioler på hvar krog. Käraste Systrar uppå Lokatten, heder, tack och ära! Och full Musik; - - - [Corno.] Holländska pipor, Regarns-peruker, Ryssar som svära, Och Jungfru-skrik. - - - [Corno.] Den Båtsman han är rik, Til Dublin ska han med Tjära; Han där med långa böxorna står, Han fick bra stryk i går.
Edra Markattor stå intet där i fenstret, Hut! och kika, Bjud opp och nig. - - - [Corno.] Blås Edra Satar, nu blåser en, blås alla tillika, Blås som i krig. - - - [Corno.] Hej lustigt! svinga dig Anna Stina och Fredrica. Kjolarna upp, Solfjädren i hand Gutår, en Sup ibland. Ge Fader Berg nu bränvin, han korsgeväret står och stöter. Du raska dräng! - - - [Corno.] Gräsgröna Böxor, blå Råck, grå Väst, kors hvad du är söter! Med gult gehäng. - - - [Corno.] En Hyrvagn, vänster sväng! Ser du inte kusken höter? Glasögona på Näsan; Gevär! Nu balen öpnad är.
Bröder och Systrar klappa med händren, Valdthornen de träta. Se Mamsell Spaas. - - - [Corno.] Rosende röda kjortlar, och blåa strumpor, och släta, Och gul Carcas. - - - [Corno.] Rödt Vin i gröna glas! Bröder lät oss alt förgäta; Sjungom om kärlek, ropa på vin. Välkommen min Cousine! Där kommer Ulla Winblad; ge rum, och korsgeväret unnan! Blås nu med force. - - - [Corno.] Ser du Cupidos Altar, släpp in den dägliga Nunnan, Stick om ni törs. - - - [Corno.] Korsgevären nu i kors; Slå til porten, öpna tunnan. Käraste Bröder, Amen, gutår. Det bästa återstår!

Gråt, fader Berg, och spela - din pipa sorgligt stäm och röret kläm! Mitt bröst kan ingen hela: det frustar öl och märg. Blås fader Berg! Märk: denna stora stuga, du full af flickor minns, är nu så tom att knappt en enda fluga uti taket finns. Här syns ej Jergen Puckel mer med hatten buga som en prins. Här syns ej bord och bänkar, blott dörrar utan lås. Din pipa blås! Där förr sågs glas och skänkar och bröder stå i ring, syns ingenting. Där förr du stod till vänster, och på ditt valdthorn gol, nu synes bara sönderslagna fenster och en gammal stol. Här fåfängt spelmän nånsin vänta fler förtjänster med fiol. Där förr hvar tilja darra´ vid stampning, larm och dån syns ej en spån. De murkna plankor knarra, och skorsten sviktar nu. Blås, kära du! Där förr man såg trumpeter ur fenstren stickas ut, syns trasor af gardiner och tapeter fläkta hvar minut. Och fåfängt ser man hästar, vagnar och karreter vid hvar knut. När bröder ej förlikas, plär leken lyktas så... min rygg är blå. En örfil kan undvikas, när som man ingen ger. Blås inte mer! Hvar en ej mer må dricka, än honom är beskärdt, ty i korpralens kanna näsan sticka det är inte värdt. Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka har jag lärt.
Nå, ä´ nu alla församlade här? Erik Bergström och brodern Pehr, Benjamin Schwalbe? "Oui, mon frère, vi ä´ alla här." Piskorna smälla och kuskarna slåss... nu komma vagnar och schäsar och tross: herrskaper stimma vid lyktor och bloss, och kuskarna slåss. Släkter och anförvanter, nymfer och musikanter balen öppnad är! Anders Wingmark med sin fru, Peter Bredström med sin kär´sta! Hej, gutår...en sup ännu - den var af de smärsta. Skål, anders Wingmark, välkommen, bror! Och gutår, Otto Olssons mor! Syster Jeanna med bjäfs och flor, salopp och röda skor! Ödmjuka tjänare, si fader Berg - valdthorn af mässing med bulor och ärg: kors, hur han svettas båd´ olja och märg - si, god dag, bror Berg! Med stora pump-skor, på förfäders bruk, randiger nattrock och skuren peruk, halsduk af läder och gördel kring buk på förfäders bruk! Stugan af nymfer prålar... hurra, valdthornet skrålar! Jeanna hon är sjuk: syster Jeanna hon illa mår - öppna barmen, sku vi hälla lite hoglands vin, en tår, lite pimpinella! Klinga, bror Wingmark, för lilla kusin - kärlekens blommor sku vattnas med vin! Munnen nu bådar en leende min... tag fram din karaffin! Nå, Jergen Puckel, ta hatten i hand - var inte hjulbent och skrapa i sand: gör kaprioler och stupa ibland... hatten uti hand! Släng hvita handsken och hoppa, min bror! Du kan bli lycklig långt mer än du tror: Bredströms käresta, präktig och stor, bjud upp, min bror! Lustigt i dansen svinga... hurra, valdthornen klinga med ett ståtligt kor! Lyfta gumman upp och ner: Fröjas tempel skall du skaka - broder Bredström intet ser. Låt valdthornen braka: stöt i valdthornen med grufligt alarm! Jergen han lyfter sin sköna på arm: ögonen gnistra af kärlek och harm, och Bredström står så varm Klinga, bror Bredström! Hur är det nu fatt? Stå ej och flåsa så trumpen och matt! Här har du brännvin - sätt på dej din hatt... Hur är det då fatt? Hör, jag skall säga dig, pauvre ami: aldrig på baler dra fram jalusi! Här äro tuppar med sporrar... Slå i - Drick, drick, mon ami! Här går det till just ärligt. Valdthornen gny förfärligt... Stolt tupplufveri! Resonerar du, ditt får? Ta valdthornet, slå´n på truten! Syster Bredström, polskan går... Är nu ringen sluten? Jergen Puckel, hva´ fan, ä´ du här? Anders Wingmark och brodern Pehr, Erik Bergström och Jeanna står där. Nu balen lustig är! Men hvar är brännvin? Hör klockorna slå, brandvakten ropar och trummorna gå. Flickorna gäspa - gu´ signe de små! Hör, klockorna slå... Stjärnorna blänka och slockna och dö: mörker omringar båd´ klippa och sjö. Nu blir jag kärlig - finns här någon mö, som önskar dö? Hon dör, och jag vill lefva. Ack, skönsta barn af Eva, ack, allt kött är hö! Här är jag, och där en säng: i min själ Kupido strider. Bröder, dansa nu i fläng! Bredström står och kvider. Broder Bredström, hvad skulle du här? Ta en sup kummil och skorpa begär! Kors, du ser ut liksom Lucifer! - Men balen slutad är.
Hör, I Orfei drängar, stämmen era strängar, knäppen alla till Apollos pris! I, som till exempel uti Fröjas tempel nederfalla, följen er kapris. I, som pröfven gammalt öl, gutår, eder önskas fuktigt silfverhår och en strupa som förmår! Basfioler klinga: tag hit bägarn...svinga, svinga, broder, svinga med din hatt! Visa dina dater - du har bra kamrater: Bacchi floder rinna dag och natt. Glas i hand och ljufligt strängaspel, huile de Venus, kummil och kanel blifve, broder Wetz, din del! Du på Pinden stretar, och din blod arbetar: hjärnan värker i din hufvudskål. Vid en brudsäng, broder, strödde du klenoder - ingen märker dina tankeprål. Sätt din hatt på hufvud, kära bror! Bacchi vingård står nu i sitt flor... se Kupido med sin mor! I de helga lunder mellan blixt och dunder Venus räcker bägarn utur skyn. Hon på molnet hvilar, han med vin och pilar sig utsträcker kring vår vattubryn. Ej i vatten, nej, i cyper-vin paradiset blommar, min kusin! Sätt dig neder - håll god min! Frukta intet dunder! Under öfver under: bägarn blänker klar som en juvel. Spegla dig - ditt hjärta skall bli kvitt all smärta, när du tänker blott på sång och spel. Du skall bli uti din målning kär: magnifikt din kopparnäsa bär Bacchi tron och Fröjas här. Vinet gör dig fager, vacker som en dager. Tag den lotten - knäpp vår basfiol! I hvart stop, du tömmer, nytt besvär du gömmer och på botten ser din lyckas sol. Lycka till Kupidos härlighet! Att i Bacchi vingård blifva fet, drick, bror Wetz - du är poet!

Käraste min Theophile, I Hallråtten visa knogen; Rätt nu broder är du mogen, Frodig buk och bälj! Knäpp dina händer hop och svälj, Min lärjunge var mig trogen, Tag ditt mästerbref på krogen, Där ditt burskap välj. Sätt på dig hatten, murra; I väggen flaskan surra Fri Måndag, Hurra! Lycka til god Helg! Värdaste min Theophile, Följ Bacchus helt tätt på spåret, Släng din mässings-kam i håret, Tag din käpp i hand; Knyt din Halsduk röda band, Häng ur-kedjan uppå låret; Det är nu på femte året Du är i vårt land. Näsan i vädret gerna. Se benen hur de spjerna! Din afton-stjerna Tänds vid solens rand. Käraste min Theophile, Din bäljhund låt blodet rinna; Plåstra om din ögon-hinna; Bacchus sjelf dig ger Blyhvitt och silfverglitt och mer; Men var inte lik en qvinna; Näsan skall en gång, besinna, På dig sablas ner, Sablas utaf Corporaler På Bröllop och på Baler. Du är fataler; Sup min Cavaljer. Älsklige min Theophile, Med glaset jag dig förföljer, Jag ditt hufvud öfversköljer, Och dig modig gör. Örfilar smälla lustigt, hör; Du öron och näsa höljer; Jag ber att du aldrig döljer Friskt och flinkt humeur; Den form i kransen tager; Som bryta vill din lager, Blif inte svager; Slå'n så at han dör. Lästen slå midt i flinten, Hej! Och spring du, ta i din kanna; Drick och svär och dig förbanna På revange din skurk. Tag prompt i näfven glas och burk, Sjelf Bacchus skal dig bemanna; Håll med handen för din panna, Fäkta som en Turk, Gott schwere noth und wetter! Jämt full och aldrig mätter. Jag vet ej bätter, Din Skomakar-lurk.
Fader Bergström fingra ditt Oboe, blås, [Oboe.] - - - Knäpp upp ditt krås; Håll nattrocken öppen så ser man, va ba? [Oboe.] - - - Skinnböxorna. Hatten på; Blås nu då, - - - [Oboe.] Älskelige Bröder tagen nu i ring, Och låt oss alla dansa kring. Si där springer Löparn på backen, si där [Oboe.] - - - Ölstopet bär; Si det gröna glaset sin sköna han ger, [Oboe.] - - - Stolt Cavaljer! Han ibland Kysser hand. - - - [Oboe.] Älskelige bröder dansa allihop, Och låt oss töma våra stop. Ach si Ormens Pigor, si Caisa, blås bra! [Oboe.] - - - Si kjortlarna; Hvita klackar, Gossar, och målade skor! [Oboe.] - - - Balen blir stor. Nu på bal Snörd och smal? - - - [Oboe.] Kära Bröder slå nu alla fenstren opp; Hej lif och mandom i vår tropp! Hårfrisörn ur dansen, och Löparn ska in. [Oboe.] - - - Oboe fin. Blås nu pianissimo; Ach sicken en! [Oboe.] - - - Med hvita ben, Krummar sig Qvick och vig, - - - [Oboe.] Klappa Löparn ut ur dansen där han går, Och Hårfrisörn ska in. Gutår! Hurra Kamerater! alt andas i frögd; [Oboe.] - - - Djuphet och högd; Göken uti toppen och Löjan vid strand, [Oboe.] - - - Myran i sand. Likså vi. Spela Ni, - - - [Oboe.] Spela Hoboister, gunga tak och golf; Hvad slår nu klockan? hon slår Tolf.

Systrar och Vänner. Och hvar en mig känner God dag! Pukare skramla Och ramla. - - - [Timp.] Låtom oss surra, Med hattarna hurra Som Jag. Hjerta i barmen, Rör armen. - - - [Timp.] Hurra gutår! Just kungligt jag mår. Hör på pukslagaren hur han slår. - - - [Timp.] Ljusena glimma Och flickorna stimma Med ras; Si hur de kriga Och niga; - - - [Timp.] Solfjädern fläktar; Marskalken slår nectar I glas; Si hur de dricka Och nicka. - - - [Timp.] God dag Cousine! Si strufvor och vin. Si Jergen Puckel med Carafin. - - - [Timp.] Jergen sig bugar, Han läspar och trugar Så skönt; Talar Fransyska Och Tyska. - - - [Timp.] Blommor på armen, Bouquetter i barmen Och grönt; Benen som krita. Så hvita; - - - [Timp.] Spänd på sitt sätt Med Rock violett, Blått foder under. Hej Menuett! - - - [Timp.] Quinnor och Männer Och Jungfrur och Svänner, Allarm! Bort med all smärta, Friskt hjerta! - - - [Timp.] Saften är mustig, Och Jergen blir lustig Och varm. Hör hur han pladdrar Och fladdrar. - - - [Timp.] Hattarna på, Kom dansa Ni två; Ulla och Jergen låt dansen gå. - - - [Timp.] Lisa med stubben, Som niger för gubben Där står Med stora buken, Peruken, - - - [Timp.] Si hur hon fäktar, Kring axlarna fläktar Rödt hår; Med öpna armar hon larmar, - - - [Timp.] Grinar mot soln; Si guldgula kjoln; I Jergens knä sitter hon på stoln. - - - [Timp.] Klinga Buteljer, Min kronsup jag sväljer, Gutår! Kärleken sticker, Jag dricker. - - - [Timp.] Låtom oss alla Den Venus åkalla Här står. Töm mina safter och krafter. - - - [Timp.] Pukor ge ljud. Si kärlekens Gud. Hvem vill bli Brudgum? här har ni brud. - - - [Timp.]
Gubbarna satt sig at dricka, Klappa på bäljen och hicka, Näsan i glasena sticka, Sjung hvar om sin flicka. Jergen Puckel han drog nu en rök, Med pipan han på stopet knacka. Gubbarna gjorde på ölet försök, Och drucko så svetten han lacka. Glasena börja nu ringa, Gubbarna lustigt att svinga, Hoppa och dansa och springa, Med hvarannan klinga; Benjamin klef nu på bordet, fy fan! Hier ist kamrat sehr schen zu tanzen. Röder on näsan liksom en tulpan Vant han uti laget nu kransen. Ölet kring golfvet det rinner, Ljuset i pipan nu brinner, Benjamin flämtar så stinner, Ingen nu dörren finner Men perukerna falla utaf Och Byxorna de lossna af medjan; En den andra handen nu gaf, Och höllo så styft uti kedjan. Hurra! de skreko och tralla; Undan ur dörren med alla; Käftarna gröna af galla; Öl och stryk; falleralla. Jergen Puckel han ropte nu Schas, Der teufel soll der fahn regiren; Hohl mich der teufel, verdammte Calas! Wir wollen nun recht poculiren. Heer Jergen Puckel, frater, Hast du nun praf ducater? Wir Preusische Soldater, Hurra Kammerater! Hej vivat nun hej die Kajserin! Der Kajser! Mere ehl på bordet! Hej alliance und gut glas vin! Gutår för det härliga ordet. Benjamin lustig och kåter, Skålarna börja nu åter, Ögat sin hinna uplåter, Bara öl det gråter. Potts Schlapperment the smake so scheent, Låt glasen klinga, klinga gubbar! Gut glas ehl båd redt och chreent! Skälm den som laget nu rubbar.

[Tamb.] - - - Trumslagarn kommer, flickor god dag! [Tamb.] - - - Hör hur han slår ett slag. [Tamb.] - - - Trummor och Pipor, Bränvin och Smör. [Tamb.] - - - Kors tocka hvirflar! hör. Käraste Bröder och Systrar slån up Edra Tjäll; Våfflor och Strufvor i Gröngräset ställ. [Tamb.] - - - Dansa på gröna backar och fält, [Tamb.] - - - Hoppa på krogen snält. [Tamb.] - - - Systrar med hand i sidan, god dag! [Tamb.] - - - Barfota du och jag. Trumla Trumslagare, Mandom och Kärlek och Vin Fröjda i Själen hvar trogen Cousin. [Tamb.] - - - Älskliga Systrar, full menuett, [Tamb.] - - - Trumma och Flageolett. [Tamb.] - - - Älsklige Bröder, fulla qvarter [Tamb.] - - - Och Basfioler fler. Hej Pimpinella och Hoglands och sött Frontignac! Hurra Mamseller, Gesäller och Pack! [Tamb.] - - - Käraste Bröder fulla med dun, [Tamb.] - - - Systrar dra til Paulun. [Tamb.] - - - Kärlekens pilar hvässas i Öl. [Tamb.] - - - Båtsman klif på din köl, Pipan i munnen och skönheten inom din arm. Trumla Trumslagare, trumla allarm. [Tamb.] - - - Ge Fader Berg en sup vid fioln; [Tamb.] - - - Rätt nu så skiner soln. [Tamb.] - - - Drick nu Värdinnans skål, ja gutår! [Tamb.] - - - Lustigt vår lefnad går. Käraste Bröder och Systrar, Er blifver förunt Denna Epistel, ja Amen! Trurunt.
Står du och gråter? Valdthornet hör det låter. - - - [Corno.] Lustig och kåter, Blås fader Berg, det låter bra; [Fin.] Blås til Batalje, Nå prutta din Canalje. - - - [Corno.] Vacker Seralje; Min Jergen Puckel nå hurra! Hvita handskar, Chapeau-bas; Stråpärlor uppå hatten; Nu han satt'en Bakfram, nu på sida; Bida, Jergen vill så ha. [D.C.] Jergen han stretar; Si Fader Berg arbetar; - - - [Corno.] Flickan hon letar, Och vill i dansen gifva hand; [Fin.] Jergen sig krummar; Hör Fader Berg han brummar; - - - [Corno.] Valdthornet tummar, Blir röd i synen, blå ibland; Flickan hoppar litet grand. Jergen han också hoppar, Klang! han stoppar Pipan och sig svänger Slänger Benen uti sand. [D.C.] Lustigt i harmen Si hur han kröker armen; - - - [Corno.] Kråset i barmen Det fläktar och det fladdrar ut. [Fin.] Flaskorna skaka; Valdthornen hör de braka. - - - [Corno.] Hufvud tilbaka, Och Jergen rak i lifvet. Hut! Hurra! dansa, blås och tjut, Dansa på norr och söder Mina Bröder. Rigtigt Tolf Buteljer Sväljer Jag i en minut. [D.C.] Sup drick och smutta. Hurra! Valdthornen prutta. - - - [Corno.] Flickorna skutta Kring golfvet, bröder, hej gutår! [Fin.] Öl på minuten. Se Fader Berg i truten; - - - [Corno.] Käften upbruten Nu öfver mässings brädden står. Käre Vänner Bacchus rår, Venus mit lif föröder, Mina Bröder, Vinet i mit tycke Mycke Kärlek öfvergår. [D.C.]
<B Varutinnan han 1:0 avmålar natten med dess nöjen, 2:0 tyckes liksom för ögonen ställa ett slags equilibrium emellan vinets och kärlekens styrka, men omsider ljusligen uppenbarar övervikten> Skyarna tjockna, stjärnorna slockna, stormarna tystna, som örat uppfyllt, staden i dimma, tornena glimma, månen försilvrar vad solen förgyllt. Hundarna skälla, portarna smälla. Spänn nu din bas! Vart man sig vänder pottor i gränder klinga i gatan, hej lustigt kalas! Ställ dig vid bänken, ragla mot skänken, Känn dig nu före, var står din butelj? Grumla'n och skaka'n, och under hakan sätt nu fiolen och klunka och svälj! Spotta och trampa, fila och stampa, knäpp lite grand! Himlen dig löna, se på den sköna: sömnen i ögat och ljuset i hand. Käraste bröder, hjärtat det blöder, nu har jag flickor och flaskor och ljus, horn och basuner, kistor, pauluner; se fader Berg med sin läderkarpus; Ulla i särken! Rör speleverken, hoppa och fläng! Vänner och fränder, klappa med händer, släng, edra satar, släng lagom, släng, släng! Låtom oss stimma; ljusena glimma runt ikring väggar, paneling och tak. Nu för jag ordet; skinkan på bordet svept uti blommor, som retar vår smak; allting oss retar. Spelman arbetar och gör en drill. Flickorna blunda, lät oss åstunda, lät oss åstunda vad hjärtat det vill. Det som bedrövad bliver beprövad båd' utav lycka och avund och tid, glömme sin lycka; avund att trycka gör han var timma här lustig och blid, dansar i salen, fattar pokalen, ropar gutår, slänger med armen, tager i barmen, tumlar med nymfen i sängen där står.

De dyrbaraste gåfvor utöfas ofta af den lekande Naturen under den mildaste himmel, då de dödliga med bleknade anleten ej mägta pryda sina kinder med den purpur, som de lysande Blommor vid morgonstunden sprida. Man ser uti frusande floder en Skönhet kasta sina pärlor, - Hvad! kasta säger jag? - Jo med snöhvita finger, som täfla i glans med de Orientaliska pärlor. De gyllende Fiskar i China upstiga i svafvelgul ånga utur berliner-blå katsor, fästade med rosenröda bandvippor. - Hvad säger jag? Skördemännen på Åkrarne i det rika Indien kunna knapt i sina små glimmande Jackor förliknas med de violetta silfver-ax, som skördas af deras Agatliar. Dryckes-kärlen vid de sorlande bäckar finnas uti Castanie-trän högt upsatta med konstigt virkade förlåter. Herdinnor i Nopkin och Gingang med Solhattar af Pärlemo gunga i Pomerans-trän, och upfylla luften med förtjusande röster. Där kostar et glas af Stora Mogols Afton-finkel, Älskelige Bröder, circa fem tolftedels Svensk halföre; och af det Käjserliga Myr-bränvinet, som de främmande Gesandter undfå vid afskedstagandet, Älskelige Bröder, för en hvitten får man så mycket, så at Glasen darra mellan knogen. Håll i glaset, du är mogen. Käjsarn sitter där på krogen Hela dagen trogen. Huile de Venus och Persico Växa der vildt uti skogen. Det är ju sjelfva fan, mine Älskelige! I en röd Scharlakans tröja Sitter han och har en blöja; Folket sig til Jorden böja, Sina glas uphöja. Torkar han glaset med blöjan? jo, Det plär hans Höghet förnöja. - - - Älskelige Bröder, de de dyrbaraste gåfvor ut- öfvas ofta af den lekande Naturen ännu, Gutår! sup mig til.

Ack, du min moder, säj vem dig sände just till min faders säng! Du första gnistan till mitt liv upptände; ack, jag arma dräng! Blott för din låga bär jag min plåga, vandrar trött min stig. Du låg och skalka; när du dig svalka, brann min blod i dig. Du bort haft lås och bom för din jungfrudom. Tvi den paulunen, tvi ock det verke man till din brudsäng tog! Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke, som min far bedrog! Tvi ock den stunden, då du blev bunden och din tro förskrev! Tvi dina fötter, då du blev trötter och i sängen klev! Ell' kanske på ett bord att min bild blev gjord, att min bild blev gjord. Ett troget hjärta platt jag föraktar; tvi både far och mor! Här ligger jag i rännsten och betraktar mina gamla skor, Tvi tocka hasor! Rocken i trasor! Skjortan svart som sot! Si på halsduken, lammskinnsperuken och min sneda fot! Det kliar på min kropp; kom och hjälp mig opp, kom och hjälp mig opp. Känn mina händer magra och kalla darra vid larm och dån; se dem av vanmakt vid min sida falla Liksom vissna strån. Ögon och kinder, allt sammanbinder dubbel skröplighet. Himmel, min tunga orkar ej sjunga om den fröjd jag vet; om kärleksro och kval och en full pokal, och en full pokal. Läska min tunga, ack! söta safter, spriden i kärlen ljud! Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter dyrka vinets gud. Fattig, försupen, i denna strupen finns min rikedom. I alla öden, i bleka döden läskar jag min gom, och i min sista stund glaset för till mund, Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas; ingen i staden klädd. Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas ned i molnens bädd; solstrålar strimma, kyrktornen glimma, luften blir så ljum. Var är nu kappan? Här ser jag trappan ned till Bacchi rum. Giv mig en sup, min själ törstar snart ihjäl, törstar snart ihjäl. Nå så gutår, jag vill mig omgjorda, ragla till bord och stop. Nu ska de styva leder bliva smorda, smorda allihop. Hurra, kurage! Lustigt, bagage! Friskt i flaskan, hej! Nu är jag modig, tapper och frodig, och jag fruktar ej. Ännu en sup ell' par! Tack, min mor och far, tack, min mor och far! Tack för vart sänglag, skål för var trogen, som gjort vid brudstoln sväng; tack du som virket högg och drog ur skogen till min födslosäng: tack för din låga, för din förmåga, du min gamla far! Kunde vi råkas, skulle vi språkas, supa några dar. Min bror du bliva skull' och som jag så full, och som jag så full.
Kära syster, mig nu lyster med dig tala förr'n jag dör. Dubbelt öl ger gott humör; enkelt öl jag aldrig smakar; brännvins Ângst mitt hjärta skakar, och jag står vid gravens brädd som en Bacchi hjälte klädd, men föraktad och försmädd, för min egen skugga rädd. Kära syster, min nu lyster att få taga mig en sup; sen gå i mitt mörka djup. uret pickar, Charon skickar slu. Tag mig den och den, kära mor, jag hickar; Bacchi safter fröjda mig än. Usla tider! Vad det lider, bara kursen nederslås, bättre köp på brännvin fås; men då lever jag ej mera, andra hjältar då hovera. kan ni tro, då, kära mor, jag skull' få en sup så stor, jag skull' supa, om ni tror, liksom runius, Lucidor. Usla tider! Vad det lider, mitt benrangel faller ner, men min mun åt glaset ler. Supar flera! Ge mig mera, mer! Bacchus, ingen ann, skall mig balsamera som en stor namnkunniger man. Systrar, hören! När i rören uppå krogen glas och stop, drick min skål då allihop, sjung om kärlek, vin och lycka, om de kval en törstig trycka och om hur en rusig man paradiset vinna kan, om den eld i blodet rann, när han första druvan fann. Systrar hören: Bruna Dören stäng för allting väl igen; lät min hamn få bulta sen. Inte droppen! Hålt, lät opp'en! Men jag måst' gå; farväl båd', med själ och kroppen! Hit en sup, jag törstar ihjäl.

Blåsen nu alla, hör böljorna svalla, Âskan går. Venus vill befalla, där Neptun rår. Simmen tritorner, och sjungen miljoner Fröjas lov; svaren postiljoner i Neptuns hov! Se Venus i sin prakt! Kring henne hålla vakt änglar, delfiner, sefirer och Pafos' hela makt; vattunymfer plaska kring i ring. Fåglarna titt, och fiskarna spritta ur sitt rum: gastarna de sitta på havets skum. Vädrena susa, sig böljorna krusa, bugna ner; skyarna bli ljusa, och solen ler. Venus på fältet är, snäckan som henne bär, sirad med vimplar och blomster, den gula vassen skär; en triton med solhatt stor nu ror. dån hörs från logen, och säden fullmogen blixtrar nu; göken gal i skogen så matt kuku. Kråka och vipa nu näbbarna slipa, flyga snällt; Pan han tar sin pipa och blåser gällt. hortarna stångas, slåss; älgarna fly som bloss. Glimmande, simmande, Venus hon lämnar sin kaross, går in i Palemons tjäll ikväll. Venus du täcka, fritt lämna din snäcka vid vår strand; lustan sku vi väcka med glas i hand. Ack, mina vänner, var en av er känner mina drag. Blåsen, goda männer, valthornen tag! Du Ulla Winblad kåt, gunga i roddarbåt! Du är vår Venus; mamseller, gesäller gör din ståt. Stig i land på Pafos' ö, min mö! Om denna parken rår kärleksmonarken och en kung; Djurgåln heter marken; stöt valthorn, sjung! Sjung till exempel om Fröjas små tempel som här stå med uråldrig stämpel och mossa på! Sjung här om jungfrumord, om hur en brud blir gjord, hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord. Ulla Winblad, igen skymf, min nymf. Nig nu och buga, träd in i min stuga, dansa om! Fröjas barn ä sluga; kom, Ulla, kom! Hör du ej suset? si värden i huset Fader Berg; valthornet och kruset ge gubben färg. Djurgårdsherinna snäll, här är Palemons tjäll; här ser du herdar, som ragla båd' morgon, middag, kväll, herdar utan lamm och får. Gutår! Blås, musikanter, för Ulla galanter och förnäm! Skira engageanter och diadem! Putsa chignonen och sväng roberonden vid och stor! Blåsen i portgången ett ståtligt kor! Dyrka Cupidos namn; öppna din varma famn; pusta och flåsa och flämta och blekna som en hamn! Hjärtat klappar, pulsen går, han slår. Sjungom nu alla! Lät kärlek befalla våra liv; lät oss spelmän kalla till tidsfördriv; svalkom vår tunga, och låtom oss sjunga glädjesång; dansa, gamla, unga, nu på en gång! Nymfer och friskt kalas, vällust i blod och glas, sömninga ögon, friskt hjärta, fioler, sång och bas var Epistel innebär och lär.
"Var står fiolen - säj, min son?" Mutter, gutår .. Där står han i vrån. Skall jag dra till? "Gör som du vill .. Sätt dig, vänd upp och ned på sån - hör basfiolns klang och dån! movitz, nå, käre, börja! Gråt ej ... vi ska du sörja? Karl är karl - skall du vara så rädd om ditt skinn! Låt mig se huru djupt kirschfängarn tog in..." Mutter, i huvudu jag fått fyra hugg: ett uti armen... gutår nu i mjugg! Mutter, gutår... Två hugg i mitt lår - blott för mitt tal. Fan till korpral! han ville jag skull spela. Jag svara:"Hut!" Därmed så högg han mig --- på min trut. "När skedde det? var karln besatt?" mutter, gutår... Det skedde i natt. jag grep en drill, vips slog han till, slog av peruken och min hatt och dansa golvet kring med skratt. Därpå så i minuten fick jag ett slag på truten. och den besten var kär uti dottern som jag, och jag ropte på Lotta:"Hirschfängaren tag!" krögarn iskjortarn han kom också ut - vips gav han krögarn ett slag på sin trut. krögarn han svor och ropte på mor. Mor är bastant: hon gav galant krögarn en örfil - och korpralen han log. Och man och hustru jag ... så bedrog! Tyst, mutter, tyst - jag var ej känd: aldrig jag spelt i Kolmätargränd. Satans alarm ... mitt lår och min arm, lårbenet, bröst och höft och länd! Nu har jag skruvat strängen spänd: si hur knogen springer! Mutter... mit sjuka finger - aj, se skinntutan damp där in i basfioln ... aj, se plåstret ... där ligger det under stoln! Stråken avbruten och taglet är allt - Lota är borta och brännvinet kallt: Mutter, gutår! Mitt bröst har ett sår: den mig det gav, öppnar min grav. Kolmätars Lotta hon är orsak till allt... Mutter, i går gick hon ... med en palt.

Gubben är gammal, urverket dras, visaren visar, timman ilar. Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas, kring buteljen strött sina pilar. Törstig jag skådar min stjärna och sol. Vandringsman, hör nu min basfiol! Movitz, din tjänar vilar. Klaraste sköte, ljuvliga barm! Sorgligt den blommans liv föröddes, som gav min far, till min sveda och harm, vällust i den säng där jag föddes. men båda sova. Gutår i förtret! Sjung, Movitz, sjung om hur ögat gret vid de cypresser som ströddes. Raglande skugga, brusiger min, skapad att Bacchus gå till handa; bläddriger tunga v brännvin och vin - Känn där far min, känn där hans anda! Fröja och Bacchus gav kring den ett sken. Movitz, lät bland mina fäders ben detta mitt stoft få sig blanda!
I går såg jag ditt barn, min Fröja, i Yxsmedsgränd, klädd i en svart, garnerad tröja, så snörd och spänd; en kullrig vidd av många stubbar, bjäfs och grannlåt och flärd. Men i dess fjät såg jag två gubbar med långa svärd. Hon vände sig, och floret fläkta tyst av och an; dess ögons glans så dyr och äkta bland tårar brann. Ett kvinnligt öga fullt med tårar och en darrande röst, säg mig vad mer till ömhet sårar ett manligt bröst? Från topp till tå min nymf jag granskar; bedrövlig syn! Hopknäppta sträcks två klippingshandskar med bön till skyn; dess kjortlar rycks och uret stannar, perpendikeln sprang av; och nymfen själv den krans förbannar, som Fröja gav. Du stränga makt som kärlek dödar med raseri! Märk, Ullas lilla fot sig mödar, och hon blir fri. Kring templet hennes ögon välva, där hon Themis nyss rönt, fast politiens drottar själva dess hjässa krönt. Så skynda dig att Fröja lyda; glöm avunds hand! Lät nöjets bloss din himmel pryda i Pafos' land! Gå, tänd och dela än en lusta som naturen ger liv; gråt inte mer, håll upp att pusta och lycklig bliv!
Movitz, tag dina pinnar på templets höga tinnar! klang, pinn i vädret! Plang, pinn på lädret! Klang, plang, klang, plang! Pukorna ställ till vänster - Opp dörrar och fenster! Klang, Fröjas minne! Plang, fäll din pinne! Klang, plang, klang, plang! Nymfen solfjädern fingrar och fläktar sin barm. Trumla stolt alarm, lyfta opp din arm och skåda de sköna i silke och flor! Stolt herarna spatsera i salen, min bror, stolta med vita strumpor och knarkande skor, snusa, le, pudrade - handen uti barmen, hattten under armen av fin kastor. Fröknarna le och läspa, de frysa och de gäspa. Klang, stäm och ramla! Plang, slå och skramla! Klang, plang, klang, plang "Eers nåd! på alla säten - och främmande läten! Klang,sväng med pinnen, plang, på pukskinnen! Klang, plang, klang, plang! "Comment se trouve ma belle?" 'Oui, fort bien, ma soer!' Pukarn virvlar gör: Movitz har gehör. Ta hit mandelmassa, klenäten och smör! Greven, med guld på rocken och blixtrande hatt, hoppar nu främst i polskan och gör nymfen spratt. Så charmant och galant gör han en herdinna till en sorts grevinna uppå en natt. Kors, vad för kaprioler och gnäll utav fioler! Klang av bassister! Plang, kapellister! Klang, plang, klang, plang! Flöjterna ljuvligt susa och nymfren förtjusa. Klang, pukan låter! Plang, nymfen gråter! Klang, plang, klang, plang! Varföre gråter nymfen? Jo, ängslig hon ser nu sin kavaljer hur han faller ner och fröken därute i farstun tillber: smäcken föll ner i trappan, buketten försvann, kjorteln blev sönderriven, halsbanden tog fan. Fröken skrek: "Ack vad svek! Ingen tro och heder - bäst man en tillbeder, kränkes en ann!"
Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar, slipar sitt svärd och vid din tröskel står. Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar, slår den igen, kanske än på ett år. Movitz, din lungsot den drar dig i graven. Knäpp nu oktaven: stäm dina strängar, sjung om livets vår! Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, nedkramat bröst och platta skulderblad. Lät se din han! Var ådra blå och trinder ligger så svälld och fuktig som i bad; handen är svettig och ådrorna stela. Knäpp nu och spela, töm ur din flaska, sjung och drick var glad! Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker; tomhet och klang, inälvorna ge ljud; tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker, mjuk som en svamp är sena, märg och hud. Andas! - Fy tusan, vad dunst ur din aska! Län mig din flaska! Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud! Utur hans kärl din död i droppar flutit helt oförmärkt med löje, sång och ro. Ja, detta glas bedrövligt inneslutit glödande maskar, vill du, Movitz, tro. Allt är förtärt, dina ögon de rinna, tarmarna brinna. orkar du ropa än gutår? - Jo jo. Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder, från Fröjas tron du sista vinken får. Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder, som nu med våld ur dina ådror går. Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda! Skull' du åstunda ännu en fälsup? Vill du dö? - Nej, gutår!
Se Movitz, vi står du och gråter så blodig och svullen och stinn? Dörrn up, nå välkommen nu åter! Si här har du farstun, stig in! Än leva ju dina patroner; förglöm den förtret du har rönt! Pong pongtuli pongtuli. Skönt du slår dina toner. Gutår på en halvpart, min broder; se här tag en sup, räck ut hand! Vårt brännvin med guld och klenoder förgyller båd' tunga och tand. Men har du ej feber? - Vad mera? - Du är en sup finkel ej sunt! - Pong pongtuli pongtuli. strunt! Er lagom mockera! Är ögat utslagit? - Åh, inte! Lät plåstret få sitta, din hund! - Minns du hur jag sist dig påminte om slagsmålet på Gröna Lund? - Förstör nu den varma kristallen; ge supen, ge hit eller slåss! - Pong pongtuli pongtuli. Tross! Jag slår dig i skallen. Det plägar ens oro ju lätta att öppna sitt hjärta en vän; sätt på dig peruken, berätta varför du blev sparkad i änd'. Kund' du dig då inte försvara men fumla och slogs som en so? - Pong pongtuli pontuli. Jo, det skall jag förklara. Den tjugu och åttonde juli i år, om jag minns, eller hur? Den dagen var klart, stundom muli' med regn ur en blixtrande skur. Det var, om jag drar mig till sinnes, den tjugu och femte. - Nå säj! - nej, ve den som minnes. Likgott, om en afton jag råka en nymf med ett hängande flor; jag börja med henne att språka, fick veta prcist var hon bor; gränd heter - tyst, lät mig fundera - precist Göran Helsinges gränd; pong pontuli pongtuli. Känd jag säger ej mera. jag bar just fiolen på ryggen, gick efter och halta och skalv; med floret i ögat för myggen min skönhet slank in i ett valv. Men just i detsamma hon stanna, vips kom där en långbent drabant; pong pongtuli pongtuli. Sant! Han svor och förbanna. Han ropte: Släpp nymfen! Jag släppte, och lustigt en örfil fick jag. Din hund, knäpp på strängen! Jag knäppte; da capo på truten ett slag. Emellertid stod han och spjärna med handen i kjortel och barm. Pong pongtuli pongtuli. Harm i huvud och hjärna! Allt måste jag spela och brumma, och gå med fiolen patrull; men hur jag på strängarna tumma, sprang kvinten och jag föll omkull. Fan fari den blågula draken! Ge mig nu en sup eller två! Pong pongtuli pongtuli. Nå, nu känner du saken. Min skönhet han straxt sig tillägna, birfilare kalla han mig; och örfilar hagla och regna och smattra som kulor i krig. Revanche, han ropte, kanalje! Där har du för kvinten som sprang, pong pongtuli pongtuli. Klang! Tvi sådan batalje!
Kors, utan glas du ser ut, din kanalje, som ett rankigt skepp på böljan utan flagg, utan kopass och i brusande svalge strandat, plundrat, fullt av fattigdom och agg. stråken ... låt se ... ä masten, skeppet förer: Skjortan blir seglet, vimpeln nattkappan är - klippor och skär ä krogar här och där. Lik en shebeck, som i vågen arbetar, drives av och an, men stundom gör en lov och som i tusende vinklar uppletar ny förfriskning, kärl och tunnor, kap och rov! Jag är Neptun, som våg och seglen rörer; och denna Liljans krog är hamnen, jag tror. Och krögarmor hon är valfisken, bror! Lustigt plaisir ... Jag bara med dig skämtar! Här har du ditt glas - lägg ut! Nu vinden blås. Sök upp din grav ... snart grifteklockan klämtar, och din gamla brännvinsskuta hon förgås. Bacchus ditt skepp som redare tillhörer: änglarna bärga själen uti en slup. Sjunk i ditt djup - tag till valet en sup! Was ist das? - ge rum vid roddartrappan! Undan, birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser ... Hurra! Lägg till stjärten på ölkannan ... Trumf i bordet ... Tig, kärring ... Svavelstickor - sex knippor för en vitten ... Trumf i bordet! Åtta styver håller jag ... Kurage, du gamla granadör! Vänd upp och ner på bolsfoten! Kullerbytta med madammen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket och holländarn på kistan... ur vägen, kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar... Gör inte av med nylänningen med sudna kringlorna om halsen ... Gutår - sup mit till ... Släpp fram Movitz med basfiolen! Mak åt er, sillpackare, bagarpojkar, n¸rnbergare, skräddare och fågelfängare! Stig undan, her uppsyningsman eller nersyningsman eller vad du är för en brohuggare .. Hjälp upp blinda gubben med liran ... Skuffas lagom! ... Slån på truten!- Släpp fram den där gullsmidda herren med björnarna som dansa polska. Si tocken amfojö, Susanna med en markatta på axeln och en säckpipa i mun. - Trumla, trumslagare, Harlekin dansar och slår benet! - Ta fast tjuven! - Grevens lakej sätter åtta styver i potten; åtta styver för jungfrun, två styver för Susanna. - Trumf i klöver! - Där kommer Movitz. - Åtta och åtta gör mej sexton, fyra till så har jag sjutton. - mera klöver! -Sex och sex är tolv. - Åt du opp hjärter fru? - Ja du har vunnit. Kors, så du ser ut, movitz! - nog känner jag igen peruken; han har lånt skoflickarens peruk som bor mittemot Wismar i kolmätargränd. - Lustigt! Basfiolen på ryggen, tulpan på hatten, valthornet under armen och buteljen i fickan. - Stig i båten! - Vad säjer den där gullsmidda äppeltysken med markattan på axeln? - Li diable, il porte son violon, oui, par dessus l'e¥paule comme le suisse porte la hallebarde. - nu tar han till valthornet. - Prutt, prutt, prutt, prutt! - Ach, tu tummer taifel! Er ferschteht sich auf der musik wie ein Kuh auf den mittag. Movitz, bruder , willstu was Kirschen haben? - stig i båten, Susanna! Akta köttkorgen! Hoppa, ner lilla syster med klippingshandskarna och fiskkassan! Var har hon varit? - Borta och månglat. - Håll ut, håll ut, håll ut! Vart bär det? - Åt varvet. Le diable, oh que non. - Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. - Non, non, non, non, ce n'est pas l`a. Richtich; nå Djurgåln, - Oui Djurgål, oui djurgål, oui par djävla besitta!- Mäster Nilses. - Gantz richtich. - Huta åt krögarn på bryggan! Där står han och skäller på musikanten. - Ah, il a peur d'e¥tre battu. Fripon! - kanalje! Hundsfott! Kanalje! Mäster Nilses? - Oui, que le diable t'emporte! - Hur hänger det iop? - Excusiren sie mich; das ist alles lapperey; er sagt nur der kläger, dass er oftmahls seine bezahlung gefordert und dass es der andere nich geachtet hat, sondern ihm ellezeit mit schmähworten begegnet ist. - Hurra! Stöt i valthornet! Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut! Stolta stad! Jag nu glad förglömmer ditt prål, ditt buller, larm och skrål, dina slott och torn. Movitz, blås i ditt horn! Böljan slår, båten går bland jakter och skutor spanjefararn står segelstinn, går snart in i Cadix och Dublin. nalle, vill du ha nötter? - Gå inte så nära björnarna! - Stilla! Nymfen sjunger och sefiren följer hennes stämma. Klang och skott! Kungens slott mot skyarna höjs, och ögat ömt fönöjs. i en åldriger dal syns en arsenal. På en mur syns en kur med gluggar och flaggor, mordgevär och lur; från dess vall dån och knall; från bergen återskall. Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna förnöja. - Kostar det på, Movitz? - Gutår! - Men se vid stranden snett över! Se vad blågula och gröna bilder som timra i skuggan av den upp och nedvända mörkbruna kölen. harmarna knacka så tätt. Märker du åt höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd? Och nedanför i vattubrynet, - se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar. - Solen baddar, klockorna ringa, trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar. - Korken ur buteljen! - Movitz kastar hatten och peruken i böljorna, och dricker hela världens skål. - Klang i hornen! Vila på årorna. Sjung, Susanna! Vad jag ser! Ulla ler. Solhatten i hand med rosen röda band, bröstbukett, gröna blan, nopkinskjol, falbolan, Skön och känd, snörd och spänd hon hoppar ur båten med en kullrig länd. Kära du, jag rev nu mitt förklä mitt itu. Raljeri! Lät nu bli; jag skulle bara gå till slaktarhuset. - Nå! men nu sitter jag här; det i hjärtat mig skär. Innankort vår transport är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort! Förr, mossiö, skall jag, mö, i dessa böljor dö

Ack, vad för en usel koja! Spräckta rutor, brutna lås! Tuppen gal en sträv hoboja; trumman hörs i gränden slås. Wer da! Wer da! Larm på gatan. Jeppe, blås i tornet, blås! Som en gås kacklar den satan. Klockan klämtar, vatten fås. Niklas torn som röda gulle' blänker i den mörka natt; i en hövålm på en skulle slåss två kärngar om en tratt; ur en sönderslagen ruta tittar fram en gulbrun katt; straxt besatt hundarna tjuta; larm och buller, gråt och skratt. Pumpen gnäller, skorsten sprakar, hästen gnäggar vid sin töm, jorden gungar, sprutan brakar, böljan susar i Norström. Manskap, sväng i divisioner, skyllra, marsch och flaskan töm, stjäl och göm, marsch i plutoner, stör de skönas midnattsdröm! Skådom nu Kolmätargränden, smal och smutsig, full med grus; rådstutaket syns vid änden, sen blott krog och jungfruhus. ur ett ugnat fönstergaller syns en nymf med skinnkarpus; straxt burdus slagsmål och skvaller, nakna hjässar, tomma krus. Mot en vägg med skalmar tryckta står en kärra full med drank; i en sönderslagen lykta ryker en utbrunnen dank, och i rännsten på sitt öra vilar en gesäll så pank. Kors vad stank! Vad ska vi göra? Vräk den saten mot ett plank! Kors, bland dessa Sodoms murar är det svårt att hitta rätt; mörka valv och heta skurar bryla ögat på allt sätt. Här bor Movitz. Kors, vad buller! Brandsignarl och bajonett, menuett, tjuvar, patruller, jungfruröster, klarinett! Där hans port, där skylten hänger. Skål, min bror, av hjärtans grund. Löjet sig så milt framtränger ur en gul och bleknad mund. Gubben Movitz ler och nickar, men från Charons mörka sund dödens blund i dina blickar bådar snart din sista stund. Skratta, Movitz, bliv ej sjuker; märk, bland pikar och gevär, Themis' mantlar och peruker syns i rännsten här och där; guldgalon i röda flamman bjuder lydnad och besvär. Drick, förtär, klingom tillsammans, en bit tuggbuss åt dig skär! Vräk på nacken basfiolen; eld i skruven röd och varm. Tag den stora läderstolen; akta dyna, fot och karm! Flöjten, lyran och bassongen, häng dem frammanför din barm! Lustigt larm! Glöm ej hovtången; stick valthornet på din arm! En Aeneas lik vid Troja Movitz utur porten går; klarinett, fiol, hoboja, allt iljusan låga står. Elden fladdra i peruken, sprutan han i nacken får; slangen slår Movitz på buken; vatten sköljer ben och lår. Jordens gudar, all er lycka är ett stoft, ett glittergrus; fattigdomen vid sin krycka lämnar lätt sitt trånga hus; Movitz går till nästa krogen, borgar där förnöjd ett krus, tar ett rus, tapper och trogen, somnar vid ett sexörsljus.
Bröderna fara väl vilse ibland om glasen men intet om krogen; alla de hitta tilldruvornas land. Drick, bröder, drick litet grand! hör hur de stulta och skrapa i sand, famla på dörrar och bulta med knogen, ragla och tumla med stopet i hand, och blöda om tunga och tand. Fader Movitz, slå i, slå i! Min flicka har glömt mig, jag dör trogen; natt och dag jämt i fylleri, skall all min sorg gå förbi. Bröderna gräla om brickor och kast, vid ölbägarn jämt demonstrera; somliga dricka ett kvarter i hast, och draga klingorna vasst; tärningar trilla, och brickan står fast; gubbarna slamra och stolt diskurrera än om ett kyrktorn och än om enkvast; men kyparn han svär som en gast. Hå ja ja ja, det är så, jag! Slå eld på min pipa, ge mig mera! Flickans skål uti tankarna, fast hon har kostat mig bra. Ja, jag har gett henne skänker och gull; på barnhuset skaffa jag barnet; barnet det dog, med kalas på dess mull jag söp dödgrävaren full. Ofta ha paltarna gått på patrull, jag har då friat det lid'liga skarnet, vågat för henne båd' ryggbast och hull, och slagit de hjältarna kull. men, min Anna Greta, men! nu är jag lik fågeln snärd i garnet, som vill ut till sin frihet igen och har knappt döden till vän. Slå i åt mig; kanske smärtan förgår av safternas ljuvliga syra. Tårarna rinna på näsan; gutår! mitt hjärta bättre nu mår. Knappt har jag levat i femtio år, dock kan jag tryggt för er alla bedyra, att sådan finkel, som jag söp i går, är kostligt mot kärlekens sår. Dryp endroppa eller två, och häll den på hjärtat, häll man fyra! Svedn skall ta mig tusand förgå; tag blott en sup ovanpå! Aj, när jag tänker uppå hennes hy och ögonenens brinnande lekar, hjärtat av ängslan så tungt som ett lby vill från buteljerna fly. Bröstet det liknar en svävande sky; Fröja mig lockar och Fröja mig nekar; händerna fängslas, mig ögonen bry. Ack himmel, min sorg bli nu ny. Men, min Anna Greta, nog, nog vet du nu väl på vem jag pekar, fan i dej så du mig bedrog! Slå, kypare, i! - Det är nog.
Vår Ulla låg i sängen och sov med handen under öra, och ingen mer än krögarn fick lov på nyckelhålet röra. Utanför på krogen, bror, var det så tyst som om natten; intet öl fanns, om du tror, nej, knappt en droppa vatten Tyst på tå, så nöjd och kvick, kring sängen gubben vandra, tog på täcket, log och gick och viska vid de andra. Ulla snarka, frös och sparka, täcket över huvut drog, kröp inunder med ett dunder, vände sig och log. Regnbågen vid en glimmande skur på fönsterrutan glittra. I taket på sin pinne i bur ren krögarns hämpling kvittra. Vid sefirens ljuva fläkt fönsterna darra på haken. Ulla blev ur sömnen väckt, men kunde knappt lbi vaken; av och an hon kasta sig och svängde kring med armen, grät i sömnen bitterlig och klöste sig i barmen. Än hon ksratta, än hon fatta i sängstolpen och i stoln, tog fram skona och på rona knäppte underkjoln. För spegeln Ulla stänkte sin barm med vin och rosenvatten: Sen knöts ett pärlband kring hennes arm och flor kring schäferhatten. Liksom, när på Pafos' ö kärleksgudinnan uppvaknar, allting tycks i vällust dö och sorgen blott man saknar, likså krögarn mer och mer av ångst och vällust stamma, då vår Ulla satt sig ner att sina lockar kamma. Folk och näring och förtäring glömde gubben i sitt kvarl, debitorer, kreditorer, majshus och fiskal. Kring Ullas hjässa, pudrad och grann, nu flögo trenne gracer. Cyteren sjöng och kärleken brann bland lockar, flor och gaser. En sefir mot spegeln flög fram med en örslev och spada, och en ann sin vällukt smög i lockar och pomada. Med en tång en kupidon i spisen satt och flåsa; brydd, en ann, i vredgad ton, höll på ett eldkol blåsa. Lekar, löjen, kval och nöjen skifta präktigt om varann. Krögarn blunda, mer han grunda, mer hans hjärta brann. En änglahy, en leende mund, ett blottat bröst av våda, ack, himmel, ack, var timma och stund nytt paradis begåda! Men av all naturens prakt, hjärtat till vällust och plåga, röjde mest sin ljuva makt två ögåns vackra låga. Såg hon upp, förtjustes allt; och blunda hon med öga, rördes blodet varmt och kallt med suckar till det höga. Maken tunga till att sjunga och en röst så skär och klar och så böjlig finns omöjlig - det sa krögarfar. Nej, aldrig såg man krögarn så fatt, så kär, en peine och nyter! Kring Ullas ben, på stoln där hon satt, han strumpebandet knyter, drog på skon och av och an smorde med borsten på lädret. När hon gäspa, gäspa han med näsan högt i vädret. Hennes hals en rutig duk av brandgult silke höljde; och dess barm, så vit och mjuk, de yra lustar döljde. Håret hängde och sig slängde uti mörka buckor fritt. Tröjan, spänder, i små ränder skifta rött och vitt.
Vår Ulla tog sin ljusblå salopp, med pontak överslagen, sprang ini krogen, fyllde en kopp med fin likör för magen. Sockerskorpan till sin sup såg man den sköna nu bryta - Astrild brann i glasets djup och Bacchus på dess yta. Nu fick allt en ny natur, ny frihet, lust och lycka, från en rik med silverur till tiggarn vid sin krycka. Ullas miner, öl och viner ge en gudafröjd...gutår... Slikt härbärge ej i Sverige fås på många år! Men himmel, ack, hur bytes allt om! Bäst Ulla ömsar stubbar, i dörrn på tröskeln ... gissa...vem kom? Jo, fyra halta gubbar, en med värja, sned och vind, och med en tågstump den andra - och den tredje, som var blind, tog nymfen bort och vandra. Himmel, ack, vad larm och skrik! Vår Ullas rop mig sårar. Varje gäst satt blek som lik, och krögarn fällde tårar. Kvar på bänken framom skänken där står Ullas rännvinsglas tom och sprucket och utdrucket... Så slöts vårt kalas. Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt din sköna bild att måla. Nu går du bort, sen länge du blänkt och fått min duk bestråla: Men kring Fröjas fria fält sjunges ditt lov vid cymbaler, liksom Vestas lov så gällt sjungs av de små vestaler... Hölj dig med ditt vita dok, spinn kamull på din slända, spinn och sjung och läs din bok - din sol kan återvända! Tiden lider, dagen skrider: tro att lätt från skrubb och ris Astrilds vingar snart dig svingar i sitt paradis!
Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind, stilla på din post - fältväbeln befaller - stå som en docka rödblommig och trind inom Floras grönskande galler! Präktig med tofs din blanka karpus lyser i fronten bland bajonetter. Stolt dina ben med vita stövletter trippa beständigt kring gångar och hus. Bror min, din uppsyn förråder ett blod, som med våld och mord ur hjärtat uppstiger, så att du verkligt kan kallas för god, när du bara skyldrar och tiger... Se, var han vandrar med sitt gevär, lång och högbröstad, breder i truten - halsduken svart, stångpiskan uppknuten, hårlocken pudrad, uppvecklad och tvär. Men inom gallret vad blomstrande prål, sammanvridna valv, blompottor och stoder, bugningar, nigningar, löjen och skrål, vid ett sorl af sprutande floder! Stolt här och där med dyrbara släp mötas och trängas heridnnor, grevinnor. Nedslagna män, högmagade kvinnor sitta på säten bland krukor och skräp. Se, huru Flora hon öppnar ett fält, som det lystna ögat rör och fötjusar! Titta åt gallret...Hur sa du?...Jo, snällt trädgårdsmästarn gångarna krusar. Inom en list av buxbom och grönt ritade namn i hundra fasoner! Nejlikor täckt bland röda pioner sira var vinkel och lukta så skönt. I perspektivet, så långt som du ser, inom dessa murar, fönster och rutor Orfeus Flora sin dyrkan nu ger vid cymbaler, flöjter och lutor. Fordom förtjuste denna vår park Grenzer, La Hay, Anzani, Camilla. och dessa trän, så lugna och stilla, delat sin skugga åt landets monar. Se, där på bänken med mandom och hull sätter sig en kämpe...Iris han klappar... rustad i stövlar, med bälte av gull och i rocken glimmande knappar. Under en skuggrik och susande gren lutar en ann sitt huvud på armen: sömnig och varm med handen i barmen, ler han och pustar, vanmäktig och klen. Skyldra - se, löparn han trippar så snäll med sitt blåa skärkp och gullgula tröja framför två hingstar, som stolt vid en smäll sina halsar gnäggande höja. Bullrande hörs en gyllne kaross, där som en kusk han kröker och väjer; bakpå en turk bland fyra lakejer gungar så frodigt med sprakande bloss. Åldrig i purpur med stjärna och band, går en landets drott - strax Mollberg han spritter, ropar: "Gevär!", tar musköten i hand, skyldrar långsamt, trotsig och bitter. Stolt, med en plym, i glimmande dräkt, nyter och spänd, framstiger en annan; röd emot soln, med hatten för pannan, blixtrar på fingret juvelent så täckt. Himmel, vad bugningar, höghet och damm! Klang, vad silversmidda, tjocka boräser, vindögda, torstiga, froma som lamm, med en trut, som idliga blåser! Bergström, kutryggig, rödblå och tjock, med gula uppslag, fingrar bassongen; och bland enflock, som sorlar på gången, välvas av mässing två glimmande lock. Gosse - en gång om du stupar i fält ... Ser du arsenalen - pryd dina anor! Mars har oss båda vår svepning beställt inom slitna blodiga fanor. Där skall din sabel hänga vid min, rostad i blod och krökt i kosacker; skjortan, du bär, skall blodig och vacker teckna de kulor, som träffat ditt skinn. Mollberg, gutår! Vad slog klockan, kamrat? "I Jakobi torn står säjarn på åtta." Fruktar du ej? "Nej, kungens soldat fruktar aldrig bröstet att blotta"... 'Skyldra, marschera, stå, division! skyldra, lös av, stå rätt, alla nio! Räta er, marsch!' Vad slog hon nu? "Tio brandvakten ropar på slaktarhusbron."
Undan ur vägen - se hur profossen med plymager svänger gullyxan, tills allt blir undanröjt! Se, piparn, stolt med små mustascher, trind och rödblommig, tar fram sin mässingsflöjt. Trumslagarn trumlar... Mollberg framför går på tå, ryter och mumlar och ropar: "Stå!" Se den där token, så desperat han armen svänger, välver en pinne och dunkar på ett skinn. Två tallrikar en annan slänger... en i ett valthorn han pruttar, tjock och stinn. En går och pinglar med en grytring mot ett spjäll, samlar i ringlar et dödligt skräll. Tjänar, Mollberg! Se, hur han tätt och hjulbent kliver, gråtägd och blixtfull och som en anka from! Och efter trippa i full iver Lejon och Lustig och Lax och Dunderbom Skörtet han viker och uppå gehänget ser. Hör, hur han skriker: "Stå...räta er!" Nicka åt Mollberg - ser mutter inte hur han nickar, lyfter på hatten och grinar uppå skämt? I takten han på klacken vickar: ett tu och ett tu - håll takten ... trampa jämnt! Se hur han sprätter med ny piskperuk och skor, vita stövletter och sorgeflor! Se Dalbergs Kajsa, var hon i gluggen står och gråter, blödig och vindögd och med en svarter kjol! Hör, ini gränden harpan låter - krägarn han skrattar och spelar på fiol. Liksom en nunna, Bomans änka, prydd med dok, full mot en tunna står med sin bok. Där går processen...Kamrater, vem är död i gränden? Jo, korpral Boman, som låg så vattusjuk... Se Christian Wingmark, närmsta fränden, med viter näsduk och svart rosettperuk! Han mitt i lede går vid Bergström - så därnäst kyparen Ede, och så en präst. Där går orgtramparn, och så tornväktarn i Katrina, krögarn på Sodom och krögarn på Krypin. Rör spelet, låt trianglar vina! Trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn Tätt framför vakten lunkar klockarn, röd och full, här efter takten en skovel mull. Ja, korpral Boman han har kastat plit och balja: nu är han döder. "Ack, är han död - bevars!" han sista gång mustaschen talja på Bruna Dörren i fjol den sista mars. Vi tyckas raska - men vad är vårt liv? Ett bloss. Boman, din aska hedras av oss! Rider er djävuln - stå rätt i ledet, rätta felet! Höger-om vänder er! Skyldra med musköt! Musköt på axel! Rör på spelet! Lägg an i vädret! Ge fyr...för fot, ditt nöt! Bomans mandater prisas uti Bacchi trakt... Hurra, kamrater - tack för god vakt!

Storm och böjlor tystna ren, Himla-hvalfvets matta sken Mer och mer försvagas, Ren det börjar dagas, Molnen simma, Qualm och dimma Bådar solens bleka strimma. Vädren spela fritt och täckt, Fönstren ristas vid hvar fläkt, Lönn och aspar susa, Kärr och källor brusa, Orren spelar, Tömmar, selar, Bonden åt sin fåle delar. Ren i hvar spis, Fladdrar och fräs Spånor och ris, Stickor och gräs, Redan vällings-grytan kokar. Ren med yfvig lugg, Torparn uti mjugg, Efter tobaks-elden snokar; Och på ängen ren, Lutad mot en sten, Dalkarln i sin skyffel tar. * * * Krögarn stöfveln på sig drar, Skurar bränvins pannan klar, Ren i stopet fattar, Står i dörrn och skrattar; Pipan blossar, Gubben trossar Bygdens kämpar, barn och gossar. Gumman på sin vagn vid grind Håller handen under kind, Af och an hon vickar, Slumrar in och nickar; Solen sticker, Gumman qvicker, Vaknar och ur stopet dricker. Qvarnar och hjul Börjar sin fart; Hör, från et skjul Hörde du klart, Första slaget uti smedjan; Smeden smal och lång, Med en glödgad tång, Naken ända up til medjan, Mellan eld och sand, Med en pust i hand, Sjunger ni sin morgonbön. * * * Luften spelar frisk och skön, Minsta blomma, växt och frön, Öpna sina knoppar, Le åt daggens droppar, Prägtigt randas, Vällukt andas, Med Zephirens fläktar blandas. Skogen skymtar mörk och blå, Berg och kullar prydda stå, Med båd' Lamb och qvigor; Bygdens barn och pigor Gå och valla, Le och tralla, Sina hjordar sammankalla. Lärkan i skyn Fläktar så sval, Tuppen i byn, Flaksar och gal; All naturen börjar vakna Til ny glans och prål, Nya göromål; Och at ingen skönhet sakna, Steg nu Movitz opp, Tog sin färge-kopp, Satt' sig vid sin tafla ner. * * * Nå, Bergströmskan! hvad jag ser! Med Bindmössa, kors jag ber! Bröst bouquet i barmen, Och en Mops på armen, Girandoller, Parasoller, Ve den Movitz, tocken fjoller! Nå, så dumt! jag dör af skratt; Se den Son med Schäfer-hatt, Prägtig som en annan, Med en Musch i pannan. Såg jag maken! Isterhakan; Hänger på den gamla draken. Bröstet så spändt, Skjuter hon fram, Och excellent Liljans Madam, Har du skildrat, Bror, på väfven. Men säj mig reson, Hvarför sitter hon Med en fogel uti näfven? Jo reson är den, At dess ägta vän, Fader Bergström lefver än. Ge rum i bröllopsgåln, din hund! Jag slår dig med geväret ... Kors, vad trängsel - ingen stängsel! "Släpp in en kund!" Stig in! "Tack för besväret!" Korsgeväret sätt för porten - slå'n i lorten, om han käftar mot! Vakta port och fenster ... Ögonen till vänster! Musköt för fot ... Aj, i skorsten brinner sot! Aj, skorsten kastar eld och mull ... "Vart gick nu Movitz, gubbar!" Där vid grinden under linden sitter han full. "Vad - står du där och skubbar? Hurtigt gubbar, ta'n i kragen, slå'n så det säjer skvätt!" Håll, din dumma satan - ordning håll på gatan! Fäll bajonett! Stå då uti ledet rätt! Alarm! Är stora tunnsån fylld, så spruta friskt på planken! Fenix sitter full med glitter, ståtligt fögylld. Mer vatten hit på skranken Hugg ner planken! Klang i tornen! Stöt i hornen! Spelman, var på vakt! Si, nu kommer bruden, som hon vore buden (skyldra, giv akt!), Venus lik i dygd och prakt. Gevär... släpp marskalken fram! Han trippar så beskäftigt, diskuterar och raljerar Wingmarksa madam. Se - chapeau-bas - så häftigt och beskäftigt, grann och buden, för han bruden in i bröllopssaln ... Blåsen, musikanter, polskor och andanter! Var är korpralen? Skyldra - och töm ut pokaln! Vem är som inte slipper in? "Å, det är brudens moder." Skyldra, gossar! Gumman trossar blott med sin min... Mer vatten hit, maroder! Brudens moder står vid trumman - släpp in guman! Stilla, manskap! Hau! Christian Wingmark - vänta, ej på dörren glänta! Hej, gevärau! Si, Hans Casper mit sein frau! Släpp svarvarn in! Vad stoj och spring, vad skrål av barn och pigor! Gatmamseller och gesäller ströva ikring. Hör liror, horn och gigor! Barn och pigor ta bort ordet. Si, vid bordet står brudgummen där ... Vad står du och trampar? Tyst - magistern stampar: lägg ner gevär! Psalmen nu begynnas lär. Fiolen stäms. Magisterns röst mot basfiolen dundrar. Bäst han sjunger, hes och tunger, slår han sitt bröst. Se, bröllopslaget undrar, när han dundrar på Sankt Paulus, David, Saulus och vårt syndaklot. Marsch! Valthornet klingar ... nu det växlas ringar - (musköt för fot) ringen tog magistern mot. Kors - brudens vita handske sprack! Brudgummen svär och gråter. Stolt marskalken bär fram kalken mot frontignak: skänkskåpet han upplåter ... Bruden gråter! Först drack prästen, bruden resten, och brudfrämman ne. (Gevär! Håll jämna leder!) Herr magistern vreder skull ta ett steg, vips, damp han i vrån - och teg. Sist vanka slänga var om ann ... nu träter bröllopsvakten! Men korpralen går i salen, slår allt han kan, med glaset stampar takten. Bröllopsvakten skövlar faten Och den saten brudgummen var kåt. Ståtligt på det sättet rövas lasarettet: en tog en plåt, prästen två. Sen skildes de åt.
Mollberg satt i paulun, Full med fjäder och dun, Klädd uti skinntröja brun, Och med en väst av cattun; Skjortan syntes ibland, När med kärlet i hand, Gubben stod så bredbent i sand, Hosta och fukta sin tand; Böxbandet i böxorna sprack; Nu gick han til fönstret och drack, Skrufva luckorna opp, Såg uppå stjernornas lopp. Stugan däri han bor, Är ej synnerlig stor, Hvitlimad och hvälfd som et Chor, Men utan stolar min Bror; Dörren är utan lås, Sängen liknar et bås, Bolster eller kuddar gunås! Intet, platt intet där fås; Men borta vid fönstret bakom Ligger en Halfankare; kom, Kom och se hvar han är; Skrufva up luckan, Mon cher. Mollberg, se hvar han står, Bakom örat sig klår; Si uppå des knorliga hår, Röda filt-mössan; gutår! Drick betrakta kamrat, Hur hans arm desperat Håller uti yxan helt flat, Bultar och sprundar et fat. Mollberg, si god morgon! - Stor tack. Hvad har du i ankaret? - Rack. Än i stånkan Signor? Idelig dubbelt öl Bror. Aber hur är det fatt? Du är svullen och matt, Mollberg du har slagits i natt; Se huru Näsan är platt; Se Fiolen så grann, Sönderslagen står han; Hur har väl den leken gått an? Valdthornet blodigt min sann. Lägg munnen til ankarn och tig; Bror, aldrig bli rädder i krig; En gång slås jag hvart år, Då är min namnsdag, Gutår! Aber hvarföre då Skall du prygla och slå? Jo däför det faller sig så; Vänta din rygg skall bli blå. Drick håll truten och tig; Sen befaller jag dig, Vid tappen var quicker och vig, Sjung sen en visa för mig. Kan du intet sjunga? - Å nej. Orkar du då dansa med mej? Du är Luxenburg stor, Och jag är Fan, kära Bror. Dansa Wingmark, alarm! Jag skall hålla dig varm. Aj aj aj aj aj aj, min arm! Aj aj nattkappan, hvad harm! Mollberg skona mit blod; Släpp nattkappan, var god; Aj aj aj! Du bränvins-marod, Rättnu så repar jag mod. Nå nå jag skal klaga för mor; Nattkappan i trasor, min Bror. Mollberg släpp mig, farväl! Hustru min slår mig ihjäl.
Ren Calad jag spår och tror, Förhand har du, Mollberg Bror, Knäpp af ljusen, du skal fria, Ropa tria, Kära Bror. Klöfver Äss gutår, bekänn; Tuan, trian; skål min vän. Kungen högst, för högsta ordet; Trumf i bordet! Såg du den? Sötaste Mor Wingmark, mor Wingmark stick öfver, Mera Klöfver, mera Klöfver, Mera Klöfver än! Ulla klädd i grått och grönt Med sin lifrock lyser skönt, Halsen med et pärlband randas, Bröstet andas Hvitt och skönt. Hur står spelet, spela du; Ruter Fyra, Klöfver Sju, Kungen, Damen, Femman, Sexan; Tvi den häxan Hjerter Fru! Gråt intet Bror Mollberg, hvad hjelper du tjuter? Mera Ruter, mera Ruter! Hvem skal blanda nu? Spader Knekt, nå det var bra; Bums den ville Ulla ha; Ässet föll ej, det var felet; Låt si spelet, Hvad vi ha. Nej stor tack, förlåt jag ber; Skål! Låt Ässet falla ner; Mins i förgår hvad Calader; Mera Spader, Spader mer; Ruter, mera Ruter, lät Hjerterna damma. Stramma! Stramma! Stramma! Stramma! Syster Ulla ger. Lilla Ullas vackra hand, När den skymtar fram ibland, Båda korten lust och löjen; Fröjas nöjen Käns ibland. Se hur småögd Ulla ler, Hur hon sitter och ser ner, Och på fingret se juvelen Mellan spelen Strålar ger. Ropa! hvem skal ropa? Jo Movitz, släpp stopet; Gissa ropet, gissa ropet: Ruter Tre jag ber. Men mit Herrskap titta ut, Öppna fönstret en minut; Vintrens skärpa tycks bortrinna Och försvinna Hvar minut. Nå, Mor Wingmark, se hur täckt Stjernan tindrar i sin fläkt! Si hur Mån' på himlen lyser, Vatnet fryser Vildt och fräckt. Svep om dig saloppen; Ach! dog du min Ulla, Tårefulla, tårefulla Stod då all vår slägt. Si hvad slädar syns på sjön, Som vid bjällrors klang och dön Trotsa böljan tils hon bister Sönderbrister Med et dön. Si den Hästens varma länd För den gyldne Slädan spänd, Hur han mod i språnget hämtar, Hur han flämtar, Dyr och känd. Hej! titta åt skogen, si bönderna åka, Le och språka, Le och språka, Hålla pipan tänd. Se den gula Kampen brydd, Med de ljusblå tofsar prydd; Minsta sats kan ögat gläda, Ingen släda Är så prydd. Wingmarks Fåle löper kapp, Som en Ren framför en Lapp; Klang, det klingar uti isen, Han surprisen Undanslapp. Pojken där på skridskor han klingar i viken, Djärf, nyfiken, djärf, nyfiken Efter några rapp. Än den Hingsten i fullt sträck, Hur han löper ung och käck, Brun och hvit med svarta fläckar, Ibland skäckar Rar och täck. Men den hvita Gångarn där, Som de gröna seldon bär, Märk hur snällt han går i dansen, Fläktar svansen, Stolt och tvär. Hör långt ut på sjön Åkarn slåss och kör sönder Full bland Bönder, full bland bönder, Åkarn fullast är. Vargar tjuta öfver alt, Ren det snögar och blir kallt; Stäng til fönstren, tänd på brasan, Som i Casan Är det kallt. Märk hur skogens toppar små Luta sig helt silfvergrå, Bygdens fält och blomster-sängar, Berg och ängar Gömmas må. Mollberg ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser! Ach jag ryser! ach jag ryser! Och kan intet gå. Lyss åt luckan hur det yr, Hur det smattrar, sprids och flyr. Eol stormar, luften tjocknar, Stjernan slocknar, Månen flyr. Därför i så lustigt lag, Och på en så kulen dag, Låt oss Bacchi safter prisa Med en visa; Glasen tag. Kling klang för min flicka, så trogen i nöden, in i döden, in i döden! Hvem skal blanda? Jag.
Värm mer Öl och Bröd, Län Madam Wingmarks kanna, Lägg Kummin i, Susanna, Värm vår stora Kopparpanna Illene röd. Fin. Fort bädda en Säng, Med Svandun, Silkes-täcken; Gesvindt, precist på fläcken, Vagga, Stol och Mässings-bäcken, Skaffa i fläng; Stäng dörren, stäng; Fäll gardinerna helt sakta; Astrild kom, din Nymph upvakta, Kom och Hännes glans betrakta, Hännes känslor vänta ömt ditt understöd. D. C. Renskt Vin, Mjölk och Mjöd, Mer Ölost-vassla, kära! Mer Socker, Ingefära, Alt hvad skönt hon vil begära. Lätta dess nöd; Fin Sjung Nymphen en sång, Dess hjerta ängsligt brinner; Det blod där inne rinner, Snart en ljuflig svalka finner, Delar sitt språng; Skönhet, hvad tvång! Tusend dödar kring dig stimma; Ända i din kärleks timma, Måste du en död förnimma; Masken dold i blomman bådar blommans död. D. C.
Movitz helt allena På Tre Liljor satt en gång; Harpan mellan bena Glimmar bred och lång; Fin. Roligt se hvar sena Och hvart finger i fullt språng Öfver harpan skena Under klang och sång. Harpan var förgyld och grön, Prydd med Myrten, Tusenskön, Med en Cherubim utmålad, Prålad, Utaf Hoffbros vackra rön. D.C. Harpans klara läten Rör til andakt hvar person, Ifrån herdars läten Up til Gudars tron; Fin. Verlden blir förgäten, Hjertat blöder vid hvar ton, Sjelfva ängla-fjäten Käns i själn, och hon Gaf nu Movitz dubbel pragt, När han söng mot afgrunds magt, Slog accorder efter noten, Foten Hördes intet stampa takt. D.C. I sitt stoft med tårar Movitz ligger lik; må gjordt! Hvem des hjerta sårar I min sång blir spordt. Fin. Kör i Bacchi fårar Up til Fröjas myrten-port, När du dig utkorar Någon Brud så fort; Drick ej mera än du tål, Tänk på dina göromål, På din Chloris, där hon ligger Pigger, Visar dig sin blomsterskål. D.C. Movitz ville blänka Uppå Astrilds vädjo-ban; Råkte på en Enka Väl försökt och van; Fin. Lat och full, kan tänka, Låg där Movitz hela dan, Honom lyfta, sänka Måste ske med kran; När han nu, förstå mig väl, Skulle eldas i sin själ, Somna han mot väggen krumpen, Trumpen, Som en gammal Bacchi träl. D.C. Bröder, om Er lyster Til at veta hvem hon var, Så är hon en syster Til Bror Bredströms Far; Fin. Eljest blek och tyster Säflig uti tal och svar, Men förträffligt yster När hon bröllop har. Saken blef nu slutligt den: Movitz gaf hon djefvulen; Därför han vid harpan åter Gråter, Spelar psalmen om igen. D.C. Tjänare, Mollberg, hur är det fatt? Var är din harpa, var är din hatt? Ack, hur din läpp är kluven och stor! Var har du varit? Svara, min bror! Till Rostock, min far, min harpa jag bar; där börjas krakel om mej och mitt spel; och bäst jag spelte, pling plingeli plång, kom en skoflickare hjulbent och lång, högg mig på truten. Pling plingeli plång. Hur såg han ut? Jo, surögd och klen, svarta skinnbyxor, mörkblåa ben, uppfästad hatt med guldträns och band, randiger nattrock och käpp uti hand. Just så såg han ut, på västen ett spjut satt i ett gehäng, och när han blev sträng, slog han i verkstan, pling plingeli pläng, så att där darra båd' fållbänk och säng, fönster och dörrar. Pling plingeli pläng. Jag satt och spelte nykter och sur Drottningens polska i Polen, G-dur; runt kring mig satt förståndiga män; den drack ett stop, ett halvstop drack den. Men hur var det fatt, slog en av min hatt, en ann sad' åt mej: vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång. Spela ej polska men lär dig en gång ha tand för tunga. Pling plingeli plång. Hör, min Maecenas, hör vad som sker: Jag satt så nöjd och drack mitt kvarter, talte helt högt om Pol'ns konjunktur. Veten, god'herrar, sad' jag och drack ur, att ingen monark i världen så stark förmår i sitt land förbjuda min hand att på min harpa, pling plingeli pläng. och det så länge där finnes en sträng, spela en polska. Pling plingeli pläng. Nu satt i vrån en gammal sergeant, tvenne notarier och en stånddrabant; de ropa: slå! skoflickarn har rätt, Polen är straffat, dess öde utmätt. Ur skrubben kom fram en vindögd madam, slog harpan i kras med flaskor och glas. Skoflickarn högg mig, pling plingeli plång. bak uti nacken en skårsa så lång. Där har ni saken. Pling plingeli plång. Rättvisa värld, nu frågar jag sist: Led jag ej orätt? - Mollberg, jo visst. Lider jag ej oskyldigt? Gutår! Harpan är sönder och näsan är sår. Tvi, sådan förtret! Ej bättre jag vet än fly ur mitt land med harpan i hand, spela för Bacchus och Venus, kling klang, bland virtuoser ta stämma och rang. Följ mig, Apollo! Pling plingeli plang. Undan ur vägen, ge rum för Courirn, gå ur vägen för Mollberg utan stryk och tvång! Pitsch! hör han smäller med piskan; Allons! Sitter rak i sadeln som en stång. Råcken upfästad, på hatten Cordon, Med Pistoler i bältet och en stor Basson. Pitsch! hör han smäller i flygande språng, Och med hatten viftar än en gång. Tyst! nu i ring Rundt ikring Han galopperar i harmen; Än guppar han Af och an, Helt lik en rusig man. Mollberg, märk, har flor om armen Och uti pistolerna flor Bröst-bouquetten märk, i barmen Gjord af buxbom, Bror! Se hur han tar up sin lista, Hör hur han nu låter käckt; Primo Vin, secundo Kista, Tertio tags Confect. Undan ur vägen! Adieu och allons! Vänta Mollberg, håll tygeln, stadna litet där. Pitsch! hör han smäller och hojtar och svär; Kan du vänta Mollberg, jag begär. Riddar Sanct Jöran, hvad är din affaire? Vil du spänna på draken? Säg mig hvad det är. Pitsch! til begrafning jag bjuder, Mon frere, Klockan Sex i afton ungefär. Vet du ej Bror, Krögar mor På Vismar dog klockan fyra Jag är befalt, Öfveralt At rida; hej gevalt! Mollberg skal allting bestyra, Köpa Strufvor, skaffa Musik, Tigga Svepning, Lampor hyra, Och gå framför Lik, Skölja glas och stå vid sisken Lå se listan; ingen nöd: Qvarto Pontac, quinto Fisken, Sexto Saffrans bröd. Undan för tusen! det pinglar och slår i klockstapeln vid Olof; karln är borta ren. Pitsch! hör han smäller med piskan i sten, Och ger spårren med sitt högra ben. Men mina tårar, mitt hjerta til men, Börja tillra; här står jag arma, nu allen. Mutter på Wismar är stelnad och klen, Nu me Änglar delar hon sitt sken. Sådan Madam Ta mig fram, Som nånsin borgar så mycke; Nu är hon kall Som kristall; Mitt bröst des fotapall. Hennes fägring vann mitt tycke, När hon satt vid krogdörn ibland, Med bindmössa, krusadt stycke, Och et glas i hand. Hännes ögon jag berömmer, Men dess hvita barm, Hi, hi! Gör at jag alt skönt fördömmer, Och vil ensam bli.
Kommer intet Mollberg? Jo nyss på stund Så gnägga han Fåle vid dörrn på Grönlund Där stod han och växla, med pipan i mund, Och klappa sin lurfviga hund. Klädder var han i sin mörkblå Surtout, Med bälte kring lifvet, pistoler och spjut; Stolt floret kring armen var slångt med en knut Som bröts i en blomma til slut. Mosters Brunte på Wismar långhalsig och ful Stod och sörpla ur tunnan i Krögarens skjul Mot en resvagn med knektar, mångfärgad och gul, Med söndriga skenor och hjul. Helsa Kamerater! Gubben är känd; Se där! hvar han kommer högbröstad och spänd; Pitsch hör hur han smäller med Piskan på land, Pitsch, Pitsch, hör han smäller i gränd. Se hur håret fladdrar baktil och fram, Med små papiljotter upvickladt på kam, Stigbyglar och spärrar kolsvarta af dam Och Fålen så spak som et lam. Hurra Mollberg! God morgon! God morgon kamrat, S'j hvad har du i korgen? Confect och Succat. Än i byttan på armen? Kolrötter, Spenat, Och Finkel et stop delicat. Bror uti fullt sträck til Nyboda krog Jag slängt sen i Brännkyrka tio hon slog; Där smorde jag Klockarn, och Bror, det var nog, Fem supar i qvarten han tog. Vägen, vet ni gossar, huru den var? Jo sumpig med gyttja, - Gutår kära Far! Hvar Herrgård nedrutten, eländig och bar, Och Skogen durchsigtig och klar. Platt omöjligt at finna en enda röd grind, Bara törnen och tistel och tufvan helt trind, Toma sjöar med nordan och kylande vind. Gutår! -- Jag blir surögd och blind. Där är för Madam, som ligger på bår, Et lakan til svepning -- Låt se hvad i går På listan jag pricka; låt si hur där står. Slätt inte mit minne förmår. Fisken dansar qvick i katsen, och här I knytet låg kringlorna -- Gudar jag svär! Hvad glömde jag Gossar? på listan si där! Processen och Kistan, Mon cher. Tog du bränvinet då? -- Jo i skrubben jag gick, Si på färgen! hvad tycker du? - Alt i godt skick, Tag di frukost, Bror Mollberg, beställsam och qvick, Och torka din Fåle och drick.

Solen glimmar blank och trind, Vattnet likt en spegel; Småningom upblåser vind I de fallna segel; Vimpeln sträcks, och med en år Olle på en Höbåt står; Kerstin ur Kajutan går, Skjuter lås och regel. * * * Stålet gnistrar, pipan tänds, Olle klår sit öra; Rodret vrides, skutan vänds, Gubben har att göra; Under skarpa ögonbryn Grinar han mot soln i skyn; Kerstin, gubbens hjertegryn, Skal nu seglen föra. * * * Seglen fladdra, skutan går, Jerker tar sin lyra, Lyran brummar, böljan slår, Alt med våld och yra; Skutan knarkar, bräcklig, gles, Vimplens fläkt i toppen ses, Tuppen gol så sträf och hes. Nu slog klockan fyra. * * * Movitz stöt åt dem i lurn, Som på skutan fara. Olle du hvad kostar Tjurn? Lyssna hvad de svara. Hör hvar är ni hemma ni? Ifrån Lofön komma vi Med Grönsaker, Silleri, Mjölk och Äplen klara. * * * Si en Julle skymtar fram, Marjo åran lyftar, Med sin löfbrodd, mjölk och lam Hon åt tullen syftar, Har i knä en bytta smör, Kersbärs-korgar frammanför; Marjo nu sin lofsång gör, Snyter sig och snyftar. * * * Ulla Winblad skratta, sjung, Spritt vid solens strålar, Jäspa ej, lös upp din pung, Tag fram band och nålar; Fästa din salopp igen Nös du? Prosit lilla vän! Si där har du Hessingen, Gröna trän och pålar. * * * Lilla Fästman på dig ser, Kom min Norström lilla, Sätt dig bred vid mej, sitt ner, Fritt din låga stilla; Vi ha alla lika rang. Lustigt! hör basuners klang. Prosit och Contentement! Dyrbar ögonvila. * * * Kon i vassen skylt sin kropp, Snärd i våta tågen, Bruna Oxen kastar opp Himmelsblåa vågen, Ängen står i härlighet, Kalfven dansar yr och fet, Hästen tumlar stolt och het, Svinet går i rågen. * * * Vid et träd uppå en slätt Syns en Skytt förbida Dagens gryning klar och lätt, Foglens sång och qvida; Bakom trädets tjocka stam; Bössan syns och skymtar fram, Hunden trogen som et lam Står vid skyttens sida. * * * Morgon supen, Movitz, går; Ljuvligt böljan svallar; Ser du Ekensberg? Gutår! Hör hur folket trallar; Där framsätter en sin fot, Klotet käglorna slår mot; Hör du dunsen af hans klot Uti bergen skallar? * * * I en löfsal kring ett stop Några bussar skratta, Ropa trumf, och allihop Uti stopet fatta; Somliga med sträckta ben Sova gott och snarka ren, Vila hufvud mot en sten På en blomstermatta. * * * På den klippan, där vid strand Sjelf Chinesen målar, Bildar, af en näfva sand, Skönsta blomster-skålar; Uti leret brännes in En Apelles pensel fin. Ulla Winblad, min Cousine! Ser du hur det prålar. * * * Såg du nu Mariæberg, Så se längre neder; Med en gul och bleknad färg Sig ett tjäll utbreder. Fönstren glittra, kännen J Ej Salpetersjuderi? En gång, Ulla, raillerie! Palten dit dig leder. [*] * * * Fällom lodet på vårt djup, Jäspa ej och nicka, Sov ej, öpna flaskan, sup, Bjud Mamsellen dricka; Vakna Movitz, ser du ej Lazaretts palats, så säj? Akta näsan du på dej För hvar vacker flicka! * * * Tornens spetsar blänka ren, Kors och tuppar glimma, Morgonrodnas klara sken Syns i vattnet strimma; Barnet leker gladt vid strand, Samlar stenar i sin hand, Slungar stenen dit ibland Där som gässen simma. * * * Lossa tågen, seglen fäll, Ren syns Skinnarviken, Med dess Kojor och Castell, Branta berg och diken; Under små kolsvarta tak Gnälla pumpar, eld och brak, Hästen sträcker foten spak, Gnäggar, rädd för spiken. * * * Med sitt klappträd ner vid strand Pigan står så kåter, Knyter til sitt förkläds-band, Och sin barm uplåter; Barbent hon på bryggan står, Räknar slagen klockan slår, Flitigt sig på benet klår, Svettig, sur och våter. * * * Allstäds gott, men hemma bäst! Sakta, lät oss unna Vattukörarn med sin häst Hvälfva om sin tunna; Kärlet glittrar, hjulet går, Sprundet sprutar, hästen slår. Om den prakt för ögat står Sjunga de som kunna. * * * Jeppe tutar, trumman går, Böneklockan klämtar; Sotarn svart i skorsten står, Visslar, sjunger, skämtar; Bagarn sina korgar kör, Smeden ren sin slägga rör, Ren båd' Knekt och Granadör Vid geväret flämtar. * * * Skyndom dit vår hydda fins, Gömmom not och flöte; Stöt uti basun, och mins Detta glada möte. Farväl Jörgen, Truls och Hans! Farväl flickor, spel och dans! Ulla tog sin myrten krans Uti Neptuns sköte. * * * Norström stjelper sin peruk Af sin röda skalle, Och min Ulla blek och sjuk Lät sin kjortel falla, Klev så bredbent i paulun; Movitz efter med basun: Maka åt dig Norström! Frun Hör ju till oss alla. [*] Då detta skrefs, var på Kongsholmen en Salpetersjuderi-inrättning, och därvid et Tukthus.
Mamsell Ulla, märk Mamsell Hur vårt månsken nu i qväll Täckt försilfrar och bestrålar Grindar, pålar, Berg och tjäll. Mälarns bölja lugn och skär Tyst en mängd av kölar bär, Öfversvallar Fält och vallar, Som försvinna här och där. Syster se nu dit åt hvad Jakter och Sumpar! Skepparn pumpar, Skepparn pumpar, Solbränd, tyst och tvär. Se hvad åkrar rundt kring sjön, Som af tusend blommors frön Ge en vällukt rundt kring stranden Och åt handen Arbetslön. Kors hvad många Bacchi kök! Ur hvar klyfta syns en rök, Minsta vinkel Osar finkel, Minsta bro bär fulla ök. Mollberg styr då dit åt, åt bryggan til vänster; Ren sitt fenster, Ren sitt fenster Öpnar fader Hök. Titta dit åt, dit åt strand, Ut åt sjön, på vänster hand, Dit midt öfver åt det huset, Där som ljuset Syns ibland. Nej min ros, min sockerbit Dit åt, där jag pekar, dit, Dit åt skogen Åt den krogen Med en skorsten röd och hvit; Dit där som den torparn med ljustret vid kullen, Står i jullen, står i jullen, Han som koxar hit. Ljufva vindar, blåsen opp! Hissa vimpeln högt i topp; Låt nu seglen fladdra, fläkta, Vi ä äkta i vår tropp. Klang, vill valdthorns glada ljud! Låt oss prisa vinets Gud. Vid det ropet Rör på stopet Värm up ådror, blod och hud. Drick lilla min Syster, drick Mollberg i botten, Klang! hör skotten, klang! hör skotten För vår lilla brud. Lägg i land vid krogen. Hvar? Just vid dörn; Gör skutan klar. Där står krögarn med sin quinna; Tjenarinna, Kära far. Tack för sist, Skål! lägg i land; Wingmarks Mor ta mig i hand. Svep om kappan, Stig på trappan, Skrapa tofflorna i sand. Kappräckar och Knyten, Matbylten, Cantiner, Öl och Viner, Öl och Viner Hämta up från strand. Jeanna tappa sin Rubin. Aj mitt Örhäng tog Cousin. Lottas Muff låg i sängtäcket, Och på däcket Violin. Pappas Handskar, jag blir sjuk, Svepta i en mangelduk, Låg på skutan, I Kajutan Bredvid Morfars Piskperuk. Sötaste Bror Petter, ach jämmer! Peruken Låg i duken, Låg i duken, Pudrad, stolt, och mjuk. Stör ej Basfioln, kamrat. Stjelp ej kull vårt Våffelfat Bär Smörbyttan under armen Brynt i varmen Sum succat. Sicken Tårta, bränd och stel. Strödd med socker och canel, Med bruneller Carameller, Och Ansjovis til en del. Låt oss nu bli glada och rasta en timma, Slås och stimma, Slås och stimma Under sång och spel. Fader Hök, din skål hvar dag! När du ler så skrattar jag. Nå kom väds du flaskan fatta; Jag må skratta Åt dit lig. Tag vårt sällskap i dit skygd, Skänk oss af din varma brygd; Dina safter Ge oss krafter Och förskingra köld och blygd. Men hör hur det blåser, fäll seglen, fäst slupen Tack för supen, Tack för supen! Vivat Bacchi bygd!
[Corno.]- - Movitz, i afton står Baln [Corno.]- - Hemma hos Mollberg Corpraln; Just där du ser ljuset, Och lyktan uppå huset, Där accurat står Baln. [Fin.] [Corno.]- - Stöt i dit Valdthorn gå på, [Corno.]- - Lät man brandvakterna gå; Hvad står du och undrar? Stor sak, Trumslagarn dundrar, Och klockorna de slå. På det mörka blå Den blanka månen glimmar, Tils om några timmar Stjernehvalfvet strimmar. [Fin.] * * * [Corno.]- - Echo är stolt här i gränd; [Corno.]- - Hornet åt byggningen vänd; Blås den Menuetten, Som han med Clarinetten I går söng här i gränd. [Fin.] [Corno.]- - Ulla i fönstret där står. [Corno.]- - Tjenare, Syster, gutår! Släpp oss in i salen; Den hund den där Corpralen, Han står vid dörn och slår. Släpp oss in; du får, Din skurk, en het batalje. Slår du hit Canalje, Tar jag dig i svalje. [D.C.] * * * [Corno.]- - Tack kära Syster, stor tack! [Corno.]- - Barfota sluskar och pack, Såg ni, Ert bagage, At den som har courage, Skal altid in. - Stor tack! [Fin.] [Corno.]- - Skål Madam Wingmark, allons! [Corno.]- - Det var en sup som var bon. Hurra! jag skal blåsa Så fint som en fiskmåsa, Och dansa på en gång. Hurra, lust och sång! Jag mig en Chloris väljer. Kärlek hjertat qväljer. Klang hvad Vinbuteljer! [D.C.] * * * [Corno.]- - Helsa nu Movitz - Vet hut! [Corno.]- - Bocka dig, Cajsa gick ut. Bror hörde du inte? En sup hon dig påminte, Och därför gick hon ut. [Fin.] [Corno.]- - Hurra hvad strufvor och vin! [Corno.]- - Herrskapet mumsa som svin. Bergströmskan hon skrattar, I skinkfatena fattar, Och tömer Carafin. Och den där Cousine Som uppå våfflan äter, Hon som är så feter, Säj mig hvad hon heter. [D.C.] * * * [Corno.]- - Stöt i ditt Valdthorn - Ja men. [Corno.]- - Mollberg nu dansar igen, Färdig uppå foten, Liksom stod han i roten, Och sprang för fienden. [Fin.] [Corno.]- - Västen upknäpter och gul; [Corno.]- - Skjortan som tvättas hvar Jul, Fläktar uti trasor; Med ullstrumpor och hasor Står han i Bacchi skjul. Gammal, fet och ful Han Bacchi kransar binder. Visar glad och trinder Sina blomsterkinder. [D.C.]
Se Dansmästaren Mollberg, Bröder, I vår Krögar-stuga, Hur mot väggen han sig stöder, Med en röd Fiol. Konstigt har han lärt sig buga, Och med foten skrapa. Aldrig såg man större Apa I en Capriol. Hjelp Himmel nå! Nu sprang han öfver Disken, Bums i en Så, Där Krögarmor har Fisken. Himmel ach! Se på hur luten Dryper af Surtouten. Näsan tätt med blommor guten Skiner som en Sol. * * * Se Ni Krögarfar med kannan, Hvar han står och gluttar, Torkar svetten gladt ur pannan, Och slår til et skratt, När Dansmästarn hjulbent skuttar Och kring golfvet svänger, Och när han i taket slänger Opp sin trinda hatt. Ulla blir arg, Och sig ur dansen kastar; Vild som en varg, Han efter lammet hastar. Båda skratta, båda skrika, Med musik tillika. Rak i lifvet, rak Ulrika! Ropar Movitz gladt. * * * Släpp mig Farbror! Nej min Syster! Släpp min Dotter! - Inte! Jag din hjärna sönderkryster. Inte det jag tror. Kärlek ömt mitt bröst påminte Fordna qual och tårar; Samma pil mitt hjerta sårar Som i Påskas, bror! Min Menuett, Hör på hur den nu låter, Helt rätt och slätt. Men ach min Ulla gråter. Gråt ej Syster, stå helt stilla. Quinten gnäller illa. Vickla förklä opp min lilla, Skrapa dina skor. * * * Galet Syster! håll in magen, Håll in magen stygga! Skänk ditt bröst, så hvitt som dagen, Mera fritt behag. Altid vil du foten rygga; In med vänstra klacken. Ler du tåssa? Bums i nacken Slår jag dig et slag. Mer ledig taille! Stå intet dum och trumpen. Petite Canaille! Hvad sad' jag dig om gumpen? Gumpen in; Hvad åt jag skrålar Och din glans afmålar? Mera eld, mer eld och strålar! Drag på munn et drag. * * * Se på mig; ge hand, mitt såcker! Fram med vänstra foten! Non; Ma Chere, för tusand pocker! Vänstra foten fram! Rak som knekten står i roten! Se på mig, stå stilla. Quickt, la Chaine min Ängel lilla. Ma foi Madame! Märk, sköna vän, At hon pro primo niger, Bakvänd mot den Som fram om hänne stiger. Sväng dig sen och balancera, Balancera mera. Skönsta vän mit bröst charmera; Dansa mer mit Lam. * * * Sjung min ängel när jag dricker, Dansa när jag spelar. Säj, är intet Mollberg quicker? Öfvermåttan quick. Nig nu. Nej, Ma Chere, hon felar; Knäna få ej böjas; Minsta tvång får intet röjas; Alt i ledigt skick. Som på Madame Skal bröstet öfversvalla, Magen ej fram. Fallalleralleralla. Opp med bröstet, in med rona, Som en Brud med krona! Låt nu foten golfvet bona; Dansa, sjung och drick.
Movitz vik mössan högt öfver öra, Glänta på ditt hvita tält, Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, Ditt Corpralskap ren sig stält, Aftonrodnan sprider ren sin flamma, Vägarna damma, Posterna glamma, Krögarne stamma Redan; Krigs-signalen längsen smält. * * * Tältet insveps i mörker och dimma, Af Canoners eld och dam; Stolt inom röken skyllrande glimma Mörkblå leder fältet fram; Än af trummans hvirflar nejden gungar; Än elden ljungar, Än kulan slungar, Än Fröjas ungar, Hej ja! Skala bergen kring som lam. * * * Bussarna stoja, hör du ej skriket Af en svärm i svett och harm, Som där kring Mörsarn trängas i diket, Och uplyfta arm mot arm? Se på deras ögon, morska, tända, Hur de stå spända, Uff! när de vända, Mörsarn på ända, Movitz! Hviner kulan blank och varm. * * * Klang! vakna Movitz, Cheferna ropa, Framför Bataljonerna; Fyrkanten redan drages tilhopa, Och ren lyftas hattarna; Chorum in i skogens kamrar skallar, Eko och tallar, Diken och vallar, Alt återskallar, Echo. Vakna Movitz; Klang! Hurra! * * * Vakna, se Soln i molnena skrider, Luften svalnar mer och mer; Koxa dit åt där vägen sig vrider, Där du hjulen damma ser; Se hvad sköna skarar, ystra, lätta, Snörda och nätta; Ögat nu mätta, Där är den rätta Venus, Från Olympen kastad ner. * * * Ser du två röda hjul hur de rulla I det späda gröna gräs; Där inom skärmen prägtigt vår Ulla Gungar i sin öpna Chaise; Fålen, löddrig, frustar och sig höjer, Än hufvud böjer, Än sig förnöjer, Än slår och flöjer Fålen, Öfver dälder, kärr och näs. * * * Skynda dig Movitz dit ned til skjulen, Til din Ulla varm och skön; Kullstjelpt är Chaisen, där trilla hjulen Bort med hela Åkarlön. Ren kring luntan Hymens Facklor brinna; Men blott besinna, Härnäst at finna, Slik en Gudinna, Movitz! Trotsar Gudars list och bön.

Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda rödaste smultron i mjölk och vin, eller ur sumpen en sprittande ruda, eller från källan en vattenterrin? Dörrarna öppnas af vädren med våda - blommor och granris vällukt ger. Duggande skyar de solen bebåda, som du ser. Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad? "Gudomligt att beskåda!" Än de stolta stammar, som stå rad i rad med friska blad? Än den lugna viken, som går fram? "Å, ja!" Än på långt håll mellan diken åkrarna - ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna? "Gudomliga, gudomliga!" Skål och god middag i fönstret, min sköna! Hör huru klockorna hörs från stan, och se hur dammet bortskymmer det gröna mellan kalescher och vagnar på plan! Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna primo en skorpa, secundo en kanna Hoglands vin! Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad? "Gudomligt att beskåda!" Än de stolta stammar, som stå rad i rad med friska blad? Än den lugna viken, som går fram? "Å, ja!" Än på långt håll mellan diken åkrarna - ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna? "Gudomliga, gudomliga!" Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla, gnäggande, stampande, i galopp. Än uti stalldörrn dess ögon de rulla stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp. Du all naturen uppeldar i låga med dina ögons varma prål. Klang, nervid grinden, i varmaste råga, klang, din skål! Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad? "Gudomligt att beskåda!" Än de stolta stammar, som stå rad i rad med friska blad? Än den lugna viken, som går fram? "Å, ja!" Än på långt håll mellan diken åkrarna - ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna? "Gudomliga, gudomliga!" Glimmande nymf, blixtrande öga, svävande hamn på bolstrarna höga, menlösa styrka, kom, kom nu att dyrka vid ett smalt och utsläckt ljus sömnens gud, vår Morfeus! Luckan ren stängd, porten tillsluten, natthuvan ren din hjässa kringknuten; ren Norströms piskperuk den hänger på sin spik. Sov, somna in vid min musik! Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, slumrande slöt sin kvittrande visa. Solen nyss slocknat och fästet har tjocknat, enslighetens tystnad rår; jag till Fröjas dyrkan går. Regnet nedöst i bullrande låga, välver i skyn sin brandgula båga, som randas lugnt och skönt av purpur, guld och grönt, sen jorden Jofurs åska rönt. Somna, min nymf! Dröm om min lyra, till dess vår sol går opp klockan fyra, och du dig sträcker, och armarna räcker till min kanna och min famn, eldad av mitt blod och namn. Cajsa, du dör! Himmel, hon andas; döden ger liv, och kärlek bortblandas. Men fast din puls slår matt, så blundar ögat glatt. Håll med fioln; god natt! Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra; Hej! bullra i dörrarna bullra; Sparka Fiolerna, Bullra med stolarna; Satan är kommen på baln. Granris kring skänken; Trumf! är di galn? Ankarn på bänken; Och tom står Pocaln. Jergen han jäser, Han spritter och läser Ner i källar svaln. Ach ich pin ein elend sinder Min Contract til ente går; Heert's ein mahl, jak mik ferpinder, Noch zwey år. Jak schall alle flicker kränke, På Schpelhusen vare flink, Altrich på min huchstru tänke, På Catrink. Schent Fiolen Schtemmer. Bringt mir pleck und penne Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink. * * * Skynda dig Lotta och väggarna fäja, Rör föttren din gamla Galeja; Fönstren på hakarna, Ljus uti stakarna; Luckorna skrufva och stäng; Skumpa Canalje, Rör fötterna, fläng, Råstig i svalje; Nå snyt dig och släng; Damma och sopa, Och Movitz nu ropa, At hvirfla skruf och sträng. Mit min rete plut jak schrifver Tich nu thette Refersal, Thet jach mich nu öfvergifver; Kantz fatal! Thet jak ej vil vare nikter, Selten uti Kirken gå, Truget fille mine plikter, Klunke på, Chlemme alle kremper. Stockholm then Nofemper, Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.
Min Son! Dina kärl, dina skålar Kring din pensel i ordning stå, :||: Där du tyst i din vrå Din Fröjas ungdom målar. Min Son! Hör ej efter hur Krögarn skrålar, Se på den som din pensel afmålar; Dess ögons eld - hå, hå! Som Stjernan prålar. [Fin.] Movitz! ach! hvad du lycklig är! Ljufva besvär Båd för din hand Och snillets kraft! Från Paphos Land Et lån du haft, Ach et dyrbart lån! * * * Hvad fägring och behag! O Gudar hvad för tycke! Bindmössan skjuter fram et fint och krusadt stycke, Som uti bubblor bryta och ned åt nacken går, Där sist et rosigt band hopflätar Hännes hår. I öronen, hvad glans! en glans som högröd skiner; Dess Hängen menar jag, dess Hängen af rubiner, Som til förtjusning mer kring ögats vackra krets Fördunkla med sin brand en blommig silfverspets Det gröna Sidensars hvaraf bindmössan prålar, Fint vattrat, mörkt och slätt, just som Bror Movitz målar. En duk kring Hännes hals, mjällhvit som sjelfva snön, Sjelfsvåldigt fläktar opp, smårandig gul och grön; Och på de höga bröst en dubbel gullkjed spelar, Som prydd med en Smaragd i flere hvarf sig delar. Jag undrar just min Son - Slå i och sup mig til - När ögat bjuder dig, at hjertat intet vil. Men ach! hvad hon är skön när hon med hufvud nickar! Kolsvarta Ögonbryn, helt mörkblå Ögon-prickar, En mund som lifvets vår på sina läppar bär, En hy som helsans Gud en dödlig knapt förär. Nej du har ingen färg så liflig i din kruka, Så dyrbar på din sudd, så len och fin at bruka, Den ej naturens prål och tekning öfvergår; Et enda ögnakast din pensel ej förmår. Säg Movitz, har jag rätt? - hvi penslar du och dröjer? - Säg hvad den hvita kjoln för ädel fräckhet röjer? Lftröjan af hvitt taft och skor af gull-brocad. Ach! måla Movitz mer, men gör din tekning glad. Bergströmskans skål - Gutår! - hvars bild på duken prålar! Apelles led hans hand! Jag driker, och du målar. * * * Madam! Sitt nu ner, sitt helt stilla, Blunda med ögat en kärlig blund; :||: Dra nu litet på mund, Se hit min skönhet lilla. Madam! Något vackert sitt hjerta inbilla; Tänk på mej, Se på mej nu min lilla! Skjut bröstet litet fram; Min syn ej förvilla. [Fin.] Men! den min pensel bildat har, Sjelf mig bedrar; Ja jag blir kär, Förvillad, yr. God vänner här Om ram bestyr, En förgylder ram. [D.C.] Hålt Movitz! Gudar hjelp! du vandrar ju i drömmen. Hej Krögar Far! kom ut! han kastar sig i strömmen. Hålt Movitz! hålt min Son! din kärlek får sin lön. Nej nu går jag jag min väg och kastar mig i sjön; Hvar är min sabel? Marsch! - - - -
Skratta mina barn och vänner; Säg om någon af er känner Den som står och spänner Stora Dulcian, Än den med peruken, Med Skinn-förklä för buken, Och Kappråcken af buldan. Bistert han mot noten grinar; Hör hur han Hobojan pinar; - - - [Oboe.] Gubben blåser så han tvinar. Un poco lento! - - - [Oboe.] Röret strängt han kniper, Och med truten piper, Gammal snäll och van. * * * Cajsa Lisa, lilla Piga! Fäll ej ögonen och bliga; Skall hon intet niga, Höra och se? Hör huru det klingar, Hur kärligt han nu tvingar Sitt knöliga Oboe. Alt för din skuld, Cajsa Lisa; Movitz vill din Namnsdag prisa, - - - [Oboe.] Gubben vill sitt hjerta visa. A tempo gjusto! - - - [Oboe.] Spela du, var glader; Dikta dina rader, Och din Nymph tilbe. * * * Broder Movitz, blås nu fakta, Så vill jag min Nymph upvakta, Vid mitt glas betrakta Skönhetens prål. Himlen nu förkorte Alt ondt! - Hurra! blås Forte. Kling klang! Cajsa Lisas skål! Hännes ögon hjertan sårar. Blås din Lymmel, hon mig dårar - - - [Oboe.] Du och jag vi fälla tårar. Ditt Nöt, Piano! - - - [Oboe.] Hännes Fest vi fira; Astrild kom och zira Nu mitt tungomål. * * * Mycket Guld och dyra skänker, Alt hvad som ditt hjerta tänker Och för ögat blänker, Blifve ditt val! Barn-fader åt Barnet, Jämt Fästmänner i garnet, Och Plåtsedlar utan tal! Borga intet Cajsa lilla, Låt Ducaten til dig trilla. - - - [Oboe.] Riktigt Movitz, blås och drilla, Un poco forte! - - - [Oboe.] Tag ditt glas min broder, Dränk i Bacchi floder Kärleks harm och qual.
Se Hans Jergen hur han sig bockar, Kläde kring hufvud och plåster på mund, Svarta håret i hängande lockar Flaksar kring öronen som på en hund; Med stopet i näfven han på Krögarn ser. Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier. Naa, anjetzo hier; Seynd sie nun so gutich, Schteet på tin kranne; Gesundheit, plaisir! * * * Mässings-kammen blank bak i nacken Glimmar mot ljusen så blekgul och matt; Hvar gång Jergen han knarkar med klacken, Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt. Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick! Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich? Excusirn sie mich; Seynd sie nun so gutich; warten sie nun; gleich im augenblick. * * * Lustigt! Jergen klunkar sig mätter, Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp; Händerna hvirfla med långa Manschetter; Satan och kärleken plåga hans kropp. Nu halka du Jergen; stötte du ditt lår? Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår. Minuette encore! Seynd sie nun so gutich; Nun gantz piano, nun forte; kutår! * * * Jergen tyst! ej musiken förvilla; Nympherna sjunga, nå tig nu din hund. Midt uti dansen står han helt stilla, Rätt som han står, dansar han om en stund, Med handen på ryggen trippar han så lätt. Ach meine Seel wo ist mein bouquett? Encore minuette! Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss der kleine flageolette. * * * Mutter se uppå Tysken den dåren, Guldguler råck och väst af cattun, Skjortan hänger ut mellan låren, Byxorna fulla med fläckar och dun. Kör ut'en på porten; Marsch nu, ett, tu, tri! Gott schwere noth, parbleu, sacristie! Was befehlen sie? Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, Carnalje, und Racker-parti!
Klang mina Flickor! se skyarna glimma, Stjernorna försilfra båd vatten och land, Månan i molnet sin guldgula dimma Kastar öfver klappträn och såar vid strand; Lokatten lyser med tassar och klor, Skylten på stången, den knarkar och hviner, Och guldgramanen uppå Krögar-Mor, Glittrar kring Mössan och skiner. * * * Skepparn vid Stånkan med svarta Peruken, Han med bruna kolten och hatten på sned, Han som nu kasta, och Brickan i huken Med sin ullgarns vante i brädspelet vred, Samma Capten som är altid så kär, Som femton gånger har lägrat Sophia, Där i Cajutan, om bord på det där Snau-skeppet Jungfru Maria. * * * Klang! Gamla Fredman vil fukta sin aska, Kling klang! mina flickor, slå i för Contant. Eljest den dära Capten vid sin flaska, Ska ni veta Flickor, är från Alicant, Om han er vinkar och lockar åt strand, Och slår i fönstret med knogen på rutan, Tre, fyra Mösstyg med spetsar och band, Ligga på stoln i Cajutan. * * * Men se hur Vimpeln den fladdrar och flyger, Och den röda Flaggan hur bugtig och rund, Hon sina snibbar i vågorna smyger, Mellan Roddar-båtar och Pålar och Grund, Nalle på däcket i kedjan han står, Månan i länkarna ljuset fördelar, Och uti skuggan af seglet - Gutår! Sitter Birfilarn och spelar. * * * Kors huru Relingen gungar och vickar, Och hur stora Masten den knarkar - Nå hör! Hör hur på kistan Besökaren hickar, Där Märkrullan ligger vid Stånkan framför. Här har du Tuben - Bror Mollberg Gutår! Väpna ditt öga, och klunka ur pipen, Se där på däcket, den där med grått hår, Den där gemena - Den Gripen. * * * Skål mina vackra och kostliga ungar! Men O Fader Bacchus! jag hickar och dör; Stoln går i ring kring, och golfvet det gungar, Uti stånkan ligger båd syn och gehör; Nog tyckes mig det var sjungande köp, Sådan en huggare prompt i sig dräja; Men til at säga hvad sort som jag söp, Det kan jag just intet säja. * * * Se hvar han skalkas den tjocka Captenen, Hjulbent och tokrolig, dum som en spån; Strumporna glänsa brandgula på benen, Och de stora Spännena skina på tån. Klang min Sophia! nu är du för täck: Håret kring axlarna, Mössan på öra, Förklä i trasor - Och Fartyget läck. Men si Capten! Låt oss höra. * * * Himmel där kommer Capten! - Bia, bia, Käppen öfver hufvud och doppskon i skyn, Stoln hvälfd i näfven - Aj aj Sophia! Aj - aj - aj! mitt ryggbast det smålar som gryn. Söta Capten! - Nå God dam you, din hund! Aldrig Sophia jag mera vill söka, Aldrig min fot, ifrån denna här stund Mer skall i Lakanen spöka.
Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in, Trumslagarn knapt hant lyfta på pinn, Förr'n Bergen, med sitt Oboe d'Amour, Stod tyst på lur. Ja! oljan knapt i lyktan utbränd, Förr'n Basfiolen surra i gränd; Kors! Bergen blåste Oboe så sött, At snart jag dött. Grälmakar Löfberg, gammal och van, Vid Krogdörrn stod och blåste Dulcian, Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt, Och näfven mot Krögaren knöt. Men Åkerblommen, snål som en varg, I röda mössan blängde så arg, Befalte oss draga för den och för den, Slog dörrn igen. * * * Längst gatan fram sågs aldrig en katt, Helt tyst i skorsten Murre han satt, Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand Sin svarta hand. Och nedanför bland Fartyg vid bron, Holländarn än ej, med permission, Hint sina Permissioner knäppa hop, Vid Tuppens rop. Ej minsta, knark i blockar och tåg; Så tidigt at Besökaren såg Hur', under det luften blef kulen och hög, Fiskmåsen kring masterna flög. Så dags at Bergen ren i krakel, Tog sig en half och dito en hel. Och Summa summarum, tre qvart uppå tu Slog klockan nu. * * * Vasserra! hvad den Bergen han svor; Fan sjelf mest in i Oboe for; Han ville blåsa, men ogörligt, nej! Det stämde ej. Et rör så propert, blankt som en dag, Af svarfvad Björk med Mässings-beslag, At det ej gaf sin klara kammar-ton, Säj mig reson. Lång-Anders i sin randiga rock, Vid Basfioln stod grönögd och tjock, Och svor på sin tumme til kropp och til själ, På stunden slå Krögarn ihjäl. Grälmakar Löfberg, gul som et lik, Förbanna sej och all sin musik, Och slog så Dulcian bums i väggen, och dog På nästa krog. * * * Men Gumman, hvad hon har för en själ! Hon vill så hjertans väl och så väl; Hon gaf oss alla Färsköl fyra krus, Och hvar sitt Ljus. Och som det var Sanct Didrik i dag, Och Didrik är en skurk, det sad' jag, Så skänkte Gumman oss hvar en sin sup; Jag buga djup. Vi drucko hännes skål än en gång. Jag bugade och tog min Basson. Lef käraste Mutter i hälso och frid! Kamrat rör på strängen och gnid. Hurra! Värdinnan hon är galant, Men värden är en skurk, det är sant. Hurra och hurra för vår ädla Madam På Amsterdam!
Charon i Luren tutar, Stormarna börja hvina, Trossar och tåg och klutar Lossna nu til slut; Månan sin rundel slutar, Stjernorna sorgligt skina, Til sin förvandling lutar Snart min lifsminut; Snart nu mitt Timglas utrinner, Charon ror alt hvad han hinner, Vattnet vid åran, Pollrar i fåran, Och på det blanka Sväfvar en Planka, Kolsvarta Lik-paulunen gungar floden fram, Vid rök och dam :||: Och Gastars tjut. * * * Krögar-Madamer raska, Stärken mig på min resa, När jag til Fädrens aska Samlas skall i natt. Krögarne stå så baska, Rödblommiga och hesa, Borga mig knapt en flaska, På min gamla hatt. Mor där på taflan vid disken, Stryk ut två öre för fisken; Ditto, det öret För det gamla smöret; Noch för den ålen I gröna skålen; Noch för den där Potates, som jag mig drar, Hvad den var rar :||: Och trind och platt. * * * Jag gör mitt Testamente, Där jag vid stånkan sitter; Läs du sjelf opp Patente, Läs Mor Maja sjelf; Bort verldsligt Regemente, Verlden blir mera bitter, Stjernklara firmamente, Mig nu öfverhvälf. Men mer jag stånkan nu skakar, Klang, hvad den Vörten mig smakar! Skummet det jäser, Fradgar och fräser, Dropptals från truten, Ned på Surtouten. Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang. Klang Mutter, klang! :||: Vid Charons Älf. * * * Hufvud på axeln hänger, Kroppen sig framåt lutar, Nacken den slår och slänger. Men, O Gudar! men Ögat med tårar blänger, Uppå de granna klutar, Som fordom med Ducriner, Knäptes trångt igen; Men se på Böxorna bara; Säj ä de plaggen ej rara? Söndrig är västen, Lappad är resten, Strumporna korta, Hälarna borta, Och den där dyra Skjortan var, Mor Maja märk! Beckmanskans Särk :||: För tu år sen. * * * Nu står jag midt i båten, Kors hvad det roret gnislar, Skuggorna hela bråten, Squalpa bak och fram; Eolus quäfver gråten, Charon på pipan hvislar, Hjelp! hör den mörka ståten För et hiskligt larm; Blixt, Norrsken, Dunder och fasa, Rundt kring om skyarna rasa, Karlevagnen hvälfver, Glimmar och skälfver, Stjernorna slockna, Stränderna tjockna, Tils i den svarta skuggan inga himlar syns; Mitt qual begyns, :||: God natt Madame!
Liksom en Herdinna, högtidsklädd, Vid Källan en Juni dag, Hopletar ur gräsets rosiga bädd Sin prydnad och små behag. Och ej bland Väpling, Hägg och Siren, Inblandar Pärlors strimmande sken, Innom den krants i blommors val, Hon flätar med lekande qval. * * * Så höljde min Nymph på Floras Fest, Et enkelt och skiftat flor; Då hon utaf Mollberg buden til gäst Ut til Första Torpet for. Det Torpet lilla, straxt utom tulln, Där kräftan ljustras röd i Kastrulln, Och dit Brunsvikens bölja klar I vatrade vågor sig drar. * * * Helt tunn i en Nankins Tröja snörd, Vår Ulla sitt Intåg höll; Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd, I vicklade skrynklor föll; Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd, Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd, Ej vådligt mer i ögat stack, Och Skon bar nu ingen hvit klack. * * * Märk, mellan Gärdsgårdars krökta led, Hur' Torpet det sluttar ner; Til vänster bland Granars måssiga hed, Den vägen man rundad ser, Där Bonden tung med rullande hjul, Illfänas til sitt rankiga skjul, Och i solgången hinner fram, Med Kycklingar, Kalfvar och Lam. * * * Just där innom Torpets högda gräs, På granrisadt farstu-golf, Steg Ulla utur sin gungande Chaise, En Söndag, så klockan Tolf, Vid pass då Jofur åskan bestämt, Och Dandryds klockor pinglade jämt, Och Tuppen gol i källar-svaln, Och Svalan flög långt in i saln. * * * Nu började Tumlarn gå ikring, Och Mollberg han damp af stoln; Vår Nymph men sin arm och blixtrande ring, Slog Tallstrunten ut på Kjoln. Herdinnan trumf i bordet hon slog, Och kjorteln öfver axlarna drog; Och Mor på Torpet, utan krus, Måst borga vårt Herrskap sitt rus. * * * På backen mot luckan Hästen gul Upreser sin man i sky; Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul Med lossnade skrufvar fly. I eldad brunst han trängtar sin kos, Och frustar med en gnäggande nos. Men Ulla, kullstjelpt som en Fru, Med Mollberg hon snarkar ännu.
Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! Innom et mörker sig slutar, Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där, Byts til grus och klutar. Vinkar Charon från sin brusande älf, Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf Mer du din drufva ej kryster. Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf Grafsten öfver vår Syster. * * * Ach längtansvärda och bortskymda skjul, Under de susande grenar, Där Tid och Döden en skönhet och ful Til et stoft förenar! Til dig aldrig Afund sökt någon stig, Lyckan, eljest uti flygten så vig, Aldrig kring Grifterna ilar. Ovän där väpnad, hvad synes väl dig? Bryter fromt sina pilar. * * * Lillklockan klämtar til Storklockans dön, Löfvad står Cantorn i porten; Och vid de skrålande Gåssarnas bön, Helgar denna orten. Vägen opp til Templets griftprydda stad Trampas mellan Rosors gulnade blad, Multnade Plankor och Bårar; Til dess den långa och svartklädda rad, Djupt sig bugar med tårar. * * * Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal, Grälmakar Löfberg, din maka; Där, dit åt gräset långhalsig och smal, Du än glor tilbaka. Hon från Danto bommen skildes i dag, Och med Hänne alla lustiga lag; Hvem skall nu Flaskan befalla. Torstig var hon och uttorstig är jag; Vi ä torstiga alla.
Hvila vid denna källa, Vår lilla Frukost vi framställa; Rödt Vin med Pimpinella Och en nyss skuten Beccasin. Klang hvad Buteljer, Ulla! I våra Korgar öfverstfulla, Tömda i gräset rulla, Och känn hvad ångan dunstar fin, Ditt middags Vin Sku vi ur krusen hälla, Med glättig min. Hvila vid denna källa, Hör våra Valdthorns klang Cousine. Valdthornens klang Cousine. - - - [Corno.] * * * Prägtigt på fältet pråla, Än Hingsten med sitt Sto och Fåla, Än Tjurn han höres vråla, Och stundom Lammet bråka tör; Tuppen på taket hoppar, Och liksom Hönan vingen loppar, Svalan sitt hufvud doppar, Och Skatan skrattar på sin stör. Lyft Kitteln; hör. Lät Caffe-glöden kola, Där nedanför. Prägtigt på fältet pråla De ämnen som mest ögat rör. Som mest vårt öga rör. - - - [Corno.] * * * Himmel! hvad denna Runden, Af friska Löfträn sammanbunden, Vidgar en plan i Lunden, Med strödda gångar och behag. Ljufligt där löfven susa, I svarta hvirflar grå och ljusa, Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag. Tag, Ulla tag, Vid denna måltids stunden, Ditt glas som jag. Himmel! hvad denna Runden, Bepryds af blommor tusen slag! Af blommor tusen slag! - - - [Corno.] * * * Nymphen, se hvar hon klifver, Och så beställsam i sin ifver, Än Ägg och än Oliver, Uppå en rosig tallrik bär. Stundom en sked hon öser, Och öfver Bunken gräddan slöser; Floret i barmen pöser, Då hon den Mandeltårtan skär. En Kyckling där, Af den hon vingen rifver, Nyss kallnad är. Nymphen se hvar hon klifver, Och svettas i et kärt besvär. Och svettas i besvär. - - - [Corno.] * * * Blåsen J Musikanter, Vid Eols blåst från berg och branter; Sjungen små Kärleks-Panter, Bland gamla Mostrars kält och gnag. Syskon! en sup vid disken, Och pro secundo en på Fisken; Krögarn, den Basilisken, Summerar Taflan full i dag. Klang Du och Jag! Klang Ullas amaranther, Af alla slag! Blåsen i Musikanter, Och hvar och en sin kallsup tag. Hvar en sin kallsup tag. - - - [Corno.] * * * Ändtlig i detta gröna, Får du mitt sista afsked röna; Ulla! farväl min Sköna, Vid alla Instrumenters ljud. Fredman ser i minuten Sig til Naturens skuld förbruten, Clotho ren ur Surtouten, Afklipt en knapp vid Charons bud. Kom hjertats Gud! At Fröjas ätt belöna Med Bacchi skrud. Ändtlig i detta gröna, Stod Ulla sista gången Brud. Den sista gången Brud. - - - [Corno.]

Made with Concordance